Blev så full i skratt idag när jag hörde:

"Nä, nu måste jag komma i gång med träningen så att jag slipper stå vid vasken i sommar."

När världen gungar, skakar, rämnar
och ingenting längre är stabilt.
 
Jamen, ni vet vad jag menar...
...jordbävningar, översvämmningar, torka, vulkanutbrott eller kanske orkaner.
Så fruktansvärt, ja, det är det, trots att det som sker är där borta, där vi inte befinner oss.



Magen vrider sig,
tarmar vänder sig ut och in, 
hjärtat krampar,
hjärnan slutar fungera,
tiden stannar och
tårar rinner av sorg, tårar rinner av saknad, av empati,
av sympati och tårar forsar av hopplöshet.
Dessa människor... Hur ska det gå????



Jag vill inte ta parti.
Jag ser till människorna.

Jag vill inte ta parti!
Jag vill inte förbanna det som föregått katastrofen.
INTE TA PARTI!!!
Min förtvivlan gäller människan,
den förtvivlade människan i en annan del av världen.

Men här händer inte sådant.
Här är världen stabil.
Här finns en stabil trygghet. 



Hur många gånger har jag hört och även sagt:
"Det händer inte här. Något sådant skulle aldrig, aldrig kunna hända här."
Jag hör mig själv, till mina barn...
"Var inte rädd. Här kan du vara trygg.
Vi finns alltid vid din sida. Jag finns alltid vid din sida."

Precis som min sida skulle kunna hålla tillbaka en lavin.
Precis som min sida skulle kunna hålla tillbaka ett blixtnedslag.
PRECIS SOM OM MIN SIDA ENS SKULLE KUNNA
HÅLLA TILLBAKA ETT FUTTIGT SNÖFALL.
" Var inte rädd. Vi finns alltid här."

Vilken falsk trygghet...

För hur många barn gungar inte världen?
För andra skakar den och för ytterligare andra rämnar den.
Familjevärlden... Den trygga familjevärlden.
Den största av all världens trygghet.
Där barn, trots löften, drabbas av all världens naturkatastrofer.
Och det vidrigaste av allt, orden, löftet, den största sanningen;
"Jag finns alltid här.", har inte längre något värde.
Vi som är lyckligt lottade att inte drabbas av naturens katastrofer
ser till att splittra vår familj - vår största diamant- av egna förödelser.
Förödelser på alla plan.

Barnen vill inte ta parti.
De ser upp till oss, föräldrar.
De vill inte ta parti!
De bryr sig inte om hur allting skett.
 INTE TA PARTI!!!
Deras sorg är på grund av oss, förtvivlan över att vi vuxna har misslyckats.

Deras magar vrider sig,
tarmarna vänder sig ut och in, 
hjärtat krampar,
hjärnan slutar fungera,
tiden stannar och
tårar rinner av sorg, tårar rinner av saknad, av empati,
av sympati och tårar forsar av hopplöshet.

Det finns ingen skillnad i deras förtvivlan.


Orden: "Finns alltid här?"
Vilken klyscha...



Men... det finns ett "men" som i den svarta, avgrundslika
förtvivlan blir till ett "tack vare".
Och det är kärleken, närheten och behovet till ett eller flera syskon, om de finns.
För syskon sviker inte.
Syskon behöver inte övertyga om sin närvaro.
Syskon finns alltid närvarande.
Ett syskon sviker aldrig.
Orden "Jag älskar dig" finns ständigt utan att
uttalas högt - precis som en aura-  tillsammans med orden
"Jag finns alltid här för dig."




Det behövs ju sällan ord eftersom närheten känns så tydligt att ord inte är nödvändiga.
Närheten räcker trots att den kan vara milsvid.
Närhet behöver inte vara fysik.
Den känns.
Den känns i magen, i hjärtat, i hjärnan.
Det finns trygghet.
Det finns hopp.
Syskon vet.
Syskon känner.
Syskon "finns alltid här".

Kanske är det så att vi ska förbereda syskon.
Eftersom vi vuxna uppenbarligen sviker.
Vi kan ha det som kärnämne i skolan.
För till synneve och sist är det barnen som kommer att bli kvar.
Det är barnen som är värda känslan av hopp.

Det är så mörkt ute.
Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem.
Det är en snubblande årstid.
Jag ser inte var jag sätter fötterna.
Och när jag tänder lampan ser jag att halva skogen har följt med in.
Den har liksom klistrats fast under mina skor och lagt sig på hallmattan för att torka.
Min hallmatta påminner om hösten med sina bruna, torra löv. 
Nu är det ju inte alldeles galet med det för det finns ju ljus.




Det är en viss känsla att vänta till den 22 december.
Inte för att det händer så mycket just då men bara vetskapen om att mörkret kommer att vända
är som att vänta på jultomten.

För tänk om vi alltid hade ljuset...
Då skulle vi ju inte veta när det riktiga ljuset kommer.

Det är bara det att jag är ganska tom i huvudet, just nu...
Eller är det för mycket som snurrar.

Jag har en vän (eller... hon vet inte att hon är min vän eftersom hon inte känner till mig),
som jag tänker mycket på.
Hon bor ganska långt härifrån.
Om jag flög och tog den kortaste vägen skulle det bli 1000 mil.
Om jag skulle köra blir sträckan avsevärt längre, 1600 mil.
En resa till Sydafrika är verkligen så lång.

Det är en ung tjej som idag bara är 19 år.




Jag lärde känna henne när hon var sju, genom den här boken.

Redan som sjuåring har hon lärt mig mer än vad många vuxna gjort.
Hon gav aldrig upp. Hon ger aldrig upp.
Hon som ville överleva.
Det är en tuff tjej som jag beundrar mycket.
Snenhlanhla, Sne, heter hon.
Hon har något att lära ut.
Något som varar och inte bara försvinner som en rökpuff.

Kommer nog att somna ovaggad i kväll.

I natt blev det en sådan där vispnatt.
Jag låg och vred mig i sängen, fram och åter.
Nä, ingen John Blund ville komma.
Kanske hade han annat för sig och glömde bort vilken tid han skulle komma till mig.

Jag stapplade upp till datorn.
Märkligt att så många är vakna mitt i natten.
Orkade inte med det heller.
Försökte lägga på ljud på ett bildspel.
"Tillgång till en ljudfil"

Ja, det har jag väl, tänkte jag och fixade och trixade men inte ett ljud kom ut.
Orkade inte med det heller.
Jag gick till balkongen för att röka.
Då möttes vi, jag och fullmånen.




Den hängde där som en jättestrålkastare. Den gick bara inte att missa.

Det var inte för inte som jag blev lite tagen.
Den är lite mäktig, den där månen.

Så mild höst vi har

På sina ställen hänger fortfarande blad och löv kvar.
De där som vägrar släppa greppet.

 


Än finns det både insekter och bär för fåglarna.
Men hemma hos mig duger det inte med någon enstaka skalbagge.
Här finner fåglarna större portioner.




Det blev en väldig avundsjuka på både skator och kajor när
den här kråkan landade med sitt byte.
 
Undrar om det är samma känsla för dem som för oss när någon
vinner på Lotto?
"Jag vill också ha. Varför ska han som är så tjock och fet få ännu mer?"

Jag vet inte hur det fungerar i fågelvärlden men denna kråka
försvarade sitt byte och ingen kom ens i närheten av
en smakbit.
Snåljåp!

Om det är något jag inte ska bli när jag blir stor
så är det parkeringsansvarig

Aldrig hade jag väl, ens i min vildaste fantasi, kunnat tro att det
ska vara ett sådant bök med parkeringar.

I min förening med futtiga 111 bostadsrätter tar
parkeringseländet
otrolig tid, onödig tid i många fall.
I procent av styrelsearbetet?
Ja, kanske 20-25%

Så för att slippa springa ut med lappar -där vi ber att man ska följa
våra parkeringsregler- och fästa på folks bilar har vi nu bestämt oss för Q-park.

Nu kommer inte en lapp med vänliga ord att sitta på rutan utan en bot på 400 kronor.
Och jag undrar... var det hit vi ville komma, egentligen?

I natt 01.34 ringde min mobiltelefon.
Jag svarar alltid eftersom det kan vara Tim eller Tina som behöver min hjälp.
I natt sov de nog på söta örat, hoppas jag.

Det var inte de som ringde utan en medlem som undrade
vad hon skulle göra med en bil som stod och larmade var tredje minut.
Själv kunde hon inte gå ner och se vilken bil det var
eftersom hon inte ville lämna sina barn.
Hon avslutade samtalet med att säga att hon hoppades att
någon annan, utan barn skulle gå ner.

(Jag funderar över vilka skyldigheter en styrelse har.)

Jaha, så var jag alldeles för pigg för att somna om.
Ingen bra start på den nya dagen...



På eftermiddagen ringde jag runt till alla möjliga angående
olika parkeringsfrågor.

Jag gick ut för att hämta en p-bot som hade satts fel (får ringa om den i morgon).
Då fick jag syn på en bil som jag tog registreringsnumret på.
Gick hem och ringde Transportstyrelsen och fick så småningom veta
att ägaren till bilen bor i ett hus som inte ingår i vår förening.

Jag hittade telefonnummer till ägaren på "Hitta.se" och såg
då att han fyller år idag.

Skulle jag skälla eller gratulera?

När han svarade presenterade jag mig och talade om att han inte
fick stå på vårt område.
Jag talade också om att vi kommer att anlita Q-park ganska snart.

Han var hur trevlig som helst och bad så 
mycket om ursäkt.
Han skämdes eftersom han tydligen har en egen parkering 50 meter
bort men varit för lat och därför parkerat så nära sin port som möjligt.
Han försökte inte skylla ifrån sig.
Han var olycklig över vad han gjort.
Han skämdes.

Innan vi skulle lägga på gratulerade jag honom på födelsedagen.
Han blev förvånad och glad. Han talade om att han och hans
lilla familj skulle åka och äta gott.

Efter ett par timmar ringde han upp mig.
Han var bara så glad att jag inte hade skällt och att
jag hade brytt mig om hans födelsedag
så han ville ringa och tacka mig, en gång till.
Han bad mig framföra sin ursäkt till Brf. Uven

Då tänkte jag att jag kanske kan praoa
som parkeringsansvarig någongång.

Vad jag vill komma till idag?

Jag gjorde rätt. Jag känner det.
Det är bara rätt person -i rätt tillfälle- som ska få den riktade ilskan.
Kalid, som mannen hette, förtjänade inte att drabbas av min ilska efter vad andra
har handlat och gjort.

Ja, jag gjorde alldeles rätt.
Det känns förbaskat skönt