Vår fina lilla hund



Så här minns jag henne oftast.
Placerad i framstupa sidoläge i min säng där hon, när hon vaknade, hade koll på oss.
Jag tror att min säng var hennes himmelrike på jorden.
En gång var det ett himmelrike för henne och mig och hennes tusentals ekorrloppor också...




Ett litet skönhetsfel hade hon, underbett.
På grund av detta dög hon inte till att bli mamma men hon dög för oss.
Vi fick äran att ha henne hos oss i nästan 14 år.

Hon älskade att gå ut på promenad så länge det var på hennes villkor (inte dåligt väder) och i hennes takt.
Lola, min granne, matade kråkorna med ost, saffransbullar, smörgåsar och andra godsaker som de gömde i hålrum i marken.
Julia älskade att promenera utmed kråkstigen och mumsa i sig ur skafferiet.
Stackars kråkor.
Hur mycket de än samlade och sparade fanns det aldrig någonting kvar till "nattmackemyset".
Efter långt om länge när den 50 meter långa skogkråkespromenaden var slut var Julia mätt och belåten.

Ska man vara fin får man lida pin




Tina tyckte att det var snyggt med lite färg i pälsen men Julle tyckte det var pinsamt att visa upp sig på kråkstigen.
Man kan ju bara tänka sig hur kul kråkorna hade det den dagen
men för Julia blev det en tung dag med korta steg och nedsänkt huvud.
Det var knappt att ostbitarna slank ner.
Hon skämdes.



Inte nog med det.
Det värsta, bortsett den här promenaden var att duscha och det var vad som väntade när jag kom hem.
In med hundkraken i duschen för att få bort det smet-fet-klibbiga läppglanset.

 

♥ Julia, Julia, mattes Julle ♥