Det blev ytterligare en resa till Skåne

Jag kände att jag bara måste få åka.
Jag måste få vara med mor och far.
Ludde, Lotta, Tina och Tim tyckte att jag gjorde rätt men själv var jag inte 100%
säker på att jag faktiskt gjorde det.
Jag hade ju lovat att jobba på både Hillclimb och Hydets fest.
Det kändes inte alldeles rätt att lova och sedan dra sig ur.
Men så blev det...
När beslutet var fattat tog det bara några timmar innan jag satte mig i bilen och körde söderut.

Hur väl känner jag inte E4 mot Helsingborg?
Jag har kört och åkt den hundratals gånger.
Men den här gången var det som om alla 50 mil drog mig i medvind.
(Efter Ljungby var det väldig medvind.
Då är det åtta mil kvar och det känns som om man nästan är framme.)




När jag såg den här vyn visste jag, trots att jag visste det innan, att jag hade gjort rätt.
Jag hade följt, med stöd av mina närmaste, min magkänsla och kände mig så lycklig.

Vägen som leder in till huset är så som jag minns den från 50 år tillbaka i tiden.
Gräset på mittensträngen var grönt.
Det måste ha fått regn.
Ingen hade klippt det på ett tag och det gjorde mig glad.



Varje gång jag kommer hit är det sig likt.
Jag vet inte om det egentligen bara rör sig om en känsla eller om det faktiskt
har sett likadant ut sedan ladan revs 1967, eller när det nu var.



Här till vänster stod den.
Det var väldigt trångt mellan hus- och lada hörnan.
Jag minns att det knappt fanns plats för bilen att köra in.



Här på "Edwards" bor jag.
Mittemot finns mamma och pappa.

Jag tror aldrig att jag blir stor nog att klara mig utan dem.
Jag inser att jag är priviligerad som har dem kvar.
Jag inser att jag är priviligerad som har mina närmaste som hjälper mig att fatta beslut.
Jag inser att jag är priviligerad som förstod att lyssna på magkänslan.

Nu när sommarlovet är slut för denna gång har jag mycket att se tillbaka på.
Minnesbilder av stunder som aldrig en kamera, trots att den är ny, kan förmedla.

Och tavlan som jag försökte fotografera.
Tavlan som faster Yvonne kom med.
Den som visar hur det såg ut när jag var liten, när stallet fanns kvar.

En dag kanske det kan stå där igen, stallet med hönshuset.