Kan inte låta bli att återkomma till ögonblicken i livet.

Vad är det som styr när/att ett ögonblick ska börja eller ta slut?
Varför varar vissa ögonblick längre än andra?
En del ögonblick kan bli de sista, andra de första.
(cxpåödx3äåöä = skrivet av Fröken Rut under det ögonblicket jag la in mer ved i spisen.)

Att ögonblick påverkar oss, är väl glasklart? vare sig vi vill eller ej.





Nu, så här alldeles i slutet av året vill jag passa på att önska alla ett Gott Nytt År
och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommande året kommer att ge er glimmande ögonblick.
De finns där, om vi bara hinner att se dem.

Självklart kommer mindre glimmande stunder att passera förbi.
Men det behöver inte alltid bli en höna av en fjäder eller
en snöboll av en flinga.

Så både kom och gick julen.



Det är väl märkligt hur snabbt tiden går?
Ögonblicken kommer och försvinner.
Ofta har man inte ens uppfattat att tiden är förbi.

Vi fick också en vit jul.
Det var på gränsen men den förblev vit.



Ungdomarna fanns med
vad mer kan man önska?





               
 

Jo,Tina förstås!
Hon ringde.
Underbart att höra hennes röst!
Hon var i Akaroa.

Så var ögonblicket förbi och snön började smälta.
(Det är så det "krusar sig i hårlockarna".)





Det blev dags att bege sig hemåt
och återigen blev en jul lagd i minnet.

 

Nödvändigt till jul...?

Jamen, det är väl julgranen?
En grön, doftande julgran med kulor, glitter och ljus.
Då är det verkligen jul för mig.

Såg just att det finns alternativa julgransfötter också, vilket passar mig alldeles utmärkt.
Tydligen kan man ta en hink, fylla den med vatten och placera den i en lövkorg.



Julbord...?

Vad är ett julbord för mig?



Ja, ett bord med mat men för mig skulle det räcka med gravad lax.
Men julbordet är ju också det bord där vi,
nära och kära - i flera generationer - samlas för att inmundiga (fint ord) vår julmat.
Det är kring julbordet som värmen sprids.
Julbordet är vackert dukat i rött och grönt med levande ljus.
Det är här den egentliga julstämningen befinner sig.




Men så inser jag att det inte är alla förunnat.
Det är inte alla som har ett bord dukat för fler än en, om det ens är dukat.

En varm tanke, ett vänligt ord, en kram, ett leende....
Visst kan värmen spridas till alla och en var?
Visst har jag så att det räcker och blir över?
Har du?



Nu bär det snart iväg till Skåne.
Snöoväder och trafikproblem väntas söderut.
Det kan man inte tro när man ser det vackra vinterväder som finns utanför mitt fönster,
- 12°C och strålande sol.

Nu är det verkligen vinter

Under en knapp timme infann sig paniken.
Jag trodde att Trisse hade försvunnit.

Jag pulsade ut på gatan, pratade med grannar, ingenting.
Jag ropade, ropade och ropade... Ingenting.

Sist vi setts var vi båda ute på äventyr.
Jag, iklädd nattskjorta och morgonrock utrustad med kameran i högsta hugg.
Han på jakt efter snöflingor och fåglar.






Fåglar ja, det är inte lätt att hitta mat för dem nu.
Den mat som serveras är igensnöad.
Det gäller att sopa rent för de stackars krakarna.

Hur som helst, försvann Trisse.
Trisse går inte i djupsnö så Ludde har skottat upp små gångar på tomten
för att våra katter ska kunna gå på promenad.
Det fanns inga kattspår i gångarna.
Vägen, däremot, är oroväckande. Där finns ju hjulspår att promenera i.
Snön isolerar ju ljud också.
Kanske kommer det bilar och Trisse inte hör att de kommer.
Det är lätt att måla upp skräckbilder.

Jag tog bilen och sladdade runt på småvägarna.
Ingen Trisse...

Jag ringer till Ludde. Han är beredd att lämna sitt jobb och komma hem för att leta.
Men så säger han: "Har du kollat i källaren?"

Det hade jag inte.




Nu vilar han ut, framför brasan efter en timme ensam i  källaren.

Nu är det jul här i vårt hus....

Julstämning?

Nähä, det ska man inte få ha.
Nu ska elbolagen bojkottas.
Igår på TV4 Nyheterna jämfördes elbolagens elhöjning
med att det är samma höjning som om jag ska betala
250 kronor för en liter mjölk!

Tänker jag inte...

Nu är det mörkt här i vårt hus. Mörkret det komma hopptrallallalaaaaaaaaaaa.

Jag blir så trött.
Vilka är de största förlorarna?



Det finns så många människor som är ensamma eller sjuka.
Många finns det som är nöd och tvungna att stanna hemma.
De behöver sin värme och de behöver sitt ljus för att få det lite drägligare.
Mörkret är som djupast, just den här tiden på året.
Kyla är som värst, från nu och flera månader framåt.




Då chockhöjs elen!
Och nu pratar vi chockhöjning!
Jag blir så ψωΦ (hittade inte ens symboler som uttrycker det jag känner) urarg.





Vad kan vi göra då?
Ja, helt klart hade mina grannar, i hundratals lägenheter, anammat bojkotten.
För när jag la mig, sent omsider, har det väl aldrig varit så mörkt i fönstren.
Väldigt få, om ens några, ljusstjärnor eller ljusstakar var tända.
De flesta av oss som har lägenheter har ju värmen inkluderad i hyran, men andra då?
Vad händer med en sjuk eller gammal människa som inte har råd att ha värmen på?
Vad ska en sjuk eller gammal människa göra om ljuset för att röra sig fritt blir för kostsamt.




Jul, jul strålande jul....

Dra mig på en tofsvipa.
Aldrig trodde jag väl att elbolag,
där vissa betalar sina direktörer 1 miljon kr/månad,
kunde understå sig att ens komma på tanken, men det gjorde de.
Vilka svininfluensor.

Jag har god lust att koka soppa på dem
och läsa mina besvärjelser över beslut och en och annan beslutsfattare.

Urskibidi dosh.
Din gamla galosch.
I grytan ska du fara och där förbli.
Tills du en medmänniska kan vara och bli from som en kolibri.
Tjidjeli, tvi tvi...

Plums i badet




Křivoklát i Tjeckien




Ja, här har jag varit, två gånger dessutom.
Imponerande borg (från början från 1200-talet, tror jag.)
(Is the house made of metal? Internt skämt.)

Det är inte borgens bristande värme eller el som kom till min hjärnas "kom ihåg".
(Nu har jag verkligen horn i pannan.
Det riktigt klapprar om tangentbordet.)

Lyssna här...

I den här borgen finns en gryta som är närmare två meter hög.
Det finns kedjor och metallstycken som skulle kunna passa, alldeles utmärkt, runt en ung kvinnas hals.
Det kan ha varit så makabert att "drottningen", som sökte den eviga ungdomen, kokade jungfrur i sin gryta för att sedan dricka "den eviga ungdomens" soppa. (Evig ungdom? för vem?)

Jaha, apropå elbolagens chockhöjning, alltså.

Underbart väder!!

-8°C sol och snö. Det är vackert.




Jag känner att jag fått specialintressen.
Det är svårt för mig att tänka på annat och då räknar jag det som specialintresse.
Jag är dessutom specialist på dem.
Jag vet hur de fungerar,
när de fungerar
och när de inte gör det.
Jag vet när de mår bra
och jag känner till deras behov, vilka jag försöker att tillgodose.



Jag somnade väldigt sent i natt/morse.
Jag hade mycket att prata om med Nya Zeeland och tankeöverföringen var väl inte alldeles redig.
Mottagaren stod kanske i tankeskugga.

Ding, jag vaknade av att det plogades för fullt ute på gården, så dags nu.
Solen strålade och luften var klar.
Jag bestämde mig för att tillbringa dagen med att ge mina barn vad de behöver (i-landsbehov).

Tina får något som jag vet att hon uppskattar.
Hon får ett snöklätt Harbro i solljus och minusgrader.












Det ser kanske plogat ut men det kan jag säga, det var det inte.
Jag pulsade fram som en annan skogsmulle, helt inne i mitt fotograferande.
Jag ville nå Tinas och min fikaplats men det var bara att glömma.
För mycket snö, helt enkelt.

Puls, stön, stånk... fota, puls, stön, fota, burr, fota, frysss, stön, knorr.
Nja, skogsmulle är nog att ta i.

Jag har ju inte ens kläder för den här typen av väder.
Glömde bort det.




Tim då?

Ja, han är inte mycket för vackra dagar, vare sig det är vår- eller vintermornar.
(Men jag vet nog att det berör honom. Orkar inte kommentera lika ofta som jag, bara.)
Han blir lycklig när magen är mätt, som så många andra män.











Ja, då var jag väl lite rättvis?
Behoven är tillgodosedda och nu ska jag samla ihop tvätt som ska tvättas
och mat från frysen som ska tillredas i morgon.

 

Ibland, oftast i slutet av terminer

ställer jag mig frågan: "Vad håller jag/vi på med?"

Inte nog med att terminerna alltid avslutas med stress (arbeten ska avslutas, underlag ska skrivas, utvecklingssamtal ska genomföras och betygen ska sättas -i dataprogram som inte fungerar-, kollas, skrivas på och kopieras) undervisningen ska fortgå och våra traditioner likaså.
Julmiddag eller sommarlunch för elever, föräldrar och syskon är vår tradition.

Jag känner mig som en svintovisp som springer från det ena till det andra.
Jag sprider allt annat än lugn och ro.
Jag saknar Lotta!!
Det är jag verkligen inte ensam om att göra.

Hur som helst hade jag just tanken - Vad håller vi på med? - i tisdags morse när jag sladdade in på parkeringen och vältrade mig genom dörren som en ångvält  - allt annat än lugn och harmonisk.
"Vad håller vi på med?
Laga mat till dryga 40 personer?
Är det vettigt, särskilt nu när vi är en man/kvinna kort?

Jag tittar in i köket och möts av två elever.
De tjattrar och fnittrar, så där som bara tjejer kan göra.
Det finns så mycket liv i dem. Jag får två leenden, de säger "Hej".
Jag stannar upp...

Aaaandaaas

De finns där, de får vara "mina" ett tag till och deras blickar får mig att förstå:

"Ja just det.
Det är ju därför jag aldrig ger upp.
LÅT TRADITIONERNA LEVA!"


                               


Tack!
Så härliga ungdomar vi har! 
Jag har fler ögon som jag önskar att jag hade fotograferat.
Men de finns inom mig, alltid.
 
Och när saknaden efter världens vackraste ögon
är för stor 
är jag så tacksam att jag har mina tre, snart fyra, bonusdöttrar.

Det här är den bästa dagen på hela jullovet
för i morgon är lovet en dag kortare.
Ja, det är naturligtvis inte mina egna ord (har aldrig tänkt så men sant är det).
Orden är kära Monas, hon som kunde spela curlig, minns ni?

Hur började dagen då?
Ja, det har jag ju talat om



Som snön vräkte ner. Sådär som man minns från förr.
Det var -6°C.
Det fanns ingen väg till mig. Det fanns bara snö, i mängder. 

Jag spolar fram en bit...



Så kom jag då äntligen till jobbet och förberedelserna för kvällen startade.
Här kommer julmaten som vi jobbat med.

(Jag tror man kan klicka på miniatyrbilderna och få dem lite större)


  Lax på saltbädd med romsås och köpt prinskorv


Ägg med majonnäs och räkor. Ägg med creme fraiche och räkor  


  Dannes vitlöksmatjesill
                                    Vanlig sill och senapssill

Omelett med champinjonstuvning och rödbetssallad    


  Gravad lax med hemmagjord hovmästarsås


Hemmagjorda köttbullar 

  Köpt, bortglömd julskinka som kom fram, sent omsider.


Jansson med Jansson och en utan (ansjovis förstås)   


 Hemmagjorda sojabiffar,
köpt sojakorv och falafel (bilden blev suddig. Tog bara bönorna.)


 Chokladdoppad frukt

 
 Lusse katter


 Saffransbullar med mandelmassa och russin


Knäckklubbor och hemmagjort knäckebröd   


  Veganska chokladbollar och chokladkrisp


Ischoklad och havrerutor


 Jördnötsrispuffar




Ord är överflödiga, eller hur?

Ja, det var väl så gott som allt.
Vår julmiddag blev härligt lyckad, igen.
Själv känner jag mig på gränsen till inlagd.
Nu vill jag bara komma i säng.
Ta min bok och, innan jag börjar läsa ska jag göra mig en resa till Nya Zeeland och hälsa på.
Klockan är ca. 13.30 där. Det skiljer 12 timmar. Jag ska se om hon har tid med mina tankar en stund.  



Jag avslutar kvällen/startar dagen med att säga:
Om vi fryser och huttrar så är vi inte ensamma.
Kom ihåg att fortsätta ge mat till fåglarna.
De förväntar sig det.

Go'natt/Go'morron

Har fått i uppdrag av Tina, som verkligen är i Christchurch,
att visa och berätta om hur vi har det.

Det är verkligen snö!




Jag undrar hur det gått för alla stackars pendlare.

Jag sov hos Ludde i natt. Blev insnöad. Inte bara insnöad som äldre människor kan bli utan verkligen, bokstavligen, insnöad.
Någonstans har vi haft en kvast, borta.
Någonstans har jag haft min fina bilborste som jag fått av Lotta, borta.
Helt otoligt hur allt bara försvinner.

Min mor hade sagt, om jag frågat var borstarna var: " De är väl där du senast la dem."





I kväll har vi avslutning.
Varje jul avslutas med en julmiddag för elever och föräldrar.
I år slår vi alla rekord, ca. 45 personer förväntas vi bli.

Vi små har blivit stora

och stora får gå och komma som de vill.
Det har vi sett på Surrutan, Fröken Rut alltså, göra.
Hon är en märklig katt.
Inte nog med att hon orkar vara sur, mer eller mindre, all sin vakna tid.
Allvarligt talat, vem orkar sura i fem (!) månader?
Hon uppskattar ju inte livet då, tycker vi tonåringar.
Hon är dessutom lite spooky.
Hon har kommit och gått genom dörren, utan att öppna den!!!





Jag och min syster Maja har själva sett det, helt otroligt.
Vi har sett hur husse och matte lämnat huset och gått ut.
De öppnar dörren, går ut, stänger dörren.
Vi har suttit där i i fem månader! och förstått att "No, no, inga små katter ute i stora världen".




Men för Surrutan gäller tydligen inga regler.
Hon kommer in, från ingenstans, luktar frisk luft och natur,
morrar, fräser och slåss faktiskt också,
tar ett varv i huset för att visa oss att hon bestämmer - tror tusan det -
fortsätter sin ilskna sång, springer mot dörren
och vips, tjoflöjt... är hon som uppslukad, borta.

Vi sitter där, jag och Maja och förstår absolut ingenting.
Spooky.

 


Så kom då luciamorgonen och det var inte bara ljusen i hennes krona som tändes.
Jag och Maja satt som vanligt vid dörren, som vi som sagt gjort i fem långa månader.
Jag tittar bort ett ögonblick. Det var väl kylskåpsdörren som distraherade mig.
När jag tittar tillbaka upptäcker jag, till min fasa, att Maja är borta... Hon finns inte.
Totalt uppslukad av...  Uhh, uuh.

Då tar husse upp mig och försöker få mig genom en genomskinligt plastlucka.
"Frisk luft och natur", är min första tanke. Min andra är: "Nämen, hej Maja."
Lilla Maja står där och ser busig ut.

Efter fem eviga månaders väntan var allt vi hade behövt göra, att trycka lite på plastglaset
och världen utanför hade stått för våra tassar.
Nu vet vi.
Ljuset gick upp i våra hjärnor och en ny spännande tid har börjat.

Nu är hon iväg... tror jag.

Vi kom till Arlanda - i god tid.
Vi ville hinna med en avskedsfika när all incheckning var klar.

Trots att vi kom så pass tidig, två timmar innan planet skulle lyfta,
tog det ytterst lång tid vid incheckningen.
Vi undrade just var det var som tog sådan tid.

Det blev vår tur och de andra undrade nog vår undran för nu tog det tid.
De undrade så mycket - personalen på Arlanda. 



Pass?
Varsågod
Destinationer?
London, Hongkong, Sydney, Christchurch.
Start- och landningstider?
De som står på papperet 
Visum till Australien?
Varsågod
Visum till Nya Zeeland?
Va???
Har du visum till Nya Zeeland?
Va? Nej!
Du måste ha visum eller en biljett som visar att du lämnar landet inom tre månader.
Va? Nej! Hur???
Gå och köp en biljett vid biljettdisken.

Vid biljettdisken
får vi, när det blev vår tur, veta att det är billigare att köpa biljett via internet.
Internet finns längst bort vid fönstren.
Tack

Vi hittar datorerna
och Tina loggar in, som hon inte har gjort annat.




Hon ringer Kilroy resebyrå och rådfrågar.

Det visar sig att hon får en resa från Christchurch till Brisbane den 28 januari.
Nu finns det en utresebiljett.

Vi ställer oss i incheckningskön igen och undrar vad det är som tar sådan tid.
Våra två timmar har krympt.
När vi är nästan framme smyger Tina förbi ett par resenärer och frågar incheckningen om de har fax.
Nej!
Ingen fax?
Ni får gå till biljettdisken, de har nog fax.




Våra väninnor i biljettdisken tar väl hand om oss,
när det blev vår tur.
Faxet, med biljett från Kilroy, kommer och vi går till incheckningskön och
undrar vad det är som tar sådan tid.

Hon är söt och rar, vår incheckningskompis (vi känner ju varann rätt väl vid det här laget).

Bara för att visa henne att Jag är minsann berest, pekar jag med hela handen åt vänster och säger: Och passkontrollen ligger ju ditåt? (Ingen fråga egentligen, snarare ett besserwisser-konstaterande.)
Hon ler sitt sockersöta leende, nästan som hon tycker att jag var en riktig skojsam person, och säger: "Nej, ha-ha, passkontrollen ligger ditåt", hon pekar med hela handen åt höger. "Nu får ni nog skynda er för det ligger långt bort." 

HA-HA, på dig själv du.
Vi skyndar oss genom Arlandas naturliga hinderbana. Kommer fram till en kravallstaketsliknande labyrint och jag inser att det är nu vårt farväl ska ske.

Hjärtat smärtar.
Magen kniper.
Tårarna bränner.

Men jag hinner inte tänka.
Jag har bara känslan men inga tankar för nu är det riktigt bråttom.
Hon kramar mig i språnget, som om hon skulle med 715 till centrum,
springer till området där mitt tillträde tar slut och jag ser henne, hennes rygg, hennes hår,
hela hennes fantastiska
uppenbarelse... sen är hon borta.

Vi glömde vårt avskedsfika

Tiden förändras ständigt. Inte så mycket på en gång utan lite då och då så att det knappt märks.

Men så kommer händelser som startar nya tidräkningar.

Bröllop
Födslar
Arbetsbyten
Husköp
Husdjur
Katastrofer
Sjukdomar

Vissa händelser är stora för hela vår värld andra är stora för bara mig men de är oftast ändå störst.



Poff, så var hon borta. Bara så där.
Ja, inte just nu då'rå men alldeles för snart, den 14 december.
OCH
i tisdags fick jag veta nästa POFF.
Tim flyttar...i januari 2010.





 
Jag är ett svart hål.
"Stackars, stackars dig som känner att det inte finns något kvar", kanske du tänker.

Ett svart hål...
är inget hål som är innehållslöst.
Ett svart hål har en otrolig massa.
Tyngdkraften är så stark att inte ens de minsta partiklarna kan lämna det. 

Jag blir aldrig lämnad av mina barn.

De behöver bara andas lite
(som Malou brukar säga).

Och jag fick således,med mitt svarta hål, också en plats i universum bland de mina;
stjärnljus, solljus. jorden och månen.

.

Julen stressar mig.

Bortsett allt annat som ska hinnas med ska jag dessutom hinna städa.
Hur kul är det på en skala?
Därför har jag har utvecklat och förädlat pappas städnivåer och hittat en nivå E.

Allt som blir förädlat är ju något som är förbättrat, förenklat, förfinat och kanske effektivare.
Det är precis vad jag har gjort med hans städnivåer, tycker jag själv.









Nu är det bara att vänta (förvisso är väntan inget nytt när det gäller städningen).

Det är svårt att tjäna extrapengar.
Har försökt med allt möjligt.
Nu har jag börjat göra egna kuponger.
Det är ett tidsödande arbete.
Tanken år att jag ska göra STORA pengar.





Det såg ju bra ut vid första anblicken.
Jotum i krösamoset, vilken bjässe till gran det blev.

Kan vara en fördel att läsa först....

Kom hem idag efter en natt med dålig sömn och väldigt förtidig morgon.
I brevlådan fanns ett brev. "Ett Delikatessbrev" var markerat på kuvertet.
 
Tänkte att det var från någon matklubb som ville ha mig som medlem
(kul att få vara medlem någonstans).

En drös lappar föll ur, tallkottar bl.a. och en bild av Sid ifrån filmen "Iceage".
Ingen adressat.
Jag skrattade och skrattade.
Det fanns det bara en som kunde skickat det, Tina!




Jag ringde och frågade sen skrattade vi tills magen värkte.
Tänk vad ett brev betyder mycket.
Säga vad man vill men det slår mycket högre än mailen.

Kanske man ska skicka ett par julkort?

När jag ser den här filmen tänker jag på min kära mor och far.
De här reklamfilmerna är oslagbara.
Pappa, pappa......

Nu ska jag hämta ut ett paket på Ica-Kvantum, trots att det inte är en riktig post.

Jag lovar och lovar att jag ska återkomma om ämnen.

Oftast gör jag inte det.
Glömmer liksom bort.
Ibland kommer påtryckningar...

I helgen kom det från pappa.
"När ska du återkomma om A-, B- och C-städningen?"

Det är tanternas, i pensionärsföreningen, stora nöje att få höra hur pappa har städat.
(Undrar om gubbarna på kommunen hade lika stort intresse att lyssna på min mammas städning? som ändå pågick i en ohyggligt massa år.) 

Hur som helst...

A-STÄDNING

Här gäller det att flytta på möbler och ta ut och skaka mattorna (de ska gärna hängas och vädras också).
Dammsuga, helst med ny fräsch påse, ej återanvänd.
Golvet ska skuras, helst knäskuras.
Lister och väggar våttorkas.




B-STÄDNING

På denna nivån kan mattor ligga kvar men man ska dammsuga
både över och under dem, en bra bit under, faktiskt.
Väljer man B-städning är skurhinken överflödig.





C-STÄDNING

En enkel städning där damsugaren följer mattors och möblers form. 
Gör sig inte besvär, om det inte är absolut nödvändigt,
att ta vägen ovanpå eller under någonting.
 



Kvar återstår då...
 
D-STÄDNINGEN

Nu är tanterna i pensionärsföreningen alldeles lyriska.
De har hört talas om dessa städningar, ja, hundratals gånger.
De tröttnar aldrig.

D-städningen är energisnål. Den drar faktiskt ingen el alls men den är också mindre effektiv.
Du tar fram dammsugaren, ställer den där det passar och hoppas att den ska skrämma dammråttorna?




Jag hade en stor en som försökte gömma sig, livrädd, under sängen.



Tanterna då?
Jo, när pappa kommit till slutet av förklaringen om vad D-städning innebär
skrattar, fnissar och kurrar dem och tycker att min pappa är fantastiskt duktig att städa.

Han kan laga mat också, grilla kött som min mamma förberett.
Men det kan jag återkomma till lite senare.
  

Rotade i lådan bland gratulationskorten

Hittade ett och annat.
Inte bara högtidskort utan även en gammal dagbok som jag skrev under åren 1967 - 1968.

Intressant läsning

I en dagbok skrivs ju alla tankar.

Det kan ju verkligen inte ha varit särskilt kul att få en matta kastad på sig.
Men kanske traumat uteblev eftersom jag kunde skriva av mig.

Storasystrar är ju ett aber.
Jag antar att jag var alldeles oskyldig och slog henne endast i någon form av självförsvar.
Inte skulle väl en lillasyster, som jag, kunna ge sig på någon som var så mycket större
och om jag nu verkligen gjorde det fanns det nog en bra ursäkt för mitt handlande.
Jag hade alltid ursäkter för de dåliga sakerna jag hittade på.




När ingen lyssnade på alla orättvisor som min storasyster utsatte mig för
skapade jag mina egna rutor som jag kunde kryssa i, alldeles själv.
Då skipades rättvisa och allt blev mer nyanserat.

Barnen i Biafra svalt

Det var fult och otacksamt att klaga på maten.
Den lilafärgade sparbössan med bilder av svältande barn med
svällande magar stod som en ständig påminnelse i köket:
"Tänk på barnen i Biafra! Låt maten tysta mun."

Vad mig anbelangade kunde de gärna få potatisen, ärtorna och de kokta morötterna.
Problemet var att sparbössan inte skulle rymma mer efter det.
Det var ett stort jobb med att bara få ner potatisen, kan jag säga.

De dagar då jag inte ens vågade knysta något om maten kunde jag vända mig till min vän: Dagboken.




Släktdragen går igen...
Detta fick jag av Tina.
Jag minns inte tillfället men sur måste jag ha varit.
Men hur sur kunde jag vara efter att ha läst hennes förklaring?



Hur tacksam som helst.



Avslutningsvis...

Inte för någonting alls och just bara därför.

Jag la mig på kvällen, slog upp min bok.
Lappen singlade ner.
Ett underbart sätt att få ett "Go'natt".

Det är snyggt med tatueringar


En snygg tatuering på en ung arm.

När jag var ung lät jag tatuera in en underbart söt liten kolibri på överarmens insida.



Men det är ju så med tatueringar som med så mycket annat.
Den var läcker och snygg i början men sedan glömdes den liksom bort.
Det är inte så att jag har ångrat mig men kroppen förändras ju med åren.
Det har blivit längre mellan vingspetsarna, om ni förstår.

Sliten kom jag hem efter jobbet.
La mig i sängen, helt slut.

Sträckte upp armarna och såg...

Den lilla vackra kolibrin har blivit en pelikan!?
När hände det?
Hur gick det till?




På vänster axel har min vackra lilla tatuerade pilgiftsgroda



förvandlats till en padda.