Ja, det är ju då man ska tända eldarna.
Egentligen tändes ju de för att jaga bort häxorna när de for på sina kvastar
på valborgsmässoafton men se så lätt tänker jag mig inte skrämmas.
Jag blir kvar om så tusen eldar brinner.




Egentligen kanske eldens syfte mer vara att skrämma vilda djur på flykt
eftersom tamdjuren skulle ut på bete den 1 maj.
Förr trodde man ju att älvorna dansade i dimman.
Men inte heller där passar jag in.
Jag är inte så älvalik.
Det blir ganska dunsigt i min älvadans och kanske är det bra om man vill skrämma iväg vilda djur.

Ja, just det...
... vet ni att om man träffar på en björn på nära håll ska man spela död och behålla sitt lugn.
Det är säkert en enkel match.

Det är ungefär lika lätt att behålla lugnet då som när man blir biten av inlandstaipanen.
Då har man kanske två minuter på sig att leva men om man stressar upp sig sprids giftet fortare.
Det är tur att inte de ormarna finns här.

En del tänker ju faktiskt att "om jag inte ser problemet så finns det inte".



Här, så här till valborgsmässoafton har vi bara häxor och annat knytt.

Tänd elden och sjung för våren.
Snart kommer den härliga sommaren.

Det åter lite stöddigt, eller hur?
Precis som det inte varit det tidigare i Brf Uven, min lilla bostadsrättsförening.
Men det är väl klart att det har.
Jag flyttade hit 1999 och har inte ångrat det en sekund.

Jag tror att jag bor i en av de bästa föreningar.
(Vad vet jag egentligen? Det är ju min första och enda bostadsrättsförening. Men i alla fall...)



Men de har i alla fall fått en ny styrelse idag och med det, en ny (nygammal) ordförande.
En ordförande som kommer att ha hökblicken.

Det första hon ska göra är att damma av tavlorna i tvättstugegången som
hon lät sätta upp för ett antal år sedan.
De är lite lika, hon och tavlorna. Båda behöver dammas av.

Jag får en bild av överste Hathi, i Djungelboken, då han säger: "Se till att få lite glans och lyster på betarna."
Det är faktiskt viktigt med glans och lyster i ett område.



Jag tror att det är en bra styrelse i år, det känns så.
Vi är blandat män och kvinnor, lite yngre och lite äldre.
Det blir säkert väldigt bra.

Vilken underbar tid det blev.
Och vilket underbart väder vi fick.
När vi kom i torsdags var alla grenar kala, utan utsprickande knoppar
och när vi åkte hem i måndags hade allt exploderat.



Egentligen är den där explosionen lite synd.
Jag vill njuta av vårens första tid, länge.
Visst vill jag ha värmen också men det gör ju inget om det drar ut på tiden med att spricka ut överallt.
Eller spricka ut???
snarare brisera.
Samtidigt är det en härlig känsla att se
vitsippor
blåsippor
scilla
påskliljor
tulpaner
på ett och samma ställe.



Gräset är grönare på andra sidan?
Ja, visst är det grönt men om det är grönare någon annanstans
är ointressant.  
Så härligt att låta skorna stå kvar i hallen och komma ut på en alldeles "nykläckt" gräsmatta.








Ta eftermiddagskaffet (om "någon" sätter på kaffe och hämtar koppar) på ett av alla sittställen.
Att få ha några dagar till att göra väldigt lite eller inget alls.
Att kunna sitta och läsa, lösa korsord eller babbla utan att behöva bry sig om tiden, om än bara för ett ögonblick.

Nu måste jag fixa till mig för snart väntar årsmötet i föreningen
och någon ordning ska det väl bli här också.




Tack mamma och pappa för att vi alltid är så välkomna.
Tack för att ni orkar med oss
(och jag er ♥ )

Idag ska det bli en resa till Tockarp.


Nu är det länge sedan vi var där.
Vi tar med oss två av katterna.
Fröken Rut (Katt-Affi) får stanna hemma och passa huset.



Vi önskar er alla en riktigt härlig Påsk
och hoppas att vädret får hålla i sig så att ni får lite sol.
Vi behöver ju den så väl.

Sa jag det att jag köpte en drömpuppa
(på http://kreativinsikt.jetshop.se/ )

Vad är det? kan man undra.
Jo, det är en liten öppningsbar puppa i metall som sitter i en hake.
Det finns också en cirkelformad tingest som också hänger i haken.
Där det står "Drömmar är våra vägvisare".



I den här puppan kan man lägga in en önskan/dröm som kan bli verklighet.
Egentligen är det inte för att allt ska gå i uppfyllelse utan också för att få vägledning.
Varje gång du känner eller ser puppan tänker du på din dröm som ligger där i.

Snickeliding struntsnack kan man tycka.
Då kan man sluta läsa här, om man tycker så.

Hur som haver...

Jag la in en önskan i förrgår kväll och sov med puppan hos mig.
Jag behöll den på mig under dagen och återkom allt som oftast till min önskan.



Mina skrivna ord var enkla.
Mina tankar var varma och starka.

Tim klarade uppkörningen och har då fått sitt körkort.

Om Tim har del i sitt körkort eller om drömpuppan ska ha hela äran?
Självklart är det Tim  men vem vet vilken betydelse puppan hade.
"Drömmar är våra vägvisare"

(Är man mer åt det tekninska hållet kanske det går bra med en GPS
som också är vägvisare på sitt sätt.)

I morse klev jag upp 6.30
Det är mycket att hinna med.
Var tvungen att plantera om eller "omskola" som det så fint heter.


   


I dag blev det
krassens (30 st),
tomatens (15 st)  och
lupinens (15 st) morgon.

Vi får se vilka som står på tur i kväll

 

Vaknade klockan 8 i morse.
Ögonen hade inte vaknat, inte kroppen heller och definitivt inte hjärnan.
Med ganska dunsiga steg gick jag ut i köket.
Där satt Tina.



- Go'morron älskling, sa jag.
Eller sa och sa gjorde jag kanske inte eftersom stämbanden inte var uppsjungna precis.
Morrmumlade är ett bättre val.
Alltså...
- Go'morron älskling morrmumlade jag.

Hon var inte bara pigg hon var pratsugen också.
Det var som att trycka på "On-knappen".
- Mamma, vet du? Du är nog ganska mycket Pitta i dig men du har mycket av Vata också.
Eller hur? Visst är det så?
- Mmmm...



Jag gick till kaffebryggaren. De där invanda sju stegen.
Tog kaffekannan för att fylla på vatten.
- Och vet du mamma? du kan komma i obalans.
Lyssna här så ska jag läsa för dig i Ayurvedaboken.
Hon började läsa.

Jag ville ha kaffe men kunde inte sätta på kranen för då hörde jag inte läsningen.
- Hmrum varamnum mrr vatten hmrm, försökte jag så tydligt det bara gick.
Hon förstod och fortsatte att läsa så fort vattnet tystnat.



Mina öron började vakna och gjorde ett litet försök till att lyssna.
De lyckas bättre än stämbanden.
Jag ville röka och försökte säga det till Tina men det blev mest gester som pekade mot balkongen.
Jag fick fram:
-Kom!
Läsningen fortsatte och jag fick veta vad som är nyttigt för mig.

Jag har visst en släng av Kapha också för den delen, fick jag veta.
Tillbaka till köket och äntligen kaffe.
Nu började det att vakna lite mer i min trötta lekamen.


Kroppen är med, hjärnan är i det skick den brukar vara och sinnena har vaknat och sträckt på sig.
Nu väntade tandläkaren och därefter Hornsgatan med Tina.

Målet för dagen är Kreativ insikt. En liten butik på Hornsgatan 29.
Med bedövning och hängläpp tar vi tåget till Stockholms södra
och går mot Hornsgatan i ett underbart vårväder.



Vi hann med Hornsgatan, that's it.
Vilken underbar dag vi fick med så mycket skratt och flams
som bara vi förstod och en del allvar också som vi var tvungna att också skratta åt.
Jag kom hem med en del saker och icke att förglömma: kanel, fänkål, gurkmeja som är bra för oss Pittamänniskor som kommit i obalans. Jag tog en ingefära också för säkerhets skull i morgon kanske jag är en Vata och då är ingefära bra.

Otroligt att man efter 52 år ska äta 



om jag kommer i obalans.

Nu är det kväller och sängen väntar.

I dag var det väl den mest fantastiska dag man kan önska.
Vi vaknade tidigt och Ludde tog kratta och borste med sig ut för att
slutföra det sista grus och lövkrattet runt huset som han slet med igår.

Jag hästgödslade det mesta som såg ut att vara en planta.
Jag hällde aska på syrenerna. Vet inte om det är så bra för blommningen men ja, ja.



Det är en härlig tid nu.
Det riktigt hörs när knopparna växer.



Men vi har faktiskt en liten snöhög kvar. Den ligger så till att solens strålar inte når
den och då vägrar den försvinna. Äh, vad gör väl det?

Vi har haft en riktig slitarhelg. Ganska roligt slit, tycker jag.
Men det blir alltid så att man tror att man ska hinna så mycket mer än man faktiskt gör.



Jag gick på blomjakt. Hittade en del som var på gång.
Jag tog bort vintertäcket från rosor och klematis.
Ganska bra såg det ut bortsett att den ena klematisen ser lite hängig ut.
Den ser faktiskt väldigt hängig ut. Befarar att den är död.

Vi köpte en ny paviljong. En lite större.
Den satte vi i hop.
Vi tvättade möbler och bar ut dynor.
Så himla mysigt.

Jamen, jag menar allvar.
Hur i hela fridens namn är det möjligt att jag sitter där med dessa hundratals plantor, igen?

Och då har man rätt att undra: Var är växthuset?
Ja, det kan man undra.
Det blev lite ändrade planer.
Inte så lite heller.
Vi hade planerat att ha det framför "Ruckelverandan" men se där står en tall och i höstas
"fällde" den grenar, tjocka som små träd.
Hade växthuset stått där hade det idag varit ett ex-växthus.



Just nu känns det som om det hade varit alldeles utmärkt att ha det lilla glasade huset.
För som det ser ut idag har 150 plantor kommit hem till Ludde.
150 plantor står hemma hos mig och väntar på plats som inte finns.
Minst 150 plantor har inte ens planterats om och slutligen
minst 150 som är på nysådd eller inte har hunnit sås.



Ja, just det. Nu höll jag på att glömma de som ska direktsås också.
Kom på att rabatterna inte kommer att räcka.
Jag har en plan att gräva en lång, lång rabatt längs hela väggen under badrumsfönstret.
Där hade jag tänkt att stockrosorna skulle få stå.
Sen går det ju bra att gräva längs med "Lasses veranda".

Rabatterna är nog ett enklare problem.
Förbannar mig själv med att ha lässvårigheter.
Jag har väldigt svårt att läsa ordet "glest".
För det är så man ska så.
Jag har inte lyckats med det en enda gång.
Och sedan förbannar jag mitt blödiga hjärta som inte kan förstå ordet "gallra".
För det är det man ska göra om man inte har förstått "glest".

Lejongap har hopplöst små frön.
Jag kommer att ha ca. 45 plantor lejongap om alla tar sig
och då pratar vi 45 stycken av den här vita sorten.



Sen har jag den här också

  

och den här



Ja, det var lejongapen det.
Egentligen inte klart med dem heller för jag tror att det slank med några av en annan färg också.

Jag tror jag blir galen...

Jag tror att jag var inne på samma tema förra året,
det här med att världen saknar färg.

Det var ju den där lilla pojken som satt och tittade i sin fars fotoalbum,
från det att fadern var baby och framåt, då han plötsligt frågade:
- Pappa, när blev världen i färg?

Det är bra svart-vitt så här på våren när solen har semester och vilar upp sig.
Jag har inte koll på tiden heller. Det ser ut att kunna vara morgon eller eftermiddag.



Jag har sett att syrenen börjar knoppa.
Det dröjer inte så länge förrän de gröna bladen kikar fram men tills dess
är det bara en brun liten bulle som är fortsättningen på kvisten.



Det är knappt att jag tror det men det sägs att rosorna ska skyddas mot den starka vårsolen.
Små granruskor blev skyddtäcket.
Men solen har fortfarande semester.
Sedan konerna av vide för att skydda mot rådjuren.
Dessutom svättar men blodmjöl.



Det finns så många fina växter som kallas marktäckare.
Det hör man ju på namnet vad de ska vara till för.
De kommer säkert snart men tills dess använder jag sten.
Stora svårigheter att få den att föröka sig men än har jag inte gett upp.

Klematis x 2 har klippts ner. Det är inte alls svårt att veta om den ska klippas eller ej.

Tumregeln för klematisbeskärning är att tidigblommande sorter
putsas till frisk ved på våren.
Senblommande sorter
beskärs hårt sent på hösten. 

Inte särskilt svårt att komma ihåg men jag glömde det där med
"putsas till frisk ved". Jag klippte rakt av.

Jag får väl kompensera det i helgen när hästgödslet ska ut. 

I går kväll var vi på bio med våra elever



Vi såg filmen "Hur många lingon finns det i världen"
som är historien om hur Glada Hudik-teatern växte fram.

Lotta och jag var på Cirkus för fyra eller fem år sedan och såg musikalen Elvis som de satte upp där.
(Då hade Mamma Mia precis slutat och Elvis hade tagit över för att ge 14 föreställningar.)
Det blev också en kväll då vi fylldes av värme och glädje.
Vi vet att det gällde alla i publiken eftersom det blev stående ovationer.
120 000 har sett Elvis-musikalen i Sverige.




  I höstas följde vi Glada Hudik-teaterns dokumentärserie i TV, Elvis.
Det var en dokumentär som visade deras arbete som en dag gav dem möjligheter att få spela sin musikal i New York. Den gav mycket på alla plan.





Ja, och nu har deras film haft premiär.
Därför tog vi brudarna på allvar när de sa att de ville se filmen.

Vi har en snäll och förstående chef, trots att han är en rektor, som gav oss tillåtelse.

Glada Hudik-teaterns skådespelare är utvecklingsstörda och
spelar i filmen både sina och andras roller väldigt, väldigt bra.
Jag  tror att vi alla både skrattade (högt eller tyst) och grät (högt eller tyst) för den berörde.

Som en elev sa: "Jag hatar svenska filmer men den här var riktigt bra."

Hittade en filmsnutt
som sannerligen är värd sina dryga åtta minuter.




Hon målar i sand och det hon målar är en gripande historia.
Publiken berörs till tårar.

Mamma och pappa!
Klicka på pilen i mitten av rektangeln så spelas filmen upp.
När ni inte vill se mer stänger ni bara filmen genom att klicka på filmrutan eller stänger ner som vanligt på det röda krysset längst upp till höger.

Sitter här och tänker på hur mycket vi människor orkar med.

Hade någon sagt vad som kommer att drabba oss i livet
hade nog en hel del av oss slängt in handduken på ett tidigt stadium.
Kanske är det just därför som vi inte i förväg får veta vad som ska ske.

Det sorgliga i kråksvängen är att vi har lättare att se till det som är mörkt,
det som smärtar, det som tar vår kraft.
Vi glömmer allt det som faktiskt ger oss styrka, ny kraft, den som får oss att växa och
sträcka på oss.
Vi har glömmer att se och ta dagen som en gåva.

Varför är det så?



Ju svartare dagen ter sig desto mindre kraft finns det kvar i oss.
Slutligen finns bara ett skal, en tomhet.

Men
det fantastiska är att inom oss finns oanade, kanske dolda, krafter.
Det finnns mängder av frön som har såtts under våra år här på jorden.
Vem som har sått dem kan vi kanske inte komma ihåg men det gör inget.
Det viktiga är att vi vet att de finns där.
Någon sa kanske någon gång:
"Du klarar det!",
när jag minst av allt trodde att det kunde vara sant
men orden var sagda och hade kommit till mig i form av ett frö
för att gro när tiden blev gynnsam.

Det är så det är.
Vi är proppade med vackra frön, fullständigt proppade!
 Frön som bara väntar på att få gro och när de väl börjar gro
ger de oss kraft, ny kraft och vi kan ta oss ur det mörker vi hamnat i.



Vem ska då se till att fröna börjar gro?
Till vem ska man vända sig?

Till mig själv ♥
Det finns ingen trädgårdsmästare som vet vilka frön jag har.
Ingen annan än jag vet var fröna är placerade.
Våga själv, till mig själv ♥

På www.kreativinsikt.jetshop.se
finns fantastiska kort med vackra, tänkvärda ord.
Nedan följer några exempel:

Din inre skönhet speglas i din yttre.
Öppna hjärtat för det som får själen att sjunga.
Samla på milstolpar och vägskäl - där växer livet.
Vet att ljuset alltid bor just bakom molnen.
Kom till ro, vila en stund, låt nya krafter födas.

Egentligen är jag rätt nöjd med bloggens nya utseende
trots att det inte blev som jag hade tänkt.

Det är tack vare/på grund av (beroende på hur man ser det) Tina
som jag började pyssla med bloggen.
Tänk så mycket det finns kvar att lära här i livet.

Problemet är att det har tagit väldigt lång tid för mig och
så kanske det blir när man blir äldre.
Men så tänker jag att; "Vad har jag att förlora?"
Ja, många timmar förlorade jag ju men då tänker jag: "Vad har jag vunnit?



Tänk att det nästan alltid går att vända negativt till positivt.

Att skriva/säga; "glöm inte bort" kan ersättas med; "kom ihåg" vilket ger en mer positiv klang.
Jag kan nästan ingenting - Jag är duktig på lite
Inte svårt - Lätt

Fy i attan vad det är grusigt i hallen - Så härligt det är att dammsuga när det verkligen smattrar i röret

Ja det finns ju en hel del och inte orkar jag skriva upp allt...
...men det går ju bra att bara tänka tanken att försöka få ur sig fler positiva meningar.
Egentligen inte för andras skull utan för sin egen.



Vart tog snön vägen?

Plötsligt är all snö borta och marken har kommit fram.
Det känns lite konstigt att ses igen efter sex månader.
Jag har liksom glömt vad som fanns där under.
Hittade en blomkruka som vi inte hade kommit ihåg (ganska positivt) att ta in.
Många torra och väldigt döda (går inte att få till mer positivt) ettåriga växter
hänger fnasiga ner över kanterna.
Jag hade inte hjärta att ta bort dem eftersom de fortfarande var vid liv
då den första snön kom, i november.



Tänk att snart kommer vi att ha värmen och sommaren här.
Är det inte underbart?
Först våren som är ljuvligast av alla årstider, sedan sommaren med
ljumma mornar och kvällar och riktigt varmt under dagarna.
Det är lätt att hitta positiva superlativ.
Var glad över vad som väntas i naturen framöver.
Och/Men om ett halvår är det höst igen...

Skulle jag vilja veta vad som ska ske i framtiden?
Nä, jag tror inte det men om det fanns ett litet hål
som jag kunde få kika in i ibland för att veta hur jag på bästa sätt
ska handskas med en situation skulle inte vara så dumt. 



Eller tänk om det är så att kikhålet faktiskt finns där
men att det är bara jag som har svårt att tyda det som visas för mig.
Och när något visas, så där övertydligt
för att jag verkligen ska förstå,
ja, då tror jag att det är naturen som spelar mig ett spratt.




Den dagen (den 1 december 2010) jag såg solringen,
halofenomenet gick min tanke till Tina i Australien.
På något sätt kände jag mig alldeles trygg i min vetskap om
att hon hade det bra, där långt, långt borta.
Det var därför solringen visade sig för mig, fick jag för mig.
(Högre än så kan inte ens naturen skrika.)
Tina skrev senare att det var en av hennes bästa dagar.




När jag var liten trodde jag att regnet var Guds tårar och att solen var trösten från hans mor
för även en Gud måste väl ha en mor som tröstar?
Så tokigt man tänker när man är liten.

Funderar ofta på vad som är vackrast i livet

Hittills har jag inte funnit svaret.
Kanske mest eftersom jag efter alla dessa år fortfarande håller på att definiera ordet "vackrast".



Är det vackraste vad jag ser?
eller vad jag känner?
eller vad jag hör?
eller kanske det jag tänker,
eller är "vackrast" allt litet och inget?

Inget? Hur kan det vara vackrast?

Är inte den totala tystnaden vacker?
Då jag inte hör någonting.
Den mäktiga tystnaden som lägger sig som ett lock och omsluter mig.
När jag nästan inte vågar andas eftersom risken då är stor för att det magiska ska försvinna.




Är det vackraste bilderna, de som ögat kopierar
eller är det bilderna som finns i bildarkivet inom mig, fantasierna, som är vackrast?

Är det vackraste det som förväntas eller är det det som är oförutsägbart?

Vad är vackrast i livet?
Absolut vackrast i livet?
Är det kanske just det, livet?
Varken mer, varken mindre.
Stort som smått.
Bara kort och gott livet.