I början av 80-talet
fick jag för mig att plugga matte.
Lätt som en plätt, tänkte jag.

   Jag bodde på Hagagatan, i en liten etta, tillsammans med min smarta pojkvän, Peter. Jag satt i köket och räknade så att talen for. Plötsligt blev det stopp. Det blir lätt så när tal inte längre är tal utan är rena rappakaljan (oförståeligt eller innehållslöst tal, just det, TAL). Peter låg i sängen och läste, höll sig borta från köket. Smart gjort. 
Jag läste återigen och denna gång mycket noggrant, det idiotiska talet som gjort att det blev tvärnit men jag fick inte ihop det. Jag grymtade och knorrade högre och högre. Peter bad mig läsa talet högt för att kunna hjälpa mig. Det gjorde jag.

- Ja , vad står det att du har? undrade han.
- Jag har ingenting, svarade jag så sur man kan bli.
Allt jag hade låg framför mig.
Det var en lärobok, ett block, en penna, sudd och linjal, men det vågade jag inte knysta om. 
 - Jo, men det stod ju där. Läs igen, långsamt och högt.
Jag gjorde som han sa, skitsurt.

- Jamen där, där sa du det, försökte han uppmuntra.
- Jag har ingenting. Jag vet inte vad jag har. Jag förstår inte.
- Jo, du har ett halvt X, sa han.
(Precis som om det vore det mest naturliga i världen att springa runt med halva X.)
Vad ska man med det till, ett halvt X, idiotiskt tal.




 
- Skriv ett halvt X, sa Peter
Jag gjorde så och förstod än mindre och definitivt, absolut noll när han fortsatte:
- Nu kan du räkna ut det.
 
Jag kunde inte förstå hur det skulle kunna bli en uträkning.
Jag tittade på mitt halva X och försökte tänka logiskt eftersom matematik kräver logiskt tänkande.
Nä, ingenting hände så till slut bad jag honom att komma. 
Han kom, såg ner på mitt block, frågade vart det halva X:et stod.
Jag pekade.
- Vad är det där, ville han veta.
- Ett halvt X! Du sa ju att jag skulle skriva det.
Han skrattade, men inte elakt, och undrade varför det var fel att skriva 0,5 X i stället för / som jag hade gjort. 
- Hur hade du gjort om det var ett halvt Y? undrade han.
På det hade jag inget svar jag förstod ju att den frågan inte krävde något svar men i min hjärna var ett halvt Y glasklart för två alternativ. Antingen | eller V . Har matematiker ingen fantasi, eller?

Som förklaring på vad algebra är kan man läsa detta från Wikipedia:

"Algebra kan också beskrivas som förhållanden, vilka uppkommer,
när ett ändligt antal räkneoperationer utförs på en ändlig mängd av tal."

Ja, då blev ju allt solklart, eller hur?

Har jag skrivit om det här tidigare? Det känns lite så faktiskt.

Har jag berättat om när jag hade fel på datan och inte kom in på min banks sidor?
Ja, det är en historia i sig.

En batteriladdare försvinner
den är spårlöst försvunnen.
En tjuv trodde sig ha nytta av den.

Tydligen fick den ett ringa värde eftersom den återlämnades. Ja visst, jag fann den, efter en vecka, 
i en kasse med smutskläder, längst in i tvättstugan.

Så fräckt, bland smutskläder...

Ja, hursomhelst, nu är kläderna rena och jag kan börja fotografera igen.



Men var är kameran?

Någon har snott min kamera...

"Mama always said, life is like a box of chocolates, you never know what you're gonna get."

Nä, det sa inte min mamma. Hon vågade aldrig nämna choklad. Därför sa hon bara : "Den är där du (chok) la den sist."

Hon har fortfarande rätt.

Apropå bilder...

Någon har snott batteriladdaren till min kamera.
Snott och snott är kanske att ta i men borta är den och Tina är ju faktiskt i Australien.

"Den är väl där du la den sist", hade min mamma sagt så där lite ironiskt, spydigt = det kan du gott ha din slarvmaja.

Hur trött var jag inte på den frasen.
Det var ju ganska ofta någon "snott" från mig.
Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig få frasen över mina egna läppar.
(Inte heller det löftet har jag hållit.)

När laddaren försvann var det det första jag sa till mig själv.
"Den är väl där du la den sist."
Sen var den dagen förstörd.

Men vid den här åldern har man ju varit på x antal platser, tror jag, för det är just det; minnet sviker.
Jag har absolut ingen aning om vart jag var "sist".

Lite mer positivt var när mina uppfinningar lyckades.
"Bättre brödlös än rådlös."

Och på råd har jag för det mesta hittat.

Som helt nyligen - här passar "snålheten bedrar visheten" in - när jag skulle safta.
Handlade ingredienser till bären och sprang på en silduk med tillhörande ställning.
Hm... silduk är nog en bra investering,
tänkte jag, men en onödigt dyr, plastig, ranglig ställning för 79 kr tänkte jag då rakt inte köpa.

Hem till spisen och grytorna.



Det puttrar fint i grytan och jag känner mig huslig.
Tar fram silduken som finns i alla husliga hem.
Jösses, det var inte mycket tyg för pengarna.

Problem uppstod; vad gör jag nu?
Hänga vart?

Ja, det är nu brödlös och rådlös kommer in...

Taram
Oaow, billig och bra ställning.



Stolt som en tupp blev jag, för ett ögonblick tills jag kom ihåg Anns ord:
"Du får jättegärna låna min saftmaja om du någongång skulle behöva."

Det gjorde jag ett par dagar senare och hoppsan så enkelt det blev.
Tusan att jag slösade 29 riksdaler på silduken då.

Jo, det är det som precis hände

Jag fick en kommentar av Tina.
Det är så himla kul att få ett par ord skrivna.

Kan ni inte ge mig det?
Jag ser ju att en del är inne och läser, lite då och då.

Skriv bara en rad, behöver inte vara mycket.
Det är inte svårt. Längst ner efter varje inlägg finns en grön text där det sår "kommentarer". Klicka på den och sedan går allt som en dans.

Hade jag fått en kommentar, om bara en endaste, hade ni sluppit stolen och fönstret i tre månader.

                   


Nu finns det risk att de kommer tillbaka.

Kände att jag var hungrig.

Öppnade kylskåpet.....


Tur att jag ska på middag till Lena ikväll.

Tim undrade varför lappen med "allas bytta" satt kvar. Vilka är "alla" undrade han.

Ja, alla var Tim, Tina Ludde och jag.
Utrymmet bredvid byttan var den plats alla utom Tina använde.
Tina hade ju resten av kylskåpet. Det var färggrant på den tiden.



Här ser jag att Tim, Ludde och jag åtminstone hade ägg hemma.
Det var tider det...

Måste åka.
Middag om 20 minuter.
Mmm... Gott

www.florum.nu är en sida som snart är utsliten.


(Bilden har jag lånat från Florum)

Jag vet inte hur många gånger jag har varit inne på den.

I går mailade jag till Greger Larsson, han är min kompis nu, men det vet han inte om.
Det är nämligen han som driver firman Florum.
Frågan är om han vill vara kompis med mig efter alla omständliga frågor.

Vad ska man med ett växthus till?
Ja, man kan ha grejer där, eller Luddes motorcykel kan få stå där (ja, lite smart med löften måste man ju vara), han kan få ha en hörna till lite skrot (det där är också ett löfte som jag kommer att bryta, hi-hi).

Annars kan man få ha sina plantor, blommor och växter där.

        
japansk malva                  malva                           rosenskära


lejongap 


     
                kalebass och pumpa            blomstertobak               bl.a solrosor                       

  
                                     majs                                        

Om man klickar på de små bilderna blir de större. Måste vara något magiskt med blommor.


Jag blev med en amerikan också. Lotta talade om på Stuvsta trädgård att jag fullständigt spårat ur med mina växter. Tack och lov hade åtminstone de förståelse för detta. Lotta köpte en blåbärsplanta till mig.
Jag och Ludde grävde en stor grop, alldeles för stor. Jag blev tvungen att köpa ytterligare en blåbärsplanta och dessutom fem säckar rhododendronjord. Sen var blåbärsstället klart.


amerikanska blåbär

Nu skördar vi varje morgon. 

(Ja annars har jag ju som bekant en del annat att hänga in där...
... vad menar du? ska ni undra.)

  

Vart ska allt detta ta vägen? Ja, det kan man undra...)

Ja, det var en liten del av vad som kan finnas i ett växthus.
Måtten har ökat under sommaren. Nu är vi uppe i 2,5m x 6m.
För jag kom på att blommorna också måste få plats.

    
      
                   

Problemet är att vi inte har någon plats kvar att ha allting på.

I somras köpte vi en härligt, mysig soffgrupp för trädgården.
(Ja, den har också sin historia men det tar jag någon annan gång. -Jag känner igen orden. Så där skriver jag ibland men det blir aldrig något med det.)

Soffgruppen ja', det är en soffa, två fåtöljer och ett bord. Både soffan och fåtöljerna har tjocka härliga dynor...
Hösten börjar komma och plötsligt står vi där med 112 cm tjocka dynor som ska få plats, var???



Då började min hjärncell arbeta, den gör ju det ibland, framförallt när jag har svårt att somna.

Om man hittar en dörr, naturligtvis en gammal med speglar, fixar till den, tjopp, tjopp, hänger upp den i kedjor som ett hyllplan så har man ju fixat plats för dynor.
Man kan fästa en gardinstång i taket och dra för ett läckert tyg så att inte förvaringen syns.

Ja, så blev det (inte klart än men ändå).
Vi köpte en fin gammal dörr som fått skrapats och som nu ska vitlaseras.

Den kommer att hänga ovanför vår säng.
När vi vaknar på morgnarna kommer vi att ha en vacker dörr att titta på.


           

Kanske kan mina gamla gångjärn -det ena gömde jag förresten i en skåplåda i Söndrebalgs antikvitetsaffär för att ingen annan skulle belastas med att köpa det. Det var ju ändå lite trasigt. Jag tänkte att där kan det ligga. Jag köper den ju nästa gång jag kommer till Skåne. Det gjorde jag också, ett halvår senare, men då hade butiksägaren hittat det och förstod att det var jag som "lagt undan" det. Jag fick förklara hur det gått till. Lite skamsen, så där, men det gick bra. Det kom till sin rätta ägare till slut.
.
Nu pratar vi gamla gångjärn. Det ena är t.o.m. äldre än Lukas otroligt gamla lärare, jovisst, närmare 400 år. 
Kan bli riktigt läckert på dörren.
Nu behöver jag bara en stor nyckel (det har jag ju, ser jag nu) och ett gammalt handtag. 

På denna vackra dörr kan då två stycken 56cm dynstaplar förvaras.
Ja, vad får jag allt ifrån? 

Oj, jag glömde växthustankarna...

Tur att det kommer en morgondag

Ha-ha, det är en härlig känsla.
(Läs rubriken)
Rumpan är mör. Som ni vet har jag inte bara myror i baken, jag har myrslokar, minst sagt och att behöva sitta stilla i ett par timmar med sådana varelser i baken är verkligen svårt. Men jag försökte att skärpa mig. Jag lyssnade och lyssnade och samtidigt pulade jag med annat som att böja mig fram och leta i väskan efter något som inte fanns, och aldrig har funnits för den delen. Lyssnade, lyssnade, jag böjde mig åt vänster, till Lotta, visk, visk, hi-hi, lyssnade, lyssnade, jag böjde mig åt höger, till Danne, visk, visk, Trisse, Maja, hi-hi
.
Blick från chefen, då log jag och satt still en liten stund, lyssnade och lyssnade.
Sedan började det igen, myrslokseländet.
När det blev alltför mycket flög mina tankar iväg...

Sommarlov



Under några dagar fick vi vara i Skåne, i Östra Tockarp 851.
Det var Ludde, Tim, Alexandra, Trisse, Maja och jag som fick förmånen. Surrutan, Fröken Rut, fick stanna hemma och ha barnfri tid.
Vi kom fram sent på natten för att slippa stekande sol (minns knappt hur det känns, jädra Pererik och Åsa Bodén) men mamma var förstås vaken, som mammor bör och tog emot oss.
 
Det är en härlig känsla att komma dit.
Tockarp doftar Tockarp så som det har gjort i alla mina år. Så jag vet hur trygghet doftar.
Tockarp är trygghet.
Mammas kram var varm. Det var så länge sedan vi sågs. Lilla mamma, om du visste hur underbar du är. Jag tog en till, när jag ändå höll på.

Nästa morgon när vi drog upp rullgardinen mötte min blick de vackraste koögonen. Hon stod där och liksom väntade på att vi skulle vakna och komma ut och servera ett par äpplen.



Jag tror att det i år var 10 kor och en tjur. Kossorna kan bytas från år till år men tjuren har vi lärt känna under en lite längre tid. Han är snällast av dem alla.



Det är en speciell tjur med speciella behov.
Han är social och vill bli klappad. Äpplen är riktigt gott, tycker han och det mysigaste av allt är när någon har tid att klia honom på ryggen med krattan.
Han kommer fram, böjer ned sitt stora, breda huvud och väntar på att klikrattan ska starta.






Myrslokarna vaknade till liv. Jag reste mig, hällde ut dem på golvet. Där kan ni ligga och hoppa gärna i någon annans byxor nästa gång. 
Det var paus.

Första arbetsdagen var inte så tokig när allt kom omkring.
Och det mest fantastiska är att det kommer en i morgon också, en alldeles ny sådan.
Man vet aldrig vad som kan komma ur den. (Jag går ju i växthustankar så de tankarna kanske vaknar till liv.) 
Så det tänker jag inte missa. 

Japp, det var det.

Nu är alltså sommarlovet slut för min del.
Hur känns det? kan man undra. Ja, det är väl blandade känslor 
(lite mer än hälften av varje, som min kära far brukar uttrycka sig).

Sommar, om man då menar sol, klarblå himmel, fågelkvitter,
humlors surr,

prunkande krukor och rabatter 



jordgubbar, rosendoft ...

Jag kommer att återkomma med sommar, verklig sommar men nu var det ju inte bara det vi pratade om i denna fantastiska dialog där alla får säga sin mening.
Nu var det sommar = sommar eller sommar = "tysk regnhimmel".

För visst är det så att halva sommaren räds man åt regnet som ska komma. Så fort molnen hopar sig om än på långt avstånd, kommer den där lilla orosklumpen i magen som talar om att nu är sommaren slut och halva sommaren förbannar man de ständiga lågtrycket som absolut måste ta vägen över Sverige. Ja, det gäller ju att vara bra på något om än det värsta. 
Det enda roliga man har är att säga: "Vad var det jag sa."

Pererik, meteorologen, stod och ojade sig över torkan och sa att det visst kommer att komma någon lätt regnskur men detta pyttelilla regn skulle inte hjälpa torkan i marken eller faran för skogsbränder.
Kul typ, den där Pererik...

Jag tänkte att det låter som en bra dag att så gräs...



Plötsligt rasslar det bara till däruppe i himlen.
Orosklumpen i magen blir stor och tung  som betongblandare.

 67 mm!!!! regn under ett dygn (tur att han sa att det var ytterst små mängder som skulle komma).



67 mm är nästan en hel månads nederbörd.

Den här sommaren gav verkligen lite mer än hälften av varje.
Men som sagt nu var det inte heller detta som vi skulle diskutera.

Frågan kvarstår: Är det skönt att sommarlovet är till ända?

För att slippa svara på frågan just nu kan jag berätta om mina sju nya vänner som jag fick i somras.
Jag vet inte hur det gick till (jag tror det var tack vare/på grund av Moster Huldas äppelskalare www.mosterhulda.se ) 
men plötsligt stod de där med varsitt äpple i handen och alla ville skala. 
Det var Maximiliam, Filippa (syskon, 5 och 7 år),
Lukas och Ida (syskon, 8 och 3 år)
Kalle (allergisk mot katter, tyvärr) och två systrar. 
(Nu har jag sagt till alla barnen att de kanske kan önska sig egna äppelskalare i julklapp
eller varför inte till nästa vecka om det går bra.) 

Härliga ungar är de men ibland kom de i omgångar så dagarna bara gick med barnombyte och soppåsen svämmade över av allt äppelskal och jag blev stressad.

Nu vill jag återkomma till en av dessa ljuvliga ungar, som jag fick lite ensamtid med, Lukas.
Lukas undrade vad jag jobbade med och drog parallell till sitt eget liv.
Han berättade att det finns en mycket gammal lärare på hans skola.
"Hon är jättegammal och fortsätter bara att jobba och jobba."
Ja, sa jag, det kan ju vara så att hon kanske trivs med sitt arbete och inte vill vara pensionär.
"Hur gammal är du?", ville han veta.
"51 år"
"Ja, tänk dig då att min lärare är 55!!!."

Tur att man inte är så jättegammal då. Hm...

HUR KÄNNS DET DÅ ATT SOMMARLOVET ÄR SLUT?!!

Ganska sorgesamt, faktiskt.
Mest för att det drar sig mot höst och tiden till nästa frösäsong är långt borta.
Två månader har gått... 60 dagar,
knappt ½% av mitt liv, 2% av t.ex. Lukas liv, 12½% av våra småkatter liv.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."
Stig Johansson

Men än finns doft av sommar