Rosendalsgården i Huddinge kyrka
I måndags gjorde vi en utflykt till Huddinge kyrka.
Det var inte bara en utflykt utan snarare en sammankomst.
Vi hade bestämt möte där med "pensisarna" från Rosendalsgården. Vi skulle tillsammans få vara med om en
första adventsandakt.
Det var vintervitt och kallt.
Som en vintertavla, en målning av en okänd konstnär som levde för länge, länge, länge sedan.
Vi väntade in färdtjänstbussarna och hjälpte våra vänner den sista biten in i kyrkan.
Många pensionärer hade rullatorer, andra rullstolar och ett fåtal kunde gå med hjälp av stöd.
Att vi fyllde en stor funktion fanns ingen tvekan om.
Allt tog sin tid. Rullstolar samt rullatorer placerades omsorgsfullt i kyrkan.
De tar stor plats och alla vill ju se och höra så bra som möjligt.
Det är fantastiskt viktigt för oss att vara tvungna, för någon annans skull, att dra ner på tempot.
Våra unga fötter springer lätt och fort. Våra unga ögon ser. Våra unga hjärnor registrerar snabbt och våra unga muskler har lätt att lyfta fötter och ben för att förhindra att vi ska snubbla eller halka. Sådant sker blixtsnabbt och självklart för oss.
Men här, vid Huddinge kyrka, tillsammans med våra vänner från Rosendalsgården,
stannade tiden upp ett ögonblick.
Återigen kommer Neil Armstrongs klassiska ord till min hjärna:
"Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten."
Ja, jag vill verkligen ge våra elever en stor eloge. Jag vill att de ska förstå sitt oerhörda värde och hur mycket värme och glädje de skänker, bara genom att vara sig själva.
Det var fint i kyrkan, högtidligt.
Vår präst var fantastiskt go' med både personal och pensionärer från Rosendalsgården. Hon känner dem eftersom hon brukar vara där.
Hon berättade om advent, Josef, Maria och det lilla Jesubarnet, om ljuset som visade vägen till stallet.
Vi avslutade gudstjänsten men att sjunga "Nu tändas tusen juleljus".
Det vankades adventskaffe på Klockargården. Men att komma dit tog också sin lilla tid. Två av våra elever fick dela ut en liten gåva från kyrkan till pesionärerna, ett litet adventsljus.
Det blev kö för att komma ut, en kö av rullstolar och rullatorer som långsamt, mycket långsamt slingrade sig mot Klockargården.
En pojke i vår klass paxade för tant Vega. Han körde henne i rullstolen som om hon vore av kristall och han hjälpte henne till toaletten, stod sedan troget utanför och väntade på henne. Det var hans tant Vega. De satt och fikade vid samma bord. Tant Vega skämde bort honom och hans kompisar med lussebullar, pepparkakor, mandariner och godis.
Vad några ögonblick kan stråla.
Jag får en deja vu känsla men ändå inte.
För inte alltför länge sedan, det känns som om det vore igår, körde jag mina barn i barnvagn, strax efter införskaffades en lära-gå-vagn. De lärde sig att gå med stöd, hålla någon i handen... Jag gav dem all min kärlek, tid och kraft. Jag såg de där ögonblicken som strålar.
Egentligen gav jag inte så mycket. Jag gav bara av mig själv. Det kostade inte på men jag blev rik, dubbelt upp.
Idag var det många miljonärer som lämnade Klockargården i ögonblick som strålar. 
Rättegång i Huddinge tingshus
Så kom då den där dagen då jag skulle infinna mig i Huddinge tingshus.
På den tiden gick Huddingevägen precis utanför huset.
(Just där råkade jag år 1978 köra mot rött ljus, två gånger under en femminuters period. Hur det är möjligt ska jag förklara:
Jag var så säker på att det skulle slå om när jag kom farande i pappas bil sent på natten men icke.
Det var illande rött när jag passerade.
Då fick jag så dåligt samvete.
Jag stannade och backade tillbaka.
Stod så och väntade länge.
Ingenting hände.
Efter flera minuter körde jag en andra gång, trots att det var rött. Nog om detta...)
Usch, så dåligt jag mådde när jag kom dit.
Jag och alla andra brottslingar. Hur förklarar jag det för mina barn?
Kom till rätt våning, i god tid. Satt ner och väntade.
Med jämna mellanrum sprakade det till i högtalarna som förkunnade vilka mål det gällde och i vilka salar.
Panik 1) Hjälp! De sa namnet på den misstänkta. Åh, Göta Petter, nu skulle mitt namn klinga ut i hela Huddinge.
Skrap, skrap, rassel, rassel, högtalarna skrockade och skränade: "Mål (minns ej) Maria Österlind, sal (minns ej)."
Jag kände mig som tjuren Ferdinad när han försiktigt kikade in på tjurfäktningsarenan i Madrid.
Jag öppnade dörren till rättssalen...
Panik 2) Varför var de så många vid halvmånebordet; en, två, tre, fyra, fem och så hon som fick sitta lite lägre. Hon med någon konstig skrivmaskin.
Panik 3) Vad säger man när man gör entré i en rättssal? Tjena? Nä. God eftermiddag? Nää. Vad säger man???
Panik 4) Vart ska jag sitta? Här vid dörren kan jag ju inte stå hela dagen. Damen i mitten talade om att jag kunde slå mig ner på platsen som var närmast.
Jaha, tack.
Jag var så rädd och orolig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Tantadorum i mitten läste upp en del saker som hade med min fd. trådlösa telefon att göra. Jag hörde inte. Men jag vågade inte heller be henne att upprepa sig.
Rättssalen andades ond bråd död, ångest blandat med unken luft och damm och allt annat än hopp.
Är det alltid så i rättssalar?
Så plötsligt kom en röst mitt emot mig.
En mansröst som var både provokativ, otrevlig och samtidigt fylld med triumf.
Panik 5) Var kom han ifrån? Hade han varit där hela tiden? VEM var han. Att inte "Tantadorum" körde ut honom.
Han bad mig svara på frågan.
Panik 6) Vilken fråga?
Jag frågade honom just det, i exakt samma attityd och ton som han använde till mig.
Då gav han mig blickar som kunde döda.
Jag försökte ge tillbaka, en likadan blick som skulle gå tvärs igenom honom och orsaka skakningar, rädsla och viss instabilitet men jag hade tydligen inte övat så bra på dessa blickar så jag sänkte istället min blick och bad honom, med mjuk, sammetslen röst att upprepa frågan.
(Kvinnans list övergår mannens förstånd...)
Och så var sagan slut för denna gång.
När jag kommer ihåg (inga garantier) ska jag fortsätta såpan i Huddinges rättssal anno 1990 ♥
Sjukgymnastik
Idag blev det åter dags för sjukgymnast och sjukgymnastik.
Det är en upplevelse i sig att få krämporna mindre krämpande
men det är också en upplevelse att vara i sin egen lilla träningsvärld.
Först fick jag träffa Silvio Cannava, min sjukgymnast.
Han är fantastiskt duktig trots att han sliter och drar i mig.
Idag skällde jag lite på honom för det gjorde så förbenat ont men
slitet och dragningarna har gjort mig en stor glädje.
Just nu är jag allra mest glad över att min armbåge går att räta ut.
Efter fem eller sex år med en idiotisk armbåge som vägrat att kunna sträcka ut sig har jag nu blivit vän med den igen. Jag vann...
Efter besöket hos Silvio ställde jag mig på springbandet.
I med hörlurarna och på med musik, högt.
Rammstein, Du Hast, spelades om och om igen.
Det är tung musik och det är tungt att springa.
Jag var helt inne i mitt spring och min musik och hörde inte mina egna tunga dunsar på bandet.
Jag förstod det däremot när jag såg att damernas peruker lättade från deras huvuden och att de hade svårt att hålla sig kvar i sadeln varje gång mina fötter nådde mark.
Det dunsade hårt från springbandet vill jag lova.
Favorit i repris, "Naturen är så vacker"
Skogen skall vara en skog för all växtlighet oberoende av art, geografisk läge eller ekonomiska förhållanden.
Omsorgen skall inom varje skog vara likvärdig varhelst den finns i landet.
Den svenska skogen skall ge all växtlighet en bra grund att stå på.
Man kan finna de mest underbara i naturen och man behöver inte ens söka.
Det bara står där, mitt framför näsan.
Tänk när den här tallen slog rot, för länge, länge sedan, inte tänkte den att
"Jag kommer att vara annorlunda när jag växer upp."
Tallen slog rot och blev just den tall som den var ämnad att bli, ensidig men ändå så full av kraft,
så annorlunda och så vacker.
Kanske har just den här tallen verkligen fått kämpa för sin överlevnad.
Kanske var inte förutsättningarna de mest gynnsamma.
Den kommer att klara sig.
Andra hade en god start
Som fick allt vad som krävdes för att få ett lyckat liv men valde att gå sin egen väg,
bort från tryggheten, mot det okända, farliga.
Det farliga som ständigt krossar och knäcker och som långsamt suger ur livet.
Livet är bara en skör tråd och minsta lilla blåst kan få förödande konsekvenser
eftersom det inre är så försvagat och då är det lätt att knäckas och knäckas igen.
Känslan av rotlöshet gnager sig långt in under barken, så djupt att den når själva kärnan, hjärtat.
Självkänslan är knäckt och man duger bara när man är
klädd i grönska för då syns inte skadorna och ärren så tydligt.
Visst finns det liv.
Visst finns det hopp och det gäller att bygga upp sig igen.
Men kanske måste man få hjälp och stöttning och också någon som talar om vilken väg man ska gå.
Och någon som talar om att man duger.
Hamnat fel
I naturen kan man se skönheten hos de som "hamnat lite fel".
De står där, lite taniga och annorlunda, helt ensamma.
De har ingen i sin familj i närheten. De är så vackra i sitt försök att vara med och dela på jordens näring.
De andra, lite tuffare träden som gran och tall, står bakom som skydd för de kommande stormarna.
Här i naturen får alla en chans.
Fröet får själv gro och se om det här är en bra plats att växa upp på.
Kanske kommer det att ta längre tid för detta lärkträd att bli stort men om det blir det en dag, tänk då på vilken otrolig utveckling det har gjort.
Kanske var det inte alls så gynnsamt för ett litet lärkträdsfrö att gro här men det gjorde det, mot alla odds.
Och trädet kommer att bli lika vackert som alla andra lärkträd.
Det behöver bara några fler år på sig för att komma ikapp.
Svårt att vara den man är
Vattnet har många olika sidor.
Det är så lättpåverkat av andra.
Vinden som gör ytan orolig.
Minsta lilla pust får ytan att krusa sig.
Regndropparna som ser till att splittra den spegelblanka ytan.
Molnen som färgar vattnet oattraktivt gråsvart.
Fiskarna som just vill få sina ringar på ytan.
Och vattnet går med på allt, kanske för att få vara i ett med naturen.
Vattnet rår inte över det som sker. Det bara blir...
Vattnets egen vilja är att fyllas på och tömmas ur i ett jämnt flöde för att hålla sig friskt.
Och om vattnet får vara sig självt vill det bara spegla naturens storhet och skönhet.
Det vill ge dubbelt upp av allt som finns.
Och ibland när vattnet är sig självt får man uppleva det.
Det kan ta lång, lång tid men
att få se det stora, är väntan värd.
Alla ska vara lika
Tänk så tråkig naturen skulle vara om alla våra skogar såg ut exakt så här, planterade träd.
Alla träd var av samma sort, tallar, raka och höga.
De planterades vid samma tidpunkt och plats.
Nu har alla hunnit växa och utvecklas lika mycket.
För de är ju lika gamla.
De som inte var godkända de första åren, de som växte lite knackigt, krokigt eller inte alls, passar inte in här. Inte i den raka fina skogen. Här finns ingen omsorg eller överseende.
Här ska alla passa in vare sig det är möjligt eller ej.
Att komma ny hit är inte lätt. Och lyckas det, mot alla odds är alla dessa träd redan en skog.
Ljuset når inte ner till de nya, lägre plantorna.
Det kommer nog att försöka platsa in ... för att sedan krossas och knäckas.
Ett annat alternativ, för att överleva, trots sin litenhet, är att växa aggressivt, på bekostnad av de andra.
Krossa eller krossas.
Så är det i skogar som planterats av människor.
Där får inte träden bli vad de var ämnade för.
De är inte riktiga skogar.
De blir tråkiga och intetsägande.
Vart tog skoglagen, "En skog för alla", vägen?
Nu är det snart jul och våra barn ska få betyg.
Undrar varför jag kom att tänka på "planterad skog"?
Trisse-man och Maja-min
Har inte så mycket tid till att skriva
men tänker ändå ge ett par bilder av mina pälsbollar.
Japp, det var det.
Har man inget vettigt att säga ska man vara tyst, har jag hört.
Huschalingen sicket väder
Varje år är det samma sak.
Varje år står jag lika frågande; "Kommer det snö allaredan?"
Varje år är det lika panikartat med vinterdäcken.
Varje år undrar jag om däcken duger en vinter till.
Varje år tycker jag lika illa om snöblasket som behagar klafsa ner våra vägar.
Idag kom den i allafall, den första snön.
Plötsligt blev världen svartvit igen, på ett gammeldags vis.
Till skillnad mot de färger som visade sig i helgen.
Jahapp, så var de vackra färgernas tid förbi och ögonen får ställa om sig till svarvitt.
Undrar om det spar energi det här med att inte behöva omvandla intrycken till så många olika starka färger.
Kanske behöver vår hjärna dessa färglösa dagar för att vila sig, samla energi, för att sedan kunna ta till sig så mycket mer.
Kanske är det så?
Emaljskyltar
Tänk så lite det behövs för att man ska dra på smilbanden
Ludde och jag begav oss till Mångfaldens Hus, igen.
www.mangfaldenshus.com
Ja, jag vet att jag kommer hem med saker som jag inte har en aning om att jag behöver.
Förra gången blev det ju ett diskställ
och vykortshållare. Vykortshållare blev det i dag också, tre stycken!
Och då undrar jag bara: När fick man ett vykort sist?
Men om det kommer så har jag nu x antal hållare för dem.
Idag blev det också en måste-bara-ha-grej.
Ett öppningsbart järnskrin.
Sen fanns det annat som kan vara bra att ha kvar till nästa gång.
(Klicka på de små bilderna så blir de större, magic.)
Och så smilbanden, emaljskyltar
Ludde var också go och gla'.
Han fick fika och våffla.
Brott mot radiolagen
En sensommardag 1990 satt jag fridfullt och hade precis börjat att ammade Tina.
Tim var uppe på loftet och tittade på TV då det knackade på dörren.
Tina hade somnat så jag lade henne i hennes säng innan jag öppnade dörren.
Utanför stod två ganska unga människor, en man och en kvinna.
De berättade att de kom från polisen, de var civila liksom deras bil, tack och lov.
Jag kände mig illa till mods.
Vad hade hänt?
Hade någon dött?
Fanns det någon "skummis" i trakten?
Jag blev så rädd att alll mjölk rann ur mina bröst och orsakade tefatsstora ringar på min ljuslila morgonrock.
Jag bad om ursäkt för det och poliserna log.
De fortsatte att le när de frågade om jag var jag.
Vem skulle jag annars vara?
"Ja", sa jag. Vad nu jag hade med allt att göra.
"Och du har en olaglig bärbar telefon?", fortsatte de.
"Nej, den är inte olaglig", försökte jag övertyga dem.
"Jo, det är en tiominnes telefon som sänder på upptaget-ton", envisades de och fortsatte:
"Vi har pejlat in den. Kan vi få se den?"
Tiominnes telefon, må så vara men va' då sända på "upptaget-ton"?
Jag fick ju signaler när jag ringde, inget upptaget pipande.
Så där hade nog konstaplarna fel.
Jag bad dem att komma in och bjöd dem på kaffe.
(Typiskt mig va', Tim?)
Tim blev nyfiken och undrade vilka "gästerna" var.
"Polisen", sa jag lite mumlande, flyende.
Tim, drygt två år, blev mäkta imponerad (på den tiden) över att hans mor hade så fina vänner och serverade dem kaffe i sin lila morgonrock med mörka tefatsstora mönster i surt luktande frotté.
Ja, så satt vi då vid köksbordet, poliserna och jag.
De fick se telefonen och ville veta varifrån den kom.
"Från USA", sa jag upriktigt.
"Vem har fört in den till Sverige?"
"Det säger inte jag för det var jag som bad att få den."
"Men då kan du fällas för insmuggling."
"Jaha", sa jag. "Då får det bli så."
"Sen kan du fällas för brott mot radiolagen."
"Jaha", sa jag. "Varför det?"
"Din telefon sänder på en annan frekvens, på upptagetton, och ger störningar till andra.
Godkänner du att vi tar telefonen för konfiskering?"
"Ja, ta den och jag erkänner mig skyldig till allt ni har att föreslå."
Vi skildes åt efter ett par timmar.
Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt.
Jag hade ju inte en aning om att telefonen var olaglig.
Jag trodde att det var som att köpa kamera i Japan.
Men nu var säkert allt löst.
Jag hade inget att oroa mig för.
De hade telefonen och jag hade erkänt mig skyldig till både
insmuggling och brott mot radiolagen (trots att det rörde sig om en telefon).
Jag fräschade till mig
och andades ut.
Lugnet lade sig över Jaktvägen.
Till nästa morgon då min nyvunna vän, polisen, ringde.
Han talade om att det skulle bli rättegång men att det inte längre fanns misstanke om insmuggling.
Hur otroligt det än låter, tro det eller ej men rättegång blev det.
I gamla Tingshuset i Huddinge.
Morfar fick sitta barnvakt medan jag, modern till barnen, skulle infinna mig i rättssalen.
Men det är en annan historia.
När jag kommer ihåg ska jag skriva den.
