Så börjar det närma sig.
Det gäller att försöka hitta ett "mystiskt leende".

Ludde klarar det på första försöket

Själv har jag vissa problem med det.

Kanske är det så att ansiktsmusklerna är svårare att hitta ju äldre man blir.
 Jag menar de hänger ju mer och då krävs det naturligtvis mer kraft att få upp mungiporna.
Men nu är det så. Tiden är kommen.
Nu kommer det som inte går att ändra på. Och det är inte för inte att jag känner viss oro.
Det har ju gått så bra hittills, kommer det att ändras nu?

Det gäller ju att försiktigt smyga iväg.

Att inte synas så mycket.
Ni vet hon...Greta.
Vi har så mycket gemensamt, hon och jag.
Jag har lärt mig så otroligt bra trix från henne.
Att inte synas och att inte sticka ut, för mycket..
Det är då man blir kallad för "mystiskt fenomen"eller "Den gudomlige".




Ser ni?....
Hon har hatt och halsduk och ett fantastiskt leende.
Var är solbrillorna förresten?

Hatt, halsduk, solbrillor och ett mystiskt leende, var det.
Skål!
Japp, så där lagom så att jag smälter in i miljön.
Det är så lätt att överdriva och det vill jag ju inte.

Nu bär det snart iväg till sydligare breddgrader där jag bara får vara.

Ja, jag vet, man blir galnare med åren.
Så håll i er för än hänger kärringen med.

Äntligen ett sportlov som har snö, åtminstone den första dagen.

Jag blev så glad när jag såg att ungarna lurat med sig sina föräldrar till pulkabacken.
Vi mötte en liten pärla på ett par år. Hon var så bedårande i sina röda äppelkinder.
Tjock som en michelingubbe, röd och fin mössa och med blicken stadigt mot backen.

Naturligtvis hade jag inte kameran med mig, varken då eller under dagen idag men min fina utsikt från min balkong duger gott. Tyvärr kom jag ju på det här med fotografiet alldeles för sent på kvällen. Men det har också sin charm.



Jag skrattar för mig själv när jag tänker på Tina. Hon och några klasskompisar skulle göra ett skolprojekt under sportlovet. De bestämde sig för att cykla till Göteborg!??
Jamen mamma, (suck , stön, pust) det är ju vår då och Göteborg ligger faktiskt söder ut.
Ja, jag tänkte ju inte på det.
Varför ska man oroa sig när allt är så välplanerat?



Men jag är faktiskt inte särskilt orolig. Tina äger ju inte ens en cykel. Dessutom fick hon låna pappas släp. Hm... jag undrar varför?
 Jag pratade med henne alldeles nyss och hon sa att jag skulle bli avundsjuk om jag var där hon var för hon hade minsann både vedspis och utedass. Så de tältar i alla fall inte.

Här sitter en fattig mamma utan barn och får hålla tillgodo med elvärme och vatten klosett (och ett och annat tappat ruccolablad).



Men visst är jag den som har gett "Curlingföräldern" ett namn.
Nu sitter jag här och undrar om jag tog i för mycket vid sista "sopen" för tomt på ungdomar är det. Kanske flög de med i vinddraget.
Ruccolan, bladspenaten är också borta. Bortsett de små ruccolabitarna jag hittade på golvet.
Kanske är jag en "grovsopare" i curling?
Allt försvinner i min väg.

Men, men , men har man någonsin debatterat det som finns kvar???
VA'?
Det är så lätt att vara "förstå-sig-påare".
Jädra gnällspikar.
Jag kör med piasavakvastar både hemma och på jobbet och jag gör det öppet.
"Dr. Person har ett annorlunda stetoskop idag, eller?"
"Ja, det är en minidammsugare."
(Såklart, smygcurlare där. Statusskillnad naturligtvis. Måste ha högteknologi även i curlen. Kanske för att behålla patienterna. Tandläkaren rekommenderar "eltandborste" = smygcurling. Frisören vill sälja hårborstar, även till skalliga. Varför? Jo, det smygcurlar. Jag kallar det för PRAO.)
Utom Mona, förstås. Hon kunde se till att andra curlade.
"Sprring Rrogerr, sprring, soapa Rrogerr, soapa!" skrek hon på sin härligt breda skånska. Det var minsann inget hemlighetsmakeri om vem som var gammal/ny förälder.

Vad gör livet glatt?
Ja, nog är det väl inte bara isen?

Idag åkte vi till Mångfaldens Hus.
Har du inte varit där, åk dit.

www.mangfaldenshus.com

Vi köpte en hel del, som vi inte nödvändigtvis behövde men ack så roligt.



Det mesta runt omkring är till salu.


RÖDA RUMMET




Jag ville ha klockan. Men den var lite dyr och tiden brukar jag ju passa ändå.


DET ROMANTISKA RUMMET

Det tog tid att komma genom detta rum. Mycket att titta på.




Så vackert.

SOVRUMMET


Här kan man väl bara få vackra drömmar?

VANLIGA OCH OVANLIGA LAMPOR






Det är väl värt ett besök.

Så här har vi det i "Rucklet" idag.



Det har kommit fler hyresgäster. Inte odelat positivt för alla familjemedlemmar.
Fröken Rut förstår ingenting.
Hon ska vara råttjägaren och husse och matte ordnar och donar så att bytet ska få det varmt och bra.
Det är väl inte så konstigt att honn funderar på att ta kontakt med facket.

Här kommer hennes tankar:

Först såg jag bara ett par stycken och tänkte att det blir en enkel match men så fanns de lite överallt.
Snacka om "curlingverksamhet". Nu fixar de till och med hålet åt råttkräken. De behöver inte ens gnaga till det själva.
Det är bara att flytta in. Det kommer att vara kö i min kattlucka.
Tänk er själva. Ni har bråttom ut men det är kö en som i Ullared, alla råttor ska passera.
Där står jag och suktar efter fåglar och ekorrar.
När det väl blir min tur är ögonblicket förbi men råttkräken har det varmt och gott.





Ja, det är faktiskt tre stycken i hålet. En feg stackare som står lite "Kalle bakom".

Jag är jägaren. Den mest skräckinjagade på Skolvägen!




Trodde jag åtminstone.
Förr var jag i allafall en aktad jägare som gick min egen jaktstig. Inre en mus gick säker.
Nu ska jag börja umgås med de konstiga typerna, på hemmaplan?
Ja, jag undrar...

Kanske ska man ta sig en titt?
Jag kan ju kolla om det är något att sätta tänderna i.





Kanske är det så att det är ett nytt projekt från konstfack. Det händer ju så mycket konstigt där med, har jag hört.
Kanske är det så att husse och matte går på smygkurs där. Bäst att hålla sig lite cool.
(Kolla, Gud, så töntigt)





Jag vet, jag backar lite och verkar oberörd, så där som
"Oj, nu gick jag visst lite fel."
(Jag ser inget, absolut ingentig. Har ingen aning om vad som finns på min vänstra sida)
Går de på det?
Man vill ju inte vara med i den nya "Dolda kameran", precis.





Jag ger upp!
Lämna mig utanför detta. Dettta är under min värdighet.
Vad ska de hitta på sen?





Har husse och matte alla koppar i skåpet? Alla hästar i stallet?
För hissen går definitivt inte ända upp.

Det är inte lätt att spegla när den sköra isen lägger sig.



Jag åkte förbi "fina skolan" idag. Där står bilarna, BMW, Audi, Volvo och SAAB parkerade utmed vägen, där jag ska köra. Det finns parkering, alldeles ny, men den ligger en liten bit bort, kanske 15 - 20 meter från skolan.

Det är mörkt. Klockan närmar sig 18.00. En lång arbetsdag för de vuxna och än längre för de små. De lämnades först och hämtas sist.
En del av förarna, jag förmodar att de flesta är föräldrar, sitter kvar i sina bilar och väntar på att just sin teling ska komma ut från fritids. 
Bilarna är parkerande så att föraren sitter mot körbanan och barnet måste korsa vägen för att komma fram till den väntande.
Utan att bilar är parkerade är vägbredden mellan 3-4 m. Men nu i kväll var det bilar på båda håll, om än stående med ena hjulparet i väggrenen.
Det är smalt och sikten är skymd eftersom de fina bilarna står där. Mellan ett par av dem kommer barn med eller utan föräldrar. De som håller föräldern i handen stannar och ser sig om men inte de som INTE har en styrande hand. Deras styrande hand sitter i bilen och håller om ratten. 



Jag kommer körande och har tack och lov kört där förrut så jag vet vad som kan komma.
 
Vad händer?
Telingen ser familjens bil, rusar, utan att se sig om, rakt mot det älskade föräldern (som inte ens orkade parkera säkert och ej heller mötte upp på fritids - där det kan ta lång tid att se på allt som skapats under dagen -  och tyvärr inte ens gick ut för att öppna dörren och se att "kusten var klar".

Reflex?
Jo, det fanns.
Alla bilar har reflex.
Barnet? Nä, det ingick väl inte i just den här overallen. Och förresten hängde overallen över armen tillsammans med ryggsäcken. Mössan satt på trekvart. Barnet hade inte ens tid att klä på sig.
Varför?
Ja, jag vet inte. Kanske av glädje, kanske av stress.

Det blir inget mer. Jag ser, jag tänker och jag undrar....
Om någon annan som inte visste om hur det är här vid den här tiden på dygnet, hade kört. Ja, det hade kanske inte hänt något men risken är stor, väldigt stor.

Vad lär vi våra barn?
Vad vill vi att de ska ta med sig i framtiden?
För barnen ska väl vara med där?
Är det inte en förälders högsta önskan att barnet ska leva vidare?



Som ett litet PS kan jag berätta att jag var på Skogskyrkogården i lördags. Det finns så många som är sörjda och saknade. Det finns sådan smärta där. Det finns säkert de som tänker:
"Om jag bara hade... "
Men då är det för sent.

Ja, så här såg det ut under en eftermiddag med brudarna.





Första gänget ut. De visste inte att motståndet skulle bli så hårt som det faktiskt blev.
Men visst kan man skönja en viss skräck i deras ögon?

Om ni scrollar ner så förstår ni att det fanns befog för deras skräck.

Gänget nedan var inte att leka med




Duellerna blev hårda som ni förstår.


Vår tränare var hård men rättvis (och tålmodig får man nog säga).



Thierry Trottein,
 Fransk mästare både som junior och senior, var vår tränare.

Vi hade nödvändig utrustning med oss.



Ja, egentligen såg vi ju faktiskt ut så här, snygga va´?



Ett tips om man vill göra något annorlunda

http://www.fff-faktning.se/

Tack och lov för semlan.





Semlor är bra "mutmedel".
Alla blir trevliga av att äta en semla då och då.
(Ja, ja, jag ska ta en sen, jag också.)

När året är slut ser man inte bara fram mot våren....
för mig är det tulpaner för andra...
....om man frågar Ludde är det första vårtecknet semlor.
Han fick 8!! stycken i nyårspresent av Lotta.
Blev lite sur när vi fick gäster och han blev tvungen att bjuda på dem.

Nu är de slut sedan länge men fiken runt om i stan har ju kvar och Gula Villan har inte börjat sin "vårperiod" än.
Så länge det finns tro finns det hopp.

En dag kom jag hem efter jobbet och fann dessa på köksbordet.





Det var 50! stycken

Jag hade fått dem av Tina.
Tulpaner är mina älsklingsblommor.

Vad kan man säga?
Jag ringde och tackade medan tårarna rann.
Det var och är fortfarande en sådan glädje att se dem och dessutom orden som är riktade till mig.

Jag finner inga ord, inte ens idag trots att det gått några dagar.
Men jag ler och blir alldeles varm.
Det var så överraskande.
Absolut ingenting som jag hade förväntat mig.

Jag fick dem för att jag lyssnade,
 för att jag fanns till hands.
för att jag är den jag är, har jag förstått och tagit till mig.
Det är värdefullt för mig.

Då undrar jag om det är verkligen är fel med mossan och trädtopparna.
Kanske är det så att det faktiskt är det som är målet, just nu.  
Att "bara"  finna färgen, att "bara" nå en bit på vägen till stjärnorna, inte ens till trädtopparna.

Hur tänker en elitidrottsman när han ligger i gipsvagga?
Han kan inte ens nå de nedersta kvistarna. Inte ens känna mossan under sina fötter.
Tänker han att han ska sätta rekord i gipshoppning?
Eller finner han sig i sitt öde och sätter  upp små, små mål?
Mål som faktiskt är genomförbara. Mål som att le åtminstone två gånger om dagen.
Målet att se de  människor som bryr sig.
Och tro på att det en dag ska komma en ljusning.





Ibland räcker det med att bara vända blicken.
Låt den inte vila på dina fötter.
Låt den istället leda dig.
Kanske finns det något strax ovanför skorna, en viol, en fjäril eller en knoppande kvist.
Det är kanske där målet är för dagen.
Att bara lägga märke till detaljer som finns runt omkring.
En annnan dag, när den nu kommer, syns ekorrar, fågelbon och en och annan solstråle.
De kommer att te sig klart och tydligt när dagen är mogen.
Ta en bit i taget. En liten bit är kanske ett stort steg.
Målet är just en liten, liten bit, strax ovanför skon.

Du vill uppåt, rikta din blick dit.
En dag kommer du att se klarare.
 Färger som varit grå kallar på dig.
En dag försvinner smärtan i ditt bröst.
En dag slår ditt hjärta av glädje.

Sluta aldrig drömma.
Drömmar kan gå i uppfyllelse.

Tro på dig själv, andra gör det.

Hon stod bara där.

Hon som väntat så länge på att få vara till nytta och glädje.
Hon bara stod där och väntade på mig.

Jag hade varit hos sjukgymnasten och längtade till både henne, Ludde och Fröken Rut.
Hon var så underbart vacker
och så efterlängtad.