Jag har kommit på att det går hur bra som helst att handla via nätet.
Inser att vissa gjort det väldigt länge men hos mig är det relativt nytt.
Problemet är att det finns så mycket att välja på.

Jag glömmer vilka sidor jag varit inne på.
Men efter 62 gångers besök kommer jag ialla fall ihåg en, en riktig favorit.
http://www.stilero.se/

Jag mailade Stilero en fråga och fick ett snabbt och trevligt svar, mycket tillmötesgående.
En butik som jag varmt rekommenderar.
Mycket är tyvärr slutsålt, och det är inte jag som handlat allt. Men det kommer säkert påfyllning till hösten.

Den webbutiken har dessutom den goda smaken att ha prylar som hjälper dåligt minne.
En sådan köpte jag till Ludde och mig...



Ah, säger säkert många, sådan kan man ju fixa själv för en billig penning.
Gör det då. Jag valde att handla.

Dessutom, när jag ändå höll på, fortfarande på http://www.stilero.se/ ,så kom denna lilla korg i mitt blickfång.



Den hänger i köksfönstret och där mognar kiwi och tomater.

Jag fann mina butiker på www.shoppinggatan.se , valde shopping och sedan inredning. Jösses....

En annan härlig sida är www.dayoopers.com
Tyvärr är det utanför Sverige och då blir det genast knöligare att handla men
om man går in i butiken, klickar på signs, finns en hel drös med roliga skyltar,
underbara skyltar som skulle passa så bra.
Några exempel:









Några av dessa har jag funnit i mitt sökande på svenska hemsidor, försökt att komma ihåg var, glömt.

Men nu har jag min komihågtavla som jag glömt att köpa griffelkritor till.

Vem har inte läst HC Andersens vackra och ofta sorgsamma sagor?
Flickan med svavelstickorna är ju så fruktansvärt sorglig.

Hon går med bara fötter en nyårsafton för att sälja sina svavelstickor.
Inte en enda sticka har hon fått sålt.
Hon tittar in i fönster där lyckan och värmen finns.
Familjer som är samlade.
Maten på borden som påminner henne om sin egen hunger.
Hon går naturligtvis inte in. Hon hör inte hemma hos dem.

Den lilla flickan sätter sig i ett gatuhörn och tänder en sticka....
Ja, resten vet vi ju, hur sorgligt som helst.

Vi har en liten Fröken Rut som påminner om flickan i sagan.

Ja, det orkar (har heller inte kunskapen) jag inte gå in på så mycket men

att han levde i Ryssland på 1500-talet och blev den första ryska tsaren, kan ju vara på sin plats att veta.
Alla dessa "uppstickare" vill ju märkas, då liksom nu. De vill få sitt monument uppfört. Låta andra bygga efter deras idéer. Få visa för eftervärlden att man var något.
Och... blir man inte älskad eller sedd för den man är ser man till att bli det för något, hur simpelt det än må vara och då kan det hända att man inte drar sig för någon eller något. 

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst."

Hjalmar Söderberg
ur "Doktor Glas"

Kanske är tjurfäktare i " Ferdinand" deras karikatyr.
Han ville ju så gärna visa sin styrka och sitt mod.
Han ville bevisa sin storhet eftersom det inte syntes på honom.


Röda Torget i Moskva,
vad vet vi om det då?

Jo, att för länge sedan i Ryssland hade adjektivet "röd"  även betydelsen av "vacker" så torget är inte rött utan just, vackert.

Där, på "Röda Torget", står en byggnad som "sticker ut", Vasilijkatedralen.



Det sägs att Ivan den förskräcklige beordrade att ögonen på arkitekten Postnik Jakovlev skulle stickas ut efter att katedralen byggts klart. Detta för att förhindra kopiering av byggnaden.
Dåtidens hantering mot olaglig fildelning, kanske.

Ja, jag vet inte varför jag kom att tänka på "Röda Torget" och utstuckna ögon.

Vi har ju Lasse som bygger så vackert hos oss, bara hos oss.
Vi är inte Ivan och Lasse är inte Postnik. Vi har inget torg, bara en vacker veranda.

"Röda verandan"

Är det hjärnan som spelar ett spratt?

Skiftningar som inte tidigare funnits ger sig till känna.
De visar sig för att vid nästa ögonblick försvinna.
Den första tanken är, "Jag såg fel".
Men innerst inne vet jag vad jag såg. Jag såg bilden av ett ansikte, en gest eller en slängig gångstil.
Jag vet vad jag såg.  
Ibland kan jag också höra, höra ett välkänt skratt eller ett fnitter.



Eller är det hjärtat som skickar signaler till hjärnan för att jag så innerligt väl vill kunna se?
Jag vill inte glömma.
Jag vill minnas, trots att minnena gör så ont.
Är det bilder som skapats i hjärtat, bilder som är så fyllda av känslor
att de kopieras och klistras in, närhelst det passar?




Skiftningarna kommer och går precis som årstider och platser.

Ibland otydliga, ibland ytterst tydliga.
Så tydliga att jag kan svära på att jag såg eller hörde rätt.
Men de stannar aldrig kvar.
Jag kan aldrig visa dem för någon.



Jag tror att ögonblicken som jag får, ja, jag ser dem som en gåva,
är just ögonblick till mig!
De är aldrig sorgsna eller olyckbådande.
De kommer med glädje, vill kanske ge mig just det.

Ofta är det ett leende ansikte eller ett välkänt fnitter.
Det får mig att le och minnas det goda. Jag blir lugn och varm.
Därför tror jag, att det är just det som är Matthias önskan.
Han vill ge mig känsla av mening.
Han finns inte hos oss fysiskt men han finns inom oss, ständigt.



Det är en trygghet att se, höra och känna hans närhet.
Det finns så mycket annat också.
Saker som osannolikt nog har inträffat.
Kommer kanske upp senare.

Dagarna som gick, inte visste jag att det var livet.

I dag är det två år sedan Matthias dog.

Våra små kattungar är helt underbara.

Vilken tur att vi behöll båda två. Det har så kul med varann.
 Fröken Rut är fortfarande sur.




Man blir så trött på surkärringar.

Arbetet fortskrider

Inte så mycket för mig som för Ludde och framför allt för Lasse.
Det är härlig att få igång andra människor i arbete.
(Just den tillfredsställelsen har jag fått i arv efter min mormor.)
Då innfinner sig ett lugn och jag kan luta mig tillbaka.
Jag hör Luddes spadtag. Gräv, skotta, gräv, skotta....
Lasses verktyg, bizz = såg,  drrrr = skruvdragare, hammer, hammer.
Verandan växer. Blir större och större, bli jättestor.
- Vill ni ha kaffe?




Ja, sen har ju Ludde och jag lite idéer om hur det kommer att bli i fortsättningen.

Jag gjorde en liten kladd i paint för att ge en bild av vad som finns i mitt huvud, för er som inte kan läsa tankar.



Observera det lilla svarta som hänger till vänster om trädet.
Det är en kätting som ska leda ner vattendropparna från hängrännan.
Rena Barbie-huset, inte sant?

Så, sålänge "bizz och drrr" finns kommer nog bilderna att bli verklighet.
Då är det väl självklart att jag njuter av att andra arbetar. 

Dagen i dag är en märklig dag.

Den ena delen av denna dag är så positiv, att det liksom bubblar i min av återfunnen glädje, den andra är det inte.
Hur kan dessa två dagar sammanfalla?

Kanske är det så, att jag med mitt dåliga minne, får en dag att hålla reda på, i stället för två.
För att kunna känna glädje måste även förmågan att känna sorg finnas. För att känna styrka, svaghet.
Alla känslor behöver sin motsats.

Kanske är det därför jag känner så mycket.

Den bubblande känsla kommer från gårdagskvällen/natten.

Så här blev den kvällen...

Dessa två festfixare ordnade en överraskningsmiddag till sina mammor.



Mammor som inte träffats på flera år.
(Det är nu svaret på inläggets rubrik kommer in.)

Då tar alltså döttrarna saken i egna händer.
Tina talar om att hon och jag ska till en nyöppnad restaurang.
Sofia ber sin mamma att komma och vara hennes enda middagssällskap.

Så blev det naturligtvis inte.



Hur tar man igen tid?
Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag vill ta tillvara den kommande tiden.

Tack Tina och Sofia.

Idag är det två år sedan jag för sista gången såg Matthias.
Jag var på Statoil och råkade möta Tim och några av hans vänner där.
Matthias dök också upp. Glad och full av liv, som alltid.
Jag fick/tog en kram av honom, den sista någonsin.
De skulle hyra bil för att åka till Gotland.
Den bil som stod till deras förfogande var för liten.
De fick ta min och i väg for de.

De kom också tillbaka efter några härliga dagar tillsammans.
Det var den tiden de fick.

Så lite vi vet om vad som komma skall.

Det är ju nu som det skulle vara så bra om det gick att stanna tiden ett tag.
Kanske just idag dessutom, det är ju fint väder.
Inte för att sommaren är slut än på något sätt  men visst har tiden rusat iväg?
Har skuggorna blivit längre?
Mörknar det tidigare?

I morgon väntas regn.

När regnet kommer blir det direkt en känsla av höst.
Vi förbereder oss inför den och staplar ved.

Det är faktiskt också, på sitt sätt, en härlig tid.

Fortfarande sur.



Bara för att riktigt visa dt gick hon och la sig i örtagården.
Där låg hon och plattade till så många späda örter som bara var möjligt.

De två grynen tog det lugnt, ibland

Nu har de äntligen kommit.

Det hät är Tigern med sin nya matburk.



Här är Piraten



Så här såg dessa två ulltussar ut när de, för första gången, träffade Fröken Rut.



Fröken Rut blev så sur att hon sov ute under natten och
har faktiskt vägrat att komma in även under hela dagen i dag också.
Men så, till slut, kom hon in. Morrade i 20 min. och gick sedan in på sitt rum.
Fortfarande ursur men det verkar finnas hopp. 

Olika syn på nederbörd

I Lloro i Colombia regnar det i genomsnitt 13 300 mm / år. Vilket är nästan 37 mm/dygn i genomsnitt..

På Hawaii-ön Kauai regnar det nästan 11 700 mm/år = 32 mm/dygn.

Cherrapunji i Indien har två världsrekord när det gäller nederbörd. I juli 1861 regnade det 9 300 mm vilket gör ett genomsnitt på 300 mm/dygn.
Sammanlagt detta år hade det kommit nästan 23 000 mm = 63 mm/dygn.





Rekordet för årsnederbörd i Sverige under 2008 sattes i stationen Mollsjönäs, cirka två mil nordost om Göteborg.
Rekordet stannade på 1 866 mm . Det är ca. 5 mm/dygn.

Sverige har ett genomsnittlig nederbörd på mellan 500 - 1000 mm/år = 1,36 - 2,74 mm/dygn

1 mm nederbörd är lika med 1 liter / kvadratmeter

I Antofagasta som  är en kommun och stad i Chile i närheten av Atacamaöknen har det aldrig registrerats regn.





Hur många vattenmolekyler alla dessa regndroppar innehåller går bra att läsa i inlägget 21 oktober 2008.
Sedan är det bara att räkna.
Gör det ni för jag orkar inte.
Jag har fullt upp med att skriva inlägg.

Det må vara regn i naturen men hos mig skiner solen igen.



I går, 18.27, kom tåget till Sthlm syd.
Hon kom!

SOM EN SOL

Vi pratade och pratade.
Vi tittade på närmare 500 bilder.
Tänk hur mycket som händer i en ung människas liv på bara en månad.

Jo, tack, mina blommor har vuxit, säkert  20! cm sedan du åkte.
Jag har fixat i rabatterna en del.
Jag har lämnat hemmet två gånger!
En gång till Café Rosenhill där vi åt glass och samma dag till Kenth och Ann.
Jo, tack, glassen var god och Kenth och Ann mådde bra.

Lasse och Maria, Ann-Marie och Freddan och Björne har, tack och lov, hälsat på.
Ja, som du hör händer mycket när du, mitt solljus, är borta.

Snart har 12 veckor gått.

Kanske får vi hämta dem i helgen. De nya familjemedlemmarna.
Då måste vi vara förberedda.

Sötebrödsdagarna är ett minne blott



och Fröken Rut är på träningsläger.
Hon tränar inför kampen, "Fångarma på fortet".

Här följer några kloka ord från Fröken Rut

"Konstiga saker som plötsligt står i huset
men okej, det finns ju tre plan så det gäller att komma högst och visa vem som är fru i huset.
Jag förstår bara inte vad det ska vara bra för.
Vi har klarat oss utan i 11 år."





"Jag har många tankar och ligger ofta och filosoferar i solens värme."



"Jag tänker att jag mår ju riktigt bra.
Varför ska det komma 'nymodigheter'?
som att man ska tänka på vad man stoppar i sig.
Träna och stretcha, lära sig avslappning och nå någon form av inre harmoni.
Precis som man inte gjort det på 11 år.

Och bara för att man inte ska glömma har matte handlat nya matburkar."



"Jag är alldeles säker på att det inte kommer att bli som förr.
Tiderna förändras och gårdagen är ett minne blott.

Det kommer att komma stunder då jag önskar mig bort, bort för att få lugn och ro.
Då jag känner avundsjuka på katter som är 'ensamkatter'.
Det kommer att finnas stunder då jag ser tillbaka
och tror mig veta att det var 'bättre förr', innan de kom."



"Det kommer att finnas stunder då mitt huvud håller på att gå i bitar av allt dunka-dunka.
Man vet ju hur ungdomar är.
Men de mognar säkert till sig så småningom.

Och...
det kommer att finnas stunder då jag ser tillbaka, när ungarna är vuxna, och önska att jag fick tiden åter.
Den tid när huset var upp-och- nervänt.
När min sängplats ständigt var upptagen.
När lugn och ro inte fanns på världskartan.
När jag var tryggheten.
Den tid som gick så fort och som heller aldrig återkommer.

Och...

jag kommer att inse att jag är lyckligt lottad.
Jag kommer att vara tacksam för allt jag fått uppleva."



" Tiderna förändras och det gäller att hänga med.
Så länge det finns unga finns det liv!
Så länge det finns liv finns det hopp.
Så länge det finns hopp finns det glädje och lycka.

Det gäller bara att ta till vara dagen och njuta av den."

I går blev jag riktigt glad

för Lasse kom och började bygga fortsättningen på "Lasses veranda" som är vår,
eller ja, nästan, lite min också kan jag väl få tro.




Det kommer att bli så fint, så fint.

Vilket dansgolv!
.



         Tamtididi pom, pom....    
daramdam





Jag vet ju hur det kommer att bli när det är färdigt för den bilden finns i min hjärna.
Det kluriga är ju att varken Ludde eller Lasse är tankeläsare.
Trots att jag har bra mottagning och slipper störningar.

Jag tror det är fel på deras antenner.




Och/eller så vill de inte ens försöka se det jag har i mitt huvud.





Jag menar hur svårt är det?

Jag är ju alltid så tydlig med vad jag menar.
Min hjärna är glasklar.

För att vara än mer tydlig kan jag visa...

Som ni ser finns det kopplingar, en del i alla fall. Vissa går ju riktigt långt, dessutom.
Det är en aning mörkt men ljusglimtar skymtar ju ändå till här och var.
Visst stannar jag upp och ältar, ibland alldeles för länge, det kan man se
och stundtals går inte allt fram, ja, jag vet.

Men ändå, trots detta, så är den glasklar, pianosvart.

Tyvärr har rådjuren smaskat på den andra rosens knoppar.

Seadan har vi denna lilla pärla.
Det blev bara en knopp i år och så här ser den ut som nyutslagen.



Japp, det var dagens lilla inlägg.

Tvätten tar aldrig slut.

Jag tror jag håller på att tvätta ihjäl mig.
Jag ser ju det.
Var och varannan bild har tvätt i för- eller bakgrund.

Tvätt, tvätt,  tvätt...



Rosenspalje med tvätt?

I dag var det kuddar och duntäckesdagen samt lite annat smått och gått när vi ändå höll på.



Ut- och invända jeans.
Jeans tar en evighet att torka. Tack och lov för sol och vind.



En kväll i syrenernas tid, i gullregnens månad.

Men vad hände i går kväll då????

Jo, jag höll på att fixa med ungarnas sängar, nu när "innandömet" är rent.

Ludde ringde.
Vi pratade en stund.
Jag satte mig i soffan framför TV'n, Kunskapskanalen.

Vad händer?
Jo, där blev jag fast.
Det var ett program, 60 minuter! om en allmän tvättstuga i Rinkeby.
Inget speciellt men så fascinerande.

Hur är man funtad?
Jag har gett nyårslöfte, år efter år om att se mer på Tv,¨åtminstone på nyheterna.
Varje år har jag brutit mitt löfte.
Jag glömmer liksom bort att det finns en TV.
Vad händer?
Jag fastnar  i ett tvättstugeprogram????
Hur är det möjligt?

Hoppas att inte Torsten, min chef,  läser detta.
Han pikar mig, än idag, för att jag inte kunde infinna mig på ett möte,
för 100 år sedan, p.g.a. att jag hade tvättstugetid.




Ja, ett annat tvättstugeminne som plötsligt dök upp var på min födelsedag för fyra - fem år sedan.
Men det är en annan historia, så pinsam att jag fortfarande skäms.
Förlåt mig Lotta och Petra.

När jag kom ner låg denna "lilla" skalbagge på rygg och snurrade runt.

Den hade väl snurrat sig alldeles trött för när jag kom ner med kameran
låg den där och bara väntade på att bli fotograferad

Lite äckligt eftersom den var så stor, kanske 5-6 cm.
Djurvän som man är fick den en räddning ut bakom rosenspaljen.

Det var då, när räddningen  var över som jag kom ihåg att Ludde hade stött på en orm precis där.
Kanske klarade den sig eller så blev den kvällsmat till ormen.
Äta eller ätas.