Nä, så är det ju inte.

Men visst får man känslan av något värdefullt när höstsolen
glimmar i de tappra löven?
Det är verkligen som om det vore guld i varje litet löv.

Jag funderar på om vi kan lära oss av träden.
Jag menar träd är ju något man alltid ser upp till, vare sig man vill eller ej.
Och om man ska beskriva ett träds storlek öppnar man alltid famnen som i en jättekram.
Varför blir det så om de inte skulle vara betydelsefulla?




Tina och jag hade en rolig dag en gång när vi skulle tänka ut vilket träd vi skulle kunna vara.
Jag tror att hon blev björk och jag blev en.
Kan jag verkligen ha blivit en en?
En en???
Ja, kanske är det så. Lite konformad, stickig och tät.
Tät?
Tim blev en ek.

Ja, ja...

Träden är ju ganska lika oss.
På vintern när vattnet fryser och solstrålarna inte kan värma så gott suger träden tillbaka näringen
från bladen och sparar det i stammen för att ha något att leva av under vintern.
Vi gör ju likadant.
Vi drar oss in, in i våra varma hålor, för att leva där under vintern
och när sedan vårsolen värmer kommer vi ut som
nyutspruckna rosenknoppar för att få uppleva när naturen vaknar.

Det finns ju knasjökar som gör kalhygge så fort de ska bygga.
De har inte förstått sitt eller andras bästa.
De har inte förstått att vi blir trygga av att ha träd runt omkring oss.
Träden har alltid varit en trygghet för människan.

De har gett:
Värme
Hus
Vindskydd
Underlag
Tak
Eld
och Julgran



Så kanske är det nu man ska passa på.
Passa på att bli rik (tät).
Nu, när allt som glimmar är guld.
Sen kommer vintern och då kan man sitta i sin värme
och fortsätta vara rik.