Kunde bara inte låta bli att lägga dessa som ett inlägg

(Letade egentligen efter bakbilder från igår, bland Tinas bilder, fann dessa och blev kvar.
Förlåt Tina, att jag lånade dem utan lov.)




Tim med Pellen (vår mini-gris), Hampus och Kenneth

Brudarna



Isabelle, Nicole och Tina

Det är inte konstigt att Tockarp har så stor betydelse för oss.

Så fanns det en annan tid.

Kanske har jag berättat om den.
Den var tidigare, innan bilderna ovan.

Dagis ordnade maskerad.

(Precis som inte föräldrar har annat att göra än att köpa eller sy maskeraddräkter.)
För mig spelade det ingen roll för jag visste att kläderna var ordnade.
Tina skulle vara prinsessa och Tim skulle vara Turtle.
De dräkterna fanns sedan länge och hade används flitigt.
Jag förstod inte de andra föräldrarnas suckar.
- Mina vänner, det kallas planering.

Ett par dagar innan frågade jag ungarna, för att vara på den säkra sidan,
om alla kläder och tillbehör fanns på plats.
Jag vill inte vara Turtle, sa Tim.
Jag vill inte vara prinsessa, sa Tina.

Mina hakor föll i backen.
Vad i Krösamoset?

Men hallå, vad ska ni vara då?

- Jag ska vara snigel, sa Tina.
Jag ska vara kotte, sa Tim.

Efter några sömnlösa nätter gick maskeraden av stapeln med snigel och kotte.

Planering, mina vänner, det är nästan allt som krävs.

Det finns olika sätt att vakna till.

För mig blev det med en kvittrande Tina i örat.
Vad gör du?
Vad ska du göra idag?
Kan vi baka pepparkakor?
Åh, vad kul, eller hur?
Vi behöver inga formar.
 Vi kan väl göra egna figurer?
Jag köper deg och kommer så fort jag kan.

Kvitter, kvitter
Själv stod jag nog som en zombie med drag av svinto.
Jag kom i nattskjortan och återigen, nu i kväll så sitter den kvar.

Tina kom, direkt från festen, iklädd långklänning.
Vilket par. Från siden till lump.



Ludde stackaren var uppe tidigt för att tävlingsskjuta.
Åker iväg, glömmer kaffet, kommer hem, hämtar fikat,
åker iväg, glömmer smörgåsarna, kommer hem, hämtar mackorna,
åker iväg,
tävla, tävla, skjut, skjut,
kommer hem, kvitter, kvitter, skratt, skratt....
Kolla här Ludde (hi-hi) det är du, visst är det likt? 




Men det var inte bara Ludde som blev avporträtterad.



Tina och jag hann prata lite om hennes resa.
Hon har ju fått garantier för att få nya bankkort när hon tappar dem (observera när, inte om).
Jag föreslog att hon kanske kunde fixa någon låssmedskontakt också.

Ett annat problem som hon har är att hon saknar lokalsinne, totalt.
Något som hon ärvt av mig.
Dessutom är allt antingen höger eller vänster. Blir hon tveksam väljer hon att gå rakt fram. 
Det spelar inte så stor roll för hon ser ingen skillnad förrän det är försent.
Också ett arv från mig.
Skillnaden är att jag inte beger mig ut i den stora världen, utanför hem eller jobb,
men det ska hon och då tänkte jag att hon kunde lyssna på denna.

Tro på dig själv och du kommer att klara dig.
Tron gör mycket. Du gör resten!


För oss som har barnasinnet kvar.

Lyssnade på Helge Skoog i morse.

Han berättade hur man tämjde loppor till loppcirkus.

Lopporna lades i burkar.
Locket skulle på, snabbt som attan för loppor kan hoppa.




Därinne i burken tämjdes de alldeles av sig själva genom att hoppa så högt de kunde.
Locket var stort, hårt och satt som berg.
Men lopporna antog utmaningen och försökte
 att hoppa sig ur, gång efter gång.
Varje hopp var dömt att misslyckas.
De slog sig bara.
Loppan gav upp, och fann sig i att befinna sig på botten.

När man tog av locket var det ingen loppa som hoppade ur.
De hoppade inte längre.
Aldrig mer. 



Även loppor ger upp vid ständiga misslyckanden.
Hur kan man få en loppa att hoppa igen? att åtminstone bara försöka.

Är vi så olik lopporna?

och hela Uttran är ute och rastar hundar eller motionspromenerar.

De har haft hela eftermiddagen på sig att göra det.
Nä,nä... Det är som att en hemlig signal får dem att gå utanför Ludde just när jag ska packa in i bilen.
- Jamen hej, det var länge sedan.
Bla, bla, bla...
- Fin hund...
- Tråkigt väder...
- Fint i lördags....

Inte orkade jag ha strumpor i skorna heller.
Det kom in luft i dem och den pressades ut, högt och tydligt, vid varje steg jag tog.
- Fröken Rut! Skäms!

Men min nattskjorta är fin.
Herr -natt- dag- och kvällsskjorta från Hugo.



Jag kom i den i morse och har inte kommit ur den än.

Sorry, har visst blivit dålig på att skriva.

Jag fick mängder med inspiration under veckan och tänkte att det ska jag skriva om, och det, och det...
Minnet flies också, med en väldig fart.

Pratade med mamma härom dagen.
Ville berätta att vi kommer ner till Tockarp till jul.
Hon blev väldigt glad och jag fick 100% uppmärksamhet i ca. 2 minuter då
jag var tvungen att avslöja att Tim också följer med.
Då kom hennes totala glädje.

Där tog intresset för mig slut.

Tockarp ja'.
Inte alldeles okänt faktiskt.
TV var där och spelade in ett avsnitt av Anna Pihl.
(200 meter från mitt "bara-vara"-ställe.)
Jodå, en scen tog en hel dag. Pappa var där och kollade. 
Han kollar förövrigt allt. När grannen är hemma,
när min faster Yvonne glömt släcka i källaren,
om vem som får besök av vem osv.
 

Det finns en bok också.
Rekommenderas varmt.
Särskilt sidan 44 och 45.



Kanske inte en storsäljare som Harry Potter men det är ju inte ens i samma genre.

Där kan man läsa följande:





Ja, det var det.

Jag dammsög igår.

Vet inte om det var en B- eller C städning.
(Återkommer senare med förklaring till städningsbokstäverna.)



Nu kommer vi till det märkliga.

18 timmar senare ser mattan likadan ut.
Vad har hänt?




Inte ett spår av ruccolabitar, solroskärnor, ananasjuice eller annat klet.

Jag känner mig lite förvirrad. Det känns inte som hemma, riktigt.

Det är ju som så att när jag t.ex. ska laga mat får jag börja i god tid.
Det tar nämligen lång tid att komma loss från alla "fällor".

Vi tar "strumpfällan" ...

Strumpfällan finns oftast på golvet invid diskbänken.
Den är inte permanent och gäckar mig ständigt.
Härom dagen fanns den lite till höger, vilket jag bittert fått erfara,
alltså hoppar jag över den.
Hur svårt kan det bli?

Tro det eller ej.
Den har flyttat sig. Den befinner sig återigen under min strumpa.
Jag sitter fast som med ett superlim.



Efter många och långa misslyckade försök att komma loss från detta järngrepp
ser jag mig nöd och tvungen att ta av mig strumpan.

Försöker återgå, lätt haltande, till matlagningen.

Mot kylskåpet...
Där finns både kött, fisk, potatis och ägg. Nu ska det lagas mat.

Nästa fälla... "honungsfällan".

Jag undrar om det finns bin i lägenheten.
Från var skulle annars denna kletiga honung komma ifrån.



Kletet sitter på handtaget.
Återigen som ett superlim.
Jag bryter min hand, vrider av handtaget men håller humöret uppe.
Jag måste få fram lite mat.

Nästa fälla...

"Din-mat-finns-intefällan"...



Rawfood invaderar och kvar finns en pjuttig liten låda, till höger,
som ev. innehåller annat än grönt.

Jag steker ett par ägg.
Det får bli middagen och eftersom jag inte har någon
grönsallad i "min" pjuttiga lilla låda tar jag vad som finns att tillgå.
På så sätt slipper jag hamna i

"salladsfällan".



Hittar dessutom en och annan solroskärna och kokos.

Detta är ett minne blott.
Det var tider de'.

Tina flyttade till en kompis igår...

Tim och jag hade en myskväll.
Vi åt tunnbrödmackor med kräftost och chorizo påläggskorv.
Tog en och annan bit "Gott och blandat" mellan smörgåstuggorna.
 Vi såg TV- programmet "Mamma till en mördare".




En ny tid har börjat.

Mattorna är skräpfria men jag känner mig inte lyckligare för det.

Veckorna går så fort

Jag tycker att det är fredag och måndag hela tiden.
Tänk att snart är det jul. Om en månad, idag, är det lucia.
Dagen efter lucia är den mörkaste dagen, åtminstone för mig.
Därefter kommer det säkert att ljusna en aning, men bara tillfälligt.
Vid nyår, strax före eller strax efter, är det dags för nästa mörker.

Kanske kan jag förklara mig, jag vet inte...

Under lång, lång tid har mitt liv haft två permanenta ljuskällor.
En från stjärnorna och en från solen.

Självklart har det varit mulet nattetid och solförmörkelse under dagar, det ska gudarna veta.
Men jag har alltid nåtts av någon stråle, om än, stundtals, endast svagt.
Men när båda ljusen finns, och lyser klarare än något annat av universums ljus,
är jag den lyckligaste mamman som någonsin funnits.

Vad jag absolut inte kommer att sakna är
när det är mörkt runt omkring mig.
Mörkt blir det när jag kliver på dessa små kuddar
som aldrig verkar hitta till sopkorgen.



Mörkt, i mitt sinne, är det också när dessa små kuddar,
innan de hamnar på golvet,
tar vägen via de vita väggarna.



Mörkt, mörkt, mörkt

Går vidare. Söker solljuset.
Ahhh....
Vad skådar mitt vänstra öga?
Nattsvart!

Nu gäller det att se det positiva.

Det står faktiskt en dammsugare på golvet.
Än finns det hopp.








Nu vet jag att även Tim är på väg...
Han är värd det, absolut men det är nu det verkliga mörkret kommer.

Först båda, sedan ingen.

Ho-hoo
ooo, endast eko.

Inget snus, inget honungskladd, inga trassliga sladdar, inget stök.
Fredagsmyyyset med att samla in tvätten ur alla korgar är ett minne blott.

De kommer stå där och gapa tomt mot mig.
Inte en enda ut-och invänd strumpa kommer att ligga under sängen.



Jag vet att jag även kommer att sakna de mörka stunderna.

Men, som Tina säger; "Se upp på himlen. Se solen och stjärnorna."
Ja, jag vet att de egentligen aldrig är långt borta.

Är det lagligt att älska sååå...?

Att vara kattägare innebär ett visst ansvar




Hur man än vänder sig, har man ändan bak

Nu finns det ju så mycket olika trix att ta till när man ska klä sig fint.

Tydligen kan valkarna trollas bort, var de än sitter.

Då kom jag på att det skulle vara bra om allt som finns från
fötterna och uppåt kunde dras uppåt och utgöra en verklig barm.
Ni vet en sådan där som Anita Ekberg och Dolly Parton hade/har.

Problem uppstår förstås.
Något sådant finns inte att få tag på.

BH, ja.
Midjeformad byxa (trosa?) med inbyggda skenor, ja.
Gördel, ja.
Midjeformare med hyskor och skenor, ja.
Och tack och lov för strumpbyxan som formar och smiter åt.

Då tänkte jag att det kanske går att sätta på sig "smita åt"- strumporna bak-och fram.


Vill ni se?

Tararam





Inte visste jag att mina fötter och vader innehöll så mycket överflöd....

Det gäller att inte hela tiden se ner, ner på de tråkiga skorna.

Asfalten är ju inte heller så skojsig.
Den enda gången det är bra att titta ner, tycker jag är när jag går upp för backen som leder till Ludde.
Backen är så överdrivet brant och lång att det känns bättre att räkna de hundratalet steg det tar att nå toppen med blicken nedåt.
Då blir jag alltid lika förvånad över hur snabbt promenade gick.

Annars gäller det att vända blicken uppåt, oftare i alla fall.
För det är ju ändå däruppe som det verkligt stora händer.




Jag tänker bara på hur man gör när man pustar ut efter ett jobbigt möte,
när man får dra in frisk luft igen.
Visst vänder vi våra ansikten uppåt. Där finns den friska, livsgivande luften.
Om man tycker om regn låter man ansiktet vridas uppåt så att regndropparna verkligen ska träffa kinderna, näsan och ögonen.
Njutbart för en del skogsmullar.

Datan blev ledig men jag saknar inspiration.

Det är som om det saknas kontakt som om en ledning tappat greppet.

Lägenheten är tom.
Ungdomarna har olika intressen.
Tina jobbar och Tim är på Patricia och äter hummer.

Själv åt jag min fantastiskt goda avocadomacka.




När man tagit på sig rollen som "spindeln i nätet" och
inte har någon att "spindla" med, rasar snart nätet samman.
Det är då nätets kontakter försvinner.
Det blir hål.



En annan känsla faktisk, att inte hela tiden lappa och laga sitt nät.
Att det behövs.
Det håller ihop ändå.
Jag har bara inte trott att det faktiskt fungerar.

Måste bara få visa, helt sanslösa fåtöljer.

Hur är det möjligt?
Vem vill ha dessa som mysfåtöljer?



De kan bli dina för 3700 kr/st.
Ludde ingår inte!!!!!!!!!!!





Jösses Amalia, säger jag bara.
Men visst passar Ludde att vara kung?

Jag tror att jag har det bästa jobb en människa kan ha.

Jag har underbara kollegor
en fantastisk chef
ungar som växer
god mat
Och ingen dag är den andra lik.

När det är som värst kan det vara illa men då försöker jag se till allt det goda.
Orden som följer är avskedsord till oss.
Jag måste bara delge er.





"Maria, Lise-Lotte, Dan,
- Tre fantastiska änglar.

 Jag vill tacka er för att ni alltid tror på mig, även då när jag som allra mest tvivlar.

Jag vill tacka er för att ni alltid gör erat bästa och får mig att ta efter.

Jo, jag vill tacka er för miljontals saker till men ord kan ej bygga upp en förklaring till det oändligt vackra ni har fått mig att åstadkomma på så kort tid - Tänk då om hundra år till.

   För ett par år sedan fann jag mig själv som en väldigt blyg tjej.

Jag var oerhört skygg och vågade knappt ägna mig åt det sociala livet alls.

Jag var rädd för omvärlden och även rädd för mig själv.

Jag stod mitt i ett kolsvart mörker av allt detta. Mitt i ett mörker utan varken början eller slut, men ni tog bort det mörkret och satte dit ljus. Ett mycket vackert ljus.

   Idag kan jag se tillbaka och bli förvånad, men på ett mycket bra sätt.

   Jag fick en plats hos er, jag fick en plats nära tre fantastiska och sanna änglar.

Ni må ha osynliga vingar, men de finns där.

   När jag än har fallit så har ni alltid stått där för att ta emot mig, även då när ni inte fått eller kunnat. Även då när ni minst anat det själva.
   Ni har hjälpt mig med så mycket, så mycket!

Det gör så himla ont i mig för nu vet jag, att dessa tre fantastiska änglar inte kommer att finnas i min vardag men samtidigt så gläder det mig att ni alltid kommer att finnas i mitt hjärta och i mitt finaste minne.

   Det har funnits både bra och dåliga stunder hos mig, men just nu kan jag inte göra någonting annat än att tänka på det bra.

   Tack för att ni existerar och valt de vägar ni har valt.

Ni  får andra människor att finna lycka på egen hand, med er underbara hjälp.

   Tro mig, ni räddar liv.

 2009-06-06
Malou

 

Är det inte så att solens strålar känns på väldigt nära håll?
Vilka ord!!!

Ken Ring, en 30 årig svensk rappare som bl.a. skrivit låten
"Grabbarna från förorten".

Jag har haft mycket roligt med den.
Herregu' så mycket narr jag har gjort över vad han sjunger. 
Jag tycker den är vidrig och borde aldrig spelats in.

Han sjunger om att bo i en förort, där husen ser exakt likadana ut.
Hur han? i tidig ålder börjar snatta, röka och knarka.
(Stackars barn?
Synd om dig som får bo i ett hus som ser ut som andra hus.
Måste börja knarka så att jag kan flytta? Du har i allafall tak över huvudet, värme och vatten, jädra gnällspik.)
Aina är med i hans låt också. Han sjunger om hur hon spanar.
Nu är ju inte Aina någon nyfiken granne utan ett annat namn för polis.
Mig veterligen spanar inte polisen utan anledning.

Strunt i den men den kom för mig när jag tog en bild av våra katter.




De bor i förortens höghus.
Trisse, fd. Tiger, har redan börjat snatta.
En jätte chorizo, som var för tung, landade i mitt knä.
Avslöjad.
Kanske försöker han påverka Maja, fd. Piraten.
En del tokiga tjejer vill ju bara ha kriminella.

Är det Fröken Rut som är "Aina"?

Upptäckte att det var länge sedan sist.
Länge sedan det var höst, alltså.





Hösten känns igen på träningsvärk i krattarmen, axlar och nacke.
(En främmande känsla.)

Den känns igen på stelfrusna, våta händer som rengjort de sista hoppfulla krukorna.

På de sista sommarmöblerna som ännu inte hunnit till vinterförvaring.



Den känns igen på mörkret, på vinden och den klara luften.

På prasslet av torra löv under skorna.




Den känns igen på äpplen.

Japp, just äpplen ska jag stanna vid för ett litet ögonblick.


Var på utflykt till "Drömmarna Hus",
Tockarp i Skåne, alltså.

Vid en av våra utflykter sprang Ludde på denna mackapär.
För dyr!
Vad ska vi med en sådan till?





En äppelskalare, skivare och kärnhusrensare, allt i ett, som borde finnas i varje hem.
Nu när den väl står på plats kan jag inte annat säga att den är värd sitt pris.

Verkligen ett julklappstips. Ja, inte till mig då, förstås.

Då återgår vi till igenkänningstecken...

Hösten känns alltså igen.

På fågelfröpåsar som läcker,



på talgbollar som stinker,



på fågelbord och fåglar,

                
(http://wildlifegarden.se/multiholkar.html)

på att envisa katter fryser och börjar flytta hem igen.
Men det är en annan historia som kommer senare.