Så där ja' SPORTLOV!

Vaknade tio i sju. Täppt i näsan och ont i halsen.
En bra start för ett sportlov för då slipper jag sporta.

Jag låg kvar en stund och kände om det var täppt, täppt och ont, ont eller bara en släng av.
Jag kom fram till att det nog bara är en "släng av" men med sportförbud.

Kom på att jag borde fortsätta med rensningen av det mesta.
Kände mig plötsligt mossigare.



Att rensa kan bli nog så tungt.
Konstigt så mycket som gömmer sig i skrymslen.
Skrymslen står väl för något litet, smått?

Två skåp blev fem kassar.
Ja, det ena var skafferiet. Ganska stort och ganska mycket som aldrig har använts.
Vad sägs om jordgubbsmarmelad.
Uppenbarligen inte eftersom utgånget datum var februari 2006.
Och havregryn som borde ha kastas ungefär samma år.
De krossade tomaterna får stå ett tag till. De håller till sommaren.

Visst får rödbetor en tråkig brun färg efter ett tag?
De åkte också i soporna.



Nu blev skåpet rent och snyggt.
Kryddskåpet stod på tur.
Ja, jag säger inget mer.

Helt klart är att skolan har alldeles för många lov.
Då blir jag ju tvungen att se allt i dagsljus.
Dagsljus???
Nja, där finns nästa problem.
Mina fönster borde putsas.
Än räcker ljuset för att lysa upp dammråttorna men snart är det nattsvart.



Visst har tanken slagit mig att om jag låter bli fönstren så ser jag ju inte dammet...
... men mina frön då? De måste ha ljus.
Moment 22

Den första solrosen är alltid den vackraste.
När den visar sig slår hjärtat extra mycket.
Den är så efterlängtad... så länge sedan sist.

Jag tänker på vilken kraft det finns när det lilla fröet bestämt sig för att växa.
Det är som att när beslutet väl är fattat finns ingen återvändo.
"Det är här jag vill växa och gro (eller gro och växa)".

Först lite skygg.
"Är det verkligen rätt beslut?"
Lite tillsluten, som för att skydda sig.
Den är ju lite ovan att stå här så där plötsligt.




Men innanför skyddet finns den vackraste bland blommor.
Den kommer att utvecklas. Den kommer att öppna sig. Det gäller bara att ge den tid.
Den har länge varit på gång men som alltid när något stort ska hända tar det sin lilla tid.
Men hos själva solrosen är beslutet fattat, att komma tillbaka, för att det är här den hör hemma,
ett tag i alla fall.





Så en dag slår den ut, majestätiskt. Det är en sådan prakt. Den är stor och färgstark.
Många dras till den. Den ger så mycket näring.
När jag ser den kan jag bara inte låta bli att le.
Det är en sådan lycka att få ses. Jag har väntat så länge. 
Känns som ett underverk, igen.
För visst har jag upplevt det tidigare. Jo, den dagen vi för första gången sågs.
Men det är inte exakt densamma som kommer den här gången.
Utsidan är väldigt lik den tidigare men ändå är det inte densamma som blommade förra gången.
Det kommer att finnas skillnader.
Skillnader som inte är synliga för ögat. 
Kanske är den starkare, vet på vilken plats den blommar bäst. 




Tiden går så fort. Men jag minns det som igår. Det var en söndag.
Det var ett underbart väder, klarblå himmel och en sol som strålade (såklart att det var sol).
Klockan var 06.06
den 14 januari 1990.
Det var då den första, enda och absolut äkta solrosen kom i mitt liv.



Hon kommer om en månad.
Lite tidigt för en solros att kunna slå rot och blomma men hon har all tid i världen.
Behöver jag säga mer?
Behöver jag säga att det är sommartid om lite drygt en månad?
Solrosor blommar under sommartid.
Aldrig har väl sommaren kommit så tidigt, redan i slutet av mars. 
Behöver jag säga att jag är lycklig?

Välkommen hem, Tina!

Nu ska vi se hur kul jag har det med mina vänner.
Inte kan man väl tro att vi jobbar i skolan?
Inte som lärare, eller?

Här har vi så roligt.
Vi ska lära oss Texas holdem poker.
Hahahaa, ingen verkar förstå ett dugg.
Vilket är alldeles sant.




Det roliga fortsätter



Och så kommer vi igång.
Och det roliga är att man får bluffa, ärligt!
Då ser plötsligt alla full-i-fan ut.



Vi målade glas också.
De blev riktigt vackra.
Vi drog lott om vems glas vi skulle dekorera.
Bra tips!

Nacka forum invigdes 1989, tjugotvå år sedan.

Jag var där då. Ja, inte på invigningen men samma år.
Då inhandlades en del kläder och ett av dessa plagg får snart bli till trasor.

Det är en klänning/nattlinne som både Tim och Tina är uppväxta med.



Den håller inte riktigt ihop.
Det får bli ett annat liv för den nu.
Spetsarna är värst att göra till putsdukar.
De är så himla fina, men sköra. 
Kanske kan jag rädda en del.



Det är en sorgens dag.
Nu förstår jag varför Tina har så svårt att kasta sina och farmors gamla kläder.
De innehåller minnen.



Men kanske är det bättre att säga upp sig som klänning/nattlinne med lite av hedern i behåll?
22 år är väl inte så illa. Har väl gjort sig förtjänt av att få lite action på gamla dagar?
Det kommer att svänga om fönsterputsen.
Jag kommer att putsa med kärlek och respekt.
Ett annorlunda sätt att göra städningen till ett större nöje.

Jaha, så borde jag ha inhandlat presenter idag.
För det är ju det som "Alla hjärtans dag" går ut på.
Men se det tänker jag inte göra!

Här köps inga presenter bara för att det förväntas av mig att göra det.
Det blev fel från början.
"Alla hjärtans dag" är inte presenter!
Det är en dag då man gör något för någon annan, i ord, tanke eller handling.
Allt handlar inte om presenter.



För mig är "Alla hjärtans dag" i första hand Tinas namnsdag (som kom 1986 och togs bort 1993).
Och när de ändå höll på att rensa bland namnen tog de bort Tims namnsdag också.
Den fanns tidigare den 14 april.



Så alla mina hjärtan vill jag ge till Tim och Tina, Alexanda och Mike.

Jag vill också ge hjärta till Ludde som leker snöskotermarodör med Paul och Janne.
Jag vill ge till Lotta och Petra, till mor och far, syster och systerbarn, Luddarbarn och barnbarn och respektive, Luddar brorssöner och deras respektive, farmor och hennes barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Faster Yvonne och mina kusiner med respektive och deras barn. Till alla mina kamrater och deras barn och ev. barnbarn. Jag vill ge till alla mina nuvarande och gamla elever och till deras föräldrar och syskon, till mina arbetskamrater och till Torsten. Jag vill ge till mina grannar på båda håll. Jag vill ge till de som har det svårt och till de som behöver en extra uppmuntran. Jagvill ge de jag glömde räkna upp. Jag vill ge till alla djur som bor hos några av de uppräknade. Och alla djur som inte gör det.
(Nu orkade ni inte läsa allt va?)

Jag menar, vem är jag att välja ut någon enstaka?
Har inte alla rätt till min tanke?

Och i det stora hela har jag inte särskilt många om man jämför.
Klart att marknaden vill få den här dagen och sälja sina geléhjärtan när fantasin tar slut.

Jag ger mitt hjärta, i tanke, ord eller handling.

Nu ska jag baka kardemummabullar så att det finns fikabröd när Ludde kommer hem.



Mjölet var slut så det blev en vända till ICA och som sagt
kommersen var på topp.
Blombuketter, geléhjärtan, nallar och annat smått och gott fanns
nästan i var mans korg. Jag tog mitt vetemjöl och gick.

Jag önskar alla en fin "Alla Hjärtans Dag"

Kan inte låta bli att tycka att det stämmer.

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss,
som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet
inte ha överlevt.

Våra sängar var målade med blybaserad färg.
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp,
och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.




Vi drack vatten från trädgårdsslangen. Vi åt bröd med
smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga,
därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma
flaska, utan att någon dog av det.




Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade
saker, och körde i full fart nedför backen, bara för att
lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på
bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa
problemet.



Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen,
och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen
kunde få fatt i oss på hela dagen ? ingen hade
mobiltelefon.




Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar - på det
hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-
sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.


Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben,
slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor.
Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden - bara vi
själva.



Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över
det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt
jord och gräs.
Trots alla varningar, så var det inte många ögon som blev
utstuckna.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren,
gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de
fick helt enkelt gå om ett år.


Vi fick äta jordnötter.
Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen.
Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller
per cykel.
Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag.




Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga,
de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista
50  åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade
frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi
lärde oss att förhålla oss till alltihop.




Eftersom du är en av dem. Grattis!!!

Vi fick uppleva den stora lyckan
att växa upp som barn...

Det goda livet är vårt!!

Hade tänkt att bli lite allround nu.
Alltså mångsidig.

Nu har det ältats i inlägg efter inlägg om Byron Bay (lär återkomma) och fröer (lär återkomma)
Nu höjs ribban ett par snäpp.

Låt oss prata om vädret... eller det som finns utanför dörren.
Hur är det möjligt?
Jamen, kolla ut!!!

Det är inte väder, det är oväder.
Okej, låt oss stanna vid oväder...
Då är det är alltså inget väder.

Orädd = avsaknad av rädsla
Osmart = saknar intelligens
Osminkad = naken?
Oskottad = inte skottad
Oväder = inget väder




Det går ju inte att ta sig fram- inte bak heller för den delen.
Men så här är det ju varje år. Hellre bakslag i februari än i april.

Så, nu har jag varit mångsidig.

Nu är det dags att så frön.

Jag kastar nästa all reklam om prenumerationer.
Har inte tid med tidningar ändå och i ärlighetens namn, inte lust att läsa dem heller.
Men... det finns, som så ofta, en del undantag.
"Allt om trädgård" är ett sådant.

Eftersom jag vill läsa den är det ju förmånligare med en prenumeration.
Ja, jag prenumererar på den men... det blir knappast billigare.

Jädra tidning...
Hann inte mer än öppna den idag förrän bilder av blommor och gräs formligen rasade över mig.



Jamen allvarligt, det borde ju vara förbjudet att skriva ut webbadresser.
Ja, då hamnade jag ju på www.raravaxter.com och handlade fröer, igen!

     

      

     


Men den här gången har jag tänkt att så glesare och försöka tänka på att fröpåsen behöver inte bli tom.
Några är dessutom perenna. Det är ju bra.

Själv tycker jag att jag har fastnat i Byron Bay och fröer.
Men det blir nog bättre vad det lider...

Det fanns mycket vacker att titta på
det gällde bara att öppna ögonen så fanns det där.

En dag hade jag inga kamrater.
Tina var på jobbet



och Tim hade hittat andra att leka med. Han hade åkt till en annan ort med dem.
Jag tror han hade roligt.



Så jag tog en promenad till Tallow.
Så nu blir de följande bilderna något av vad jag såg








Afrikas lilja växte som ogräs, vackert ogräs.




Jag traskade vidare och lämnade snart vägen och klampade in på en stig.

På länken nedan kan man läsa
http://www.larswallin.nu/11188/ljud/html/australien/fdjur.html



"... en lite elakare orm, Brown Snake (Brun ormen). Förekommer mest i Västra Australien, ofta vid bebodda områden. Den är ordentligt giftig och offret drabbade nästan direkt efter bett av medvetslöshet. Brown Snake är också extremt aggresiv. Den är ansvarig för över hälften av dödsfallen." (av de ormbitna, vill jag tillägga.)

Jag såg ingen men vi hade blivit varnade för dem. Men sådant hade jag ingen tanke på när jag traskade vidare.



















En pytteliten manet, 1,5 - 2 cm lång blåsa men bränntrådarna var långa, i bland över en meter
och de brändes.
Det fick Tim erfara, två gånger under loppet av en halvtimme.
Ena gången brände han sig själv nästa gång var det jag som råkade göra det.






Den här bilden av stenen är jag stolt över.



Efter en halvtimmes promenad till stranden och ytterligare en på stranden var jag alldeles nära
fyren, The light house.



Jag svängde av till vänster strax innan och hamnade i regnskogen.
Fortsatte ut på en väg som ledde mig till nästa strand, Mainbeach



Där satt jag en stund och imponerades av surfarna (och de ständigt så höga vågorna)

Det var verkligen en grönskande trädgård.
I bakgrunden efter förgrunden en doftschersmin som gav underbar doft varje kväll i rökhörnan.



Nämen här hittade jag den. Jag visste väl att jag borde ha ett foto.



 

Vi promenerade till stan, 20 min. bort. Vi stannade till på Tinas dåvarande jobb, Cool Cats.
Tim hade köpt öl i affären och det var helt ok att dricka den på fiket. De hade inte tillstånd att sälja alkohol men om du hade din egen så var det bara att ta fram den.
(Den bruna är Tina, om ni undrar)



Det regnade ganska mycket på vägen, både dit och hem.
Men det var ingenting mot vad som skulle komma senare.



Alla var trötta så det blev en tidig kväll.
Tim sov hos mig i väntan på att få en säng på hostlet.
(där hänger min hatt som jag köpte mot regnet)
För denna enkla studio (toalett och dusch utanför i ett angränsande rum delades med mina grannar Julie och John) Betalade jag drygt 3500 kr/vecka, svinigt dyrt men billigare än många andra liknande ställen. 
Egentligen var det ett dubbelrum och jag betalade för rummet.
Jag kunde inte ha fått det bättre. Passade mig perfekt. 




Här vankas det frukost.
De hade ett så härligt gott rågbröd:
Sprouted bread som bakas av groddade hela korn. Det innehöll fikon och valnötter också.
De groddade kornen mixas till en gegga som blandas med förslagsvis fikon och valnötter. Ingen jäsning, inget mjöl. Brödet gräddas i 3-4 timmar.
1 kg bröd kostade 50 kronor (inte dyrt).





Snett och vint med spegelreflexer men här är adressen



Nästa dag arbetade Tina. Tim och jag gick till Tallow.
En strand, nästan en mil lång, utan människor, nästan.



Vädret var inte alldeles strålande som synes men molnen skyddade oss mot den otroligt starka sol som vi blev varnade för.
Visst kan jag så här i efterhand tänka att det kanske var folktomt p.g.a. vithajar, kan man ju få för sig att tro, men det var nog de ytterst starka strömmarna här som gjorde att surfarna hellre valde Mainbeach. Sandbottnen var dessutom väldigt ojämn. Ibland grund och i nästa steg ett par decimeter djupare för att sedan bli grund igen.
Jag tänkte på hur annorlunda det här med surfandet är. Hemma ger man sina barn cyklar i rätt storlek. Här såg jag nästan aldrig barn på cykel men nog hade de surfbrädor i olika storlekar.


Jag älskar den här stranden och har massor av bilder.
Ofta bara på sand, hav och himmel. Kunde bara inte låta bli att fotografera.
Tur att Tim var med så att det blev någon liten förändring i motiven.
Gick man till höger, några kilometer (en halvtimme, tre kvart) kom man till en tea tree lake.
Den är egentligen en sjö för kvinnor, en helig sjö, enligt aboriginerna. Den är helande och ska också hjälpa kvinnor att bli fruktsamma. Dit kom jag tyvärr inte. Kanske lika bra för den delen.
Gick man till vänster, lika länge kom man till Cosy Corner, en liten strand på stranden som låg mer skyddad alldeles nedanför fyren, the lighthouse.

        

        

           

En dag åkte vi upp till fyren och då tog jag det här kortet av Tallow
om jag vände kameran åt vänster hade jag fotat Mainbeach men den får komma en annan dag.
 
Oj, glömde kortet, haha. Nu kommer det

Kom på att mor och far inte sett så många bilder från Byron Bay (och inte Ann-Marie heller).
 Facebook
i all ära men alla har ju inte det så här kommer lite bilder från resan till Byron Bay.

Vi flög ju på kvällen från Arlanda med stopp både i Peking och Shanghai alltså tappade jag tidsbegreppet men så såg vi solen gå upp, någonstans



Någonstans I Kina



Vi reste vidare ett par timmar och vad hittade vi då? Jo...
Berg i Kina
Vilket otroligt stort land! Tag aldrig slut.
Bergen ser nästan ut som en hjärna...



Vi fortsatte över hav och kom så småningom till Australien.
Det syns inte men under molnen fanns en ny kontinent där Tina befann sig någonstans.



Ja, det tog sin tid att flyga här också men så plötsligt såg vi Sydney



Jag visste det inte då men operahuset blev fotograferat.



Då kändes allt plötsligt så nära.
Snart var dryga 40 timmars resa över. Bara knappt 1000 km kvar till Brisbane.
Vi var där på ett litet kick, om man jämför.
Vi köpte inrikesbiljett i Brisbane och flög till Ballina, en fjuttsträcka på ca.200 km.
Vi tog en busstaxi till 45 Cowper vilket var adressen till min lilla studio. 

Så satt hon bara där
Hon satt på huk på trottoaren och väntade på oss, när taxin stannade.
Ja, här tog mina ord slut och bubblor av lycka vällde upp.
Det var över ett år sedan jag höll henne i min famn.
Jag ville inte släppa taget.




Vi gick in till mitt lilla place som skulle bli min hemvist i nästan tre veckor.
 Det här var ingången



När man gått genom den lilla öppningen såg det ut så här.
Här fanns det massvis med ödlor. Hur söta och rädda som helst (och Tim förstås).



Gången leder fram till min studio (fast från andra hållet)



Ja, här hade jag mitt lilla krypin



I trädgården fanns verkligen både växter, frukter och djur
(klicka på miniatyrbilderna så blir de lite större)



        

        

Får räcka för den här gången

Har faktiskt funderat över det.
(rubriken)
Hur ska jag hinna med både och?
Ofta när jag kommer hem är min hjärna tom (faktiskt mer än vanligt).
Det är som om ett bomullsmoln har lagt sig till ro där inne i huvudet.
En eller annan hjärncell försöker hitta någon att arbeta med men det verkar vara svårt att finna. De flesta ligger mysigt och gosigt i sina bomullsbäddar och vill inte bli störda.
Ja, nu är det ju naturligtvis inte sagt att de är särskilt vakna och pigga under arbetstid heller. Vissa tar sovmorgon, andra är på möte långt bort eller har tagit tjänstledigt på obestämd tid. Det finns de som är på semester och ligger i välgörande bad och de två som återstår får göra slitgörat.



Detta får förödande konsekvenser.
Viktiga saker är som bortblåsta. Datum som varit spikade för mer än ett halvår sedan finns inte.
Information som ska delges kommer aldrig fram.

Nu ska jag inte svartmåla allt för riktigt så illa som jag skrev är det ju naturligtvis inte.
Visst kommer minnet tillbaka när "slitgörecellerna" vilat upp sig men det är så dags...

Något som har hjälpt mig är att jag skriver upp allt jag ska komma ihåg. Rätt aktivitet på rätt dag. Mina kalendrar brukar vara fullklottrade. Jag sa"hjälpt" för numera glömmer jag bort att skriva in och då blir det som det blir.

Jag ser ju och jag förstår att så här tomt kan det inte vara under en hel vecka. Men det är fortfarande semestertider och kanske en och annan sjukskrivning (trots stränga bestämmelser) där inne i skallen på mig.
Det är kolande mörkt och tomt.



Men å andra sidan, finns det liv finns det hopp.

Hur som haver...
Det här med att hålla bloggen uppdaterad är inte alltid så lätt. Den får liksom komma i andra eller tredje hand. Jag hinner faktiskt inte med. Jag menar, jag ska ju hinna tänka på vad jag ska skriva och sen kommer nästa aber. Jag ska komma ihåg vad jag hade tänkt och då är det ju bra om någon utvilad liten cell kan sluta vara så arbetsskygg. Och vart finner jag den? 
Ett moment 22.

Kanske måste jag få lite distans, se saker i ett annat perspektiv, kanske från en vinkel.