Tänk så fort tiden går.

Jag har mina "milstolpar" då saker och ting ska ske.
Åh vips, så är det förbi. Nästa "milstolpe" , och likadant igen.
Det som har varit, har varit och det som är gjort är gjort.
Hur gärna jag än skulle önska går det ju inte att ta tillbaka tiden.
Det vet vi ju alla.



Ibland går allt som på räls.
Visst finns det hinder även då men de är enkla att komma förbi och vissa blev inte heller de hinder jag förutsatte.
Det finns mörker och det finns ljus och vägen är lätt att gå. 
Jag kan trots allt blicka lång väg framåt. Det finns förhoppningsvis så mycket av vägen kvar.

Jag är inte rädd att se bakåt heller.
Minnen, minnen det är vad jag har kvar från den väg jag gått.
Vad skulle jag göra utan mina minnen?
Vilka är mina ljusaste minnen då?
Naturligtvis mina barn.
Med barnen medföljer också andra vägar.
Vägar som jag inte skulle gått eller valt om de inte funnits i mitt liv.
 


De har lett mig på okända sträckor.
Inte nödvändigtvis enkla, tvärtom. 
Det har funnits hinder jag aldrig ens skulle kunna drömma om. 
Ibland på det absolut mest brutala sätt. 
Men vägarna har också gett den största glädje, lycka, kärlek, kunskap och lärdom.

Jag ser framåt och  med viss nyfikenhet, även mot nästa krök.
En krök behöver inte betyda fara.
Den kan betyda förändring, trygghet, lycka och harmoni.
Så visst är jag nyfiken om vad som komma skall.

För ser det inte lite ljusare ut där borta?
Jag slutar aldrig att hoppas och tro.
Jag ger inte upp för något jag tror på.
Jag tror på livet.
Jag går vidare... 



...trots att stegen blir lite tyngre och trots att jag är medveten om att nästa kliv kan vara det som tar ner mig.
Men eftersom jag, tack och lov, är totalt omedveten om vad framtiden har i sitt sköte så fortsätter jag min färd. 
För om jag inte gjorde det skulle jag heller aldrig få vara med om vad  eller vem som väntar.



Där står Hon, med stort H. Hon står vid en krök.

Idag är det hennes sista dag som 18-åring.
För 18 år, 364 dagar, 15 timmar sedan befann hon sig vid en annan krök.
Hon tog sats och kom till mig.
Hon har under hela sin tid gett mig minnen.
Minnen som aldrig bleknar.
Jag är så tacksam.

Lyckans minut

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."

Erik Lindorm