Idag blir det bara lite bilder och text till dem.

Det var så härligt i helgen, sista sommarhelgen för det här året.
Det där lät lite gnälligt men jag menar att september är höst.
Sommaren är förbi vad gäller månader i alla fall.
Det kan ju fortfarande bli en fantastisk höst.



Så här såg min blivande platå ut i juni.
Ludde hade redan här hunnit långt om man jämför med hur det såg ut när han startade.
Tanken med platån är att jag ska få en egen plats.
(Dit jag kan bege mig när världen utanför är alltför orättvis)
Jag ska få en bänk med tillgång till sommarvatten
så att jag kan jorda ner och gegga bäst jag vill utan att stå böjd
som en grisknorr över baljor utspridda på gräsmattan.





Det är så himla fint.
Jag stod och diskade ur krukor och tvättade lecakulor i helgen och Ludde klöv ved, på sin sida.
Men han får låna min platås kanter till veden bara för att jag har fått det så fint.

Åter till blommorna

Det är vackert ljus så här i slutet på augusti.
Jag tycker att färgerna kommer fram bättre, till sin rätt, kan man nog säga.



De konstiga hängena är "rävsvans", olika sorter och färger.
De här i rött och rost och i de andra krukorna kom även gulgröna hängen.
Annorlunda, verkligen värd att odla.



Skuggorna är längre och effektfulla.
Jag går runt och tittar i rabatterna.
Den lilla axmalvan som är mums för rådjur står ju
faktiskt kvar på ett par ställen (av hundratals).
Den är bara 2-3 cm i diameter men ganska hög, ca. 40-50 cm.
Den är fantastiskt fin tillsammans med...



...sommarens hit; Daggsalvia Victoria.
Jag ska odla den till dig, mamma.
Den är verkligen blåaste blå och inte mums för de förb**nade rådjuren.
Alla står kvar.
Synd att de inte är perenna.
Jag ska se om jag kan ta frön.
Underbar!



Den bästa tomaten???
Sådan mor sådan son; "Tiny Tim".
Hur tänkte jag nu då?
Vad har jag med tiny att göra?
Ja,ja...
Det är fler sorter men jag har glömt vad det var.
Nu börjar de mogna.
Mums.



Och så...
Placerade i en av komposterna.
Har fått växa utan att rådjuren upptäckt dem.
Krasse och kejsarvinda.



Det här var baksidan, eller framsidan.
Det beror på hur man ser det.
Om det blir bra väder och färgerna kan komma fram
ska jag visa andra sidan, Lasses veranda, en annan dag.

Nu får ni som läst början skrolla ner så kommer fortsättningen.
(Kul med kommentarer, kan jag tycka. Heja Ann! igen :))

Det finns stunder då lyckan - bortsett familjen -överträffar sig själv.


fullmåne 



fulltankad bil
fylld kyl och frys
packat med plantor i rabatten
när värmen från vedspisen sprider sig


 
90 dagar vår med hög luft 
90 dagar sommar med ljumma och varma dagar 
lönedag
fredagsmys
bad med badbomber



nytvättade, manglade lakan
den första rimfrosten på alla miljontals små kvistar




smaken av första snöflingan
doften av renskurat hem
när favoritmusiken startar



morgonen första solstrålar som lyser
de första dropparna i sommarregnet



släcka törst med vatten
en liter iskall öl



Listan kan bli hur lång som helst.
Det finns verkligen hundratals, tusentals, miljarders, miljarders saker att vara lycklig över
men allt har ett slut (inte regnet eller vintern, kan man tycka då'rå.)

Därefter kommer listan över allt man kan köpa som gör oss omåttligt lyckliga.
Men den går jag inte ens in på för den lyckan är alldeles för kort.
Den är så kort att jag funderar över att sluta handla.
Men lite lycklig är jag faktiskt fortfarande över mina pioner.
De är snart tre veckor gamla. 
Men sen, vad mer som fortfarande gör mig lycklig över vad jag köpt, vet jag inte.





Vart vill jag komma idag då?

Det får bli i morgon.





♥  Här följer fortsättningen från igår  ♥

Jo, jag vill bara tala om att hela den översta listan som kan bli kilometerlång,
kanske egentligen inte är lycka, LYCKA!

Egentligen är den en lista över trygghet,
periodisk trygghet, något som jag vet kommer tillbaka, antingen av sig självt eller med min hjälp.
Allt det där har jag ju, mer eller mindre av, under ett år.



Lycka, mina vänner, är långt mycket mer.

Om det mesta i listan skulle utebli under ett år, av en eller annan orsak, 
skulle jag naturligtvis bli orolig och
undra vad det är som sker.

Om så - Gud förbjude - detta skulle fortsätta att utebli flera år i rad
skulle det innebära katastrof i mitt liv.
Oron skulle tära mig, hunger och näringsbrist skulle få mig apatisk, få mig sluta att känna och bry mig.
Jag skulle inte ha någonstans att bo.
Jag skulle endast äga kläderna jag har på mig.
Jag skulle frysa utan att kunna göra något åt det.
Jag skulle vara liten, ensam och rädd.


Men om min trygghetslista, efter att uteblivit i många år, kom tillbaka skulle jag känna lycka, LYCKA.
Jag skulle känna lycka över flera droppar regn, inte bara de första. 




Jag skulle dricka mitt vatten som om det vore... vatten.
Och jag skulle känna lycka av att se ljuset.
En liter iskall öl, hur trivialt det än kan låta, skulle få mig att känna LYCKA.
Skit samma i pionerna.

Men har man allt varje dag - dag ut och dag in - glömmer man lätt bort att känna lycka för det man har. 
Tas det ifrån oss känner vi saknad - avsaknade av det vi en gång hade - och
värdesätter på ett helt annat sätt när det återkommer (om det nu gör det).

Jag tror inte att vi kan skänka andra lycka.
Lycka är upp till var och en att bestämma. 
och att den inte finns i pengar är vi nog överens om.


 
Men vi kan ge trygghet.
Trygghet kan sedan omvandlas till lycka.

Jag tror vi har en uppgift, du och jag.
Jag tror vi har en uppgift att sprida trygghet.
Hur simpelt det än kan låta är faktiskt också rent vatten en trygghet;
i kranen, i brunnen, i isen eller i regnet.

Jag tror att vatten är både trygghet och lycka.
Utan vatten, inget liv.

Det finns stunder då lyckan - bortsett familjen -överträffar sig själv.


fullmåne 



fulltankad bil
fylld kyl och frys
packat med plantor i rabatten
när värmen från vedspisen sprider sig


 
90 dagar vår med hög luft 
90 dagar sommar med ljumma och varma dagar 
lönedag
fredagsmys
bad med badbomber



nytvättade, manglade lakan
den första rimfrosten på alla miljontals små kvistar




smaken av första snöflingan
doften av renskurat hem
när favoritmusiken startar



morgonen första solstrålar som lyser
de första dropparna i sommarregnet



släcka törst med vatten
en liter iskall öl



Listan kan bli hur lång som helst.
Det finns verkligen hundratals, tusentals, miljarders, miljarders saker att vara lycklig över
men allt har ett slut (inte regnet eller vintern, kan man tycka då'rå.)

Därefter kommer listan över allt man kan köpa som gör oss omåttligt lyckliga.
Men den går jag inte ens in på för den lyckan är alldeles för kort.
Den är så kort att jag funderar över att sluta handla.
Men lite lycklig är jag faktiskt fortfarande över mina pioner.
De är snart tre veckor gamla. 
Men sen, vad mer som fortfarande gör mig lycklig över vad jag köpt, vet jag inte.




Vart vill jag komma idag då?

Det får bli i morgon.
Då lägger jag in hela inlägget igen så kan man skrolla nedåt.

Ja, då fortsätter vi då...
(Tack, Ann.)

Det som var viktigt förr är inte så viktigt längre.
Viktigt förr kunde kanske vara:

Att promenera utan mål - att gå, bara gå, för att just gå är en otrolig lycka - är förbi.
Att få gifta sig med sin pappa eller mamma.
Att fråga "varför" (då man framstod som vetgirig)
Att veta allt - framförallt bättre än de äldre, för de fattar ju nada.
Att se bra ut, enligt fotomodellernas normer
Att vara bäst eller
vara någon, åtminstone.
Sticka ut, på ett eller annat sätt.
Hata och älska



Efter två jobbiga arbetspass med de olika åldrarna ger även de tuffaste cellerna upp.
Nu kräver de behandling!
(inte en utbrändhet till)

Så
efter tonåren går "Törnrosacellerna" på KBT (Kognitiv beteendeterapi).
De får verktyg att kunna handskas med mitt fortsatta liv och då, 35 år efter tonårsperioden med vila och terapi, gör de sina KBT-verktyg synliga för mig.

När de trodde att de skulle ge upp har de istället under 35 år uppbådat nya krafter.
Krafter som är starkare än jag och inte tvärtom som det var i de båda tidigare fallen.
De ger mig ett oändligt massa pusselbitar, bitar ur mitt och mina förfäderas liv.
Nu handlar det om att få ihop pusslet, inte sprida ut bitarna.
Och alla vi som har lagt pussel vet att det är ett evigt sökande från början.

 

Man söker särskilt efter hörnbitarna.
Vad är vi utan hörnbitar?
Visst kan vi se om en människa saknar en hörna eller två?
Visst kan vi se en viss vilsenhet?
Det gäller att få ihop hörnorna med resten av pusslet också.
De är viktiga de där hörnorna.
(undrar om de som har hörnsoffor hellre hade haft en stark hörna i sitt pussel???)



Och det är nu som våra stackars "Törnrosaceller" verkligen vaknar upp.
Eftersom det här är livet.
Det här är det verkliga livet!
Just livet, som gavs till dem, till mig, i mitt födelseögonblick och livet innan
som gjorde att just jag står just här just i dag.

Nu, idag, är jag färdig med bitarna till ´mark, gräs och byggnader.
och med de närmaste personerna som gett avtryck i marken runt omkring mig.
Nu vill jag veta vilka det var som gjorde avtrycken möjliga.
Jag vill veta vem som har bott var och varför.
Jag vill veta varför mina rötter slog rot just då och varför just där.



När allt det är klart och fått sin förklaring är det dags för himlen.
De blå och vita bitarna som finns i tusentals av i mitt pussel.
Där gäller det att pröva sig fram, bit för bit.
(Det tråkigaste på hela pusslet.)
Men för att få helheten
måste även himlen påbörjas.




Men just nu kan himlen vänta.

Jag undrar hur vår hjärna fungerar
för det gör den väl?

Jag tänker...
 
... vad är det som får mig att just nu vilja veta historien om var/vart jag egentligen kommer ifrån.
Jag har haft dryga 50 år på mig att ta reda på det men nu är det plötsligt väldigt viktigt.
Vad är det som får det att bli så?



Finns det hjärnceller som ligger och väntar på att aktiveras?
"Törnrosaceller".
Har vi "Törnrosaceller"?
Kanske de vackraste av dem alla.

Våra 100 miljarder hjärnceller har kanske skiftarbete?
Har ni tänkt på det?
Vissa kanske "gick in i väggen" då vi var i trotsåldern (en himla jobbig ålder att säga "nej" hela tiden).


Sen hade de kanske repat sig så där lagom till tonårsåldern och borde väl egentligen inte börja jobba utan vilat ett par år till men...
in i kaoset blev det.

Skrik,
hög musik
vända på dygnet
lögner
alkohol 
cigaretter
droger
party,party, party
"ni fattar ingenting",
dånande dörrar


(Konstnär: Jacek Yerka, verkligen värt ett besök. Klicka nedan.
http://yerka.org.ru/mind_fields_3.html)

Efter en sjukskrivning på ca. tio år som det blev mellan trots- och tonårsåldern, är det ingen lätt arbetsplats för en hjärncell att dumpas på precis.
Att vara hjärncell till en tonåring är mer än vad en frisk hjärncell skulla ställa upp med
(men kan det kallas "omplacering?).



Och då tänker jag...
... efter ytterligare en sådan pärs, tonårspärsen,  likt trotsåldern, behövs det en sjukskrivning på minst 35 år.
Och kanske fick de det, de stackars cellerna.
De fick sin "törnrosasömn"



De där hjärncellerna är egentligen inte färdiga med oss (varför ger de inte bara upp?) 
De vilar bara lite.
(Ja, stundtals tycker jag att det är riktigt svårt att väcka dem.)

... to be continued

Eller gjorde jag det?

Trisse kom in med den. Jag var så säker på att den var död.
Han höll den i huvudet, släppte den bredvid mig. Han ville väl ha beröm för middagen han fixat åt oss.
Jag vet att jag inte ska skälla på honom - det här är vad som följer med utekatter - men det är svårt att bara sitta och se på. Vad värre var var att ekorren levde och gav Trisse än mer instinkt att jaga.
Herregud så rädd den lilla ekorren var.
Han sprang in i ett hörn.
Jag stängde in Trisse i sovrummet.
Hämtade en liten kartong och lät den lilla ekorren släpa sig in.
Jag såg att den blödde från ansiktet. Ena benet såg inte bra ut heller.
Han tittade på mig med sina vackra pepparkorns ögon.
Han var vekligen livrädd.



Så satt jag där med den lilla ekorren i kartongen.
Han andades så hårt. Jag trodde att han skulle få dö.
Efter ett tag slöt han ögonen.
"Du få vila nu", tänkte jag.
Det är så förbannat sorgesamt, varje gång.

Men den lilla ekorren dog inte.
Men min närvaro stressade honom.
Jag placerade både honom och kartongen väl gömda, högt upp i grönskan.
Om han nu skulle dö skulle han få göra det ute bland blommor och blader.



Efter ett par timmar gick jag tillbaka för att se hur han mådde, om han nu gjorde det.
Då fann jag Maja sittandes nedanför med ögon som strålade. Hon satt där för att liksom bara vänta på att få maten serverad rakt i munnen.
Den lilla ekorren var på väg ut ur kartongen men ångrade sig snabbt och rusade tillbaka längst in.



Jag tog kartongen med mig och placerade den än högre.
Jag hämtade pumpafrön och kattmjölk och la det hos den lilla ekorren i kartongen högt, högt upp.




Har jag räddat en ekorre idag?
En ekorre med brutet ben är ingen ekorre längre.

Hon, den där Tina ♥  ♥ 
Det finns nog ingen jag kan skratta så mycket åt.
Hon är verkligen den enda i sitt slag.



♥  ♥ 

Det blev ytterligare en resa till Skåne

Jag kände att jag bara måste få åka.
Jag måste få vara med mor och far.
Ludde, Lotta, Tina och Tim tyckte att jag gjorde rätt men själv var jag inte 100%
säker på att jag faktiskt gjorde det.
Jag hade ju lovat att jobba på både Hillclimb och Hydets fest.
Det kändes inte alldeles rätt att lova och sedan dra sig ur.
Men så blev det...
När beslutet var fattat tog det bara några timmar innan jag satte mig i bilen och körde söderut.

Hur väl känner jag inte E4 mot Helsingborg?
Jag har kört och åkt den hundratals gånger.
Men den här gången var det som om alla 50 mil drog mig i medvind.
(Efter Ljungby var det väldig medvind.
Då är det åtta mil kvar och det känns som om man nästan är framme.)




När jag såg den här vyn visste jag, trots att jag visste det innan, att jag hade gjort rätt.
Jag hade följt, med stöd av mina närmaste, min magkänsla och kände mig så lycklig.

Vägen som leder in till huset är så som jag minns den från 50 år tillbaka i tiden.
Gräset på mittensträngen var grönt.
Det måste ha fått regn.
Ingen hade klippt det på ett tag och det gjorde mig glad.



Varje gång jag kommer hit är det sig likt.
Jag vet inte om det egentligen bara rör sig om en känsla eller om det faktiskt
har sett likadant ut sedan ladan revs 1967, eller när det nu var.



Här till vänster stod den.
Det var väldigt trångt mellan hus- och lada hörnan.
Jag minns att det knappt fanns plats för bilen att köra in.



Här på "Edwards" bor jag.
Mittemot finns mamma och pappa.

Jag tror aldrig att jag blir stor nog att klara mig utan dem.
Jag inser att jag är priviligerad som har dem kvar.
Jag inser att jag är priviligerad som har mina närmaste som hjälper mig att fatta beslut.
Jag inser att jag är priviligerad som förstod att lyssna på magkänslan.

Nu när sommarlovet är slut för denna gång har jag mycket att se tillbaka på.
Minnesbilder av stunder som aldrig en kamera, trots att den är ny, kan förmedla.

Och tavlan som jag försökte fotografera.
Tavlan som faster Yvonne kom med.
Den som visar hur det såg ut när jag var liten, när stallet fanns kvar.

En dag kanske det kan stå där igen, stallet med hönshuset.