Idag blev det åter dags för sjukgymnast och sjukgymnastik.

Det är en upplevelse i sig att få krämporna mindre krämpande
men det är också en upplevelse att vara i sin egen lilla träningsvärld.

Först fick jag träffa Silvio Cannava, min sjukgymnast.
Han är fantastiskt duktig trots att han sliter och drar i mig.
Idag skällde jag lite på honom  för det gjorde så förbenat ont men 
slitet och dragningarna har gjort mig en stor glädje.

Just nu är jag allra mest glad över att min armbåge går att räta ut.
Efter fem eller sex år med en idiotisk armbåge som vägrat att kunna sträcka ut sig har jag nu blivit vän med den igen. Jag vann...

Efter besöket hos Silvio ställde jag mig på springbandet.
I med hörlurarna och på med musik, högt.
Rammstein, Du Hast, spelades om och om igen.
Det är tung musik och det är tungt att springa.

Jag var helt inne i mitt spring och min musik och hörde inte mina egna tunga dunsar på bandet.
Jag förstod det däremot när jag såg att damernas peruker lättade från deras huvuden och att de hade svårt att hålla sig kvar i sadeln varje gång mina fötter nådde mark.
Det dunsade hårt från springbandet vill jag lova.