Nä, faktiskt är det så
Tiden är det brist på.
Så vad kan jag göra åt det?

Jo, jag funderar på lite olika hjälpmedel för att få mer tid.
Kommer inte på särskilt många.
Funderar på att åka till Indien, sätta/hänga mig i någon onaturlig ställning ett par år och finna svaret.



Men en sak tänker jag:

* Väckarklockan (eller vad man nu har då)
Varje gång man ska lägga sig så ställer man fram klockan två timmar.
När den ringer på morgonen är man ju ändå oftast för trött för att komma ihåg att den går fel.
Alltså går man upp fixar fikat, hoppar in i duschen
och det är nog där minnet kommer tillbaka men då är det ju för sent att somna om.
Enkelt - sparat fyra timmar.
Nämen, nu sunrrar hon, tänker ni. Hur kan två timmar bli fyra?

Jo, för när man kommer hem från jobbet, kanske 17. Då ställer man fram klockan två timmar.
Plötsligt är den 19, inte undra på att magen kurrar.
Fixa lite middag, läsa lite mail, se på nyheter
eftersom de finns ju hela kvällarna på någon av kanalerna,  
hoppa i säng kl. 22, vrida fram klockan två timmar,
och plötsligt blir man jättetrött för klockan är redan midnatt.



Ja, så då vann man fyra timmar.
Eller har jag missat något?

Lite problem kan det kanske ställa till.
Man måste ju ställa tillbaka tiden innan man åker till jobbet.
Och "30 grader i februari" missar man eftersom man sover då
men annars har man ju gjort en vinst.

För egentligen, handen på hjärtat, hur mycket värdefull tid blir det egentligen mellan
klockan 20 och 00?
Ute är det mörkt och kyligt.
Dammsugaren kommer ändå inte användas trots att
man förutsatt sig det.
Handfatets kalkavlagringar kan sitta en dag till.
Egentligen blir ingenting gjort, eller hur?

När jag började skriva tänkte jag att jag skulle vara lite lustig.
Få, åtminstone mina egna, mungipor mot norr (haha) men
nu tycker jag att det var en bra idé.
Ska banne mig prova någongång.

Hörde precis av en vän att tranorna har kommit

Jag vet inte så mycket om tranor mer än att det är Västergötlands landskapsdjur, 
att den heter grus grus på latin och att de har party vid Hornborgasjön,
där de ska hitta sin partner.
Och i mitt huvud hör jag hur de låter.
Nu ska ni få höra.
Ellerja, nästan i alla fall.
Lite fantasi är väl inte för mycket begärt?





Ja, visst blir man lite stressad så här på våren.
Det är mycket som ska göras och allt ska bli klart, helst igår.

När jag går här hemma och stökar har jag ju vägarna förbi
både motionsbandet och speglar.
Det är väl egentligen en lyckad kombination, i vanliga hem.
Här är det inte så lyckat.
Men, tänker jag, I Morgon!!!
I Morgon är en ny dag.
Och hittills har det ju varit det, en ny dag alltså, men den ser banne mig
likadan ut som tidigare.

Snart märker jag inte att jag har gått förbi spegeln
eftersom det mer eller mindre börjar likna ett sjok som går förbi.

Ni kanske inte förstår vad jag menar men vänta ska jag visa...



Ja, nu förstår ni kanske.

Vad nu detta har med tranor att göra? Ja, det kan till och med jag undra.

Jag är nog lite mer korkad än vad jag trodde.
Vissa saker tar jag liksom förgivet och står som en urblåst bikupa
när jag inser att jag missat något väsentligt.
När saker och ting inte har gått till så som jag tagit förgivet
blir jag ju alldeles förvirrad och olycklig.




Men det är inte alltid som det behöver sluta med en ända av förskräckelse, trots att det 
verkade så när det började surra i bikupan.

Ibland händer förunderliga saker i teknikens värld,
den värld som bara ska fungera och aldrig krångla.
 
På något sätt löser det sig, det mesta gör ju det.
Och jag hoppas och tror att det gör det den här gången också.



Vi kvinnor är starka.
Somliga starkare och tuffare än andra.
Det är starkt att våga gå vidare trots att man inte vet om det kan
vara kvicksand där nästa fotsteg sätts ner.
Och om det varit kvicksand hade allt det jag levt och verkat för varit förbi.
Att trotsa ovissheten, att ta det här steget för att få klarhet, det är starkt.

Och vinsten då?
En ny vän ☺ En riktigt härligt tuff vän som imponerar☺

Jag har aldrig varit bra på att vänta.
(Tror att jag varit inne på ämnet förr...)

Vänta till kvällen/morgonen/våren/påsken...
Jag kan rabbla i evigheter på allt som ligger under fliken "Väntan".

En del kanske tycker att väntan blir till en stund av ro.
Jag vill inte ha ro. Jag vill inte vänta.
Jag vill ha ro när jag själv bestämmer mig för det.

Undrar om väntan kom in i våra liv av någon orsak.
Kanske för att vi ska få tid till att tänka efter.
Tänka efter om det passar, om det är värt besväret eller 
om det har någon betydelse.

Jag är för impulsiv för att trivas med väntan.
Den tar för mycket av min tid.




Men, handen på hjärtat, hur många tänker:

"Nu får jag lite lugn och ro
eftersom jag har plats 183 i kön, när TV'n krånglar.
Nä, då minsann ska det fixas direkt,
särskilt om den krånglar till OS invigning eller fotbollsfinalen.
(Hos mig får det gärna krångla just då.)



Eller... 

"Där ser man, kö igen på Essingeleden...
Ja, vad gör väl ett par timmar mer eller mindre? Jag kan ju sitta här och finna ro."



Jag är i allafall konsekvent.
Jag vill aldrig ha väntan.

♪♫♫♫♪ Snart är det ju dags att se över sina fröpåsar.

Det SKA verkligen bli lite mindre i år.
Har jag sagt det förr??

Det finns bara ett litet aber. 
Vilka måste jag välja bort?

När jag ser bilder från tidigare år vill jag absolut ha allting igen.
Men ett löfte är ett löfte.



Ja, med tanke på att det finns ytterligare en, två, tre sidor av tomten
så kan jag väl hålla med
om att det kan dras ner på någon enstaka liten växt.
Men jag älskar ju den här galna blandningen.
Som en palett.

Jag ska bli ett frö i mitt nästa liv.
Lupin, tror jag för de blir man inte av med så lätt.

När jag ser framåt känns det långt, när jag ser bakåt känns det kort.

Men någonstans på tidslinjen blir långt kort och kort blir långt,
samtidigt som långt kan bli så långt att jag inte minns och det kan ju kort också vara.
Långt kan också bli så långt att det nästan inte hänt
och kort kan bli så kort att det snart borde hända trots att det redan hänt.
 
Nu när jag ska förklara blir jag alldeles förvirrad.
Det var glasklart nyss men inte nu.




Jag tror det är dags för en låt.
Jag är kär i den här (också).

Tänkte att det kunde bli en fin present till mor och far
(den är ju gratis om jag beställer annat till mig)



Men det är ju så sällan sol och jag vill ju inte att mamma och pappa ska få en ny istid
så jag tror att jag låter bli.
Skojar bara, mamma ♥
Jag får komma på något annat
och ja, jag mår bra trots att jag är lite snurrig i det jag skriver.

Det finns många eventuella orsaker till att jag ser dåligt.
En av orsakerna är att jag bara har glasögon när jag absolut måste
som när jag läser eller ska se någonting på nära håll.
Då blir ju inte det andra, det andra runtomkring särskilt glasklart.




Men på senare tid har jag upptäckt att jag börjar se sämre när jag ska lägga mig.
Självklart handlar det om trötthet eftersom mina ögon har varit öppna i så många timmar.
De behöver lägga sig tidigare än jag men hur skulle det se ut?

Oskarpt är det i allafall.

Än kan jag tydligt se mitt oanvända uppslagsverk.
Inte särskilt svårt att missa ens för mina trötta ögon.
(Funderar lite över hur sällan -aldrig- det används sedan datorn kom in i mitt liv.
Det var på sin tid både fint och dyrt och idag fyller det tyvärr ingen
funktion mer än att det är det enda som jag kan se riktigt tydligt.)




Jag har en massa saker i sovrummet och de syns mer diffusa nu än tidigare.
Det beror inte på ljuset.
Jag har lampor.




Väggarna är ju ljusa så det borde inte heller försämra konturerna.
På bilden ser det ju tydligt ut...
... nu ja'.

Jag har gjort rent...
... jag har dammat och torkat rent. Varendaste litet ludd i nallarna är dammsuget.
Var kommer allt damm ifrån?

Jag hittade gamla tavlor på Tim och Tina också bakom dammridån.
Rosor och min gamla klasskamrat Maria Håkansson också (inom glas och ram, såklart.)
Nu står de där lika klara och tydliga som en sommardag.



Och då börjar ju jag osökt att undra...

Tänk om det är så att vår värld är så fruktansvärt skitig och
dammig att vi inte längre ser när något är fel.
Vi försöker med alla möjliga trix för att förstå problemet.
Men det finns ingenting att göra åt det.
Vi suckar,
skakar på huvudet,
vänder ryggen till,
har inte sett,
vill inte se,
tar inte ens på oss glasögonen.

Ser vi inte problemen så finns de säkert inte heller.

Precis som med dammet i mitt sovrum har det smugit sig till sin grottiga plats.
Tänk om det är så enkelt att vi egentligen bara skulle behöva en jättelik högtryckstvätt
och en gigantisk dammsugare.

Ah, det har ni inte tänkt på va'?

Såg på nyheterna härom kvällen.

Det hade varit partiledardebatt.
Reinfeldt och Juholt hade debatterat.
Jag såg vad de gjorde innan de gick in. De tog varsin kopp kaffe.
De betalade inte för sitt kaffe.
De bara tryckte på knappen och så rann den ljuva vätskan ner i deras muggar.
Som den mest självklaraste sak i världen satte de sig till rätta och smuttade på sin valda dryck.

Då funderade jag om någon av dessa herrar har haft problem med att skicka mail.
Tänk om Reinfeldt måste springa från Rosenbad  till Riksdagshuset för att skicka sina mail
eftersom det kanske bara är där han kan koppla upp sig.
Nä, hahaha så tokigt kan det väl aldrig bli?
De har ju viktiga saker att syssla med och ett arbete att sköta.
Deras mail fungerar nog alltid.



Eller tänk om Juholt skulle behöva smsa (från sin privata mobiltelefon)
för att få en kod så att han kan koppla upp sig och på så sätt
ha möjlighet till att skicka sitt mail. För att tio minuter senare vara
tvungen att smsa igen för att kunna koppla upp sig och se om
någon svarat på hans mail.
Hahahaaa, det skulle se ut det!
Nä, hujedanemig, det skulle ta alldeles för mycket tid.
Han har ju viktigare saker att göra som att sköta sitt jobb.

Jag undrar om "gubbarna" kände hur halt det var när de gick in för att debattera.
Kanske höll de om varann för att på så sätt rädda varann om
de skulle behövas och på så sätt förhindra en skada.
Så gosigt det skulle ha sett ut.
Jag undrar om de gick till kommunens sandlåda för att hämta sand och sanda 
så att ingen annan skulle slå sig gul och blå.
Men nä, de har ju som sagt sitt viktiga jobb att sköta.



Jag undrar ja'...

Jag betalar mitt kaffe.
Jag kan inte skicka mail från min arbetsplats.
Jag måste använda min privata mobiltelefon för att få tillgång till uppkoppling/mailen.
Jag sandar gångvägen och trapporna.




Varför är det så stor skillnad på att vara lärare.
Vi gör ju båda ett ytterst viktigt jobb.
Jag trodde att jag hade viktigare saker att sköta.

Jag har ju det mest värdefulla materialet i allafall.
Vilket gör att jag fortsätter med mina extraarbeten.

Förra året vid den här tiden var det snö.

Den kom i mitten av november och hade inte vett att försvinna.
Jo, den försvann ju till våren, som sig bör men från det att den kom
till vårvärmen tågade in, låg den kvar.

Tänk att det är två månader sedan det var mitten av november.
Vart tar alla dagar vägen?

Tänk om det är så att de inte alls är försvunna...
Jamen tänk...
De har kanske bara lagt sig sist i cirkeln, en gigantisk tidscirkel.



Så den här dagen har kanske funnits förr, för si så där 1572 år sedan.
Händelserna kan ju inte vara samma eller ens lika men vädret.
Samma väder, samma vind, samma temperatur, exakt samma dag (inte likadant utan samma)
för ca. 50 miljarder sekunder sedan.
Kanske satt någon i sin hydda år 440 e.Kr. och var tacksam över att det inte hade kommit så mycket snö.

Tänk så lite 50 miljarder kan vara när man ser det på det här sättet.

(50 miljarder kronor, var det inte det Skype såldes för?
Man får bara 60,5 stycken Cristiano Ronaldo för 50 miljarder. Kan det verkligen stämma?
Men herr Ronaldo springer i sin egen cirkel och har ingenting med min tidscirkel att göra.
Jag är bara ursur över vilka fantasibelopp det finns inom sporten.)

Nu är det ju inte årstid för glass
men lite nostalgi är det alltid årstid för.



Visst finns det några som man saknar?
Priset också för den delen.

Ja, det tror jag på...
eller jag inte bara tror, jag vet.

För det är när alla andra slutar tro som det kan gå käpprätt åt fanders.
Men finns det någon, om än bara en endaste som fortfarande tror så finns det hopp.
Jag har fått det bevisat för mig vid flera tillfällen.

Men
jag tror inte att jag kan sitta i sin ensamhet och "tro" för mig själv
(inte enbart i allafall).
Jag tror att jag måste stå framför, nästan tätt inpå, och verkligen mena vart enda ord jag
uttrycker. Orden ska inte studsa. Det är mitt ansvar att se till att orden går in,
in till ett mottagande hjärta, in i ett medvetande.
Mina ord måste stämma överens med mitt hjärta och mitt medvetande.
Det kan göra skillnad.



Motsatsen då???
Att vända ryggen till.
Att inte bry sig.
Att det är allas vårt eget ansvar.
Att förneka sitt eget "gamla"liv.

Nä, kom igen... det är dåtid.
Vi lever här och nu...
... det kallas nutid.

Det är nu, just precis nu som det finns en chans att göra skillnad.
Och när man tar chansen och lyckas
finns det faktiskt inte ord för alla känslor som kommer till en.
Det är värt att pröva.
Men man måste tro...
tro på sitt eget ord...
tro på att de sagda orden, sagda med kärlek, gör skillnad.



"Den av er som är utan synd skall kasta första stenen"
Jaha, nu var det ju som vanligt inte jag som kom på att säga det där.
De är gamla... väldigt gamla,
nedskrivna av en Johannes och de sades vid ett specifikt tillfälle som inte hör hemma just här och nu.
Men orden är ju sanna!
Det är ju så det är.
Vem är vi att döma?
Vi små människor på jorden. 

Det är så lätt att se till allas fel och brister.
Vem har inte fel och brister?
Hur det kommer sig att jag inte har så många kvar?
Enkelt...
Jag hade människor omkring mig som inte gav upp.
De trodde på mig.
De gav mig fler chanser än en.
Det var det som gjorde skillnad.



Idag förstår jag hur värdefullt det är.
Jag hoppas att jag aldrig glömmer värdet i det.

Det här är till dig, du underbara "unge".
Jag är glad att du idag kan se vad som alltid funnits i dig men som du
har varit för blind för att se.
Jag är glad att du tog av dig dina skygglappar och förstår att det jag säger är sant.
Jag är så lycklig för din skull.

Det är så mörkt ute.
Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem.
Det är en snubblande årstid.
Jag ser inte var jag sätter fötterna.
Och när jag tänder lampan ser jag att halva skogen har följt med in.
Den har liksom klistrats fast under mina skor och lagt sig på hallmattan för att torka.
Min hallmatta påminner om hösten med sina bruna, torra löv. 
Nu är det ju inte alldeles galet med det för det finns ju ljus.




Det är en viss känsla att vänta till den 22 december.
Inte för att det händer så mycket just då men bara vetskapen om att mörkret kommer att vända
är som att vänta på jultomten.

För tänk om vi alltid hade ljuset...
Då skulle vi ju inte veta när det riktiga ljuset kommer.

Det är bara det att jag är ganska tom i huvudet, just nu...
Eller är det för mycket som snurrar.

Jag har en vän (eller... hon vet inte att hon är min vän eftersom hon inte känner till mig),
som jag tänker mycket på.
Hon bor ganska långt härifrån.
Om jag flög och tog den kortaste vägen skulle det bli 1000 mil.
Om jag skulle köra blir sträckan avsevärt längre, 1600 mil.
En resa till Sydafrika är verkligen så lång.

Det är en ung tjej som idag bara är 19 år.




Jag lärde känna henne när hon var sju, genom den här boken.

Redan som sjuåring har hon lärt mig mer än vad många vuxna gjort.
Hon gav aldrig upp. Hon ger aldrig upp.
Hon som ville överleva.
Det är en tuff tjej som jag beundrar mycket.
Snenhlanhla, Sne, heter hon.
Hon har något att lära ut.
Något som varar och inte bara försvinner som en rökpuff.

Kommer nog att somna ovaggad i kväll.

I natt blev det en sådan där vispnatt.
Jag låg och vred mig i sängen, fram och åter.
Nä, ingen John Blund ville komma.
Kanske hade han annat för sig och glömde bort vilken tid han skulle komma till mig.

Jag stapplade upp till datorn.
Märkligt att så många är vakna mitt i natten.
Orkade inte med det heller.
Försökte lägga på ljud på ett bildspel.
"Tillgång till en ljudfil"

Ja, det har jag väl, tänkte jag och fixade och trixade men inte ett ljud kom ut.
Orkade inte med det heller.
Jag gick till balkongen för att röka.
Då möttes vi, jag och fullmånen.




Den hängde där som en jättestrålkastare. Den gick bara inte att missa.

Det var inte för inte som jag blev lite tagen.
Den är lite mäktig, den där månen.

Så mild höst vi har

På sina ställen hänger fortfarande blad och löv kvar.
De där som vägrar släppa greppet.

 


Än finns det både insekter och bär för fåglarna.
Men hemma hos mig duger det inte med någon enstaka skalbagge.
Här finner fåglarna större portioner.




Det blev en väldig avundsjuka på både skator och kajor när
den här kråkan landade med sitt byte.
 
Undrar om det är samma känsla för dem som för oss när någon
vinner på Lotto?
"Jag vill också ha. Varför ska han som är så tjock och fet få ännu mer?"

Jag vet inte hur det fungerar i fågelvärlden men denna kråka
försvarade sitt byte och ingen kom ens i närheten av
en smakbit.
Snåljåp!

Om det är något jag inte ska bli när jag blir stor
så är det parkeringsansvarig

Aldrig hade jag väl, ens i min vildaste fantasi, kunnat tro att det
ska vara ett sådant bök med parkeringar.

I min förening med futtiga 111 bostadsrätter tar
parkeringseländet
otrolig tid, onödig tid i många fall.
I procent av styrelsearbetet?
Ja, kanske 20-25%

Så för att slippa springa ut med lappar -där vi ber att man ska följa
våra parkeringsregler- och fästa på folks bilar har vi nu bestämt oss för Q-park.

Nu kommer inte en lapp med vänliga ord att sitta på rutan utan en bot på 400 kronor.
Och jag undrar... var det hit vi ville komma, egentligen?

I natt 01.34 ringde min mobiltelefon.
Jag svarar alltid eftersom det kan vara Tim eller Tina som behöver min hjälp.
I natt sov de nog på söta örat, hoppas jag.

Det var inte de som ringde utan en medlem som undrade
vad hon skulle göra med en bil som stod och larmade var tredje minut.
Själv kunde hon inte gå ner och se vilken bil det var
eftersom hon inte ville lämna sina barn.
Hon avslutade samtalet med att säga att hon hoppades att
någon annan, utan barn skulle gå ner.

(Jag funderar över vilka skyldigheter en styrelse har.)

Jaha, så var jag alldeles för pigg för att somna om.
Ingen bra start på den nya dagen...



På eftermiddagen ringde jag runt till alla möjliga angående
olika parkeringsfrågor.

Jag gick ut för att hämta en p-bot som hade satts fel (får ringa om den i morgon).
Då fick jag syn på en bil som jag tog registreringsnumret på.
Gick hem och ringde Transportstyrelsen och fick så småningom veta
att ägaren till bilen bor i ett hus som inte ingår i vår förening.

Jag hittade telefonnummer till ägaren på "Hitta.se" och såg
då att han fyller år idag.

Skulle jag skälla eller gratulera?

När han svarade presenterade jag mig och talade om att han inte
fick stå på vårt område.
Jag talade också om att vi kommer att anlita Q-park ganska snart.

Han var hur trevlig som helst och bad så 
mycket om ursäkt.
Han skämdes eftersom han tydligen har en egen parkering 50 meter
bort men varit för lat och därför parkerat så nära sin port som möjligt.
Han försökte inte skylla ifrån sig.
Han var olycklig över vad han gjort.
Han skämdes.

Innan vi skulle lägga på gratulerade jag honom på födelsedagen.
Han blev förvånad och glad. Han talade om att han och hans
lilla familj skulle åka och äta gott.

Efter ett par timmar ringde han upp mig.
Han var bara så glad att jag inte hade skällt och att
jag hade brytt mig om hans födelsedag
så han ville ringa och tacka mig, en gång till.
Han bad mig framföra sin ursäkt till Brf. Uven

Då tänkte jag att jag kanske kan praoa
som parkeringsansvarig någongång.

Vad jag vill komma till idag?

Jag gjorde rätt. Jag känner det.
Det är bara rätt person -i rätt tillfälle- som ska få den riktade ilskan.
Kalid, som mannen hette, förtjänade inte att drabbas av min ilska efter vad andra
har handlat och gjort.

Ja, jag gjorde alldeles rätt.
Det känns förbaskat skönt

Energi?

Ja, vad är energi?
För mig är det något positivt. Något som ger
kraft, livslust, glädje, ambition och intensitet.
Energi står på den "braiga" sidan.



"Braiga" sidan av vaddå? kan man undra.
Jomen, ni vet, det är så populärt att skriva upp allt i spalter.
"Skriv för- och nackdelar i varsina spalter och se därefter
om det är värt en förändring."

Det goda mot det onda,
det vita mot det svarta,
det glada mot det sorgsna,
det roliga mot det tråkiga.
Ja, ytterligheterna.

Nu råkar jag ha ett underbart jobb och slutar inte förrän jag tvingas ut.
Jag tänker inte gå då heller, för den delen men i allafall...
Men alla har det inte som jag.
Och det handlar inte bara om jobb, lön eller boende.

I bland måste man börja tänka om.
Tänka om det finns någon möjlighet till ett bättre mående.

För det finns dålig energi också.

Eftersom vissa saker, vissa platser, vissa människor
och bland dem -vissa personer- vissa dagar, vissa stunder etc.
som tar av vår energi
utan att ge ett uns tillbaka.
Det är en energi som gröper ur, urholkar, trasar sönder och pulvriserar
allt positivt.
(Nog är det märkligt att det negativa har en sådan kraft.)
Och kan vi inte tanka på ny energi
från en energipump någonstans så finns det faktiskt ett slut.
Energin, det positiva, tar helt sonika slut när det negativa tar över.
Man orkar bara inte mer.
Kraften har förkolnats.
Ligger som grådaskig aska på botten.




Och sedan, all den där energin man använder i onödan,
då man stjäl av energiförrådet.
När man har en förutfattad -förrutbestämd- mening
om hur saker och ting kommer att gestalta sig.
Den energin som kunde ha varit kvar som positiv 
om man hade förmått sig att tänka positivt eller inte alls, börjar sina.

Exempelvis om man måste åka till Ullared mot sin vilja
(vilket jädra elände, i-landsproblem).
Hur som helst.

Från det att dagen för avresa är bestämd börjar energin sippra ut.
Det kan gå dagar, veckor, månader och energin sipprar ut
i ett jämnt flöde.
Det blir ett mörker och allt runtomkring mister sitt värde.
För en resa till Ullared? mot sin vilja?
Om det är värt det? är ingen fråga.
Att det sker är ett konstaterande.



Ja, så kan det bli.
Det är ju naturligtvis inte bra men det kan alltså ske.
Då kommer nästa "stora" problem.
Varför bjöd jag hem gäster? Jag orkar inte städa!
Förbaskade gäster.

Och energin, som har Ullared att tänka på,
som redan har sinat och är låg, på risknivå, sjunker nu än mer.
Dagar går i någon form av ilsket dis.

Allt känns irriterande fel.
Det kommer gå åt fanders med allt.

Den lilla energi som fortfarande håller sig kvar,
kramaktigt,
talar om att du nu ska skriva "för- och emotspalter". 
Pennorna är putsveck tillika papperen.

När så skrivdonen äntligen är på plats
finns det absolut ingenting att skriva i fördelsspalten.
Den står gapande tom
medan nackdelarna rabblas, nyanseras,
krockar med varann, skrivs med fetare stil,
understrukningar och utropstecken,
och får till sist inte plats eftersom spalten tar slut.
Det är inte bara den som är slut.
Armen värker och greppet om pennan är i kramp.
Man är helt slut.
Bläcket i pennan likaså.
Och medan svettpärlorna rinner från det hornprydda hårfästet
får man syn på klarheten som ligger mitt framför en. 




Det är då man ser, det man visste från början.
En bekräftelse på att man tänkt rätt.
Ett facit.
Ullared och gäster i ett tvångstädat hem är inte kul.
Det finns ju ingenting i den positiva spalten.
Att det är bedrövligt står ju så tydligt framför näsan.

Och energihålet gapar tomt.
Det ekar "inte kul... inte kul".

Och då inträffar något märkligt.
Den, sedan ett halvår tillbaka, förpestade resan till Ullared blir en höjdare
och festkvällen med gästerna får aldrig ta slut.
"Det här måste vi göra oftare", är avskedsorden och de kommer från hjärtat.





Så mycket onödig energi som gått åt till absolut ingen som helst nytta.
Och vem kan man skylla på?

Ja, nu är det ju så att jag har valt att skriva "man" och "vi" istället för "jag".
För det är alltid lättare att råda andra.
Så naturligtvis handlar inte det här om mig... Näe.


                              
       

                       

Vi fick ett underbart väder och vi var många som hjälpte till.
Det gick i flygande fläng.












Äntligen fick vår lilla traktor komma ut på en städdag. Som den har längtat.
Ja, inte bara den, förresten. Jag har också längtat.






























Andra medlemmar som fått förhinder hade sett till att vi inte skulle svälta.
Det fanns ostsmörgåsar, vetelängder, äppelkakor, citronsockerkaka, mazarinkaka och choklad.
Innan dessa smaskiga kakor åt vi korv och bröd.

Jag känner mig mer än mycket nöjd med dagen (och mer än mätt).