Det ska bli en sprakande värme
Jag har, liksom vissa andra, ett lite annorlunda intresse. Det är verkligen något jag brinner för.
Ja, naturligtvis pratar jag om vedspisar och allt som har med de att göra.
Att samla stockar, klyva och stapla är ett rent nöje.
Jag vet inte hur många timmar vi har lagt ner på det, Ludde och jag men glädjen att göra det är stor.
Nu börjar det dra ihop sig till premiäreldning i vår nya lilla skönhet.
Hon är målad i röd emalj och när hon blir riktigt varm kommer det röda att övergå till svart för att sedan bli rött igen när hon svalnat.
Ludde fixade med rören igår så fler blider kommer.
Visst är hon underbar. (Det låter som jag fått barnbarn.)
MC- Mässan
För ett antal år sedan fanns det inte en enda familj som hade dessa stora studsmattor. Så började de så smått dyka upp fortfarande mycket sällsynt. Det skedde inte särskilt många olyckor men så kommer denna boom. Alla ska ha en studsmatta. Tidningarna skriver att "olyckorna har ökat markant". Det är väl inte så konstigt.
Det är inte så konstigt att mc-olyckorna ökar. Det har ju också skett en ökning av mc-förare.
Vi var på MC-mässan i helgen och där var vi inte ensamna. Jösses Amalia, att det finns så många som är intresserade.
Jag och Ludde jobbade där. Det låter fint va'?
Jag hade lite sjå att se ut som en Mc-brud och det var inte alldeles lätt. Så här blev det på fredagen men på lördag fick jag veta av min högt älskade son att jag så "fjortisaktig" ut. Det var ingen komplimang precis.
Ja, nu kom ju folket för att titta på motorcyklar.
Det finns modeller för de flesta. Just denna modell har till uppgift att köra upp för backar, på tid förstås.
Men det fanns annat också om man tröttnade på fartvidunder.
När viltsvinsstammen ökar, ökar väl olyckor med vildsvin också.
Har jag fattat rätt då?
Det är inte så konstigt att mc-olyckorna ökar. Det har ju också skett en ökning av mc-förare.
Vi var på MC-mässan i helgen och där var vi inte ensamna. Jösses Amalia, att det finns så många som är intresserade.
Jag och Ludde jobbade där. Det låter fint va'?
Jag hade lite sjå att se ut som en Mc-brud och det var inte alldeles lätt. Så här blev det på fredagen men på lördag fick jag veta av min högt älskade son att jag så "fjortisaktig" ut. Det var ingen komplimang precis.
Ja, nu kom ju folket för att titta på motorcyklar.
Det finns modeller för de flesta. Just denna modell har till uppgift att köra upp för backar, på tid förstås.
Men det fanns annat också om man tröttnade på fartvidunder.
När viltsvinsstammen ökar, ökar väl olyckor med vildsvin också.
Har jag fattat rätt då?
Så blev det lite vitt igen
När det ändå nu är vinter vill jag att det ska komma snö. Ja, inte på vardagarna, förstås, för då blir det ju jobbigt med all snöbollskastning. Men om det kommer en väldig massa snö och temperaturen sjunker till -5 - -8 grader är ju den risken borta. Ja, då vill jag ha snö på vardagarna också.
Jag vill se barn, framförallt barn och gärna deras föräldrar i pulka- och skidbackar och på isar. Jag vill se snögubbar och snölyktor på tomterna. Jag vill att ICA Maxi ska få sälja slut på pulkor, kälkar och tefat.
Vinter förknippas ju ändå med SNÖ.
Hittills har det inte varit mycket av den varan och då känns allt som blaha-blaha. Det är nästan som det är höst 7 månader om året, 8 om man räknar med augusti som inte var annat än regn.
Men till slut gläds jag åt det lilla. Får jag inte snö är jag nöjd med frost.
Det är vackert med frost.
När det är frost i träden är det vindstilla.
Iskristallerna sitter inte så hårt.
Fukten känns i luften.
En liten känsla av vinter.
Här kommer en ännu mindre känsla av vinter.
Känns på något sätt så ensamt om än otroligt vackert.
Vacker för vem?
För mig?
Förisat hantverk
Kan man som spindel hyra ett begagnat färdigbyggt nät?
Är det kö på dem. Först till kvarn kanske och då gäller det ju att hänga på låset.
Kanske finns det uteliggare även hos spindlar som får ta det sämsta tänkbara. Det som ingen annan vill ha.
De behöver i så fall också värme.
Jag vill se barn, framförallt barn och gärna deras föräldrar i pulka- och skidbackar och på isar. Jag vill se snögubbar och snölyktor på tomterna. Jag vill att ICA Maxi ska få sälja slut på pulkor, kälkar och tefat.
Vinter förknippas ju ändå med SNÖ.
Hittills har det inte varit mycket av den varan och då känns allt som blaha-blaha. Det är nästan som det är höst 7 månader om året, 8 om man räknar med augusti som inte var annat än regn.
Men till slut gläds jag åt det lilla. Får jag inte snö är jag nöjd med frost.
Det är vackert med frost.
När det är frost i träden är det vindstilla.
Iskristallerna sitter inte så hårt.
Fukten känns i luften.
En liten känsla av vinter.
Här kommer en ännu mindre känsla av vinter.
Känns på något sätt så ensamt om än otroligt vackert.
Vacker för vem?
För mig?
Förisat hantverk
Kan man som spindel hyra ett begagnat färdigbyggt nät?
Är det kö på dem. Först till kvarn kanske och då gäller det ju att hänga på låset.
Kanske finns det uteliggare även hos spindlar som får ta det sämsta tänkbara. Det som ingen annan vill ha.
De behöver i så fall också värme.
Fram för fler kampanjer
"Håll naturen ren"
blev tryckt på papper. Detta papper veks, rullades, snurrades och träddes på i stort sätt alla möjliga och omöjliga förpackningar. Skolor, föräldrar och främmande människor såg till att detta följdes av oss godisätande barn. Inte ett papper fick slängas i naturen. Budskapet gick hem och Sverige blev rent, mycket tackvare alla nya papperskorgar som hade börjat kanta vägen.
Jag minns en dag när jag och en kompis var på väg hem. Jag såg ett kuvert som låg på trottoaren.
Bara för att förvissa mig om att det inte låg 1000 kronor i det var jag tvungen att plocka upp det, genomsöka det och besviket kasta tillbaka det.
Men se det skulle jag inte ha gjort för en bilist stannade vid vägkanten och undrade vad jag nyss hade gjort.
Jag försökte förklara att kuvertet inte var mitt och jag försökte även med det där om de eventuella 1000 kronorna och att de inte fanns.
Bilföraren var illande röd av ilska och röt åt mig att plocka upp kuvertet och slänga det i närmaste papperskorg. Jag gjorde som han sa, vågade inte annat men sur var jag.
Resultatet då???
Kastar absolut inget skräp i naturen än idag. Jag plockar upp från andra om de missat papperskorgen med 6-8 meter. Det är ju lite svårt att sikta på det avståndet.
3 September 1967 kl 05.00
Vilket magiskt datum det var.
Högertrafikomläggningen....
Jag var inte så gammal då och oron från min mamma var stor när jag promenerade, den första dagen efter omläggningen, måndagen den 4 september, till skolan. Gå på rätt sida och hålla utkik efter de som glömt bort att vänstertrafikens tid var förbi.
Kampanjen innan var mastodont. Men inte självklar och enkel för alla.
Märket man minns
.
Det satt på alla tänkbara ställen och otänkbara också för den delen. Jag klistrade ett under toalettsitslocket men där fick det tydligen inte sitta och inte var det jag som satt det där heller på mammas förfrågan. Det var Sessan, vår hund, en dvärgpudel, som fick skulden. Inte bara för klistermärket utan för många konstiga saker som hände i vår familj. Som vem som hade ätit upp Lenas, storasysters, marsipanslott på översta hyllan i skafferiet. (Det var ändå gammalt, hårt och äckligt. Smakade damm gjorde det också. Gjorde egentligen en god gärning så att hon slapp bli sjuk och jag äter inte, än idag, marsipan).
Nog om detta.
Återgå!
Högertrafikomläggningen...
Det togs fram frimärken, det syddes kuddar och underkläder. Detta"Håll till höger"-märke fanns överallt lång tid innan omläggningen. Mer kuriosa finns att läsa vidare på Högertrafikomläggning och sök hem.bredband.net (Googla så kommer det upp)
Sen finns det ju alltid några som blir "överkörda".
Andra kampanjer
Röda fjädern (Lions) som bl.a. 1965 inbringade 13 miljoner kronor till handikappade.
1969 33miljoner till cancerforskning m.m.
Det var tider med fjädrar i toalettsitsen. Förbaskade byracka.
(Inte den "röda fjäder" som jag sökte men ändå en "Röda Fjädern".)
Sen har vi ju kampanj mot / för / kanske KÄRNKRAFT
"Rör inte min kompis"-kampanjen som skulle motverka rasism och främlingsfientlighet.
"Earth Hour", en modern kampanj som innebär att vi ska släcka våra lampor och andra elektriska, ej nödvändiga, apparater under en timme.
m.fl.
m.fl.
Faktum är att KAMPANJER fungerar. Ju tidigare de sätts in desto starkare sitter de.
Jag tycker att vi ska ha fler kampanjer.
"Vägra Vansinne" eller något sådant kan de heta i grunden.
Jag har några idéer men återkommer senare med dem.
Himlens färger
Vaknade en morgon, i Skåne såklart. Var annars kan man skåda en vacker himmel som denna?
Med nyvakna, trötta, ljusskygga ögon letade jag efter snöret till rullgardinen, som faktiskt är en mörkläggningsgardin. Drog upp den och såg detta!!
Fick en väldig fart, mot vanliga mornar, med att leta efter kameran som naturligtvis inte låg där jag lagt den sist utan i min jackficka, där jag aldrig skulle lagt den. Konstigt vad som händer när man sover.
Hur som helst, på med morgonrocken som jag fick av Lotta för minst 25 år sedan, "Still going strong" om man ser dåligt och har svårt med svenska språket.
Så... På med träskorna, för si, träskor har man i Skåne oavsett årstid och väderlek.
Ut....
Så Gudomligt vackert!
Kan inte låta bli att tänka på vilka färger himlen skapar när natten lämnar över sitt arbete till dagen.
Stjärnorna har glimmat hela natten och behöver en välförtjänt vila.
Det är dags för solen att ta över.
Innan alla rapporter är lämnade från stjärns till stjärna till stjärna till.... solen blandas deras färger.
Mellan det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa finns detta.
Så vackert!
Ibland undrar jag hur allt är möjligt, eller är det så att man ser det man vill se?
Jag vill tillägna denna låt till mina barn och LIVET.
Det finns så mycket vackert att uppleva. Om vi ger oss tid kommer vi också få förmågan att hitta.
Det / de finns där ute.
Jag ber er att lyssna på hela låten. Det är vackert för både öron och ögon.
Ge dig tiden att få uppleva.
Det tar 4 ynka minuter.
Med nyvakna, trötta, ljusskygga ögon letade jag efter snöret till rullgardinen, som faktiskt är en mörkläggningsgardin. Drog upp den och såg detta!!
Fick en väldig fart, mot vanliga mornar, med att leta efter kameran som naturligtvis inte låg där jag lagt den sist utan i min jackficka, där jag aldrig skulle lagt den. Konstigt vad som händer när man sover.
Hur som helst, på med morgonrocken som jag fick av Lotta för minst 25 år sedan, "Still going strong" om man ser dåligt och har svårt med svenska språket.
Så... På med träskorna, för si, träskor har man i Skåne oavsett årstid och väderlek.
Ut....
Så Gudomligt vackert!
Kan inte låta bli att tänka på vilka färger himlen skapar när natten lämnar över sitt arbete till dagen.
Stjärnorna har glimmat hela natten och behöver en välförtjänt vila.
Det är dags för solen att ta över.
Innan alla rapporter är lämnade från stjärns till stjärna till stjärna till.... solen blandas deras färger.
Mellan det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa finns detta.
Så vackert!
Ibland undrar jag hur allt är möjligt, eller är det så att man ser det man vill se?
Jag vill tillägna denna låt till mina barn och LIVET.
Det finns så mycket vackert att uppleva. Om vi ger oss tid kommer vi också få förmågan att hitta.
Det / de finns där ute.
Jag ber er att lyssna på hela låten. Det är vackert för både öron och ögon.
Ge dig tiden att få uppleva.
Det tar 4 ynka minuter.
Go'natt
Spikmatta
Vi köpte en spikmatta till varann i julklapp.
Den ska vara bra mot mycket står det.
Mot sömnlöshet, rygg- och huvudvärk, spända muskler och stress för att nämna några.
Från början ska man ta det lite lugnt och prova sig fram för att känna hur det känns.
Andas djupa andetag, med magen. Vänta lite och andas djupt igen.
Sedan kan man ligga mellan 20 - 40 minuter på den.
Hur kommer man på att tillverka en spikmatta?
Den ska vara bra mot mycket står det.
Mot sömnlöshet, rygg- och huvudvärk, spända muskler och stress för att nämna några.
Från början ska man ta det lite lugnt och prova sig fram för att känna hur det känns.
Andas djupa andetag, med magen. Vänta lite och andas djupt igen.
Sedan kan man ligga mellan 20 - 40 minuter på den.
Hur kommer man på att tillverka en spikmatta?
"Med ett förflutet som cirkusartist (akrobatoch jonglör), massageterapeut och reikihealer kom jag vid en av mina resor att finna den vackraste och mest harmoniska platsen i Himalaya. Efter lång tid i Himalaya, praktiserande mysticism, yoga och meditation fann jag att ingenting är komplett förrän även mina medmänniskor kan leva i djup lycka. Under de senaste åren har jag uteslutande varit fördjupad i olika yogapractises och meditationer.
Jag vandrade ner från mitt berg och skapade en spikmatta med hjälp av den urgamla Indiska kunskapen, vedakunskap, som är nedskrivet för 5 000 - 7 000 år sedan.
Spikmattan fick namnet Shakti vilket betyder energi, kraft, kreativitet, och medkänsla vilket jag hoppas den kommer ge er alla."
Vackert, inte sant?
Jag brukar lägga mig på den i sängen och ligga och läsa.
Tidigare har jag provat den på förmiddagar eller efter jobbet för det sägs att mattan frisätter stora mängder endorfiner och jag vill ju vara med när det händer men varje gång har jag blivit trött så nu får det bli strax innan jag ska sova.
Härom kvällen låg jag på den en halvtimme och la ifrån mig boken och slöt ögonen för att riktigt koppla av de sista tio minuterna.
Vad hände? Somnade som en stock och vaknade entimme senare.
Då satt mattan fast rejält .
Ryggen blir illande röd med 4158 eller 6000 (olika bud och jag orkar inte räkna) små inbuktningar.
Dessa inbuktningar kan skönjas även på morgonen när jag stiger upp.
Känner mig lite som ett "jätte-durkslag".
Det är bara att konstatera att äldre hud tar längre tid för att återhämta sig.
Men med rätt vård kan den hålla ett tag till.
När sjönk Regalskeppet Vasa förresten? Fortfarande snygg eller hur?
Hon är trots allt ca. 330 år äldre än jag . Det kan man inte tro när man ser henne.
Så ge aldrig upp.
Känner mig lite som ett "jätte-durkslag".
Det är bara att konstatera att äldre hud tar längre tid för att återhämta sig.
Men med rätt vård kan den hålla ett tag till.
När sjönk Regalskeppet Vasa förresten? Fortfarande snygg eller hur?
Hon är trots allt ca. 330 år äldre än jag . Det kan man inte tro när man ser henne.
Så ge aldrig upp.
Ja, ja, jag vet att det är skillnad och man aldrig ska jämföra sig med andra och att man ska vara nöjd för den/det man är.
Min högt älskade son
En kärlek så stark
Tänk att kärlek kan göra ont. Inte för att den är olycklig utan därför att den är så stark.
När jag ser Tim fylls jag av en värme som inte går att beskriva.
Härom kvällen stod jag, som så ofta, vid diskbänken. Tim kom bakifrån och la armen om mig, höll mig hårt, så där som bara han kan, och sa: "Mamma, jag älskar dig så."
Vet ni att känslan sitter kvar, även idag, i morgon och så lång tid framöver. Jag kan plocka fram den och bara njuta.
Jag är så ytterst tacksam och lycklig över att han finns, att just han kom till mig.
Jag kunde ju ha fått vilken skitunge som helst.
Ja, vad gör mig glad?
Hur blir jag så här glad?
Det ska jag tala om.
Den härliga middagen vi åt hos Barbro i fredags var underbar.
Rostade nötter av alla de sorter med vitlök, rosmarin och flingsalt.
Små mackor med ädelost och andra med hackade oliver (de hette något fint som jag har glömt)
Varmrökt lax med mandelpotatis, örtsås, ärtor och körsbärstomater
Mangoglass med cockies och hallon
Kaffe och...
...Evas chokladsaffranstårta med kanderade violer.
Sådant gör mig glad.
Att i lugn och ro få möjlighet att se fram emot saker som som kommer att ske.
Det är ju ett stort nöje och mycket glädje att kunna se fram emot händelser som kommer att ske.
Egentligen är det nog lättare att säga vad som inte gör mig glad.
Hysteri och surprises är absolut inte min grej.
Nu har det under två inlägg varit rejäla stamp- stamp med fötterna.
Det är ju ett stort nöje och mycket glädje att kunna se fram emot händelser som kommer att ske.
Egentligen är det nog lättare att säga vad som inte gör mig glad.
Hysteri och surprises är absolut inte min grej.
Nu har det under två inlägg varit rejäla stamp- stamp med fötterna.
Ny friska tag med en mini-familj
Så är det då dags igen! Den här gången bär det av hem till Barbro.
Jag lämnar partykoftan hemma den här gången.
Det går nog lika bra att "parta" utan den.
Dessutom har jag andra.
Den här lilla gruppen litar jag inte riktigt på i dessa "jakttider".
Vi har så olika uppfattningar på vad som är roligt.
Jag lämnar partykoftan hemma den här gången.
Det går nog lika bra att "parta" utan den.
Dessutom har jag andra.
Den här lilla gruppen litar jag inte riktigt på i dessa "jakttider".
Vi har så olika uppfattningar på vad som är roligt.
Jag känner att något inte stämmer och vet inte vad jag kan göra åt det.
Andra känner inte alls som jag. De tar det med ro och tycker att allt är så roligt, så roligt SÅ.
Lena sitter lugnt och stilla och känner ingen oro.
Förstår hon inte att hon också är ett offer?
Vi ska offras offentligt!
Vi ska hängas och flås!!! och hon sitter och tittar i agendan för attt se vilken dag som skulle passa??
Hur är det möjligt?
Förra helgen tjuvlyssnade jag på när Lotta viskande berättade för Ludde om vad som tänkts.
Då sa jag, "NEJ!"
Jag stampade med foten, alá "före detta arbetskamrat" och sa än mer NEEJ!
Vad fick jag för svar?
"Det är bara så att du får acceptera det", säger hon, som jag trodde var min vän och som ville mig väl.
(Ja, det vet jag väl att hon vill, trots allt, men lyssna på mig??? Nähäädå!)
SPORT, SPORT, SPORT!
Hela Sverige består av sport och dansband. Men av dessa två fruktansvärda alternativ är sport det värsta.
Det är det tråkigaste av alla aktiviteter.
Är det inte femkamp (alltid denna ständiga tävling) så är det något annat "trevligt" inom sport och tävling.
Så innerligt URTRIST!!!!!!!!!!!!!!
Okej,okej jag skrattar ibland..... åt andra.
Vad finns kvar? Ja, det har vi ju talat om tidigare.
Köra rallybil tilltalar inte heller längre. Det kunde man ha tänkt på tidigare, i mina ungdoms dagar.
Nu finns det två alternativ...
Simhopp?
Jag ser mig själv på trampolinen med en liten käck volangbaddräkt...
Magdans.... Hur kul blir det?
Jag känner mig osäker och otrygg.
Jag går till alla möjliga "förstå-sig-påare" som säger att jag måste bli bättre på att sätta gränser för vad jag accepterar och inte. (Ja, jag har ju lite svårt för det.) Men när jag väl mobiliserat kraft, blivit starkare och äntligen ska säga ifrån, lyssnar de inte.
Det var ett evigt gnäll idag, ser jag.
Vad gör mig glad då?
Hur man påverkas
Vi hade ju födelsedagsmiddag för Tina igår.
Hon har kommit på att hon mår bäst av att äta mycket frukt och grönsaker.
Hon äter förvisso annat också men inte om hon själv får bestämma.
Alltså ansåg jag att hon ska få det hon helst vill ha på sin födelsedag, frukt och grönsaker.
Men så tänkte jag att det måste läggas ner lika mycket tid på detta som när jag lagar "vanlig" födelsedagsmat.
Att gå och kritiskt välja bland grönsaker och frukt var roligt.
Ananas? Hur ska färsk, fräsch ananas kännas?
Kläm, kläm, lukt och sniff.
När är passionsfrukten som mest söt? Hur ska skalet se ut då?
Skrynkligt torrt?
Vi andra hade älgsteksgryta med pressad potatis och syltlök, vinbärsgelé, färsk ingefära samt lingonsylt. Ni vet den där lingonsylten som lever i symbios med Ludde.
Jag dukade mysigt och hade kvällen innan putsat mina silverbestick som inte putsas på snart 20 år. Jag kände mig som pigan i slottet där jag satt med putsduken i högsta hugg. 
Jag tog en rökpaus och höll på att skrämmas ihjäl av en granne som heter Berthil.
Han frågade om jag höll på att duka upp för "Go´ kväll-gäster", ni vet de där som man bjuder in i sin fantasi. Han är rolig den där Berthil. Han ska förresten hjälpa Tina med att få kontakt med olika hjälporganisationer som hjälper afrikanska barn. Det är Tinas dröm att få resa till Afrika och hjälpa till med vad hon kan.
Hur som helst blev allting så lyckat. Det som blev allra mest lyckat, allra vackrast och mest tilltalande var Tinas grönsaker och hennes frukfat. Ingen kunde motstå nyttigheterna och åt med göd apptit.
Men godast var nog älgsteksgrytan.
Jag blandade lite extra av det mesta (som jag alltid gör) av receptet till den men här är lite av vad den innehöll som färdig. (Delar av ingredienserna var bara i marinaden.)
vinäger , mörkt öl, hel kryddpeppar, rödlök, nejlikor, hel vitpeppar, lagerblad, krossade enbär, salt, grädde, cremé fraiche, vinbärsgelé och snabbkaffe (espresso).
Men som Marit Paulsson sa: " Det är väl ingen konst att laga god mat med grädde. Konsten är att få den lika god utan." 
Lätt för henne att säga....
Vi avslutade middagen med "Daimglasstårta". Den är beroendeframkallande. Enkel att göra men mitt i vispningen ställde jag mig frågan, till Marit. Hur gör du när du ska göra glass om du inte använder grädde?
Ja, kanske du lyckas ändå men den blir i allafall inte lika god.
Jag VINNER!!
Ludde och jag brukar spela kort.
Vi spelar ett spel som kallas "Trix".
Det är ett roligt spel med trumf som går ut på att få ihop färgstegar samt och/eller triss, fyrtal osv.
Jag vinner mer än 90% av alla gånger.
(Okej, okej, det är ett turspel. De rätta korten kommer faktiskt till mig.)
Men Ludde vet inte om att jag har full koll på hans kort också.
Titta själva
I just det här spelet när jag fotade är det "kung" som är trumf. Därför sitter de lite överallt.
Men vad "ruter 10" och "spader 7" har där att göra, mitt i allting, har jag ingen aning om.
Ludde har sin egen sortering.
Det gör ingenting så länge jag får vinna.
Vi spelar ett spel som kallas "Trix".
Det är ett roligt spel med trumf som går ut på att få ihop färgstegar samt och/eller triss, fyrtal osv.
Jag vinner mer än 90% av alla gånger.
(Okej, okej, det är ett turspel. De rätta korten kommer faktiskt till mig.)
Men Ludde vet inte om att jag har full koll på hans kort också.
Titta själva
I just det här spelet när jag fotade är det "kung" som är trumf. Därför sitter de lite överallt.
Men vad "ruter 10" och "spader 7" har där att göra, mitt i allting, har jag ingen aning om.
Ludde har sin egen sortering.
Det gör ingenting så länge jag får vinna.
Tiden går så fort
Tänk så fort tiden går.
Jag har mina "milstolpar" då saker och ting ska ske.
Åh vips, så är det förbi. Nästa "milstolpe" , och likadant igen.
Det som har varit, har varit och det som är gjort är gjort.
Hur gärna jag än skulle önska går det ju inte att ta tillbaka tiden.
Det vet vi ju alla.
Ibland går allt som på räls.
Visst finns det hinder även då men de är enkla att komma förbi och vissa blev inte heller de hinder jag förutsatte.
Det finns mörker och det finns ljus och vägen är lätt att gå.
Jag kan trots allt blicka lång väg framåt. Det finns förhoppningsvis så mycket av vägen kvar.
Jag är inte rädd att se bakåt heller.
Minnen, minnen det är vad jag har kvar från den väg jag gått.
Vad skulle jag göra utan mina minnen?
Vilka är mina ljusaste minnen då?
Naturligtvis mina barn.
Med barnen medföljer också andra vägar.
Vägar som jag inte skulle gått eller valt om de inte funnits i mitt liv.
De har lett mig på okända sträckor.
Inte nödvändigtvis enkla, tvärtom.
Det har funnits hinder jag aldrig ens skulle kunna drömma om.
Ibland på det absolut mest brutala sätt.
Men vägarna har också gett den största glädje, lycka, kärlek, kunskap och lärdom.
Jag ser framåt och med viss nyfikenhet, även mot nästa krök.
En krök behöver inte betyda fara.
Den kan betyda förändring, trygghet, lycka och harmoni.
Så visst är jag nyfiken om vad som komma skall.
För ser det inte lite ljusare ut där borta?
Jag slutar aldrig att hoppas och tro.
Jag ger inte upp för något jag tror på.
Jag tror på livet.
Jag går vidare...
...trots att stegen blir lite tyngre och trots att jag är medveten om att nästa kliv kan vara det som tar ner mig.
Men eftersom jag, tack och lov, är totalt omedveten om vad framtiden har i sitt sköte så fortsätter jag min färd.
För om jag inte gjorde det skulle jag heller aldrig få vara med om vad eller vem som väntar.
Där står Hon, med stort H. Hon står vid en krök.
Idag är det hennes sista dag som 18-åring.
För 18 år, 364 dagar, 15 timmar sedan befann hon sig vid en annan krök.
Hon tog sats och kom till mig.
Hon har under hela sin tid gett mig minnen.
Minnen som aldrig bleknar.
Jag är så tacksam.
Lyckans minut
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."
Erik Lindorm
Jag har mina "milstolpar" då saker och ting ska ske.
Åh vips, så är det förbi. Nästa "milstolpe" , och likadant igen.
Det som har varit, har varit och det som är gjort är gjort.
Hur gärna jag än skulle önska går det ju inte att ta tillbaka tiden.
Det vet vi ju alla.
Ibland går allt som på räls.
Visst finns det hinder även då men de är enkla att komma förbi och vissa blev inte heller de hinder jag förutsatte.
Det finns mörker och det finns ljus och vägen är lätt att gå.
Jag kan trots allt blicka lång väg framåt. Det finns förhoppningsvis så mycket av vägen kvar.
Jag är inte rädd att se bakåt heller.
Minnen, minnen det är vad jag har kvar från den väg jag gått.
Vad skulle jag göra utan mina minnen?
Vilka är mina ljusaste minnen då?
Naturligtvis mina barn.
Med barnen medföljer också andra vägar.
Vägar som jag inte skulle gått eller valt om de inte funnits i mitt liv.
De har lett mig på okända sträckor.
Inte nödvändigtvis enkla, tvärtom.
Det har funnits hinder jag aldrig ens skulle kunna drömma om.
Ibland på det absolut mest brutala sätt.
Men vägarna har också gett den största glädje, lycka, kärlek, kunskap och lärdom.
Jag ser framåt och med viss nyfikenhet, även mot nästa krök.
En krök behöver inte betyda fara.
Den kan betyda förändring, trygghet, lycka och harmoni.
Så visst är jag nyfiken om vad som komma skall.
För ser det inte lite ljusare ut där borta?
Jag slutar aldrig att hoppas och tro.
Jag ger inte upp för något jag tror på.
Jag tror på livet.
Jag går vidare...
...trots att stegen blir lite tyngre och trots att jag är medveten om att nästa kliv kan vara det som tar ner mig.
Men eftersom jag, tack och lov, är totalt omedveten om vad framtiden har i sitt sköte så fortsätter jag min färd.
För om jag inte gjorde det skulle jag heller aldrig få vara med om vad eller vem som väntar.
Där står Hon, med stort H. Hon står vid en krök.
Idag är det hennes sista dag som 18-åring.
För 18 år, 364 dagar, 15 timmar sedan befann hon sig vid en annan krök.
Hon tog sats och kom till mig.
Hon har under hela sin tid gett mig minnen.
Minnen som aldrig bleknar.
Jag är så tacksam.
Lyckans minut
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."
Erik Lindorm
Ett boende från förr
Att promenera är härligt tycker vi.
Och när vi är i Skåne tar vi, naturligtvis, ofta promenader.
Det finns så mycket vackert att se, om man ger sig själv tid (det har jag ju nämnt om tidigare).
Det finns en liten slinga i skogen, alldeles intill vårt hus, som kallas "Snöslingan".
Tyvärr tror jag att stormen Gudrun tog vägen förbi där, för väldigt många träd är borta och flera rotvältor och ris ligger kvar.
Nu ligger istället träd i staplade högar och riset ligger utspritt. Skogen känns inte detsamma. Den gör sig nästan inte förtjänt att få kallas "skog" på sina ställen MEN...
... I skogen finns något fantastiskt. Titta ska ni få se...
Detta är Syarelyckan
Här bodde det, i mitten av 1800-talet, en familj med 10 barn.
Jag har fått höra att fru Catarina ibland var ensam med alla barn då hennes man Bengt var tvungen att resa till marknader för att få enekorgarna dem sålda.
En del av barnen var för små att följa med Catarina i skogen för att söka ene och för att hindra de små barnen att bränna sig på spisen när hon gick ut var hon tvungen att knyta fast dem i rep som var lagom långa för att inte barnet skulle kunna nå den glödheta spisen.
Om det är sant vet jag inte men visst kan det ha varit så.
Går man vidare på skogsstigen från Syarelyckan kommer man snart fram till nästa bodställe, Gretelyckan.
Det var här i Gretelyckan som Alfred från Syarelyckan hittade sin blivande fru, Anna.
Jag undrar varför familjen Persson hade två barn som fick namnet Carl?
De föddes åren efter varann.
Ja, det kan jag säkert forska i.
Kom just på att min faster är med i styrelsen för "Tockarpsortens intresseförening".
Det är ändå bara för lite drygt hundra år sedan de bodde här.
Backstugorna ligger relativt långt in i skogen. Idag, är de svåra att upptäcka eftersom mossa och träd döljer dem väl. Vet du inte om dem eller om du inte stannar upp, går du förbi och har missat allt.
Men det vet du ju inte.
Och när vi är i Skåne tar vi, naturligtvis, ofta promenader.
Det finns så mycket vackert att se, om man ger sig själv tid (det har jag ju nämnt om tidigare).
Det finns en liten slinga i skogen, alldeles intill vårt hus, som kallas "Snöslingan".
Tyvärr tror jag att stormen Gudrun tog vägen förbi där, för väldigt många träd är borta och flera rotvältor och ris ligger kvar.
Nu ligger istället träd i staplade högar och riset ligger utspritt. Skogen känns inte detsamma. Den gör sig nästan inte förtjänt att få kallas "skog" på sina ställen MEN...
... I skogen finns något fantastiskt. Titta ska ni få se...
Detta är Syarelyckan
Här bodde det, i mitten av 1800-talet, en familj med 10 barn.
Jag har fått höra att fru Catarina ibland var ensam med alla barn då hennes man Bengt var tvungen att resa till marknader för att få enekorgarna dem sålda.
En del av barnen var för små att följa med Catarina i skogen för att söka ene och för att hindra de små barnen att bränna sig på spisen när hon gick ut var hon tvungen att knyta fast dem i rep som var lagom långa för att inte barnet skulle kunna nå den glödheta spisen.
Om det är sant vet jag inte men visst kan det ha varit så.
Går man vidare på skogsstigen från Syarelyckan kommer man snart fram till nästa bodställe, Gretelyckan.
Det var här i Gretelyckan som Alfred från Syarelyckan hittade sin blivande fru, Anna.
Jag undrar varför familjen Persson hade två barn som fick namnet Carl?
De föddes åren efter varann.
Ja, det kan jag säkert forska i.
Kom just på att min faster är med i styrelsen för "Tockarpsortens intresseförening".
Det är ändå bara för lite drygt hundra år sedan de bodde här.
Backstugorna ligger relativt långt in i skogen. Idag, är de svåra att upptäcka eftersom mossa och träd döljer dem väl. Vet du inte om dem eller om du inte stannar upp, går du förbi och har missat allt.
Men det vet du ju inte.
Allt är inte som det verkar
Allt är inte lugnt och stilla.
Om man bara ger sig tid kan det mest fantastiska dyka upp.
Jag tror vi stressar för mycket. Vi ger oss inte tid att stanna upp, andas in och njuta. Vi rusar liksom bara förbi.
Det är så mycket som måste göras.
Se bara på detta enkla fönster från ett gammalt brygghus.
Hur intetsägande som helst för den som rusar förbi. Syns knappt, eller hur?
Vi går aningen närmare...
Vi bestämmer oss för att ge oss tid till att titta....
Stanna upp!!
Andas in......
Men vänta nu.... Var kom de ifrån? Fanns de här innan?
Nya andetag, andas in, andas ut....
Blunda
Titta igen
Om man bara ger sig tid kan det mest fantastiska dyka upp.
Jag tror vi stressar för mycket. Vi ger oss inte tid att stanna upp, andas in och njuta. Vi rusar liksom bara förbi.
Det är så mycket som måste göras.
Se bara på detta enkla fönster från ett gammalt brygghus.
Hur intetsägande som helst för den som rusar förbi. Syns knappt, eller hur?
Vi går aningen närmare...
Vi bestämmer oss för att ge oss tid till att titta....
Stanna upp!!
Andas in......
Men vänta nu.... Var kom de ifrån? Fanns de här innan?
Nya andetag, andas in, andas ut....
Blunda
Titta igen
Njut!!
Ha-ha kul va'?
Ja, det var lite tokigt, jag håller med men orden, det är vad jag skrev som var det viktigaste.
Själv är jag en fena på att hinna med. Duktig som attan, om jag får säga det själv men vad kommer jag ihåg? Dagarna bara rusar förbi.
Härom dagen träffade jag och Ludde, Kenth. Jag passade på att tacka honom och Ann för den trevliga nyårsfesten.
"Tack för igår", sa jag.
"Träffades vi igår?", undrade han.
"Vad är det för dag?"
"Lördag"
Då undrade jag var torsdagen och fredagen tagit vägen.
Ja, det var lite tokigt, jag håller med men orden, det är vad jag skrev som var det viktigaste.
Själv är jag en fena på att hinna med. Duktig som attan, om jag får säga det själv men vad kommer jag ihåg? Dagarna bara rusar förbi.
Härom dagen träffade jag och Ludde, Kenth. Jag passade på att tacka honom och Ann för den trevliga nyårsfesten.
"Tack för igår", sa jag.
"Träffades vi igår?", undrade han.
"Vad är det för dag?"
"Lördag"
Då undrade jag var torsdagen och fredagen tagit vägen.
Nu kikar vi in... häng med!
Det blev ingen snö på julafton det här året heller.
Ja, det hör väl egentligen inte till ovanligheterna.
Men visst hade det varit vackert med lite vitt på marken åtminstone.
Under dagen höll vi mest till i köket.
Det är ju en del som ska fixas trots att vi varje år försöker dra ner på både julmat och klappar.
Alla har ju just sin favorit på julbordet som man inte vill vara utan.
Mina absoluta favoriter är gravad lax, sill, Jansson, köttbullar och ett eller flera revbenspjäll. Egentligen är det själva "gnaget" jag är ute efter och det snor jag från andra som inte har vett att använda sina tänder och gnaga. Men det gör inget att andra inte fattat. Det gynnar ju bara mig.
Följ med till köket...
Oj, här är mamma alldeles ensam och har ingen som hjälper till.
Jo, det har vi faktiskt gjort.
Nyheter för i år är alla byttor med grönsaker. Har väl aldrig haft det tidigare men Tina har önskan om det och det gynnar faktiskt hela familjen.
Jag trodde att julskinkan hade rymt men den finns i vänstra hörnet.
Vi låter mamma stöka klart och ser oss runt lite.
Klockan närmar sig 14 och grabbarna grus har just slagit upp sina ljusblå. Vad gör de en dag som denna? Slär in julklappar till sina mammor kanske?
Vi smyger och ser efter.
Åh, inte visste jag att vi ska få tangentbord i julklapp.
Ja, här satt de i allafall, Tim och Kenneth.
Vi går vidare.
Vem satt framför Tv'n?
Jo, Isabell, min systerdotter.
Hon gillar inte att bli fotad så nu går vi raskt vidare för att söka efter någon som vill fotograferas.
Men tjena, där står ju Tina.
Man ser att det är julafton på det röda bandet. Hon har kommit för att hjälpa till i köket, tror jag bestämt.
Vi smyger tillbaka och ser hur det går för mamma.
Jaha, har pappa kommit för att hjälpa till? Ja, klockan närmar sig väl 15 nu och då ska han servera glögg till "Kalle Anka". Det är ett stort ansvar som varar hela dagen, kan jag tycka. Men att skålla mandlar och fixa med tillbehör ingår inte i ansvaret. Jag vet inte om det ingår mer. Har faktiskt inte tänkt på det ( i 50 år!!!).
Hoppsan, var kom hon ifrån?
Ja, detta är min syster Lena. Hon måste ha varit osynlig när de andra korten togs för hon satt banne mej inte där för ett ögonblick sedan. Glad är hon ju. Väntar på tomten kanske.
Så fick även vi vara med på bild.
Nä, här kan vi inte stå och tramsa.
Nu ska vi se hur fin julgranen är.
Flickorna klädde den kvällen innan och pyntade också rummet med allt vad de hittade i julpyntarlådan.
Ja, så fick jag min jul med mina nära och kära. Det var min bästa julklapp (den andra var en spikmatta kan jag ju tillägga lite försiktigt).
Nu har jag själv blivit så där tråkig som jag tyckte att min mamma var när hon sa så där och det skulle jag minsann aldrig säga.
Ja, men så är det. Jag fick den underbaraste, vackraste och varmaste jul som jag någonsin kunde önska.
Så blev det jul
Fantastiskt, det blev jul i år också!
En jul med mina nära och kära.
Jag saknade Luddes barn och barnbarn men de hade det bra på andra ställen.
Vi kom till Skåne den 22 december.
Det fanns ingen snö men vädret var vackert.
Där bakom träden ligger mitt smultronställe. Då är vi nära!
På ängen brukar korna beta på somrarna. I somras var det en tjur och tretton kor (en del kalvar inräknat). Ängen är stor och korna går alldeles invid huset där Ludde och jag bor.
Nu ska vi bara köra en liten bit till, svänga vänster....
...och följa grusvägen ner.
Den lilla vägen har en stark inverkan på mig.
Från det här hållet fylls jag av längtan och glädje. Jag kan nästan inte bärga mig.
Där inne i huset väntar mamma och pappa. Vi har inte setts sedan i somras.
Jag tror att jag har världens underbaraste föräldrar.
Från andra hållet, när vi ska åka hem, fylls jag av sorg och rädsla över att allt kanske inte kommer att vara för evigt.
Jag vet att det dröjer tills vi ses igen. A
Vi tittar in i huset en annan dag och återupplever julen. En jul med värme. En jul med kärlek.
En jul med mina nära och kära.
Jag saknade Luddes barn och barnbarn men de hade det bra på andra ställen.
Vi kom till Skåne den 22 december.
Det fanns ingen snö men vädret var vackert.
Där bakom träden ligger mitt smultronställe. Då är vi nära!
På ängen brukar korna beta på somrarna. I somras var det en tjur och tretton kor (en del kalvar inräknat). Ängen är stor och korna går alldeles invid huset där Ludde och jag bor.
Nu ska vi bara köra en liten bit till, svänga vänster....
...och följa grusvägen ner.
Den lilla vägen har en stark inverkan på mig.
Från det här hållet fylls jag av längtan och glädje. Jag kan nästan inte bärga mig.
Där inne i huset väntar mamma och pappa. Vi har inte setts sedan i somras.
Jag tror att jag har världens underbaraste föräldrar.
Från andra hållet, när vi ska åka hem, fylls jag av sorg och rädsla över att allt kanske inte kommer att vara för evigt.
Jag vet att det dröjer tills vi ses igen. A
Vi tittar in i huset en annan dag och återupplever julen. En jul med värme. En jul med kärlek.
