Är det hjärnan som spelar ett spratt?

Skiftningar som inte tidigare funnits ger sig till känna.
De visar sig för att vid nästa ögonblick försvinna.
Den första tanken är, "Jag såg fel".
Men innerst inne vet jag vad jag såg. Jag såg bilden av ett ansikte, en gest eller en slängig gångstil.
Jag vet vad jag såg.  
Ibland kan jag också höra, höra ett välkänt skratt eller ett fnitter.



Eller är det hjärtat som skickar signaler till hjärnan för att jag så innerligt väl vill kunna se?
Jag vill inte glömma.
Jag vill minnas, trots att minnena gör så ont.
Är det bilder som skapats i hjärtat, bilder som är så fyllda av känslor
att de kopieras och klistras in, närhelst det passar?




Skiftningarna kommer och går precis som årstider och platser.

Ibland otydliga, ibland ytterst tydliga.
Så tydliga att jag kan svära på att jag såg eller hörde rätt.
Men de stannar aldrig kvar.
Jag kan aldrig visa dem för någon.



Jag tror att ögonblicken som jag får, ja, jag ser dem som en gåva,
är just ögonblick till mig!
De är aldrig sorgsna eller olyckbådande.
De kommer med glädje, vill kanske ge mig just det.

Ofta är det ett leende ansikte eller ett välkänt fnitter.
Det får mig att le och minnas det goda. Jag blir lugn och varm.
Därför tror jag, att det är just det som är Matthias önskan.
Han vill ge mig känsla av mening.
Han finns inte hos oss fysiskt men han finns inom oss, ständigt.



Det är en trygghet att se, höra och känna hans närhet.
Det finns så mycket annat också.
Saker som osannolikt nog har inträffat.
Kommer kanske upp senare.

Dagarna som gick, inte visste jag att det var livet.

I dag är det två år sedan Matthias dog.