Snart, snart händer det och det och det...
Jag går i väntans tider. På något sätt är det väntan som är störst för den tar så förbenat lång tid. Man hinner tänka sååå mycket. Glädjas åt vad som komma skall. Längta, längta, längta ❤️
Om minde än 40 dagar kommer jag att få se henne igen. Hon den där som försvann från mitt hem för snart ett år sedan. Hon den där som jag har sökt efter i skogen, bakom mossbelupna stenar, bland dimmor och solstrålar. Jag har till och med gått i regnet för att känna henne i varje droppe som landar på min kropp. Hon som faktiskt finns där som en kraft, som en livsgnista. Hon finns där. Jag har känt det. Hon den där som får mitt hjärta att gråta av saknad och skratta av kärlek. Hon den där... Hon den där som är det mest unika av allt unikt.
Ja, jag går i väntans tider. Jag njuter och jag våndas. Jag skrattar och jag gråter. Jag är så lycklig, så lycklig 😀
I fem veckor kommer mitt hem vara på andra sidan jorden, i Australien, Queensland, Mooloolaba. Alldeles, alldeles nära, nära Tina.
Jag har svårt att förstå att jag faktiskt kommer att få hålla om henne, känna hennes närhet, njuta av samtal, skratt, utflykter och hon kommer att vara verklig. Hon kommer att finnas vid min sida som en regndroppe, en dimma och som solen.
Men innan jag hamnar där väntar annat.
Mitt nya kök levereras strax innan jag åker. Bygget pågår när jag är borta (smart va?).
Planet landar först på Bali, Sanur. Därefter ön Gili Air sen Queensland och vid hemkomsten till Svergie, sju veckor senare ska jag förbereda mig för att bli matte till en Tibetansk terrier. Muskot ska han heta.
Ja, jag går i väntans tider
Kommentarer
Trackback
