Ja, tänk vad de kan,
våra fantastiska elever.

Nu tänkte jag visa några bilder som gjorts under åren
bara för att jag själv älskar att se dem.
Jag får liksom aldrig nog av dem.
Och det mest fantastiska är att konstnärerna själva är sååå nöjda med sina bilder.
Jo, det förstår man ju...

Jag lägger in dem som miniatyrer men då går det ju att klicka på dem så blir de större.

Först några blyert- och/eller kolteckningar.

        


              


Nu kommer motiv från deras fantastiska bokbackar

     


     


     

        

Jaha, så har vi alla det andra då ☺

                 


     
 

                

           

            

Och det är ju tur att sportlovets sportande är över så att vi får sätta i gång
men hederlig konstframställnig.
Dessa två väntar på penseln

                      

Jamen är det inte otroligt?
Jag är så imponerad men inser att jag missat att fotografera en del alster.
Skärpning Mia!! ska det bli efter lovet.
Härligt att det snart är måndag ♥

I går kväll var vi på bio med våra elever



Vi såg filmen "Hur många lingon finns det i världen"
som är historien om hur Glada Hudik-teatern växte fram.

Lotta och jag var på Cirkus för fyra eller fem år sedan och såg musikalen Elvis som de satte upp där.
(Då hade Mamma Mia precis slutat och Elvis hade tagit över för att ge 14 föreställningar.)
Det blev också en kväll då vi fylldes av värme och glädje.
Vi vet att det gällde alla i publiken eftersom det blev stående ovationer.
120 000 har sett Elvis-musikalen i Sverige.




  I höstas följde vi Glada Hudik-teaterns dokumentärserie i TV, Elvis.
Det var en dokumentär som visade deras arbete som en dag gav dem möjligheter att få spela sin musikal i New York. Den gav mycket på alla plan.





Ja, och nu har deras film haft premiär.
Därför tog vi brudarna på allvar när de sa att de ville se filmen.

Vi har en snäll och förstående chef, trots att han är en rektor, som gav oss tillåtelse.

Glada Hudik-teaterns skådespelare är utvecklingsstörda och
spelar i filmen både sina och andras roller väldigt, väldigt bra.
Jag  tror att vi alla både skrattade (högt eller tyst) och grät (högt eller tyst) för den berörde.

Som en elev sa: "Jag hatar svenska filmer men den här var riktigt bra."

I måndags gjorde vi en utflykt till Huddinge kyrka.
Det var inte bara en utflykt utan snarare en sammankomst.

Vi hade bestämt möte där med "pensisarna" från Rosendalsgården. Vi skulle tillsammans få vara med om en
första adventsandakt.

Det var vintervitt och kallt.
Som en vintertavla, en målning av en okänd konstnär som levde för länge, länge, länge sedan.

Vi väntade in färdtjänstbussarna och hjälpte våra vänner den sista biten in i kyrkan.




Många pensionärer hade rullatorer, andra rullstolar och ett fåtal kunde gå med hjälp av stöd.
Att vi fyllde en stor funktion fanns ingen tvekan om.




Allt tog sin tid. Rullstolar samt rullatorer placerades omsorgsfullt i kyrkan.
De tar stor plats och alla vill ju se och höra så bra som möjligt.

Det är fantastiskt viktigt för oss att vara tvungna, för någon annans skull, att dra ner på tempot.
Våra unga fötter springer lätt och fort. Våra unga ögon ser. Våra unga hjärnor registrerar snabbt och våra unga muskler har lätt att lyfta fötter och ben för att förhindra att vi ska snubbla eller halka. Sådant sker blixtsnabbt och självklart för oss.
Men här, vid Huddinge kyrka, tillsammans med våra vänner från Rosendalsgården,
stannade tiden upp ett ögonblick.
Återigen kommer Neil Armstrongs klassiska ord till min hjärna:
"Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten."

Ja, jag vill verkligen ge våra elever en stor eloge. Jag vill att de ska förstå sitt oerhörda värde och hur mycket värme och glädje de skänker, bara genom att vara sig själva.


                

Det var fint i kyrkan, högtidligt.
Vår präst var fantastiskt go' med både personal och pensionärer från Rosendalsgården. Hon känner dem eftersom hon brukar vara där.
Hon berättade om advent, Josef, Maria och det lilla Jesubarnet, om ljuset som visade vägen till stallet.


 
Vi avslutade gudstjänsten men att sjunga "Nu tändas tusen juleljus".

Det vankades adventskaffe på Klockargården. Men att komma dit tog också sin lilla tid. Två av våra elever fick dela ut en liten gåva från kyrkan till pesionärerna, ett litet adventsljus.
Det blev kö för att komma ut, en kö av rullstolar och rullatorer som långsamt, mycket långsamt slingrade sig mot Klockargården.

En pojke i vår klass paxade för tant Vega. Han körde henne i rullstolen som om hon vore av kristall och han hjälpte henne till toaletten, stod sedan troget utanför och väntade på henne. Det var hans tant Vega. De satt och fikade vid samma bord. Tant Vega skämde bort honom och hans kompisar med lussebullar, pepparkakor, mandariner och godis.
Vad några ögonblick kan stråla.

Jag får en deja vu känsla men ändå inte.
För inte alltför länge sedan, det känns som om det vore igår, körde jag mina barn i barnvagn, strax efter införskaffades en lära-gå-vagn. De lärde sig att gå med stöd, hålla någon i handen... Jag gav dem all min kärlek, tid och kraft. Jag såg de där ögonblicken som strålar.
Egentligen gav jag inte så mycket. Jag gav bara av mig själv. Det kostade inte på men jag blev rik, dubbelt upp.

Idag var det många miljonärer som lämnade Klockargården i ögonblick som strålar. 

Jag fick en present idag.
En väl förtjänad sådan.

Det finns en liten historia bakom som jag först ska be om att få berätta.

För något år sedan fick jag vara med under textilslöjdslektionerna.
Fantastiskt kul! Ungdomar är kreativa!
Det syddes, knepades och knåpades och det resulterade i fantastiska skapelser. Ibland så fantastiska att jag inte visste vad det var.
Under dessa lektioner var det tufft för textilläraren att hinna med. Många ville ha hjälp (på samma gång) för att kunna gå vidare. Jag hjälpte till så gott jag förmådde men ägnade mig mest åt att få eleverna sittandes på sina platser. Det var mycket prat, skratt, tjo och tjim.





Där fanns Simon, en härlig kille med mycket överskott på det mesta.
Han traskade runt, han tog saker som kom i hans väg (måttband, pennor, saxar etc.) och roade sig med dessa under sina vandringar i salen.
Han pratade med alla och fick igång mig.
Jag hörde mig själv säga:
"Simon, lägg tillbaka saxen."
 "Simon, kom och sätt dig."
"Simon, rita inte med mönsterpennan."
 "Simon, Simon, Simon..." som ett mantra.
Han var fortfarande lika glad trots mitt tjat.



Det låg ett pyttelitet garnnystan på bordet när jag gick förbi.
Nästa gång var det ett ex-nystan. Istället låg en hög centimeterstora garnbitar.
De massakerades till än mindre, av Simons sax. "Men Simon..."
Jag tog saxen ifrån honom, borstade ner stumparna i en papperskorg, suckade och suckade.
Men Simon bara sken som en sol.
Ärligt, jag började tröttna på att vara polis och tillrättavisa hela tiden. Jag höll mig borta från Simon i säkert tre minuter.
Men när jag stötte på honom nästa gång hade han hittat ett stort garnystan.
Han stod och virade garnet runt en bok, om och om igen.
Nästan hela nystanet var lindat kring boken.
 "Simon!"
Jag suckade, tog boken ifrån honom och talade om hur trött jag var på att hela tiden säga till honom.
Jag var sur och visade verkligen med både kroppsspråk och tal hur mycket bättre jag var.
Jag talade som en riktig översittare då jag började nysta tillbaka garnet till det ursprungliga nystanet, varv efter varv och hela tiden ord av bassning.
Simon försökte avbryta men se det tänkte jag inte tillåta honom.
Jag mässade vidare i min "höga" roll som lärare samtidigt som jag nystade och nystade.

Jag var ouppmärksam vid ett tillfälle. Simon tog till orda.

"Men Mia, Lisbeth (textilläraren) sa att jag skulle göra så här om jag ska göra fransar till min matta. Min matta som pappa ska få till sina ödlor (tror jag det var)."
Jag stannade upp och såg på de få varv av garn som fanns kvar på boken...Jag såg hans olyckliga blick (som hade en glimt).
Jag skämdes, med all rätt!
Sen började vi att skratta.
Han, antagligen åt min fåniga min som måste kommit och jag åt min urbåta korkade attityd.

Så idag kom en present från Simon till mig



Den har legat nära mitt hjärta hela dagen ♥

(om ni inte ser vad som står, håll markören över bilden)

När man ser ett barn förundras man över den klara blicken

Är det sant att ögonen är själens spegel?
Ja, jag tror det.

Idag fick jag återigen se klara blickar.
Ögon som sprudlade av glädje och skratt.
Ögon som inte kunde få nog, inte kunde se sig mätta.
Ögon som sög i sig allt.

Det var fantastiskt, särskilt med tanke på att ögonen som strålade
var ögon som varit med i mellan 75 till nästan 100 år.



De fick nytt liv idag.

Våra ungdomar, från skolan, har haft en fantastisk eftermiddag med pensionärer på ett äldreboende.
Vi har julpysslat och haft en härlig eftermiddag med mycket skratt och glädje.







Vi har ett samarbete:

Våra ungdomar har förmågan att hitta till de äldres själar,
de äldre har förmågan att hitta till våra ungdomars själar.

När vi lämnade äldreboendet strålade våra ögon och
lika många hade vi lämnat kvar, till nästa gång.

Hela området belystes av solkatter.

Det är livskunskap, kunskap för och om livet.

Mandalas... Vad är det?

Nu sitter säkert många och tänker; "Det borde väl hon veta"
men si det gjorde jag faktiskt inte, inte förrän i tisdags.
I tisdags åkte jag med några elever till Brio Lek ock Lär som inte heter så idag,
nähä du, internationellt ska det vara.
Då blir det kort och gott; "Lek och Lar" (idiotiskt).
Ja, ja, där var vi i allafall för att införskaffa än det ena och än det andra.
När det andra var klart fann vi då det tredje;
"Mandalas för barn och vuxna".





Vad jag kan förstå så har mandalas funnits i vår värld i tusentals år, så visst är jag lite seg.

När jag ser dem inser jag att att jag visst har sysslat med dem men inte vetat att de har ett namn inte heller att de har stor betydelse för välbefinnande, ro och koncentration.





Idag hade vi högläsning. Vår bok heter "Starkare än hatet" och är skriven av Tim Guenard.
Jag läste och eleverna färglade sina mandalas i 70 minuter! 70 minuter!!!
Alla var djupt koncentrerade på orden som lästes
och skapade under tiden de mest fantastiska mandalas man kan tänka sig.



Klicka på länken nedan

http://www.unicorn.dk/produkter/images/forord-mandalas-en-kalla-till-lugn-och-koncentration-svensk.pdf

Ha-ha, det är en härlig känsla.
(Läs rubriken)
Rumpan är mör. Som ni vet har jag inte bara myror i baken, jag har myrslokar, minst sagt och att behöva sitta stilla i ett par timmar med sådana varelser i baken är verkligen svårt. Men jag försökte att skärpa mig. Jag lyssnade och lyssnade och samtidigt pulade jag med annat som att böja mig fram och leta i väskan efter något som inte fanns, och aldrig har funnits för den delen. Lyssnade, lyssnade, jag böjde mig åt vänster, till Lotta, visk, visk, hi-hi, lyssnade, lyssnade, jag böjde mig åt höger, till Danne, visk, visk, Trisse, Maja, hi-hi
.
Blick från chefen, då log jag och satt still en liten stund, lyssnade och lyssnade.
Sedan började det igen, myrslokseländet.
När det blev alltför mycket flög mina tankar iväg...

Sommarlov



Under några dagar fick vi vara i Skåne, i Östra Tockarp 851.
Det var Ludde, Tim, Alexandra, Trisse, Maja och jag som fick förmånen. Surrutan, Fröken Rut, fick stanna hemma och ha barnfri tid.
Vi kom fram sent på natten för att slippa stekande sol (minns knappt hur det känns, jädra Pererik och Åsa Bodén) men mamma var förstås vaken, som mammor bör och tog emot oss.
 
Det är en härlig känsla att komma dit.
Tockarp doftar Tockarp så som det har gjort i alla mina år. Så jag vet hur trygghet doftar.
Tockarp är trygghet.
Mammas kram var varm. Det var så länge sedan vi sågs. Lilla mamma, om du visste hur underbar du är. Jag tog en till, när jag ändå höll på.

Nästa morgon när vi drog upp rullgardinen mötte min blick de vackraste koögonen. Hon stod där och liksom väntade på att vi skulle vakna och komma ut och servera ett par äpplen.



Jag tror att det i år var 10 kor och en tjur. Kossorna kan bytas från år till år men tjuren har vi lärt känna under en lite längre tid. Han är snällast av dem alla.



Det är en speciell tjur med speciella behov.
Han är social och vill bli klappad. Äpplen är riktigt gott, tycker han och det mysigaste av allt är när någon har tid att klia honom på ryggen med krattan.
Han kommer fram, böjer ned sitt stora, breda huvud och väntar på att klikrattan ska starta.






Myrslokarna vaknade till liv. Jag reste mig, hällde ut dem på golvet. Där kan ni ligga och hoppa gärna i någon annans byxor nästa gång. 
Det var paus.

Första arbetsdagen var inte så tokig när allt kom omkring.
Och det mest fantastiska är att det kommer en i morgon också, en alldeles ny sådan.
Man vet aldrig vad som kan komma ur den. (Jag går ju i växthustankar så de tankarna kanske vaknar till liv.) 
Så det tänker jag inte missa. 

Ibland, oftast i slutet av terminer

ställer jag mig frågan: "Vad håller jag/vi på med?"

Inte nog med att terminerna alltid avslutas med stress (arbeten ska avslutas, underlag ska skrivas, utvecklingssamtal ska genomföras och betygen ska sättas -i dataprogram som inte fungerar-, kollas, skrivas på och kopieras) undervisningen ska fortgå och våra traditioner likaså.
Julmiddag eller sommarlunch för elever, föräldrar och syskon är vår tradition.

Jag känner mig som en svintovisp som springer från det ena till det andra.
Jag sprider allt annat än lugn och ro.
Jag saknar Lotta!!
Det är jag verkligen inte ensam om att göra.

Hur som helst hade jag just tanken - Vad håller vi på med? - i tisdags morse när jag sladdade in på parkeringen och vältrade mig genom dörren som en ångvält  - allt annat än lugn och harmonisk.
"Vad håller vi på med?
Laga mat till dryga 40 personer?
Är det vettigt, särskilt nu när vi är en man/kvinna kort?

Jag tittar in i köket och möts av två elever.
De tjattrar och fnittrar, så där som bara tjejer kan göra.
Det finns så mycket liv i dem. Jag får två leenden, de säger "Hej".
Jag stannar upp...

Aaaandaaas

De finns där, de får vara "mina" ett tag till och deras blickar får mig att förstå:

"Ja just det.
Det är ju därför jag aldrig ger upp.
LÅT TRADITIONERNA LEVA!"


                               


Tack!
Så härliga ungdomar vi har! 
Jag har fler ögon som jag önskar att jag hade fotograferat.
Men de finns inom mig, alltid.
 
Och när saknaden efter världens vackraste ögon
är för stor 
är jag så tacksam att jag har mina tre, snart fyra, bonusdöttrar.

Det här är den bästa dagen på hela jullovet
för i morgon är lovet en dag kortare.
Ja, det är naturligtvis inte mina egna ord (har aldrig tänkt så men sant är det).
Orden är kära Monas, hon som kunde spela curlig, minns ni?

Hur började dagen då?
Ja, det har jag ju talat om



Som snön vräkte ner. Sådär som man minns från förr.
Det var -6°C.
Det fanns ingen väg till mig. Det fanns bara snö, i mängder. 

Jag spolar fram en bit...



Så kom jag då äntligen till jobbet och förberedelserna för kvällen startade.
Här kommer julmaten som vi jobbat med.

(Jag tror man kan klicka på miniatyrbilderna och få dem lite större)


  Lax på saltbädd med romsås och köpt prinskorv


Ägg med majonnäs och räkor. Ägg med creme fraiche och räkor  


  Dannes vitlöksmatjesill
                                    Vanlig sill och senapssill

Omelett med champinjonstuvning och rödbetssallad    


  Gravad lax med hemmagjord hovmästarsås


Hemmagjorda köttbullar 

  Köpt, bortglömd julskinka som kom fram, sent omsider.


Jansson med Jansson och en utan (ansjovis förstås)   


 Hemmagjorda sojabiffar,
köpt sojakorv och falafel (bilden blev suddig. Tog bara bönorna.)


 Chokladdoppad frukt

 
 Lusse katter


 Saffransbullar med mandelmassa och russin


Knäckklubbor och hemmagjort knäckebröd   


  Veganska chokladbollar och chokladkrisp


Ischoklad och havrerutor


 Jördnötsrispuffar




Ord är överflödiga, eller hur?

Ja, det var väl så gott som allt.
Vår julmiddag blev härligt lyckad, igen.
Själv känner jag mig på gränsen till inlagd.
Nu vill jag bara komma i säng.
Ta min bok och, innan jag börjar läsa ska jag göra mig en resa till Nya Zeeland och hälsa på.
Klockan är ca. 13.30 där. Det skiljer 12 timmar. Jag ska se om hon har tid med mina tankar en stund.  



Jag avslutar kvällen/startar dagen med att säga:
Om vi fryser och huttrar så är vi inte ensamma.
Kom ihåg att fortsätta ge mat till fåglarna.
De förväntar sig det.

Go'natt/Go'morron

Jag tror att jag har det bästa jobb en människa kan ha.

Jag har underbara kollegor
en fantastisk chef
ungar som växer
god mat
Och ingen dag är den andra lik.

När det är som värst kan det vara illa men då försöker jag se till allt det goda.
Orden som följer är avskedsord till oss.
Jag måste bara delge er.





"Maria, Lise-Lotte, Dan,
- Tre fantastiska änglar.

 Jag vill tacka er för att ni alltid tror på mig, även då när jag som allra mest tvivlar.

Jag vill tacka er för att ni alltid gör erat bästa och får mig att ta efter.

Jo, jag vill tacka er för miljontals saker till men ord kan ej bygga upp en förklaring till det oändligt vackra ni har fått mig att åstadkomma på så kort tid - Tänk då om hundra år till.

   För ett par år sedan fann jag mig själv som en väldigt blyg tjej.

Jag var oerhört skygg och vågade knappt ägna mig åt det sociala livet alls.

Jag var rädd för omvärlden och även rädd för mig själv.

Jag stod mitt i ett kolsvart mörker av allt detta. Mitt i ett mörker utan varken början eller slut, men ni tog bort det mörkret och satte dit ljus. Ett mycket vackert ljus.

   Idag kan jag se tillbaka och bli förvånad, men på ett mycket bra sätt.

   Jag fick en plats hos er, jag fick en plats nära tre fantastiska och sanna änglar.

Ni må ha osynliga vingar, men de finns där.

   När jag än har fallit så har ni alltid stått där för att ta emot mig, även då när ni inte fått eller kunnat. Även då när ni minst anat det själva.
   Ni har hjälpt mig med så mycket, så mycket!

Det gör så himla ont i mig för nu vet jag, att dessa tre fantastiska änglar inte kommer att finnas i min vardag men samtidigt så gläder det mig att ni alltid kommer att finnas i mitt hjärta och i mitt finaste minne.

   Det har funnits både bra och dåliga stunder hos mig, men just nu kan jag inte göra någonting annat än att tänka på det bra.

   Tack för att ni existerar och valt de vägar ni har valt.

Ni  får andra människor att finna lycka på egen hand, med er underbara hjälp.

   Tro mig, ni räddar liv.

 2009-06-06
Malou

 

Är det inte så att solens strålar känns på väldigt nära håll?
Vilka ord!!!