Att promenera är härligt tycker vi.



Och när vi är i Skåne tar vi, naturligtvis, ofta promenader.
Det finns så mycket vackert att se, om man ger sig själv tid (det har jag ju nämnt om tidigare).
Det finns en liten slinga i skogen, alldeles intill vårt hus, som kallas "Snöslingan". 
Tyvärr tror jag att stormen Gudrun tog vägen förbi där, för väldigt många träd är borta och flera rotvältor och ris ligger kvar.
Nu ligger istället träd i staplade högar och riset ligger utspritt. Skogen känns inte detsamma. Den gör sig nästan inte förtjänt att få kallas "skog" på sina ställen MEN...
... I skogen finns något fantastiskt. Titta ska ni få se...

Detta är Syarelyckan




Här bodde det, i mitten av 1800-talet, en familj med 10 barn.





Jag har fått höra att fru Catarina ibland var ensam med alla barn då hennes man Bengt var tvungen att resa till marknader för att få enekorgarna  dem sålda.
En del av barnen var för små att följa med Catarina i skogen för att söka ene och för att hindra de små barnen att bränna sig på spisen när hon gick ut var hon tvungen att knyta fast dem i rep som var lagom långa för att inte barnet skulle kunna nå den glödheta spisen.
Om det är sant vet jag inte men visst kan det ha varit så.





Går man vidare på skogsstigen från Syarelyckan kommer man snart fram till nästa bodställe, Gretelyckan.
Det var här i Gretelyckan som Alfred från Syarelyckan hittade sin blivande fru, Anna.



Jag undrar varför familjen Persson hade två barn som fick namnet Carl?
De föddes åren efter varann.
Ja, det kan jag säkert forska i.
Kom just på att min faster är med i styrelsen för "Tockarpsortens intresseförening".



Det är ändå bara för lite drygt hundra år sedan de bodde här.
Backstugorna ligger relativt långt in i skogen. Idag, är de svåra att upptäcka eftersom mossa och träd döljer dem väl. Vet du inte om dem eller om du inte stannar upp, går du förbi och har missat allt. 
Men det vet du ju inte.