Jag hänger inte med...
allt ska vara så avancerat.

När jag äntligen tycker att jag har fått kläm på saker
visar det sig att jag fått allt om bakfoten.

Jag är så trött på TV3's Tv-tablå.
Samma sak var eviga dag, "2½ män" visar de miljoner gånger om dagen.
Intelligensbefriat, kan jag tycka.

Så kommer Telias Tv-tablå och den är än värre.
Varenda dag har de "Du bestämmer", på alla dygnets timmar.
Samma program hela, hela tiden.



Min första tanke är ju att tittarna till detta program måste ha dåligt självförtroende.
Vem skulle annars sitta och titta timme efter timme på ett
program som heter "Du bestämmer"??
Kanske en människa som helt saknar intelligens...

That's all I have to say about that. ...

Blev så full i skratt idag när jag hörde:

"Nä, nu måste jag komma i gång med träningen så att jag slipper stå vid vasken i sommar."

Tänk om det finns en fungerande värld
precis under våra fötter.

Att det är vi som är jättarna som klampar på och
krossar och knäcker.
Tänk om det finns ett väl fungerande samhälle under skosulan.




Det där som är mossa för oss är egentligen en skog för andra.
Visst är det en häftig tanke?




Lite fantasi skadar aldrig?

Ja, jag säger då det.
Tekniken går framåt.
Testade bara om det skulle fungera.
Hahaha, så kul jag har.

Hoppsan! Redan den 13 december, Lucia.



Igår hade jag full koll på det men idag var det vakum, som så ofta, i min hjärna.

Förr i tiden var lucianatten en farlig natt (till skillnad mot vad nätterna är nuför tiden).
Då fanns det mycket övernaturligt som var i farten, just denna natt.



Det här med att ha ljus i håret kan ha varit dåtidens pannlampa som man tog till för att få händerna fria när all mat skulle bäras in för nattens festande. Festen som varade tills det ljusnade.

Det mest övernaturliga som hände idag var att jag fick en vit morgonrock av Lotta.
Lite mer övernaturligt blev min självutnämning till Lucia.
Alla fick rösta på vem som skulle bli Lucia.
Jag tog hand om röstsedlarna, räknade dem på mitt sätt och jag VANN!





Om någon skulle anklaga mig för att ha fuskat
kan de ju räkna om rösterna i morgon men då är det ju inte Lucia
så varför skulle jag bry mig om de då?

Ja, det var väl allt för idag.

Idag blev det åter dags för sjukgymnast och sjukgymnastik.

Det är en upplevelse i sig att få krämporna mindre krämpande
men det är också en upplevelse att vara i sin egen lilla träningsvärld.

Först fick jag träffa Silvio Cannava, min sjukgymnast.
Han är fantastiskt duktig trots att han sliter och drar i mig.
Idag skällde jag lite på honom  för det gjorde så förbenat ont men 
slitet och dragningarna har gjort mig en stor glädje.

Just nu är jag allra mest glad över att min armbåge går att räta ut.
Efter fem eller sex år med en idiotisk armbåge som vägrat att kunna sträcka ut sig har jag nu blivit vän med den igen. Jag vann...

Efter besöket hos Silvio ställde jag mig på springbandet.
I med hörlurarna och på med musik, högt.
Rammstein, Du Hast, spelades om och om igen.
Det är tung musik och det är tungt att springa.

Jag var helt inne i mitt spring och min musik och hörde inte mina egna tunga dunsar på bandet.
Jag förstod det däremot när jag såg att damernas peruker lättade från deras huvuden och att de hade svårt att hålla sig kvar i sadeln varje gång mina fötter nådde mark.
Det dunsade hårt från springbandet vill jag lova.

Det känns tryggt att fler och fler
är lite runda om baken.

En del tycker att det är kvinnligt men många kvinnor tycker att den är en belastning.

Nu har jag funnit på råd, igen.
För det är ju inte alltid så lätt att komma förbi eller rent av tränga sig fram
när man har den där baken bakom sig.

Det finns bra skyltar, i lagom storlek som åtminstone kan varna bakåt när vi går, ja men ni vet i kurvor och så där, då det gäller att få med sig allt, helst på samma gång.

Härom året, ja, för en sju åtta år sedan förresten
(tiden går så fort)

lärde jag mig att betala mina räkningar över internet.
Är inte det en fantastisk utveckling, så säg?

Men som med all teknik är den bara ljuvlig så länge den fungerar.
Plötsligt en dag i slutet av en månad då räkningarna skulle betalas gick det inte att koppla upp sig mot banken.
En liten känsla av panik blandas med den stora irritationen.
Den blandningen brukar som bekant inte vara särskilt konstruktiv.
Inte i mitt fall heller.

Men eftersom räkningarna på den tiden tog ett par dagar på sig att nå fram hade jag riktigt bråttom med att få betalningarna gjorda. Jag försökte om och om igen.
Min e-legitimation verkade vara någon helt annanstans än i min dator.

Då kom jag på att tantadorum på banken, en gammal elev till mig, hade sagt att jag hade support. Det var ju bara att ringa så skulle säkert allting lösa sig.
Leta, leta, leta... Var fanns numret?

Vänta, vänta, vänta...
Tekniska imbeciller tog upp tiden till supporten så jag fick "nummer långt bak i kön".
Vänta, vänta, vänta...

Ah, äntligen min tur.
Jag förklarade problemet och supporten tyckte att det lät lite märkligt att jag inte längre fick kontakt med banken. Han sa: " Har du kvar ikonen?"
Ikonen? tänkte jag, jag skulle till supporten och inte till någon ortodox kyrka. Ikonen? Vad pratade han om?
"Nej, jag har ingen ikon", svarade jag. "Hur ska den se ut?"
"Ja, man kan nästan säga att det ser ut som ett litet paket."
I min lilla värld var ikoner vackra avbilder av Jungfru Maria och Jesubarnet inte "paket" i någon form.
Han är galen, tänkte jag.



Han fortsatte: "Du har kanske lagt den på skrivbordet?"
Inte för att jag trodde det men jag lyfte på alla papper och annat skräp som låg på mitt skrivbord. Jag visste ju att jag inte skulle hitta det där men letade mest för att vara tillmötesgående. Han hörde ju prasslet och förstod att jag tog honom på allvar. Man är väl artig?
"Nä, här finns inget litet paket", sa jag.
"Kan du ha slängt det i papperskorgen då?" undrade han.
Varför skulle jag ha gjort det? Man slänger väl inte ett paket?
Men jag böjde mig ner och letade i Tims äckliga snuspapperskorg, fy vad äckligt. Men inget paket.



Det är ungefär nu, med handen i ett antal begagnade portionssnuspåsar, som jag inser vad jag håller på med. Jag pratar med en datanörd som kan allt inom datorer. Han är inte ett dugg intresserad av mitt skrivbord eller min papperskorg. Han pratar bara om datorn. Om ikonerna som finns på dataskärmens skrivbord och om datorns papperskorg. 
Jösses Amalia, hur kan man rädda ett ansikte som redan är tappat?


Ärligt talat minns jag inte hur det slutade. Det har jag förträngt.
Vem var den äkta imbecillen?
Ja, ja, jag vet.

Varför är det så lätt att döma andra?

 
 

I början av 80-talet
fick jag för mig att plugga matte.
Lätt som en plätt, tänkte jag.

   Jag bodde på Hagagatan, i en liten etta, tillsammans med min smarta pojkvän, Peter. Jag satt i köket och räknade så att talen for. Plötsligt blev det stopp. Det blir lätt så när tal inte längre är tal utan är rena rappakaljan (oförståeligt eller innehållslöst tal, just det, TAL). Peter låg i sängen och läste, höll sig borta från köket. Smart gjort. 
Jag läste återigen och denna gång mycket noggrant, det idiotiska talet som gjort att det blev tvärnit men jag fick inte ihop det. Jag grymtade och knorrade högre och högre. Peter bad mig läsa talet högt för att kunna hjälpa mig. Det gjorde jag.

- Ja , vad står det att du har? undrade han.
- Jag har ingenting, svarade jag så sur man kan bli.
Allt jag hade låg framför mig.
Det var en lärobok, ett block, en penna, sudd och linjal, men det vågade jag inte knysta om. 
 - Jo, men det stod ju där. Läs igen, långsamt och högt.
Jag gjorde som han sa, skitsurt.

- Jamen där, där sa du det, försökte han uppmuntra.
- Jag har ingenting. Jag vet inte vad jag har. Jag förstår inte.
- Jo, du har ett halvt X, sa han.
(Precis som om det vore det mest naturliga i världen att springa runt med halva X.)
Vad ska man med det till, ett halvt X, idiotiskt tal.




 
- Skriv ett halvt X, sa Peter
Jag gjorde så och förstod än mindre och definitivt, absolut noll när han fortsatte:
- Nu kan du räkna ut det.
 
Jag kunde inte förstå hur det skulle kunna bli en uträkning.
Jag tittade på mitt halva X och försökte tänka logiskt eftersom matematik kräver logiskt tänkande.
Nä, ingenting hände så till slut bad jag honom att komma. 
Han kom, såg ner på mitt block, frågade vart det halva X:et stod.
Jag pekade.
- Vad är det där, ville han veta.
- Ett halvt X! Du sa ju att jag skulle skriva det.
Han skrattade, men inte elakt, och undrade varför det var fel att skriva 0,5 X i stället för / som jag hade gjort. 
- Hur hade du gjort om det var ett halvt Y? undrade han.
På det hade jag inget svar jag förstod ju att den frågan inte krävde något svar men i min hjärna var ett halvt Y glasklart för två alternativ. Antingen | eller V . Har matematiker ingen fantasi, eller?

Som förklaring på vad algebra är kan man läsa detta från Wikipedia:

"Algebra kan också beskrivas som förhållanden, vilka uppkommer,
när ett ändligt antal räkneoperationer utförs på en ändlig mängd av tal."

Ja, då blev ju allt solklart, eller hur?

Har jag skrivit om det här tidigare? Det känns lite så faktiskt.

Har jag berättat om när jag hade fel på datan och inte kom in på min banks sidor?
Ja, det är en historia i sig.

En batteriladdare försvinner
den är spårlöst försvunnen.
En tjuv trodde sig ha nytta av den.

Tydligen fick den ett ringa värde eftersom den återlämnades. Ja visst, jag fann den, efter en vecka, 
i en kasse med smutskläder, längst in i tvättstugan.

Så fräckt, bland smutskläder...

Ja, hursomhelst, nu är kläderna rena och jag kan börja fotografera igen.



Men var är kameran?

Någon har snott min kamera...

"Mama always said, life is like a box of chocolates, you never know what you're gonna get."

Nä, det sa inte min mamma. Hon vågade aldrig nämna choklad. Därför sa hon bara : "Den är där du (chok) la den sist."

Hon har fortfarande rätt.

Kände att jag var hungrig.

Öppnade kylskåpet.....


Tur att jag ska på middag till Lena ikväll.

Tim undrade varför lappen med "allas bytta" satt kvar. Vilka är "alla" undrade han.

Ja, alla var Tim, Tina Ludde och jag.
Utrymmet bredvid byttan var den plats alla utom Tina använde.
Tina hade ju resten av kylskåpet. Det var färggrant på den tiden.



Här ser jag att Tim, Ludde och jag åtminstone hade ägg hemma.
Det var tider det...

Måste åka.
Middag om 20 minuter.
Mmm... Gott

Gropgrävning är mitt nya intresse.
(Grävlingsgrop är ett liknande ord ser jag.)

Vi köpte ju som bekant en äppelpinne, Gyllene Kitajka.
Denna fjuttiga lilla pinne behövde en grop.
Jag grävde en som i mina ögon var ganska lagom stor, kanske 50 cm i diameter.

Löjligt liten upptäckte jag efter att ha kollat lite. Helst 100-150 cm i diameter om äppelpinnen ska trivas.
Jamen, hur fånigt ser inte det ut?
Vad ska grannarna tycka?



Jag har grävt lite fler gropar också.
"Fyllnadsjord", sa Ludde.
Medan jag grävde tänkte jag på Karl-Oskar och Kristina i steniga Småland och så tänkte jag att om detta är "fyllnadsjord", hur svårt hade inte de?
Och så fortsatte jag att fylla på stenröset.
Det är ganska vacker med en stenmur, fyra meter hög, runt en hörntomt, på bara fyra gropar.
Vilken tur att inte Ludde sa "fyllnadsmassa" för då hade jag givit upp.



Ja, just det, mina gropar.
Alltså ytterligare fyra gropar är grävda eller på god väg, om jag bara kunde flytta berg.
Där, i två av dem, hade jag tänkt mig "Vresros", hur illa lät inte det?
Då väljer man det andra namnet "Rosa Rugosa".
En av de härdigaste sorterna som finns av rosor.
Eller som damen på Plantagen sa: "När du väl planterat den blir du aldrig av med den."
Låter tryggt.
Det var det ingen som sa något om när vi köpte den skraltiga äppelpinnen och den gropen är mer än fyra gånger så stor, dessutom.

Sedan vill vi ha en bärbuske som vill ha väldigt, väldigt väldränerat. Jag tänker att grus dränerar ju bra och grus kommer av större stenar som kommer av berg som kommer från Luddes tomt. Alltså behöver vi inte prata grus här, vi pratar berg, jättedränaget.

Jag tror att Luddes tomt är väldigt gammal.
Egentligen K-märkt kanske, för hur många har flyttblock i rabatterna?
Jag menar; We talking ice-age.




Skördas om fyra år

Hur kommer det sig att gångarna är så trånga då?

Jo, det står ju tanter och farbröder i mitten av dem.
Och står inte de där så kan man lita på att deras kundvagn eller kundkorg är placerad i mitten.
Ingen kommer fram, ingen kommer förbi.
Åhh, jag tror jag blir tokig



Jag minns att min mormor gjorde likadant.
Hon stod där, i gångens mitt och hade ingen koll på de stressande människorna runt, bakom eller framför henne.
Hon var inte någon nätt liten kvinna som smidigt gled åt sidan.
Nä, hon stod stadigt på jorden, så att säga.

- Morrmorr! Flytta dig, sa jag och drog -slet och svettades- för att få henne åt sidan.

(Men en gång, minns jag nu, jag var väl 5 eller 6 år, la jag mig på golvet i butiken. Mormor, sin vana trogen, i mitten av gången och jag själv tvärs över hela gången med mormor stående rakt över mig. Till skillnad från henne hade jag ett uppdrag. Jag ville se om hon hade sina fula eller fina trosor - underbyxor hette det på den tiden- på sig. Och då är det ju en helt annan sak att stoppa upp de andra kunderna.
Nog om detta.)


 
Vilken ålder är det då på dessa stoppklossar?
Minst pensionsmässiga hela bunten.




Kan inte de handla mitt på dagen? Någongång mellan 10 och 15, är väl ett bra förslag?
De är ju hemma då och när vi sönderstressade och slitna arbetare har tid att
handla skulle det vara rena E4 i matbutikernas gångar med omkörningsfil och grejer.
Möjligt är att det på golven eventuellt blir lite fult av gummistreck
från skornas sulor, vid de tvära inbromsningarna.
För övrigt en genial, helt genial idé, kan jag tycka.




Ja, men i det verkliga livet som jag lever i ser verkligheten annorlunda ut.
Där skiner gummistrecken med sin frånvaro.

I dag skulle vi ha möten under eftermiddagen och kvällen.
Ingenting att bjuda på till fikat, suck.
Jag erbjöd mig att ta en snabb sväng till centrum på lunchen.

Jag är ute efter en simpel butterkaka.
Hur svårt ska det vara att hitta en sådan?
Svårt, för att inte säga helt omöjligt, ska det visa sig.
Jag letar och letar.
Tjuvlyssnar på kunder som tycker att 29.90 är ocker för ett par semlor.
Jag ler för mig själv och tänker att det står åtminstone inte i vägen när de gnäller.



Butterkaka? butterkaka?... ingenstans.
Där kanske...
Jag ser så dåligt men det hjälper inte att gå nära.
Jag måste stå en bit ifrån för att få den rätta läslängden till ögonen.
Vad händer?

En ung tjej, i gymnasieåldern, försöker tränga sig förbi.
Hon stönar och suckar.
Vad har hon så bråttom för nu'rå?
Ahaa, jag förstår att det är det äldre paret,
de med semmeldiskussionen som hindrar hennes framfart.
Ja, jag förstår henne SÅ väl.
 
Hjälpsam som jag är flyttar jag på mig för att inte försinka henne än mer.
Jag menar JAG, om någon vet ju hur hon känner.
Ja, jag står väl där och väntar mig ett leende, oss "trånga-gångar-motståndare" emellen, tillbaka.
Ett leende?
Ha-ha! Nä, glöm det.
Inte från den stroppen, jädra ouppfostrade wannabe.




Och det är nu jag ser...
att det inte finns något gammal semmelpar.
Det finns ingen kundvagn eller kundkorg som stoppat den unga dames väg.

Det är jag...!

Jag har stått mitt i gången för att kunna se vad hyllorna har att erbjuda.
Mina ögon behöver ett visst avstånd, numer.
Det är jag som har gått och handlat mellan klockan 10 och 15.

Jamen, vad är nu detta?
Välkommen till den verkliga världen lilla Mia, "wannabe".

 

Varför har jag aldrig lärt mig att det finns något som heter 50%?

Allt är verkligen inte 100% eller mer...



" Så ett-två frön per kruka."
Jösses, det var det fjuttigaste jag har hört.
Det blir ju tusentals krukor.

Men jag kunde ju inte stå emot.
Det ser ju så fint ut på bilderna.
Inte tänkte jag på vad det skulle komma att bli när allt var beställt.


   
Alla dessa blombilder har jag lånat från www.impecta.se 

Impecta har dessutom skickat mig en frökatalog.
Tyvärr har jag börjat smygtitta lite igen.
Aa, det är inte bra, jag vet men jag ska försöka vara ståndaktig, vet knappt hur det stavas, men ändå.

Så kommer då låtarna tillbaka i min grötiga hjärna.

Och nu har det ju blivit kallt igen också...
Jag fröser frön topp till tå.

Frön det ena till det andra.
Nu ska jag fixa med mina små frön.





 

Med en sådan rubrik finns det ju ornitologinvaderingsrisk

Den ska visst vara lika vanlig så här "söder om söder" som i resten av landet,
trädkryparen, alltså.

Men visst ser de annorlunda ut?
Två ulvar i fårakläder.


 Den ovanliga trädkryparen

Ibland kan en låt komma förbi och sedan försvinna.

Det är väl okej men tänk vad jobbigt det är när den stannar och riktigt grötar in sig i
hjärnsubstansens kletiga inre.

Den finns där när du vaknar och den finns kvar nästa morgon när du ånyo stiger upp.
Ja, alla låtar är inte jobbiga, inte de som är bra men tyvärr är just de ofta flyktiga.

"Blommig falukorv"? En hel dag!
"Du ska få min gamla potta"?
Eller vad sägs om "I ett hus vid skogens slut"?



Eftersom jag är inne i min fröperiod skapar jag mina egna texter.
Vill ni veta vilka?

"Ja, se det fröar. Ja, se det fröar, det var väl roligt, hurra!"

"Det som göms i frö kommer upp i tö, pling pling."

"Titta det fröar. Titta det fröar. Allting är mitt, mitt, mitt."

Ja, så där håller jag på.




Jag menar, det är ju ganska synd om de som måste tillbringa dagen och stå ut med mig och mina låtar som ibland bara måste ut, trots att jag försöker hålla emot,
men jag då? Jag måste höra på dessa urtöntiga låtar timme ut och timme in.
Det finns inget stopp.

Undrar om det hänger ihop med mitt yrke?
Jag är ju FRÖken.

Julen stressar mig.

Bortsett allt annat som ska hinnas med ska jag dessutom hinna städa.
Hur kul är det på en skala?
Därför har jag har utvecklat och förädlat pappas städnivåer och hittat en nivå E.

Allt som blir förädlat är ju något som är förbättrat, förenklat, förfinat och kanske effektivare.
Det är precis vad jag har gjort med hans städnivåer, tycker jag själv.









Nu är det bara att vänta (förvisso är väntan inget nytt när det gäller städningen).

Det är svårt att tjäna extrapengar.
Har försökt med allt möjligt.
Nu har jag börjat göra egna kuponger.
Det är ett tidsödande arbete.
Tanken år att jag ska göra STORA pengar.





Det såg ju bra ut vid första anblicken.
Jotum i krösamoset, vilken bjässe till gran det blev.

Kan vara en fördel att läsa först....

Nu finns det ju så mycket olika trix att ta till när man ska klä sig fint.

Tydligen kan valkarna trollas bort, var de än sitter.

Då kom jag på att det skulle vara bra om allt som finns från
fötterna och uppåt kunde dras uppåt och utgöra en verklig barm.
Ni vet en sådan där som Anita Ekberg och Dolly Parton hade/har.

Problem uppstår förstås.
Något sådant finns inte att få tag på.

BH, ja.
Midjeformad byxa (trosa?) med inbyggda skenor, ja.
Gördel, ja.
Midjeformare med hyskor och skenor, ja.
Och tack och lov för strumpbyxan som formar och smiter åt.

Då tänkte jag att det kanske går att sätta på sig "smita åt"- strumporna bak-och fram.


Vill ni se?

Tararam





Inte visste jag att mina fötter och vader innehöll så mycket överflöd....

Ken Ring, en 30 årig svensk rappare som bl.a. skrivit låten
"Grabbarna från förorten".

Jag har haft mycket roligt med den.
Herregu' så mycket narr jag har gjort över vad han sjunger. 
Jag tycker den är vidrig och borde aldrig spelats in.

Han sjunger om att bo i en förort, där husen ser exakt likadana ut.
Hur han? i tidig ålder börjar snatta, röka och knarka.
(Stackars barn?
Synd om dig som får bo i ett hus som ser ut som andra hus.
Måste börja knarka så att jag kan flytta? Du har i allafall tak över huvudet, värme och vatten, jädra gnällspik.)
Aina är med i hans låt också. Han sjunger om hur hon spanar.
Nu är ju inte Aina någon nyfiken granne utan ett annat namn för polis.
Mig veterligen spanar inte polisen utan anledning.

Strunt i den men den kom för mig när jag tog en bild av våra katter.




De bor i förortens höghus.
Trisse, fd. Tiger, har redan börjat snatta.
En jätte chorizo, som var för tung, landade i mitt knä.
Avslöjad.
Kanske försöker han påverka Maja, fd. Piraten.
En del tokiga tjejer vill ju bara ha kriminella.

Är det Fröken Rut som är "Aina"?