Blev bjuden på annorlunda mat häromdagen



Tina hade köpt en maskin som skivar i spiraler.
Jag fick smaka på "spiraliserad" gammal gurka (som påminde om överkokt, vattnig spagetti) med "spiraliserat" äpple i långa härliga girlanger och en touch av kanel.
Smakade faktiskt ganska gott men annorlunda.




Igår blev det dags igen.
Det är härligt att vara smakpanel och få godsakerna serverade.
Jag satt och sökte inredningsdetaljer på nätet och Tina stökade i köket.



En semla kom fram med mandelgrädde.

Smask, tugg, tugg.

Fantastiskt goda chokladbollar.



Vad allt detta goda innehåller kan ni se på Tinas blogg för jag vet att det står där
eftersom jag snott/lånat bilderna av henne.

Klicka på länken:

www.tiner.blogg.se

Ett behagligt liv.



Nu, när kylan kommit, sitter vi ofta framför vedspisen i köket.
Till och med Fröken Rut kommer in ibland, visserligen fortfarande
fräsandes och morrandes men hon kommer trots all in.
Framsteg.



Det är en viss charm med alla våra årstider.

Nu är det inte bara pelargoner som flyttar hemifrån.

Arlanda - London - Hongkong - Sydney - Christchurch.

Den 14 december ska Tina åka, alldeles ensam, på sitt livs resa, ja, det lär det bli för mig också.
Hon åker exakt en månad innan hon fyller 20 år.


Hon kanske blir borta ETT ÅR!


 

Resan bokades idag.
Jag är så glad för hennes skull. Hon gör alldeles rätt.
Men det gör ont.
Jag kommer att sakna henne så.

Hon är så stor för mig. Hon är ju mitt solljus.
 

Och ingenting kan man göra åt det?
Trodde ni ja'.

Jag står på kö till nästa års nobelpris.

Jag har en idé - så ovanligt?

Det finns influensor av svinig typ och det finns slängar av en det ena än det andra.
Trojanska häster hoppar i vår dator.
Och det är ingen dressyrtävling, vill jag påstå. 
Det är inte en liten släng av, precis.
Det är banne mig ardennrar.

Om man nu måste se positivt på allt, är jag glad att jag inte har just det viruset i mig.

Nu har vi en pytteliten extern dator som fått all vår viktiga information.
Där befinner sig just nu det viktigaste, som sparade bilder och mail (viktigare än så har jag inte).

De får inte komma ut än.
De sitter i karantän.

Nu till min idé:

Om jag får svininfluensan så kan väl någon ställa upp och ta hand om allt det viktiga som finns i mig - det tar inte stor plats - och sedan när min kropp är frisk får jag tillbaka det som varit borta.

Nä, det var ingen bra idé för det var inte så jag tänkte.

Ärligt, så tänkte jag att någon dum idiot kunde bli min virushårddisk, ta mitt virus och aldrig komma tillbaka mer.
Kan ta med sig fästingviruset också för den delen, om jag hade något.

Läser i tidningar, dagligen, om att det är överfullt av idioter.
Någon nytta kunde de väl göra.

BILD
(har som sagt ingen just nu)

Nu ger jag bara lite bilder.

Titta noga för detta är originalet.
Det kommer aldrig att skapas en kopia
och det har heller aldrig funnits något som är exakt likadant.

Det tog ett tag innan jag hade hjärta att skrapa bort det.

Nu har pelargonerna flyttat hemifrån.

Som alltid när någon flyttar så infinner sig en tomhet.
Jag vet att det är bäst för mina blommor att komma in till kyla och ljus.
(Då kunde de ju bo kvar hos Ludde, men inomhus, kan man tänka.
Ack nej, det går inte för där finns inte en hel växt kvar sedan katterna flyttade in.)

Jag vet att jag kommer att ha tid för dem men ändå.
De har trots allt flyttat.




De finns på den "pedagogiska verandan".
Vi träffas alla vardagar.
Men det är tomt hemma på tomten.

Hösten är förrädisk.

Ganska falsk, faktiskt, tycker jag.

Å ena sidan är den kristallklar, färgstark, oemotståndlig, bedårande vacker
men å andra sidan
hänsynslös och iskall.

Hösten ser till att klä av innan den bitande kölden sätter in.
Då, när marken och rötterna saknar skydd 
startar hösten sin förrädiska kamp,
kampen mot livet.

Kylan kryper sakta nedåt, dödar först de svaga,
de som bara fick ett år på sig att visa sin skönhet.
Går vidare till de som inte är särskilt motståndskraftiga.

Med hösten blir man blir förd bakom ljuset, lurad liksom
för de vackraste dagarna med klarblå himmel 
kan föra med sig de gudomligt vackra stjärnklara nätterna
som drar in ond bråd död.

"Det är naturen gång..."
Ja, må så vara men naturen kan vara och är grym.

Då kommer curligträdgårdsmästaren.

Jag hindrar naturens gång.
Jag bär in de som inte klarar en vinter ute.
Lägger på täckbark och löv på de stackarna som får stå kvar.
 
Jag ser till att det onda inte får hända.
Jag engagerar mig för det som för mig är värdefullt.
Jag skyddar det värdefulla, med all min kraft, mot allt ont.

Jag ger de svaga en chans att återigen få visa att de duger.
Att de, om de får chansen,
kommer att ge mig och andra mycket mer än vad det har kostat i omsorg från min sida.


Att vara svag är inte detsamma som att vara oduglig.
Att vara svag kan betyda styrka i rätt närhet och sällskap.

Så om jag tycker att någon är svag
är det kanske så att jag bör vända min blick.
Kanske mot mig själv.
Våga se mina egna svagheter för att göra min egen
styrka synlig.