Nu har pelargonerna flyttat hemifrån.

Som alltid när någon flyttar så infinner sig en tomhet.
Jag vet att det är bäst för mina blommor att komma in till kyla och ljus.
(Då kunde de ju bo kvar hos Ludde, men inomhus, kan man tänka.
Ack nej, det går inte för där finns inte en hel växt kvar sedan katterna flyttade in.)

Jag vet att jag kommer att ha tid för dem men ändå.
De har trots allt flyttat.




De finns på den "pedagogiska verandan".
Vi träffas alla vardagar.
Men det är tomt hemma på tomten.

Hösten är förrädisk.

Ganska falsk, faktiskt, tycker jag.

Å ena sidan är den kristallklar, färgstark, oemotståndlig, bedårande vacker
men å andra sidan
hänsynslös och iskall.

Hösten ser till att klä av innan den bitande kölden sätter in.
Då, när marken och rötterna saknar skydd 
startar hösten sin förrädiska kamp,
kampen mot livet.

Kylan kryper sakta nedåt, dödar först de svaga,
de som bara fick ett år på sig att visa sin skönhet.
Går vidare till de som inte är särskilt motståndskraftiga.

Med hösten blir man blir förd bakom ljuset, lurad liksom
för de vackraste dagarna med klarblå himmel 
kan föra med sig de gudomligt vackra stjärnklara nätterna
som drar in ond bråd död.

"Det är naturen gång..."
Ja, må så vara men naturen kan vara och är grym.

Då kommer curligträdgårdsmästaren.

Jag hindrar naturens gång.
Jag bär in de som inte klarar en vinter ute.
Lägger på täckbark och löv på de stackarna som får stå kvar.
 
Jag ser till att det onda inte får hända.
Jag engagerar mig för det som för mig är värdefullt.
Jag skyddar det värdefulla, med all min kraft, mot allt ont.

Jag ger de svaga en chans att återigen få visa att de duger.
Att de, om de får chansen,
kommer att ge mig och andra mycket mer än vad det har kostat i omsorg från min sida.


Att vara svag är inte detsamma som att vara oduglig.
Att vara svag kan betyda styrka i rätt närhet och sällskap.

Så om jag tycker att någon är svag
är det kanske så att jag bör vända min blick.
Kanske mot mig själv.
Våga se mina egna svagheter för att göra min egen
styrka synlig.