Ja, då fortsätter vi då...
(Tack, Ann.)

Det som var viktigt förr är inte så viktigt längre.
Viktigt förr kunde kanske vara:

Att promenera utan mål - att gå, bara gå, för att just gå är en otrolig lycka - är förbi.
Att få gifta sig med sin pappa eller mamma.
Att fråga "varför" (då man framstod som vetgirig)
Att veta allt - framförallt bättre än de äldre, för de fattar ju nada.
Att se bra ut, enligt fotomodellernas normer
Att vara bäst eller
vara någon, åtminstone.
Sticka ut, på ett eller annat sätt.
Hata och älska



Efter två jobbiga arbetspass med de olika åldrarna ger även de tuffaste cellerna upp.
Nu kräver de behandling!
(inte en utbrändhet till)

Så
efter tonåren går "Törnrosacellerna" på KBT (Kognitiv beteendeterapi).
De får verktyg att kunna handskas med mitt fortsatta liv och då, 35 år efter tonårsperioden med vila och terapi, gör de sina KBT-verktyg synliga för mig.

När de trodde att de skulle ge upp har de istället under 35 år uppbådat nya krafter.
Krafter som är starkare än jag och inte tvärtom som det var i de båda tidigare fallen.
De ger mig ett oändligt massa pusselbitar, bitar ur mitt och mina förfäderas liv.
Nu handlar det om att få ihop pusslet, inte sprida ut bitarna.
Och alla vi som har lagt pussel vet att det är ett evigt sökande från början.

 

Man söker särskilt efter hörnbitarna.
Vad är vi utan hörnbitar?
Visst kan vi se om en människa saknar en hörna eller två?
Visst kan vi se en viss vilsenhet?
Det gäller att få ihop hörnorna med resten av pusslet också.
De är viktiga de där hörnorna.
(undrar om de som har hörnsoffor hellre hade haft en stark hörna i sitt pussel???)



Och det är nu som våra stackars "Törnrosaceller" verkligen vaknar upp.
Eftersom det här är livet.
Det här är det verkliga livet!
Just livet, som gavs till dem, till mig, i mitt födelseögonblick och livet innan
som gjorde att just jag står just här just i dag.

Nu, idag, är jag färdig med bitarna till ´mark, gräs och byggnader.
och med de närmaste personerna som gett avtryck i marken runt omkring mig.
Nu vill jag veta vilka det var som gjorde avtrycken möjliga.
Jag vill veta vem som har bott var och varför.
Jag vill veta varför mina rötter slog rot just då och varför just där.



När allt det är klart och fått sin förklaring är det dags för himlen.
De blå och vita bitarna som finns i tusentals av i mitt pussel.
Där gäller det att pröva sig fram, bit för bit.
(Det tråkigaste på hela pusslet.)
Men för att få helheten
måste även himlen påbörjas.




Men just nu kan himlen vänta.