Funderar lite på det här med livet

Jo, jag vet att jag varit inne på det tidigare men jag får liksom inte kläm på det.
Hur är det möjligt att det ständigt ploppar upp nya idéer? Borde inte allt vara gjort snart?

Jo, nog tycker jag det. Men se icke...

Mitt nya projekt är alpackor.

Som vanligt när det gäller mig är det inte 50%. Som vanligt finns inte tanken på att tänka efter, gärna före. Och det bästa av allt, tanken på att inte lyckas eller att det inte är någon idé har aldrig funnits. Nu är det alpackor till 110% som gäller.

För jag har aldrig förr varit med alpacka och ett liv utan att ha prövat är ju inget liv. Förutsättningarna finns ju. Ja, inte här i lägenheten (det skulle se ut om ordförande hade denna nya typ av inneboende) men i Tockarp.

Vet ni att en alpacka är så fiffigt skapad att den faktiskt inte förstör gräsmattan vare sig med fötter eller mun. Så varför skulle jag inte kunna få ha en lite flock här utanför mitt fönster, egentligen?

Det finns många fantastiskt bra sidor att läsa om dem. Jag ger er dessa fyra nu så blir det fler senare.

http://www.alpackaforeningen.se

http://www.alpakahof.com

http://www.alpacka.se/

http://www.lj.se/tenhultsnbg 

Tänk att det finns en skola, ett naturbruksgymnasium som har alpackor. Det måste vara en otroligt bra skola. Tänk om jag fick börja i skolan igen.

Och klicka på detta:

http://www.alpacka.se/dokument/skanskan_120311-webb.pdf som jag hittade. Det är ju hur fantastiskt som helst.

Nå, åter till ordningen

Vad ska jag då med dem till?

Bortsett att umgås och vara nära

 ska jag ta vara på deras ull.

I vår jag ska gå en kurs om hur man klipper ullen och redan nu i höst ska jag lära mig karda och spinna.

Sen ska jag ju ha två sibiriska katter,

två getter, ett litet antal får,

 shirehäst,          

höns, 

highland cattle

och två mopsar

Jag är så glad över att det finns så mycket kvar i livet. Det står ju bara och väntar på att få komma med.

www.sibirikatt.com

www.almnasgard.se

☺ Nu har den där tiden kommit ☺
Den där tiden som jag väntat på, våren.

Tänk att jag kan gå i nio månader och vänta på denna årstid.
Och jag som har så svårt för just väntan.
Det är nu allting händer.
Det är lika stort varje år.

Från det här...

 

till det här...



på bara några dagar.

Tänk att naturen aldrig ger upp.
Det ser kärvt ut många gånger men den ger sig aldrig!
Vilken kraft!

Det är inte för inte som jag blir lite avundsjuk.

(och Tim så klart men idag får det bli unga fröken Tina Eriksson)
Nog för att jag har förstått men jag har inte förstått ändå.

Alla vi som känner henne vet att hon är en konstnärssjäl, men vem är inte det?
Världen är säkert full av dem.
Det är en åtråvärd titel i dag och många vill ställa sig i ledet
men de som är äkta är få.

KONSTNÄRSSJÄL, vilket vackert ord.

Hur som helst...
... det finns hur mycket som helst att skriva om henne men det är hon så bra på att göra själv.
www.tiner.blogg.se 

Jag väljer att lägga upp några av hennes bilder (som jag faktiskt idag är lycklig ägare till).









Ni som har facebook har ju sett dem men alla har ju inte det...
... har jag hört och förstått.

Och bara därför kommer ytterligare ett



Visst är det läckra bilder?

Julen i all ära men jag tycker att det är skönt när den är över.
Eller det tycker jag kanske inte heller...
Det är skönt att komma ur nattskjortan för det skulle se ut det om jag kom till jobbet med den kvar.
Undrar om någon skulle se någon skillnad förresten...
 Förvisso har jag vid flertalet tillfällen kört mina ungar till både hit och dit i morgonrocken.
Morgonrock och barfota oavsett väder...
Till dagis i morgonrock blev Petras uppgift en morgon när min bil strejkade.
Då kom hon då, kära Petra, nyvaken, för att hjälpa mig, i morgonrock såklart.
Hon hann ju inte klä sig.

Och alla stackars människor som måste flyga iväg över jul och nyår.
Jag undrar om de också drar en lättande suck när de sitter bältade i sina flygplansfåtöljer.
(Innan de kommer till insikt över att de inte har en fallskärm under sätet. Det är ju en fjollig flytväst som man inte har ett dugg användning för så länge man flyger över land.)
De sätter sina spår, de rackarna som flyger ovanför våra huvuden.




Kunde inte undgå att tänka på att det gått ett år sedan vi flög till Australien, just på julafton.
Och drog en lättande suck då jag satt i flygplansfåtöljen tills en fånig skylt tog all min uppmärksamhet.



Vi flög österut. Över hela Ryssland följt av Kina osv.
Fallskärm ska jag rösta på nästa gång...

Skönt att all stress är över.
Trots att jag så många gånger har lovat mig att inte stressa i juletider
står jag stel som träffad av blixten, med stirrande galna ögonglober där
ögonlocken tycks vara bortafrätta.
Rörelserna är robotliknande.
Jag går som på ett tågspår.
Svänger där spåret svänger, stannar där jag alltid stannat.
"Var god tag plats. Dörrarna stängs".

Ah, tänker jag, nu är det jul igen!
med julgranar, kulor och stjärnor och tomtar överallt.
Och dessa människor... Var har de hållt hus?
Måste alla ut samtidigt?
Varför just nu?
Ja, jag blir tokig.
SÅÅÅ...
Den biten är skönt över.
Jag saknar den absolut inte.

I år tog jag tåget till Hässleholm, till mamma och pappa.
Där går det inte att stressa, inte ens om man försöker.
Pappa kallar det för "Tockarplunket". Det är det man måste komma in i, "Tockarpslunket".
Jag har mitt eget lunk, jag och min nattskjorta.
Jamen, titta på bilderna... Vem kan stressa här?






Vi fick ingen snö i år men det gjorde ingenting.
Jag var knappt ute.

Ja, då fortsätter vi då...
(Tack, Ann.)

Det som var viktigt förr är inte så viktigt längre.
Viktigt förr kunde kanske vara:

Att promenera utan mål - att gå, bara gå, för att just gå är en otrolig lycka - är förbi.
Att få gifta sig med sin pappa eller mamma.
Att fråga "varför" (då man framstod som vetgirig)
Att veta allt - framförallt bättre än de äldre, för de fattar ju nada.
Att se bra ut, enligt fotomodellernas normer
Att vara bäst eller
vara någon, åtminstone.
Sticka ut, på ett eller annat sätt.
Hata och älska



Efter två jobbiga arbetspass med de olika åldrarna ger även de tuffaste cellerna upp.
Nu kräver de behandling!
(inte en utbrändhet till)

Så
efter tonåren går "Törnrosacellerna" på KBT (Kognitiv beteendeterapi).
De får verktyg att kunna handskas med mitt fortsatta liv och då, 35 år efter tonårsperioden med vila och terapi, gör de sina KBT-verktyg synliga för mig.

När de trodde att de skulle ge upp har de istället under 35 år uppbådat nya krafter.
Krafter som är starkare än jag och inte tvärtom som det var i de båda tidigare fallen.
De ger mig ett oändligt massa pusselbitar, bitar ur mitt och mina förfäderas liv.
Nu handlar det om att få ihop pusslet, inte sprida ut bitarna.
Och alla vi som har lagt pussel vet att det är ett evigt sökande från början.

 

Man söker särskilt efter hörnbitarna.
Vad är vi utan hörnbitar?
Visst kan vi se om en människa saknar en hörna eller två?
Visst kan vi se en viss vilsenhet?
Det gäller att få ihop hörnorna med resten av pusslet också.
De är viktiga de där hörnorna.
(undrar om de som har hörnsoffor hellre hade haft en stark hörna i sitt pussel???)



Och det är nu som våra stackars "Törnrosaceller" verkligen vaknar upp.
Eftersom det här är livet.
Det här är det verkliga livet!
Just livet, som gavs till dem, till mig, i mitt födelseögonblick och livet innan
som gjorde att just jag står just här just i dag.

Nu, idag, är jag färdig med bitarna till ´mark, gräs och byggnader.
och med de närmaste personerna som gett avtryck i marken runt omkring mig.
Nu vill jag veta vilka det var som gjorde avtrycken möjliga.
Jag vill veta vem som har bott var och varför.
Jag vill veta varför mina rötter slog rot just då och varför just där.



När allt det är klart och fått sin förklaring är det dags för himlen.
De blå och vita bitarna som finns i tusentals av i mitt pussel.
Där gäller det att pröva sig fram, bit för bit.
(Det tråkigaste på hela pusslet.)
Men för att få helheten
måste även himlen påbörjas.




Men just nu kan himlen vänta.

Hon, den där Tina ♥  ♥ 
Det finns nog ingen jag kan skratta så mycket åt.
Hon är verkligen den enda i sitt slag.



♥  ♥ 

Det blev ytterligare en resa till Skåne

Jag kände att jag bara måste få åka.
Jag måste få vara med mor och far.
Ludde, Lotta, Tina och Tim tyckte att jag gjorde rätt men själv var jag inte 100%
säker på att jag faktiskt gjorde det.
Jag hade ju lovat att jobba på både Hillclimb och Hydets fest.
Det kändes inte alldeles rätt att lova och sedan dra sig ur.
Men så blev det...
När beslutet var fattat tog det bara några timmar innan jag satte mig i bilen och körde söderut.

Hur väl känner jag inte E4 mot Helsingborg?
Jag har kört och åkt den hundratals gånger.
Men den här gången var det som om alla 50 mil drog mig i medvind.
(Efter Ljungby var det väldig medvind.
Då är det åtta mil kvar och det känns som om man nästan är framme.)




När jag såg den här vyn visste jag, trots att jag visste det innan, att jag hade gjort rätt.
Jag hade följt, med stöd av mina närmaste, min magkänsla och kände mig så lycklig.

Vägen som leder in till huset är så som jag minns den från 50 år tillbaka i tiden.
Gräset på mittensträngen var grönt.
Det måste ha fått regn.
Ingen hade klippt det på ett tag och det gjorde mig glad.



Varje gång jag kommer hit är det sig likt.
Jag vet inte om det egentligen bara rör sig om en känsla eller om det faktiskt
har sett likadant ut sedan ladan revs 1967, eller när det nu var.



Här till vänster stod den.
Det var väldigt trångt mellan hus- och lada hörnan.
Jag minns att det knappt fanns plats för bilen att köra in.



Här på "Edwards" bor jag.
Mittemot finns mamma och pappa.

Jag tror aldrig att jag blir stor nog att klara mig utan dem.
Jag inser att jag är priviligerad som har dem kvar.
Jag inser att jag är priviligerad som har mina närmaste som hjälper mig att fatta beslut.
Jag inser att jag är priviligerad som förstod att lyssna på magkänslan.

Nu när sommarlovet är slut för denna gång har jag mycket att se tillbaka på.
Minnesbilder av stunder som aldrig en kamera, trots att den är ny, kan förmedla.

Och tavlan som jag försökte fotografera.
Tavlan som faster Yvonne kom med.
Den som visar hur det såg ut när jag var liten, när stallet fanns kvar.

En dag kanske det kan stå där igen, stallet med hönshuset.

I det här huset har min pappa vuxit upp.
Margretetorpsvägen 249 heter det idag.

Bortsett från att halmtaket är utbytt ser det nästan likadant ut då som nu.
Han drällde där i mitten av 1920- talet.
Det verkar som det är under renovering eller förhoppningsvis restaurering.
Det fanns ingen vi kunde fråga.
Jag blev glad över huset och stockrosorna.



På Mejerivägen 9 i Förslöv finns detta vackra hus.
Så glad jag blev när jag såg att de handskats så varligt med huset. Förändrat och förädlat.

Där fick min far sin första anställning, som springpojke i Möllers affär.
Till vänster vid det runda fönstret på gaveln fanns en entré på den tiden.
På våningen över bodde familjen Möllers och på vinden hade de lagret.


Vi åkte vidare till Café Killeröd.
http://www.cafe-killerod.se/
Det ligger fantastiskt vackert vid Hallandsåsen.
En otrolig utsikt med Kullen längst till vänster, längst bort.
Vi åt äppelmarängtårta med vaniljsås/kräm ♥



(Fann detta på Google maps; )



Margretetorpsvägen 249
I huset bakom min pappas bodde farbror Sonesson.
Myndigheten ansåg att han inte klarade av att bo själv.
 Han blev skickad till fattigvården men vägrade flytta.
Han såg till, på sitt sätt, att inte komma till någon fattigvård.
Han blev kvar i huset till döddagar...

Tim och jag fick ett par dagar hos mor och far.

När jag drog upp rullgardinen i torsdags hälsades jag av dessa små älsklingar.
De låg där och låtsades ha mysigt i regnet. Kallt var det också, bara 15-16 grader.





Ett par av kalvarna var bara fyra dagar gamla
och beskyddades av både mor och moster.
En mamma ko hade fått tvillingar och den ena tvillingen,
den svaga och klena, gömdes undan.
Mamma ko visste vart den fanns och gick dit för att ge di och värme.
I torsdags hade den vuxit sig så stark att den fick vara med den andra små kalvarna, liten och rädd.





Öronmärkningarna är nästan större än öronen på de lite äldre, youngsters.
Livet är underbart. Allt är viktigt men fortfarande otäckt.
Att bli matad med äpple kan betyda att man får sova i hundra år.
Man har väl hört om Snövit.


Så kommer skymningen och korna går ner mot hagarna.
Där finns det vatten och där finns träd som skyddar mot isande regn.
Det är vackert ner mot hagarna.
Där går solen ner.


Och där i solens röda sken berättar mamma ko
de mest fantastiska berättelser för sina små kalvar.
Och när magen är mätt och frågan: "Varför?"
är besvarad och förklarad,
somnar alla små kalvbarn tryggt med sina mostrars och fastrars ögon riktade åt alla håll,
i den vackra röda solnedgången.
 

Hägg, syrén, kastanj och gullregn, er tid är ute.



Nu är det tid för rosor






Det är också en underbar tid.
Jag blev lite ledsen över att det andra blommade förbi så snabbt.
Lupinerna, mina älsklingar, likaså.



Men så kom jag på att det är ju så det är...
Allt har sin tid.
Den må vara kort eller lång... Vad kan jag göra åt det?
Jo, njuta av det den gav och ...
också njuta av det som är
och...
Vad som komma skall...

Jag tror att jag ska sova lite längre



Ställa klockan på...
...åtta.


Det ska bli en vacker sommarmorgon.
Den vill jag inte missa.

Jag ska fika i köksfönstrets morgonsol.
Ta en lång dusch.
Prata stjärntecken och astrologi med Tina.



Bestämma vart vi ska bege oss.
Jag vill visa Nynäshamn.
Tina vill till Djurgården.

Annika och Emelie blir nog glada för vad vi än bestämmer.
Långväga gäster kommer att bli ett nära möte.

Konstigt att stjärnor kan komma så nära ibland.

Kan en faster bli en fd. faster?
Nä, det tror inte jag.
Vissa kanske men inte jag...



Den här bilden står nog för "fortare" (faster)
men den passar ändå.

För i så fall är jag det

♥ ♥ ♥ 

Den 9 juni kl. 13.25 föddes denna lilla kronärtskocka.
Ja, han får heta det så länge.



♥ ♥ ♥ 
Ett dygn gammal...



♥ ♥ ♥ 
Så intensiv blick.
Vad rör sig där inne i hans huvud?



♥ ♥ ♥ 
Om 5470 dagar kommer han att tjata om en moppe.
Innan dess har han mycket att lära.
Mamma Nicole och gudmor Tina ska lära honom allt de kan.

♥ ♥ ♥