Tänk om det finns en fungerande värld
precis under våra fötter.

Att det är vi som är jättarna som klampar på och
krossar och knäcker.
Tänk om det finns ett väl fungerande samhälle under skosulan.




Det där som är mossa för oss är egentligen en skog för andra.
Visst är det en häftig tanke?




Lite fantasi skadar aldrig?

Mobiltelefonen väcker mig.

Vem uppfann den egentligen?
Äh, strunt samma jag ger skulden till Alexander Graham Bell,
åtminstone så här tidigt på morgonen.
Undrar förresten om det var han som var dövstum?
Ja, så var det nog.
Så här i den arla morgonstunden skulle jag också önska att jag vore det.



Den är envis , den där mobilen. Jag stänger av och den ljuder igen.
Snooze kallas det numer.
Jädra modernt ord, snooze???
På min tid hette det inte så...
... minns inte vad det hette.
Det kanske inte ens fanns.
Men det fungerade.



Ja, vart var vi?
Morgon, tidig morgon, snooze...
Natten går så fort.
Undrar om någon smyger in och ställer fram klockan?
Ja, så skulle det kunna vara.
En tidstjuv! Det har ingen vare sig skrivit eller filmat om...
Nog...

Det är tyst i huset.
Ja, för det finns väl ingen som frivilligt har för tanke att väcka tuppen, mer än jag då.
Jag "snoozar" en gång till, tredje gången...

Dra mig baklänges på ett bananskal!!!
Håret!!
Jag måste ju tvätta håret!!!

Nu chockar jag "snoozet" och stänger av.
Rusar upp.
Jädra hår.
Ingen kommer ju ändå att se någon skillnad.



Torrschampo, finns det nu för tiden?
Vet inte, jag har inget.
Minns att min syster hade någon sprayburk i en illgrön färg.
Det skramlade om den när man skakade den som om det vore en kula i botten.
Den luktade riktigt illa. 
Undrar om det går lika bra med potatismjöl?

Äh, det blir till att tvätta eländet.
Men först ska kaffet fixas och datan ska sättas på, mailen ska kollas (på tre håll).
Och klockan är redan 06.30. Hur ska den här dagen sluta?

Jag har en snabb kaffebryggare och en seg dator så då jämnar det väl ut sig? 
De är färdiga ungefär samtidigt så i stället för alla eländes nyheter 
som står i DN får jag lite gladare nyheter per mail.
Bakker, Odla och Plantagen har utförsäljning ☺
Jag kan förbeställa Zlatans självbiografi hos ett antal webbsidor.
Jag hälsas välkommen till "Livsenergi".
"Kreativ Insikt" har skickat medlemsbrev. ☺
Jaaa, det är mycket att läsa så här på morgonen...
... och håret är fortfarande otvättat.

När det blir ont om tid och dagen knappt har börjat blir det inte alltid som jag tänkt.
Men oftast så är det ingen som märker någon skillnad, som sagt.
Själv tycker jag att åtminstone utvecklingen på volymschampo har gått framåt.

Energi?

Ja, vad är energi?
För mig är det något positivt. Något som ger
kraft, livslust, glädje, ambition och intensitet.
Energi står på den "braiga" sidan.



"Braiga" sidan av vaddå? kan man undra.
Jomen, ni vet, det är så populärt att skriva upp allt i spalter.
"Skriv för- och nackdelar i varsina spalter och se därefter
om det är värt en förändring."

Det goda mot det onda,
det vita mot det svarta,
det glada mot det sorgsna,
det roliga mot det tråkiga.
Ja, ytterligheterna.

Nu råkar jag ha ett underbart jobb och slutar inte förrän jag tvingas ut.
Jag tänker inte gå då heller, för den delen men i allafall...
Men alla har det inte som jag.
Och det handlar inte bara om jobb, lön eller boende.

I bland måste man börja tänka om.
Tänka om det finns någon möjlighet till ett bättre mående.

För det finns dålig energi också.

Eftersom vissa saker, vissa platser, vissa människor
och bland dem -vissa personer- vissa dagar, vissa stunder etc.
som tar av vår energi
utan att ge ett uns tillbaka.
Det är en energi som gröper ur, urholkar, trasar sönder och pulvriserar
allt positivt.
(Nog är det märkligt att det negativa har en sådan kraft.)
Och kan vi inte tanka på ny energi
från en energipump någonstans så finns det faktiskt ett slut.
Energin, det positiva, tar helt sonika slut när det negativa tar över.
Man orkar bara inte mer.
Kraften har förkolnats.
Ligger som grådaskig aska på botten.




Och sedan, all den där energin man använder i onödan,
då man stjäl av energiförrådet.
När man har en förutfattad -förrutbestämd- mening
om hur saker och ting kommer att gestalta sig.
Den energin som kunde ha varit kvar som positiv 
om man hade förmått sig att tänka positivt eller inte alls, börjar sina.

Exempelvis om man måste åka till Ullared mot sin vilja
(vilket jädra elände, i-landsproblem).
Hur som helst.

Från det att dagen för avresa är bestämd börjar energin sippra ut.
Det kan gå dagar, veckor, månader och energin sipprar ut
i ett jämnt flöde.
Det blir ett mörker och allt runtomkring mister sitt värde.
För en resa till Ullared? mot sin vilja?
Om det är värt det? är ingen fråga.
Att det sker är ett konstaterande.



Ja, så kan det bli.
Det är ju naturligtvis inte bra men det kan alltså ske.
Då kommer nästa "stora" problem.
Varför bjöd jag hem gäster? Jag orkar inte städa!
Förbaskade gäster.

Och energin, som har Ullared att tänka på,
som redan har sinat och är låg, på risknivå, sjunker nu än mer.
Dagar går i någon form av ilsket dis.

Allt känns irriterande fel.
Det kommer gå åt fanders med allt.

Den lilla energi som fortfarande håller sig kvar,
kramaktigt,
talar om att du nu ska skriva "för- och emotspalter". 
Pennorna är putsveck tillika papperen.

När så skrivdonen äntligen är på plats
finns det absolut ingenting att skriva i fördelsspalten.
Den står gapande tom
medan nackdelarna rabblas, nyanseras,
krockar med varann, skrivs med fetare stil,
understrukningar och utropstecken,
och får till sist inte plats eftersom spalten tar slut.
Det är inte bara den som är slut.
Armen värker och greppet om pennan är i kramp.
Man är helt slut.
Bläcket i pennan likaså.
Och medan svettpärlorna rinner från det hornprydda hårfästet
får man syn på klarheten som ligger mitt framför en. 




Det är då man ser, det man visste från början.
En bekräftelse på att man tänkt rätt.
Ett facit.
Ullared och gäster i ett tvångstädat hem är inte kul.
Det finns ju ingenting i den positiva spalten.
Att det är bedrövligt står ju så tydligt framför näsan.

Och energihålet gapar tomt.
Det ekar "inte kul... inte kul".

Och då inträffar något märkligt.
Den, sedan ett halvår tillbaka, förpestade resan till Ullared blir en höjdare
och festkvällen med gästerna får aldrig ta slut.
"Det här måste vi göra oftare", är avskedsorden och de kommer från hjärtat.





Så mycket onödig energi som gått åt till absolut ingen som helst nytta.
Och vem kan man skylla på?

Ja, nu är det ju så att jag har valt att skriva "man" och "vi" istället för "jag".
För det är alltid lättare att råda andra.
Så naturligtvis handlar inte det här om mig... Näe.


                              
       

                       

Vi fick ett underbart väder och vi var många som hjälpte till.
Det gick i flygande fläng.












Äntligen fick vår lilla traktor komma ut på en städdag. Som den har längtat.
Ja, inte bara den, förresten. Jag har också längtat.






























Andra medlemmar som fått förhinder hade sett till att vi inte skulle svälta.
Det fanns ostsmörgåsar, vetelängder, äppelkakor, citronsockerkaka, mazarinkaka och choklad.
Innan dessa smaskiga kakor åt vi korv och bröd.

Jag känner mig mer än mycket nöjd med dagen (och mer än mätt).

Han hade varit blind sedan födseln
och som han sa, saknade han inte synen eftersom han aldrig haft den.

Bara det att inte känna saknad över något man aldrig haft är en svinlande tanke.
Men han berättade också att han hade aldrig gett upp hoppet om att en dag kunna förstå
vad vi seende pratar om.
Därför var han rädd om sina oseende ögon.
Nästa svinlande tanke: Att vara rädd om något som man inte har, som inte finns.

Han berättade att han hade en mycket stor bekantskapskrets,
en seende bekantskapskrets som aldrig gav upp om att fråga honom
om han ville följa med på de årliga resorna till Holland.




De sa att det var så vackert att se när alla tulpaner blommar i alla tänkbara vackra färger.
Dessa oändliga fält av tulpaner, tulpaner och åter tulpaner 
i färger som knappt en konstnär känner till.
Den blinde mannen hade då, hittills, aldrig följt med
eftersom fält, hundratusentals tulpaner, alla tänkbara färger inte fanns som bilder i hans hjärna.



Han undrade om vi hade några frågor till honom.
Det hade vi och för att visa det räckte vi upp händerna, som sig bör i en skolsal.
Det är som sig bör i en seende skolsal.
Vi tog ner dem igen.
Kände oss lite fåniga men det hade vi inte behövt.
Han hade ju inte sett vårt lilla misstag.

Jag hade velat fråga honom om han drömde när han sov.
Och om han gjorde det, hur var hans drömmar?
Hur är drömmarna hos en som aldrig har sett?
Drömmer man med ljud?
Kan man ha mardrömmar? 

Jag minns inte att jag ställde mina frågor.
Jag tror jag sjönk ner, skämdes för min uppräckta
hand -inte inför honom utan för mig själv- och satte på de trygga skygglapparna.

Jag inser idag att jag tar mycket för givet men
jag är klok nog att ta bort skygglapparna som hindrar mig att se.
Ni vet de där som hindrar varje människa att verkligen kunna se...

Vi träffades härom kvällen.
Jag tog ett beslut.

I går kväll fattade jag ett annat beslut.
Det blev inte vi två.
Men det var svårt att säga nej.

Nä, så är det ju inte.

Men visst får man känslan av något värdefullt när höstsolen
glimmar i de tappra löven?
Det är verkligen som om det vore guld i varje litet löv.

Jag funderar på om vi kan lära oss av träden.
Jag menar träd är ju något man alltid ser upp till, vare sig man vill eller ej.
Och om man ska beskriva ett träds storlek öppnar man alltid famnen som i en jättekram.
Varför blir det så om de inte skulle vara betydelsefulla?




Tina och jag hade en rolig dag en gång när vi skulle tänka ut vilket träd vi skulle kunna vara.
Jag tror att hon blev björk och jag blev en.
Kan jag verkligen ha blivit en en?
En en???
Ja, kanske är det så. Lite konformad, stickig och tät.
Tät?
Tim blev en ek.

Ja, ja...

Träden är ju ganska lika oss.
På vintern när vattnet fryser och solstrålarna inte kan värma så gott suger träden tillbaka näringen
från bladen och sparar det i stammen för att ha något att leva av under vintern.
Vi gör ju likadant.
Vi drar oss in, in i våra varma hålor, för att leva där under vintern
och när sedan vårsolen värmer kommer vi ut som
nyutspruckna rosenknoppar för att få uppleva när naturen vaknar.

Det finns ju knasjökar som gör kalhygge så fort de ska bygga.
De har inte förstått sitt eller andras bästa.
De har inte förstått att vi blir trygga av att ha träd runt omkring oss.
Träden har alltid varit en trygghet för människan.

De har gett:
Värme
Hus
Vindskydd
Underlag
Tak
Eld
och Julgran



Så kanske är det nu man ska passa på.
Passa på att bli rik (tät).
Nu, när allt som glimmar är guld.
Sen kommer vintern och då kan man sitta i sin värme
och fortsätta vara rik.

Jo, men se, det kan man ju undra.
Har förstått att det finns kraft i allehanda piller.
Det finns allt från nyttiga örter till onyttiga örter.
Där emellan finns det drösvis med ytterst tveksamma preparat.
Men finns det verkligen kraft -äkta kraft- i något av dessa piller?

Nänämensan, det gör ju inte det.
Det är som allt annat som saluförs som mirakelprodukter.
Lurendrejerier, i de flesta fall.
Det finns inget mirakel, inte i ett piller i alla fall.

Vart finns då kraften?

Jag tror att den finns närmare än jag tidigare trott.
Den är dessutom gratis.
Jag tror att den finns i naturen.
Finns det någonstans någongång ett starkare bevis på kraft än den från naturen?





Jag har hört talas om att det finns en otrolig kraft i träd.
Det handlar inte om att de har en kraftig växtlighet eller att de blir stora och höga.
Det handlar om en annan kraft som är större och starkare än så.





Det livgivande vattnet.
Ja, jag vet att jag har tjatat om det tidigare men vilken kraft besitter inte vattnet?
Att sitta vid en fors eller ett vattenfall och höra vattnet forsa fram, helt i sin egen takt, in i min takt.
Det ger kraft, vattenkraft på ett kraftfullt sätt.




Miraklet, det är du eller jag.
Vi behöver bara ta steget ut i skogen så har vi skött vår del av kraftöverföringen.
Naturen sköter resten.
Ja, jag tror verkligen att det är så.
Problemet är bara att vi glömmer bort att veta vårt eget bästa.
Det där steget...
Det där första lilla steget, till att fyllas med kraft, är så svårt att ta.
Det är ju inte så att jag ska möta min överman precis.
Jag undrar: Är jag rädd för kraften?
Är jag rädd för att orka?
Känner jag rädsla för att bli stark?
Känner jag oro för att låta mig själv må bra?
Nä, men så är det väl inte?
Varför är det då så svårt att ta första steget.

Visst har alla adjektiv och verb en motsats?
Eller är det inte så?

Finns det något som står av sig självt?
Något som inte har en motsats?

Mellan motsatserna finns det ju dessutom ett stort antal synonymer.
Allt kan kanske graderas då.
Inte alldeles solklart men en liten nyans svagare eller starkare beroende på vilket ord man väljer.
Åtminstone kan det tolkas olika i våra hjärnor.

Svart är ingen färg.
Svart är svart för att den saknar ljus.
Så fort den får ett uns av ljus
är den inte längre svart.