Vi somnar på olika sätt.

En del kan bara lägga huvudet på kudden....
sedan SNAAAAAARK....

Andra behöver lång tid, tystnad, samla tankar, svalt och
framför allt plats att röra sig på för att kunna somna.

När det blir för mycket snark, snark, kurr, kurr, varmt och trångt så tar det
låååååååååång tid innan sömnen infinner sig.

Det är, har jag konstaterat, faktiskt svårare att somna om jag är irriterad.
Kanske är det därför nattimmarna blir så få när jag sover hos Ludde.

Ärligt talat blir jag också irriterad på att alla andra sover så gott:
Kurr, kurr, snark, snark 






Nu tror vi att vi har löst problemet.

Vi köpte en ny säng i lördags.
I våra ögon var det en fin och bra säng.
Den var på rea, bara det...
... just det, det var ju därför vi köpte den.




Continentalsäng, det ni.
Naturligtvis provlåg vi den.
Och när vi ändå höll på prövade vi några andra också.
En säng kostade dryga 60.000 kr. 
Den testade vi också.
Men vi sa det att vi får ju faktiskt drygt fem stycken
av vårt val i stället för denna lyxvariant.

Men så tänkte jag vad skulle vi med fem sängar till?
Man är väl ingen prinsessa på ärten, precis?
Och hur fånigt hade inte det sett ut?

 

Härom dagen tillagade jag några härliga laxkotletter.
(Ja, det är väl den där norska som jag aldrig mer skulle köpa, det hade jag glömt.)

De fick en härlig touch av "prince" efter en stund på min balkong.
Det var bergis inte så nyttigt.





Men för att kompensera det har jag lyckats odla fram pepinofrukter.
(Egentligen inte säskilt imponerande, enklare finns nog inte men ändå.)
De ska vara goda och nyttiga.
Missade bara texten där det stod att de bör vara i inglasat uterum,
redan från början för att frukterna ska hinna mogna.
Mina kom till inglasningen i mitten av september.

men ett stort kliv för mänskligheten

Får jag presentera vår nya fina trappa?

Tänk så många blomkrukor det kan få plats här då.




Nu när vi har fått så fin trappa så tänkte jag att fikagästerna inte behöver köa från ett och samma håll.
Nu kan ju några få gå här.
Problemet är att vi inte har så många skyltar.
Och den vi har har vi inte fått upp men om den ligger i trappan så ser väl folk ändå?
De måste ju kliva över den.




Undra om antalet kommer att öka nu?

Jag har en alldeles egen majs - popcornmajs

Egentligen vet jag inte om det är popcorn, har aldrig prövat men varje år
envisas jag med att så det lilla fröet och se det växa upp.
Fantastiskt vacker, tycker jag.




Så blir det dags för skörd.

Jag tycker om att den ser så uppkäftig ut som en hippie eller punkare.







Nu får den ligga och torka ett tag.

Så här ser det ut när jag kommer till Ludde.




Det är kassar och säckar i överflöd.

Transporten med byket, från bil till hus, sker med skottkärra.
Det har min far lärt mig.

Efter åtskilliga timmar i tvättstuga och kök har det hänt en förändring.
Kassar med mat har förvandlats till matlådor.
Tvätten ligger ren, vikt och luktar gott.

I bilens bagageutrymme, där byket tidigare låg, är det nu bara en mängd blommor.





Faktum är att det är höst.
Nu ska alla pelargoner, ca. 50 st, till vintervilan.
Men för att inte skiljas åt helt och hållet får det följa med mig till jobbet.
Där finns en oisolerad punschveranda som av förklariga skäl inte används på vintern.

Där kan vi träffas varje dag.
Jag kan förvissa mig om att de har det bra. 

Ska berätta hur det kan gå till på café.
Inte för att jag själv har så stora erfarenheter, men andra har.

Det är här, vid disken, man ska börja med det stora valet.
Smörbulle, kanelbulle, vetebulle, bulle, bulle...
Tänk om man beställer någon som inte är så god.

Redan här skapas stress och nervositet.

Vilken bulle ska man välja?






Man tar sin kaffe och sin torra bulle
(för de brukar ju smaka det man känner igen, torrt och gammalt).

Nästa stressmoment...
Var finns det plats att sitta?

Blicken far stirrigt runt, sökande.
Åh, perfekt en plats....

Blickar... man känner blickarna.
Från någonstans i detta lilla rökiga café är det någon som stirrar.
Man försöker se varifrån blicken kommer.

En man slår ned sin blick. 
Var det han?



Nä.. det var nog inte han, eller?
Tur att glasögonen sitter där det ska för det gör inget annat.


 
Koppen kommer lyckligt ned på bordet.
Likaså bullen men den har ju ett skal av stötsäkert material så det spelar inte så stor roll men väskan... Handväskan far i golvet med en smäll.
Nervöst var det innan och nu blir det än värre.

Alla tittar säkert.

Han med blicken,
han som stirrade och sedan slog ned sin blick, för det var han,
reser sig och ger tillbaka väskan.

Sen var det kört!
och det är det fortfarande.

På hösten 1949 blev det en resa.

Inte vilken resa som helst utan en resa till världens ände,
och inte vilken ände som helst, Tockarp.




Vilken vacker kärlekssaga.

Jag fick det här kortet av mamma och pappa.
Plötsligt ville jag bara att det skulle finnas med på min blogg.
Jag tog bort ramen och på baksidan av kortet stod det

"Tockarp hösten 1949"

Nu är det höst, 2009

60 år har gått sedan bilden togs, 60 år!

Så enkelt det var på den tiden.

Köper en fika och bulle, fanns väl bara det att välja på.
Går ut från fiket med en man som man sedan har kvar i 60 år!
(Tänkte skriva en liknelse om man och bulle och gammal och torr men jag hoppar det.)
Otroligt!

Nu för tiden kan man ju inte ens välja.
Och när man väl valt så blir det fel.
Det blir inte gott nog.

Si så där ja'.
Då tar vi nya veranda-tag.

Vad som också är roligt med verandan är att det växer fram nya idéer vart efter.
Jag tycker det är vansinnigt skojigt men alla delar kanska inte min mening.
Just nu håller Lasse på med en tjusig trappa.
Då frågar jag honom om han tänkt att göra ytterligare en trappa, en trappa som man kan gå i för den han håller på med nu är perfekt att ställa hundratals blomkrukor på och då får man ju liksom inte plats att gå där.

Sedan har jag kommit på att jag vill ha breda, breda fönsterbrädor, på verandan alltså.
Då förklarar Lasse för mig att det kanske inte var så smart idé eftersom regnvattnet kommer att ligga kvar.
Då kom vi på att göra hål i fönsterbrädorna, smart va´?





Ja, här är det tänkt att det ska vara stallfönster.
Vi har ett som är jättevackert.
Det är öppningsbart så att det inte blir så instängt.

Den andra delen då?

Ja, då kommer vi till Luddes och mina vackra vita fönster.
Envetet håller vi fast vid dem till Lasses stora förtvivlan.
Han tycker som bekant inte att de passar.
Men Ludde och jag ser allt framför oss, klart och tydligt.
Det blir liksom en matsal.....





Det kommer att bli så läckert.
Nu får jag en sådandär klump i magen.
En klump som står för förväntning.
Härlig klumpkänsla.

Har ni hört talas om Lars -Erik Unesthål?

Det hade inte jag, förrän i somras då han var med i radions P1.
Han var den som började med avslappning och kanske även mental träning, hos framförallt idrottare.
I dag är hans program vida kända och används flitigt.

Vi köpte in en av hans CD till skolan.
Bra att lära sig att kunna slappna av, tänkte vi.
Det är alldeles för många som stressar eller känner av stress, i någon form.



Lotta körde igång direkt. Jättebra, tyckte hon och fler med henne.

Jag tog med mig CD hem och bestämde mig för att lyssna på den när jag skulle åka och hämta Tim.

Sagt och gjort.

Medan jag kör gör jag det han säger.

Jag spänner vänster hand,
jag slappnar av,
jag byter hand och spänner höger,
slappnar av,
underarmar, överarmar och baksidor.
Jag lyssnar på hans lugna röst och registrerar plinket i bakgrunden.

Efter sju minuter går vi över till ansiktet.
Tungan pressas mot gommen
och slappnar av.
Jag rynkar pannan
med hjälp av att lyfta ögonbrynen,
jag rynkar pannan
genom att dra ihop ögonbrynen
och däremellan slappnar jag av.

Jag blundar,
riktigt hårt,
ber han dessutom
och det är nu,
precis nu
som jag inser 
avslappning och bilkörning inte ska göras samtidigt.

 

Förstår inte vem som kom på det uttrycket, för inte var det mycket till lingonskog idag.

Så står jag där, åter igen, med de halta och lytta bären som andra har ratat.

Min första tanke är:

"Stackars dig, var du inte ens värd att plockas? Inte ens till saft eller sylt?"



Jag är inte den som är den utan ska förbarma mig över detta ensamma lingon.
Alldeles ensamt och övergivet.

Jag vill bara ta ett fotografi först.

Då slår det mig:

Tänk om det är precis tvärt om.

Tänk om detta ensamma lingon är det enda LYCKLIGA lingonet.
Lycklig för att det inte blev till saft eller sylt.
Kanske har de andra bären våndats i hinkar och kärl och skrikigt till detta lingon:

"Lyckoprost dig! Stå på're! Låt ingen få tag på´re. Lev livet.""

Jag står där och undrar hur jag ska göra.
Under tiden beundrar jag dess färg och förundras över hur perfekt skapad naturen är.



Lingon, ris, tallkottar, tallbarr mossa och ljung.
Snacka om "Ett med naturen".

Nu våndas jag än värre för jag har verkligen ingen aning om vad som är rätt eller fel.

Men till slut bestämmer jag mig för att låta bäret få sitta kvar i sitt ris,
med tallbarr, kottar, mossa och ljung vid sin sida.

När jag går därifrån vänder jag mig om
och nog tror jag mig se ett svagt litet leende hos bäret.

Finns det ett litet Norrland?

Ja, uppenbarligen för de brukar komma till stora Uttran.
Det blir alltid dyrt när de kommer och när de lämnar står jag där med saker som jag inte trodde skulle finnas i vårt hus.

Förra gången de åkte ifrån mig stod jag där med åtta stycken rödingar och två paket renskav.
Hur ofta gör man det?
(och flera hundralappar fattigare)

Vad stod jag med denna, senaste gången då?
Jo, två stycken lammskinnsfällar.
(Ja, jag vet att min man heter Ludde, detsamma som IKEAS fårskinnsfällar
men nu pratar jag om lammskinn. SÅHH...)






De är de mest fantastiska fällar.
Egentligen skulle jag bara köpa en men då kändes det orättvist.

Orättvist mot en fäll?
Nä, mest mot Tiger.
Den fäll jag först hade valt hade samma färg som Piraten och Fröken Rut (SurRutan)
och då hade jag liksom indirekt visat Tiger att hans färger inte dög.
Därför blev det två.

"Hö, hö, ska du köpa fällar till katterna?
Snacka om bortskämda katter.
Jag trodde att det var till barnbarnen", skrockade Lilla Norrlands försäljare.
Han kan stå där och skrocka bäst han vill.






Undra vad det blir nästa gång?
Kanske den där rökta, gravade renfilén,
till katterna, alltså.

Men så tänker jag på vad som hänt om jag bara hade köpt den ena fällen.
Hur skulle den "ratade" pälsmattan blivit bemött?
"Ha, ha du blev inte vald. Du duger ju inte, inte ens till en katt."



Min tanke går till Lottas moster som tänker på alla, alla bär i allafall.
Hon plockar de hjortron som andra ratar.
Hon anser att även de ratade har en uppgift att fylla.
Att alla har samma värde.
En god tanke på myren.
En god tanke när Lilla Norrland kommer.
En god tanke att ta med sig i livet?
I vardagen?
I ditt och mitt hjärta? 

Vad vet vi om morgondagen?
Ja, inte lär jag väl vakna som ett ratat hjortron men vem vet?

För inte alltför länge sedan satt jag och njöt på vår fina veranda.
Jag såg våra blommor som ger oss så mycket glädje, tack vare sin skönhet.




Hur varaktig är skönhet?
Hur värdefull är den egentligen?

Vad är då det?

Jo, det ska jag tala om, det är en drog som kunnat säljas lagligt, i bl.a. Sverige.
Innehållet är inte alldeles känt, ej heller biverkningarna.
Men att det är en populär drog kan man förstå för den syns ju inte på urinprov,
vilka substanser ska man söka efter?

Tyvärr är det ju så att drogen just nu håller på att säljas ut,
t.o.m. reas ut, 
för vem vill sitta på ett lager när det blir narkotikaklassat?

Att det varit narkotika innan det med lagens hjälp blev en klassning
har väl varje liten tänkande hjärna förstått.

Innehållet i spice sägs vara en hel rad av örter och växter.
Bland annant år det röd, vit, blå eller röd-rosa lotus? 
Vilken det är verkar ingen veta.
En och annan malva är det visst också.

Kanske tror man att missbrukaren bara har ett stort intresse av just örter och växter.
Yrke som trädgårdsmästare kanske? 




Sanningen är, enligt andra, en helt annan.
 
Kemikalier heter den.
Rena och skära kemikalier.
Varken plast- eller andra konstgjorda växter kommer ens i närheten av dessa kemikalier.


Ämnen som finns i insektsbekämpningsmedel som kan ge hjärnskador
Ämnen som finns i målarfärg
Ämnen som irriterar matsmältningen
Ämnen som irriterar hud, ögon och slemhinnor
Ämnen som ger skador på njurar och lever
Ämnen som skadar de nerver som leder från våra sinnen till centrala nervsystemet
Ämnen som skadar de nerver som styr vår motorik
Det finns risk för schizofreni.

Ord står mot ord

Men den 15 september i år är den enligt lag förbjuden.

Jo, det sa de på nyheterna.
(läs rubriken om du inte förstår vad jag menar)

Det var ju glädjande.
Jag har väl inte köpt torsk på eviga tider eftersom det såg mörkt ut för den.
(Den norska laxen köper jag i smyg för det är ju inte med stolthet jag tänker erkänna att jag äter fisk som matats med pellets som "pelletsats" från Chiles dammsugna havsbotten.)

Åter till torsken...

Beståndet har ökat!

Snabbt iväg till ICA innan nästa nyhetssänning.
För man kan aldrig så noga veta när det vänder.

För att kompensera de torskfattiga åren så köper jag fyra paket på en gång.

På så sätt ökade också torskbeståndet med 400% i min frys.
Vilken kedjereaktion, bara så där huxflux.

Sen kommer vi till det läckraste av torskrätter.
Gör så här:

400 g tinad torsk
2 - 3 skivade tomater
1 st skivad purjolök


Blanda följande i en bunke

2 - 3 dl vispgrädde
1 - 2 dl creme fraiche (den feeeeeta såklart)
riven ost
riven muskotnöt
salt (aromat för mig)
vitpeppar

Lägg torsken i en ungssäker form
Lägg de skivade tomaterna ovanpå
Strö över purjolöken 



Då har vi kommit så här långt. Läckert va'?

Häll över gräddblandningen och låt stå i mitten av ugnen (ca 225°C)




Då har vi kommit så här långt.
Bilden på slutresultatet glömde jag för när väl maträtten är klar slår reptilhjärnan in
Mat!
Äta!
Oj, jag glömde berätta att vanlig kokt potatis passar alldeles utmärkt till.

Prova och tyck gärna till.
Själv är jag helt torsk.

Tiden räcker inte alltid till.

Dessutom har jag bara inte haft lust att skriva de gånger jag haft tillfälle.
(Det känns som jag tjatat om det här tidigare.)

Hur som haver...
Helgerna räcker inte till.
Tiden som blir över får gå till trädgården.

Blev riktigt sur, faktiskt när jag såg att alla krasseblad såg ut som durkslag.
Jädra insekter, eller säkert grönslemmiga sniglar, förresten. Varför ska de smälla i sig mat för?
Nu? De har väl inget liv i vinter? Ligga i dvala med magen full av mina krasseblad.
Jädra snyltare.
Grannrabatterna då?
Vad är det för fel på dem?

Ja, där går jag och muttrar och grymtar som min gamla minigris, Pellen (vila i frid).

Det är då jag ser.
När jag väl öppnar ögonen syns de alldeles glasklart.

Det är larver....
100-tals...

Kålfjärilslarver!!!

Åh, dodanimej, sååå söta, så vackra.

Ja, ja, kom till mamma lilla plutten, ät nu ordentligt så du blir en fin fjäril till sommaren.
Ludde och jag som planterat fjärilsbuskar och fjärilsblommor så det står härliga till.
Det är klart de vill äta där de känner sig hemma och trygga.

Så jag sa det till Ludde:
Nu får vi sluta larva oss och sluta tjafsa om de blir lik sin mamma eller pappa.
För det har ju ingen större betydelse, eller?