Igår kom de igen och knackade på dörren hemma hos Ludde och mig, poliserna alltså.

Tack och lov var det mörkt när de kom
och den här gången hade de parkerat polisbilen lite längre bort.
De tog hänsyn till oss, poliserna.
De ville inte att det var och varannan dag ska stå parkerade polisbilar på våra infarter.

Det finns poliser som visar hänsyn, tro inget annat.
Det finns en hel mängd av dem, faktiskt.

(Har jag berättat om när civila poliser för 20 år sedan knackade på dörren?
Ja, det var en helt annan dörr den gången men likväl poliser
som sökte mig för att jag hade en olaglig telefon.
Har jag skrivit om det? Låt mig få veta, för jag har glömt.
Hör jag inget så får ni heller inte veta!) 

Hur som haver...



Förra gången dessa två poliser besökte oss var i somras.
Då parkerade de polisbilen vid vår garageinfart, mitt på ljusa dagen.
Alla var hemma, ja, jag menar alla grannar, alltså.

Det lade sig en tystnad över bygden, som ett lock, eller som ett par inknölade öronproppar, i grannskapet.
Det var precis som om gräsklipparen slutade klippa sitt gräs
för att istället klippa luft eller pröva sina vingar, vad vet jag.

Familjen rakt över vägen höll 3/4 av sin familj innomhus.
Marie, mamman, fortsatte sitt påtande med en enveten ryggtavla mot oss
och med ansiktet nästan tryckt mot myllan.
Pappan, Magnus, kom ut på altanen med ena barnet hårt vid sin hand.
(Barnen som sprungit hos oss hela sommaren och skalat äpplen och hälsat på katterna.)

På något underligt sätt verkade ingen förvånad. Är inte det märkligt?
Undrar om det har att göra med allt skrot som Ludde samlar på sig och som ligger under presenningar lite överallt, skumma hemligheter, för mina blommor kan det väl inte vara som skapar en misstänksamhet, eller?
Känslan av att "Rucklet" och besök av poliser hör ihop bredde ut sig som ett cellmembran runtom oss.

Men naturligtvis kunde alla le sina sneda leenden och skaka på huvudena så som man gör när man gjort bort sig.
För polisena var ju då liksom igår, Anna och Camilla. Anna ♥ Luddes dotter och kollegan Camilla.
 De tog bara vägen förbi för att säga hej...



Lite stolt blir jag ju, för att inte tala om Ludde, pippipappa Tuppen

Jag fick en present idag.
En väl förtjänad sådan.

Det finns en liten historia bakom som jag först ska be om att få berätta.

För något år sedan fick jag vara med under textilslöjdslektionerna.
Fantastiskt kul! Ungdomar är kreativa!
Det syddes, knepades och knåpades och det resulterade i fantastiska skapelser. Ibland så fantastiska att jag inte visste vad det var.
Under dessa lektioner var det tufft för textilläraren att hinna med. Många ville ha hjälp (på samma gång) för att kunna gå vidare. Jag hjälpte till så gott jag förmådde men ägnade mig mest åt att få eleverna sittandes på sina platser. Det var mycket prat, skratt, tjo och tjim.





Där fanns Simon, en härlig kille med mycket överskott på det mesta.
Han traskade runt, han tog saker som kom i hans väg (måttband, pennor, saxar etc.) och roade sig med dessa under sina vandringar i salen.
Han pratade med alla och fick igång mig.
Jag hörde mig själv säga:
"Simon, lägg tillbaka saxen."
 "Simon, kom och sätt dig."
"Simon, rita inte med mönsterpennan."
 "Simon, Simon, Simon..." som ett mantra.
Han var fortfarande lika glad trots mitt tjat.



Det låg ett pyttelitet garnnystan på bordet när jag gick förbi.
Nästa gång var det ett ex-nystan. Istället låg en hög centimeterstora garnbitar.
De massakerades till än mindre, av Simons sax. "Men Simon..."
Jag tog saxen ifrån honom, borstade ner stumparna i en papperskorg, suckade och suckade.
Men Simon bara sken som en sol.
Ärligt, jag började tröttna på att vara polis och tillrättavisa hela tiden. Jag höll mig borta från Simon i säkert tre minuter.
Men när jag stötte på honom nästa gång hade han hittat ett stort garnystan.
Han stod och virade garnet runt en bok, om och om igen.
Nästan hela nystanet var lindat kring boken.
 "Simon!"
Jag suckade, tog boken ifrån honom och talade om hur trött jag var på att hela tiden säga till honom.
Jag var sur och visade verkligen med både kroppsspråk och tal hur mycket bättre jag var.
Jag talade som en riktig översittare då jag började nysta tillbaka garnet till det ursprungliga nystanet, varv efter varv och hela tiden ord av bassning.
Simon försökte avbryta men se det tänkte jag inte tillåta honom.
Jag mässade vidare i min "höga" roll som lärare samtidigt som jag nystade och nystade.

Jag var ouppmärksam vid ett tillfälle. Simon tog till orda.

"Men Mia, Lisbeth (textilläraren) sa att jag skulle göra så här om jag ska göra fransar till min matta. Min matta som pappa ska få till sina ödlor (tror jag det var)."
Jag stannade upp och såg på de få varv av garn som fanns kvar på boken...Jag såg hans olyckliga blick (som hade en glimt).
Jag skämdes, med all rätt!
Sen började vi att skratta.
Han, antagligen åt min fåniga min som måste kommit och jag åt min urbåta korkade attityd.

Så idag kom en present från Simon till mig



Den har legat nära mitt hjärta hela dagen ♥

(om ni inte ser vad som står, håll markören över bilden)

Alla sagor har ett slut, så även denna.
En del, de allra flesta, slutar lyckligt, andra sorgligt och ytterligare andra; lyckligt men ändå sorgligt och så finns det några, de som blir kvar som slutar; sorgligt men ändå lyckligt.
Det sistnämnda blev slutet i "Sagan om minigrisen Pellen".





Efter starkt övervägande beslöt vi att Pellen skulle få bo på landet, på en bondgård.
(Det måste ha varit sommaren -98. Då hade vi haft honom i ett och ett halvt år.) 
Vi hittade ett bra ställe nära Tockarp i Skåne. Jag tror att området kallas Skogen.
På gården bodde en ung kille, Mattias, med sin flickvän och ett litet barn.
De hade hund, höns, andra, mindre tama minigrisar, kanske får, getter, kor och häst.
Det sista minns jag inte men jag tror det.

Pellen fick en fin plats i stallet.
Han fick massor med halm vilket blev en ny och härlig erfarenhet för honom.
I stallet blev han kompis med hönsen som gick fritt.
De delade en spilta där de sov middag och där Pellen också sov för natten.
Pellen smälte in på en gång.
Vi var sorgsna över att lämna honom men Pellen var lycklig.





Nästa gång vi åkte till Skåne besökte vi honom.
Stora delar av boningshuset hade brunnit.
Gamla elledningar, trodde Mattias.
Alla, både människor och djur hade klarat sig med ett nödrop.
Nu väntade Mattias och hans flickvän barn nummer två.
Mattias berättade att Pellen var en helt fri liten gris som inte gärna lekte med de andra grisarna utan höll sig till honom eller hönsen.
Enligt Mattias gick det, konstigt nog, åt fruktansvärda mängder hönsmat sedan Pellen kommit till gården men Pellen som var tjock och glad spelade oskyldig.

När vi fick syn på vår lilla gris, som nu var ganska stor
- 50-60 cm lång, 40-50 cm hög och vägde kanske 25-30 kg - 
stod han i stalldörrsöppningen och vägrade komma ut på gårdsplanen.
Vi fick gärna gå in i stallet men ingen Pellen kom utanför dörren.
Det hade aldrig hänt, enligt Mattias.
Jag vill gärna tro att Pellen kände igen oss och kanske var det därför han stod så envetet kvar.
Han trodde kanske att vi kom för att hämta honom.
När vi åkte därifrån såg vi, i backspegeln, hur Pellen gick ut från stallet och ställde sig på gårdsplanen.





Nästa gång vi kom för att hälsa på var Pellen död.
Det hade gått fort, på mindre än ett dygn.
Mattias trodde att det kunde ha varit skabb som orsakar klåda och stress.
Så mycket att ett litet grishjärtat slutar att slå, under fruktansvärd ångest.
Det var jobbigt för Mattias att berätta det för oss och han skuldbelade sig själv för vad han borde ha gjort om han bara hade förstått...
Men bortsett från det så kan ingen ta ifrån dem att
de hade gett vår gris ett riktigt "grisparadis".
Det är jag oändligt tacksam för.

Inte långt senare förolyckades Mattias i en bilolycka.
Han hade nyligen blivit pappa för andra gången.

Så fruktansvärt tragiskt för hans familj.
Det gör mig så ont, än idag.

När man ser ett barn förundras man över den klara blicken

Är det sant att ögonen är själens spegel?
Ja, jag tror det.

Idag fick jag återigen se klara blickar.
Ögon som sprudlade av glädje och skratt.
Ögon som inte kunde få nog, inte kunde se sig mätta.
Ögon som sög i sig allt.

Det var fantastiskt, särskilt med tanke på att ögonen som strålade
var ögon som varit med i mellan 75 till nästan 100 år.



De fick nytt liv idag.

Våra ungdomar, från skolan, har haft en fantastisk eftermiddag med pensionärer på ett äldreboende.
Vi har julpysslat och haft en härlig eftermiddag med mycket skratt och glädje.







Vi har ett samarbete:

Våra ungdomar har förmågan att hitta till de äldres själar,
de äldre har förmågan att hitta till våra ungdomars själar.

När vi lämnade äldreboendet strålade våra ögon och
lika många hade vi lämnat kvar, till nästa gång.

Hela området belystes av solkatter.

Det är livskunskap, kunskap för och om livet.

När Pellen var alldeles ny skulle vi åka till Sälen. ((Sportlovsveckan 1997)
Han var inte alldeles ny, ser jag.
Pellen föddes den 10 januari och kom till oss den 26:e, alltså drygt två veckor gammal.
Sportlovet var ytterligare två veckor framåt.
Han var således en månad när vi begav oss till Sälen.)

Man lämnar inte bort ett spädbarn och inte en mini-mini gris heller.
Men lite problem höll vi på att stöta på.
Jag ringde till Hundfjället och frågade om det fanns rum och om rummet var godkänt att ha djur i. "Ja", svarade flickan. "Både hund och katt är välkomna."
"Grisar, då?"
Då fick jag vänta tills hon ringde upp. Ett fall för direktionen.
Det gick bra och Pellen följde gladeligen med på sin första resa.
Snön var ingen höjdare men vårsolen värmde gott på Pellens fläckiga bebiskropp.



En månad senare blev det dags för nästa resa, Tockarp, Skåne.
(Därifrån kommer bilden ovan.)

Vi mottogs, som alltid, väldigt väl hos mamma och pappa.
Men pappa kunde inte riktigt förstå vad vi skulle ha en gris till.
Men arbete fick han.
Han var tvungen att fixa en inhängnad åt Pellen eftersom han rymde dit trynet pekade.

Medan pappa snickrade hittade Pellen sin nya toalett. Han valde den själv, under pappas stol.
Att en sådan liten gris kan kissa så mycket. Det blev en hel liten sjö som ingen såg men som pappa satte sina fötter i. Vi torkade och skurade men nästa gång var det samma sak, en hel liten sjö under pappas stol.
Med ilska i blicken, vredesmod i rösten och svinvåta fötter döpte han då Pellen till Svinpellen.
Så heter han, enligt min pappa, än idag då vi pratar om honom.




Pellen var en härlig gris på många sätt. Han älskade mat och hade matplatsen i köket. På mattan hade vi lagt en handduk som han torkade sig själv med efter att han ätit.
Ibland såg vi på TV i ett rum längst bort från köket.
När Pellen ätit och torkat trynet tog han sats från köket
(startade lite i luften eftersom trägolvet var alldeles för halt för hans klövar)
och rusade mot TV-rummet.
Två meter innan tröskeln in, tvärnitade han och gleeeed den sista biten för
att ta ett fyrfotahopp över tröskeln och komma upp i soffan.





Året gick och även en lång bit på nästa.

 Eftersom Pellen hade ramlat nedför trappan vågade vi inte ha honom där uppe. Det var där vi hade våra allmäna utrymmen. Han blev stor, tung och otymplig. Han var "grymt" kompakt.
Det var omöjligt för honom att komma upp i soffan. Kinamattorna låg som plogade åkrar. 
Han såg inte så bra och trägolvet var som en skridskobana för honom.

Han fick flytta ner till tvättstugan.
Där kunde vi öppna dörren ut och där ute fanns en rejäl hage till honom. Ofta låg han bara och lapade sol under vår- och sommardagarna. Han filosoferade i sin ensamma grisvärld. Men han kände igen ljudet när min bil parkerade. Då grymtade han oss/mig välkommen och visade med en viftning av hela den kompakta kroppen att han var härligt glad över att se oss. Han rusade för allt vad de små benen förmådde, in i tvättstugan, för det nalkades alltid mat när vi kom hem.

En gång när min mamma skulle hjälpa mig med strykberget blev Pellen så sur, på att hon stod där i hans rum, i timmar och inte hade vett att gå, att han till slut gick till angrepp och försökte bita mamma i benet. Äntligen fattade hon och gick därifrån och Pellen grymtade sig upp på sina dunkuddar och moffade in sig i fiberpälsarna. "Skönt med egen kuppe."

Kanske var det nu som vi insåg saker som vi vägrat att inse.
Vi spaltade upp för- och nackdelar, för Pellen.
Summa sumarum blev:
En gris, vår gris, mår bäst där han egentligen hör hemma, på landet.

Pellen, grisen bland alla grisar



På tidig vårvinter -97 blev jag tillfrågad om att vara grisvakt, till en "pellen".
En "pellen" är en kulting som valt en spena som inte fungerar.
Det går inte att välja om. Suggan tar inte pellen till sig någotmer.
Pellen är utfryst och kommer att svälta ihjäl.
Misstaget den lilla pellen gjorde, strax efter födelsen, är alltså ödesdigert.
Vår pellen upptäcktes och kunde räddas.

Pellens "riktiga" matte, Tesa, fick andra, större problem att handskas med och frågade om vi kunde passa Pellen under en tid, kanske en vecka.
En blick på Pellen och svaret var givet.
Just då, under den här tiden, råkade Tim vara sjuk.
Pellen fick flytta in i Tims munkjacksficka under dagarna.



Jag vet inte vem av dem som mådde bäst.
Tim matade honom med välling, gav honom närhet, trygghet och värme.
På nätterna sov Pellen hos mig. Han sov på mitt bröst.
Jag vaknade av att han bökade med sitt lilla mjuka tryne mot mitt hud. 
Det betydde att han behövde gå på lådan som stod vid min säng.
Jag släppte ner honom där, han gjorde vad han behövde och kom fort under täcket igen.
Vi sov tills morgonen väckte oss.

När han kom, vår Pellen, vägde han 400 gram, mindre än ett paket smör.
Hans tryne var mjukt och rosa.
Han hade lite spretig päls på sin fläckiga hud.
Han älskade mat och i synnerhet banan som han kände lukten av från Afrika, tror jag.

Julia hade inte lika lätt med Pellen charm



Trots att han var så liten blev han ett hot för Julia.
Han fick ju mycket av min tid och rädda det som
räddas kan; leksaker och mattes ägodelar vaktade hon som reliker.
Lite busigt kunde det bli, de två emellan men Julia fattade aldrig varför han sprang på snedden.
Han har ju sina ögon placerade där och inte som hunden, rakt fram.

Jag tror jag stannar där så länge och skriver fortsättningen en annan dag.
Då Pellen får smeknamnet "Svinpellen" av min pappa.
Då han går på rymmarstråt i Tockarp.
Varför han flyttar in i tvättstugan och biter min strykande mamma i benet.

Pellen har, liksom du och jag, sin historia. En Pellen kan man välja att ha, eller inte, det är skillnaden.

                          
Vår fina lilla hund



Så här minns jag henne oftast.
Placerad i framstupa sidoläge i min säng där hon, när hon vaknade, hade koll på oss.
Jag tror att min säng var hennes himmelrike på jorden.
En gång var det ett himmelrike för henne och mig och hennes tusentals ekorrloppor också...




Ett litet skönhetsfel hade hon, underbett.
På grund av detta dög hon inte till att bli mamma men hon dög för oss.
Vi fick äran att ha henne hos oss i nästan 14 år.

Hon älskade att gå ut på promenad så länge det var på hennes villkor (inte dåligt väder) och i hennes takt.
Lola, min granne, matade kråkorna med ost, saffransbullar, smörgåsar och andra godsaker som de gömde i hålrum i marken.
Julia älskade att promenera utmed kråkstigen och mumsa i sig ur skafferiet.
Stackars kråkor.
Hur mycket de än samlade och sparade fanns det aldrig någonting kvar till "nattmackemyset".
Efter långt om länge när den 50 meter långa skogkråkespromenaden var slut var Julia mätt och belåten.

Ska man vara fin får man lida pin




Tina tyckte att det var snyggt med lite färg i pälsen men Julle tyckte det var pinsamt att visa upp sig på kråkstigen.
Man kan ju bara tänka sig hur kul kråkorna hade det den dagen
men för Julia blev det en tung dag med korta steg och nedsänkt huvud.
Det var knappt att ostbitarna slank ner.
Hon skämdes.



Inte nog med det.
Det värsta, bortsett den här promenaden var att duscha och det var vad som väntade när jag kom hem.
In med hundkraken i duschen för att få bort det smet-fet-klibbiga läppglanset.

 

♥ Julia, Julia, mattes Julle ♥

Mandalas... Vad är det?

Nu sitter säkert många och tänker; "Det borde väl hon veta"
men si det gjorde jag faktiskt inte, inte förrän i tisdags.
I tisdags åkte jag med några elever till Brio Lek ock Lär som inte heter så idag,
nähä du, internationellt ska det vara.
Då blir det kort och gott; "Lek och Lar" (idiotiskt).
Ja, ja, där var vi i allafall för att införskaffa än det ena och än det andra.
När det andra var klart fann vi då det tredje;
"Mandalas för barn och vuxna".





Vad jag kan förstå så har mandalas funnits i vår värld i tusentals år, så visst är jag lite seg.

När jag ser dem inser jag att att jag visst har sysslat med dem men inte vetat att de har ett namn inte heller att de har stor betydelse för välbefinnande, ro och koncentration.





Idag hade vi högläsning. Vår bok heter "Starkare än hatet" och är skriven av Tim Guenard.
Jag läste och eleverna färglade sina mandalas i 70 minuter! 70 minuter!!!
Alla var djupt koncentrerade på orden som lästes
och skapade under tiden de mest fantastiska mandalas man kan tänka sig.



Klicka på länken nedan

http://www.unicorn.dk/produkter/images/forord-mandalas-en-kalla-till-lugn-och-koncentration-svensk.pdf

Det är mycket man ska hinna med så här på hösten.

Ludde och jag tar hand om stockar, ris, barr och sågspån.
Daniel, Luddes son, klyver ved, till nästa års förbrukning, för brinnande livet.
  
Dessutom ska fd. blommor komposteras (större kompost behövs i år),
krukor diskas, torkas och tas in.
Alla hundratalet prydnadssaker (hur nu de kom ut) ska tvättas och förvaras någonstans.
Vissa växter ska flyttas och andra ska vintertäckas.
Fågelbord och hållare för talgbollar ska letas fram och ses över och ligga beredda.

Det ska ätas och fikas om vartannat.
Vedspisen ska fyllas på med jämna mellanrum.

Det ska tvättas och hängas. Kläderna kan fortfarande torka ute. Det tar bara lite längre tid
Glömde kolla om det var fina höstdagar i helgen. Men det var det nog.

Ut och in, fram och tillbaka.

Då ligger de där, de små liven. De har lite koll på vad som sker men inte mer än så.
Njuter av spis- eller sängvärme och tar det lugnt.

Hur fånigt är det inte att bli rörd över broccoli,
men det blir jag.

Stod härom dagen bland grönsakerna på Ica.
När jag kom till broccolin stannade jag upp.
Jag lyfte på en och tittade om den var "rakt" skuren, som den tydligen måste vara.
Jag tänkte det som Tina skrev i sin blogg:

"Ps. Natsa gang ni koper en broccoli sa vill jag att ni skanker en tanke till de som ar ute och sliter for att den ska finnas dar, lattillganglig och lovfri till just dig (och med en stjalk som ar helt rakt skuren). Sluta ta den for givet. Ds."

Än fånigare blev det när mina ord i hjärnan blev på engelska.
Jag tänkte meningar som innehöll; ecological, healthy, burning sun, far away och miss you.
Tänk att en grönsaksavdelning men broccoli kan få ens ögon att svettas,  klump i halsen och magen att knyta sig.

Jag köpte tre stycken och fortsatte mina engelska tankar så att broccolin skulle förstå.

Väl hemma skulle den tillagas, naturligtvis med största respekt (nu låter jag som Marit Paulsen när hon pratar om potatis).
Det är nu jag förstår att alla mina tankar och ord varit förgäves. "Svensk Ekologisk" stod det på lappen.
Min stackars broccoli har inte fattat ett skvatt.

 

Nu har jag samlat lite fröer
från alla blommor som blev i somras.

Jag hade ju en tanke att ta med mig några till Tina. Solros, lupin och egna torkade kryddor.
Men se det går inte.
Det har mina kunniga forumvänner på "Allt om trädgård" varit noga och vänliga med att tala om.
Till Australien tar man inte med något som man inte vet att man får införa.
Så nu ligger mina påsar i dubbletter och trebletter (heter det ju inte, jag vet).

Jag har nog samlat till närmare ett hundratal påsar.




Om det bara vore för dessa nya fröer så kunde jag nog ordna plats
men några påsar, ca. 70 st, finns ju kvar från i våras. i en salig blandning.

Tur att det finns bra webshoppar...
Jag har ju mina favoriter men de hade inte vad jag sökte och så plötsligt på
www.designdirekt.se
hittade jag urläckra lådor med fack.



Här har jag tänkt att sortera efter färg och höjd, smart va'?
Jag hade en annan briljant idé men den sprack eftersom varan var slutsåld, trist.

Sen en dag, om den nu någonsin kommer, kan jag ha mina fina lådor i mitt växthus.