Så är det då dags igen! Den här gången bär det av hem till Barbro.
Jag lämnar partykoftan hemma den här gången.
Det går nog lika bra att "parta" utan den.
Dessutom har jag andra.

 Den här lilla gruppen litar jag inte riktigt på i dessa "jakttider". 
Vi har så olika uppfattningar på vad som är roligt.


                                                                                                                                

         














Jag känner att något inte stämmer och vet inte vad jag kan göra åt det.

Andra känner inte alls som jag. De tar det med ro och tycker att allt är så roligt, så roligt SÅ.




Lena sitter lugnt och stilla och känner ingen oro. 
Förstår hon inte att hon också är ett offer?
Vi ska offras offentligt!
Vi ska hängas och flås!!! och hon sitter och tittar i agendan för attt se vilken dag som skulle passa??
Hur är det möjligt?


Förra helgen tjuvlyssnade jag på när Lotta viskande berättade för Ludde om vad som tänkts.
Då sa jag, "NEJ!"
Jag stampade med foten, alá "före detta arbetskamrat" och sa än mer NEEJ!
Vad fick jag för svar?
"Det är bara så att du får acceptera det", säger hon, som jag trodde var min vän och som ville mig väl.
(Ja, det vet jag väl att hon vill, trots allt, men lyssna på mig??? Nähäädå!)


SPORT, SPORT, SPORT!
Hela Sverige består av sport och dansband. Men av dessa två fruktansvärda alternativ är sport det värsta.
 Det är det tråkigaste av alla aktiviteter.
Är det inte femkamp (alltid denna ständiga tävling) så är det något annat "trevligt" inom sport och tävling.
Så innerligt URTRIST!!!!!!!!!!!!!!
Okej,okej jag skrattar ibland..... åt andra.

Vad finns kvar? Ja, det har vi ju talat om tidigare.
Köra rallybil tilltalar inte heller längre. Det kunde man ha tänkt på tidigare, i mina ungdoms dagar.
Nu finns det två alternativ...


Simhopp?
Jag ser mig själv på trampolinen med en liten käck volangbaddräkt...




Magdans.... Hur kul blir det?







Jag känner mig osäker och otrygg.




Jag går till alla möjliga "förstå-sig-påare" som säger att jag måste bli bättre på att sätta gränser för vad jag accepterar och inte. (Ja, jag har ju lite svårt för det.)  Men när jag väl mobiliserat kraft, blivit starkare och äntligen ska säga ifrån, lyssnar de inte. 

Det var ett evigt gnäll idag, ser jag.
Vad gör mig glad då?