Jag tror det finns adventsljus i varje fönster, i varje hus och jag tänker: Tänk så tydligt allt blir när det finns ljus. Jag ser fönster jag aldrig tänkt på förrut. Nu strålar de emot mig. Det mörka, tomma hålen i huset är utbytt mot ljus och värme.

Hur intetsägande blir inte adventssljusstaken om man glömt ljusen?



Den syns knappt.

Och då tänker jag: Varför är det så få som använder reflex?

Nu är det knappt att nöjesfälten har värre attraktioner än vad jag genomgår.



Det händer såååå mycket men jag kommer inte ihåg vad. Vänta nu....
Jo, jag har ju varit på psykodynamisk kroppsterapi. Gå in och bläddra på hennes hemsida för jag kommer inte ihåg allt vad som sas.
www.kroppsvision.se
Men det var ett lyckat möte och jag ser fram mot nästa som är på torsdag.

Mitt stjärnljus har åkte till Oslo idag. Han ska jobba med något. Installationer tror han. Egentligen var det sagt att han skulle åka igår, söndag (fick jag veta i fredags). Då hade vi ju lite tid att planera, trodde jag. Det var då i ett lugnt ögonblick han råkade nämna att han skulle ha mat med sig, hade han blivit rekommenderad. Mat för 14 dagar!!!
Panik, vad skickar man med för 14 dagar?
Vad ska jag laga??
Hushkibidi....



Hjälp, vi måste handla... Handla vad???
Ska åka och handla, paniken sprider sig. Den lugna fredagen får vänta. Det är då han säger, mitt stjärnljus: "Ja, just det jag måste ha arbetsbyxor också, elbrallor."
Vad i hela den är "elbrallor"? Är de självlysande, kanske? Finns sådana på Maxi? Knappast. Vilken tur att Järnaffären inte hunnit stänga.  De stängde ju inte förrän kl. 18 så vi hade 20 min. tillgodo.
Tjopp-tjopp, elbyxor, underställ och handskar, 800 kr. Klart färdigt.
ICA nästa.... Handla, handla, handla....
Magen knyter sig. Hungrig....
20.40 äntligen middag, rökta räkor (ovanliga och vanliga), aioli, ägg, majonnäs.... Ja, vad hittar jag i Luddes kyl? Jo, två öppnade tuber men den ena borde varit i soporna men fått ligga kvar i brist på handlingskraft, vilket jag kommenterar. Tro det eller ej men ur denna, absolut tomma tub, trycker Ludde ut två långa strängar. Var kom de ifrån? Han måste ha smygtränat på gymet.
Det är nu som samtalet kommer. Det är en av mina pärlor som ringer. Pärlan har kommit bort från sin mussla och mår riktigt dåligt. Samtalet varar i nästan två timmar. Jag kommer liksom av mig och får dåligt samvete över att jag känt panik för "elbrallor" och "14-dagars mat". Vad är det om man jämför?
Hur som helst måste kakan till lördagens tjej middag bakas. Det blev "Monas chokladkaka" som i mina ögon är "Mariannes chokladkaka". Hushkibidi... baka, baka, zooom, zooom, vispa slabba, kleta, slicka mmm... 



Men vänta nu lite.... Var det inte mat jag skulle laga? 
Sms-kontakt med pärlan fram till 01.15, då jag tror att hon somnade.
*
Ut med chokladkakan för att kallna och disk, disk, in med receptet till thaimaten.
Det blev något med fläskfilé, kokosmjölk, kryddor och äggnudlar.
Förpackas, ut på svalning, in i frysen.
03.15 sätter sig Ludde och jag framför brasan och dricker ur vårt, nu ljumna, vita vin.

Nattsvart.

Vaknar vid 9-tiden. "Äter" frukost = kaffe. Måste bli bättre på frukost. Ludde äter med god aptit och jag ser hur han gör sina mackor. Chorizo, ajvar och lingonbär. Ingen liten sillbit idag. Annars kan det ligga en sådan och en skiva ost på med lite majonnäs också. "Faantastisk smaksensation", säger han. Ja, det är väl det, förstår jag. Jag bara undrar om hans smaklökar kanske är lite upp-och-ner-vända på något sätt. Man har ju i alla fall hört talas om människor som kan vara spegelvända. Undrar om de undersökt hur det kan vara med smaklökarna?

Själv har jag inga problem med smaklökarna



Jag nöjer mig med det lilla (obs koftan)



och lite till...

Hur som helst började jag laga mat. Tonfiskpasta som är sååå gott.
Laga, laga, laga... Hushkibidi zooom, zooom...
Ut på kylning efter att maten kommit i byttor. Jag gjorde tonfiskpasta för 16 personer. Lika bra, så finns det.
Måste hem och duscha. Undrar när tåget till Oslo går i morgon? Paniken sprider sig. Ringer Tim... Han svarar, yes!! Hans röst är lika cool som vanligt : "Nej, just det, tåget går på måndag", säger han så där lite apropå.
Jaha, ho-ho,hi-hi, ha-ha, "They're comming to take me away ha-ha, ho-ho, hi-hi, to the funny farm."
Just det, måste hem och fixa mig till tjejmiddagen. Ludde måste köra mig för jag har bilen hemma. Nu är det bråttom..... Pling-plong, på dörren. "Nämen hej Paul, så kul att du kunde komma just nu. När kom du hem? Gick resan bra? Bla, bla, bla. Vill du ha kaffe?"
Ludde, min älskling? Paul har kommit. Vill du också ha kaffe?
För du vet jag måste åka snart  (NU, NU, NU)
Jaha, kommer Daniel och Kakan också med fönsterrutan till ytterdörren? Ja, det är ju bra nu när det blir kallt men jag måste åka. Jag hinner inte annars. ja, jag ska säga till, till, till....
Tjopp - tjopp, in i bilen. Mobilen ringer. Det är mitt solljus som fått solförmörkelse på farmor. De två har befunnit sig på Hågelby julmarknad. Om jag har mycket att göra? Ha-ha, ho- ho, ja, det kan du ge dig på, varför undrar du? Har farmor tappat bilnycklarna? Kommer ni inte hem. Tror hon att nycklarna eventuellt kan vara hemma? (hur är det möjligt?) Välkommen till " the funny farm, farmor". Bilen står på Hågelby-parkeringen, har den tagit sig dit själv? Nej, jag kan inte hämta er, JAG HINNER INTE  (jag måste bli bättre på att säga ifrån) men gör det om ingen annan ställer upp.

Hej tjejer! Härligt att se er. Åh, så mysigt allt är... Nä, jag har faktiskt inte gjort något särskilt. Det är skönt att bara ta det lugnt på helgerna. Det är så körigt i veckorna. Ha-ha, ho-ho, hi-hi.



När stjärnljuset är borta dansar månljuset på bordet.

Tack till Ludde, min älskling, som står ut när jag får panik.
Tack till Tim för att du är så cool och bara är....
Tack till Lotta som jag får träffa i morgon, igen. Ha-ha, ho-ho, hi-hi



Och tack till dig Tina som bara har förmågan, helt otrolig.

Jag älskar er sssååååå högt

 I dag var jag hos en fröspridare som heter Gull-Britt.

Det var riktigt ruggväder. Som det blåste och regnade!
Hos Gull-Britt fanns det värme, trots att hon inte kommit än. Jag var väntad så det var redan framställt vatten och kakor. Tove hämtade rykande varmt kaffe och jag satt en stund och bara njöt.
Tänk så viktigt det är att få känna sig väntad. Någon som frågar hur det är. Någon som visar glädje över att ses.
Så viktigt det är att få känna sig välkommen!



 Jag passade på att ta en bild av den välkomnande värmen och regndropparna på hennes fönster, innan hon kom.

Gull-Britt har mycket klokt att säga. Jag försöker ta in så mycket jag kan men glömmer en del så idag var jag tvungen att göra små anteckningar.
Det känns befriande när hon bekräftar tankar som jag själv har. Hon säger att man ska lyssna på sin magkänsla och handla efter vad som känns bra, bra för mig.
Vi samlar ofta på oss alldeles för många känslor som vi inte uttrycker. De måste ta vägen någonstans, de försvinner inte. De lagras. Det är inte bra.
Sätt ord på din känsla och låt den få komma ut.



När jag var liten trodde jag att det var Guds tårar som kom när det regnade.
 Men min storasyster sa att jag var korkad för tårar är ju salta!
Hon hade dålig fantasi och jag fortsatte tro på Guds tårar, bara lite tystare i fortsättningen.

Nu kanske ni förstår att det inte är så lätt, nu förtiden, att få ordning i ledet.
Jag var bara tvungen. Den har funnits i min hjärna sedan jag skrev om att jag kör med tandblekning för att få
"lite glans och lyster på betarna".

Jag var ganska liten när filmen kom på bio. Jag vet att jag köpte LP-skivan till min bästis, Maria, när hon fyllde år. Tänk så vi lyssnade. Jag kan nog varenda replik, fortfarande.

Skoglagen säger: "En skog för alla"

Skogen skall  vara en skog för all växtlighet oberoende av art, geografisk läge eller ekonomiska förhållanden. Omsorgen  skall inom varje skog vara likvärdig varhelst den finns i landet. Den svenska skogen skall ge all växtlighet en bra grund att stå på.



Man kan finna de mest underbara i naturen och man behöver inte ens söka. Det bara står där, mitt framför näsan.
Tänk när den här tallen slog rot, för länge, länge sedan, inte tänkte den att
"Jag kommer att vara annorlunda när jag växer upp."
Tallen slog rot och blev just den tall som den var ämnad att bli, ensidig men ändå så full av kraft,
så annorlunda och så vacker. 
Kanske har just den här tallen verkligen fått kämpa för sin överlevnad.
Kanske var inte förutsättningarna de mest gynnsamma.
Den kommer att klara sig. 

Andra hade en god start



Som fick allt vad som krävdes för att få ett lyckat liv men valde att gå sin egen väg, bort från tryggheten,
mot det okända, farliga. 
Det farliga som ständigt krossar och knäcker och som långsamt suger ur livet.
Livet är bara en skör tråd och minsta lilla blåst kan få förödande konsekvenser 
eftersom det inre är så försvagat och då är det lätt att knäcka och knäcka igen.
Känslan av rotlöshet gnager sig långt in under barken, så djupt att den når själva kärnan, hjärtat.
 Självkänslan är knäckt och man duger bara när man är klädd i grönska för då syns inte skadorna och ärren så tydligt.
Visst finns det liv. Visst finns det hopp och det gäller att bygga upp sig igen.
Men kanske måste man få hjälp och stöttning och också någon som talar om vilken väg man ska gå.
Och någon som talar om att man duger.

Hamnat fel



I naturen kan man se skönheten hos de som "hamnat lite fel".  De står där, lite taniga och annorlunda, helt ensamna. De har ingen i sin familj i närheten. De är så vackra i sitt försök att vara med och dela på jordens näring. De andra, lite tuffare träden som gran och tall, står bakom som skydd för de kommande stormarna.
Här i naturen får alla en chans.
Fröet får själv gro och se om det här är en bra plats att växa upp på.
Kanske kommer det att ta längre tid för detta lärkträd att bli stort men om det blir det en dag, tänk då på vilken otrolig utveckling det har gjort. Kanske var det inte alls så gynnsamt för ett litet lärkträdsfrö att gro här men det gjorde det, mot alla odds. 
Och trädet kommer att bli lika vackert som alla andra lärkträd.
Det behöver bara några fler år på sig för att komma ikapp.

Svårt att vara den man är



Vattnet  har många olika sidor.
Det är så lättpåverkat av andra. Vinden som gör ytan orolig. Minsta lilla pust får ytan att krusa sig.
Regndropparna som ser till att splittra den spegelblanka ytan. Molnen som färgar vattnet oattraktivt gråsvart.
Fiskarna som vill att få just sina ringar på ytan.
Och vattnet går med på allt, kanske för att få vara i ett med naturen.
Vattnet rår inte över det som sker. Det bara blir...
Vattnets egen vilja är att fyllas på och tömmas ur i ett jämnt flöde för att hålla sig friskt. 
Och om vattnet får vara sig självt vill det bara spegla naturens storhet och skönhet.
Det vill ge dubbelt upp av allt som finns.
Och ibland när vattnet är sig självt får man uppleva det.
Det kan ta lång, lång tid men
att få se det stora, är väntan värd.

Alla ska vara lika



Tänk så tråkig naturen skulle vara om alla våra skogar såg ut exakt så här, planterade träd. 
Alla träd var av samma sort, tallar, raka och höga.
De planterades vid samma tidpunkt och plats. Nu har alla hunnit växa och utvecklas lika mycket. För de är ju lika gamla.  
De som inte var godkända de första åren, de som växte lite knackigt, krokigt eller inte alls, rensades bort för att ge de andra bättre förutsättningar att bli något, att bli godkända.
Så är det i skogar som planterats av människor. Där får inte träden bli vad de var ämnade för. De är inte riktiga skogar.
De blir tråkiga och intetsägande.
Vart tog skoglagen, "En skog för alla", vägen?

Nu är det snart jul och våra barn ska få betyg.
Undrar varför jag kom att tänka på "planterad skog"?

Så här kul hade vi.....



Det blev en riktig kul kväll där vi kollade om jag hade rätt, att de ser precis likadana ut som på 80-talets början.
Jag hade fel. Det gjorde de inte, tack och lov.

Vi fick så god mat. Ingen förrätt den här gången men två efterrätter!!
Gissa vad?

Taram....




Dessutom en mandeltårta med glass mmm....

Nu sitter jag här och småskrattar och tänker på när Inger kom ut ur garderoben. Ja, alltså på riktigt. Ingen modern antydan nu. Om man var i garderoben på 80 - talet så var man inne i garderoben, alltså måste man ta sig ut, förr eller senare. Det gjorde Inger.

En gång för väldigt länge sedan fick jag höra att vi människor har ett ansvar för varandra.

Det var väl någonting så här det började.

Vi människor är alla unika så även vår tid på jorden. Mitt liv är det bara jag som har upplevt.
Så även min lycka, glädje och sorg. Det är bara du som upplevt ditt.

Om vi skulle låtsas att vi, istället för att berätta om våra liv, vävde varsin väv. Där alla ljusa färger står för lycka och alla mörka för sorg och elände. Färgerna däremellan står för just det som finns mellan lycka och sorg.
Min väv är mitt liv. Din väv är ditt liv.

Då skulle vi få skåda en mängd vävar, var och en unik. Vi skulle finna vävar i enbart ljusa färger och vi skulle också finna vävar med enbart mörka toner. Andra vävar skulle ha väldigt blandade färger. Ytterligare andra skulle mitt i det ljusa ha några strimmor med svart. En del vävar skulle vara lika varann under perioder men olika under andra.



Ansvaret som var och en av oss har är att väva in GULDTRÅDAR i varandras vävar.

Så oavsett vilken väv du har, ska du  få en guldtråd då och då. Någonting som glimmar till i din väv, alltså i ditt liv. Något som gör dig glad och lycklig. Du ska också ge, för själva givandet blir också en glimmande tråd i din egen väv.



(De här orden har följt mig så länge och jag tycker att de är så sanna.
De sas av en man som heter Tony Guldbrandsén för 25 år sedan.
Fem år senare skulle han ha döpt Tim men råkade då ut för en trafikolycka. 
Sju är senare döpte han Tina i vårt hem.
Idag är Tony biskop i Härnösands stift.)


 

På fredag, i morgon, är det partaj.

Jag ska få träffa en av mina "minifamiljer".
Vi är sju systrar som känt varann i dryga 20 år.
(Ni som kan berättelsen vet att det är ungefär då, för 20 år sedan, jag köpte mina koftor.)
Vi träffas så där, var eller varannan månad. Den här gången ska vi vara hos Eva.
Eva och hennes man har flyttat så det är första gången jag får se deras nya hem.



De flyttade från ett stort radhus till en midre bostad. De är ju inte så många som bor hemma längre.

När man har känt varann så länge så vet man också om varandras historier. Vi kan liksom börja där vi slutade sist.
(Med chokladmousse, kan jag tycka.)
Vi har naturligtvis åldrats, var och en på sitt förtjusande sätt men jag är mest kritisk med mig själv.



Jag känner mig lite risig och fallen ibland. En aning färglös, kan man kanske uttrycka det.

De andra ser nästan ut som de gjorde då, när vi träffades i personalrummets rökrum, tycker jag.
Tänk att vi hade rökrum? Ja, det var ju där alla trevliga, roliga och sociala människor fanns.
Ja, kanske är det just det. Där har vi det!
De andra har slutat röka.
Det är därför det finns lyster i deras ögon och hyn så fräsch är äppel-len.



(Men om man synar riktigt noga så finns kanske en och annan skavank.)

Ganska trist att vara rolig, trevlig och social när man är ensam rökare ute i kylan (tur att bloggen kommit in i mitt liv). 
Jag har kanske inte så mycket "glans och lyster på betarna" och inte är hyn särskilt rosig men med tandblekning och solpuder kan även jag få lite färg på kinden



Kvällarna går fort och vi har ofta haft mycket att skratta åt.
Ja, tänk när vi var och spelade curling i Södertälje.
(Sport är det tråkigaste jag vet och bland alla sporter är nog curling det tråkigaste.)
Vi hade hur kul som helst. Ja, inte Marianne för hon hade ont i ryggen och fick bara skåda på eländet.
Eller då vi var och fäktades på " Föreningen för fäktkonstens främjande" på Pipersgatan i stan.
Ja, kära nån..... Var och en av dessa aktiviteter kräver sin egen sida. Men det var tur att inte Lotta bokade simhoppskursen.
Hoppsan.... då finns den kvar.
Lena, du fyller först!!!
Hur som helst har vi haft mycket kul ihop, trots / tack vare att vi faktiskt är ganska olika som personer.
Vi trivs med varandra.


Härligt

Oh, vilken härlig fikapaus vi fick i skogen



Vi fångade en eftermiddagen, mitt solljus och jag.
(Där ser ni koftan som hon är "uppväxt med")
Vi har båda, framförallt Tina, väldigt späckat schema. Ibland går det inte alls att få ihop en enda liten tid. Men den här eftermiddagen behövde vi båda frisk luft, skogen, fika och få vara nära varann. 
Vi mådde så bra 

Det gäller att fånga dagen för som ni vet är det bara dagen idag som vi vet något om.
Dagen idag och just nu.

Jag har en vän, från en "mini-familj" hon heter Anette och hon skickade den här låten till sina "familjemedlemmar".

Jag vald den med text så att ni kan sjunga med.
Vi i "familjen" har ett speciellt minne till låten och det önskar jag att alla kan få.

En stor dag för en självständig katt, trodde vi.
(eller inte)



Äntligen har vi införskaffat en kattlucka. Fröken Rut ska få komma och gå som hon vill, hade vi tänkt men inte hon.
För henne är denna konstiga manick rent av livsfarlig.

På invänjningen låg vi på golvet, en innanför och en utanför och ropade på henne. Sin vana trogen kom hon fram och skulle gosa. Då tog vi stackars katten som skulle få lektion 1 = hur man kommer igenom .
Och hur lätt var det?



Det senaste jag hörde var att hon står ute och skriker och vill komma in.
Spännande att se om hon står kvar eller faktiskt använt luckan.
Fick just hör den glada nyheten att hon övervunnit sin rädsla och kommit in alldeles själv.
Duktig kisse!

Vi tänkte att det kunde vara bra om Fröken Rut kunde lära sig och sedan lära ut till en pytteliten pälsboll som kanske kommer till våren. En liten Herr Bert har vi tänkt att skaffa.



Ja, vi hade tänkt honom svart och vit, lite "trubbig" också. Helst från en bondgård.
Vi får se.

Var jag än befinner mig har jag samma kofta på mig.
Jag har ju alltid haft mina favoriter men för den sakens skull
måste jag  väl kunna byta när jag fotograferas i alla fall.
Och vad tror ni att jag har på mig just nu då?
Ja, alldeles riktigt.

Jag har faktiskt en annan favorit också som de flesta känner igen när de ser den.
Oh, sa min dotter, den koftan är ju jag uppväxt med (hon fyller 19 i januari).

En annan liten pärla sa till mig härom dagen. "Men var har du för snyggt under där? Man ser aldrig vad du har för kläder för du har ju alltid kofta på dig." Hon lät inte särskilt tilltalad, kan jag säga.

Jag undrar om det finns någon dikt om en kofta

Höst-dikt

Nu är sommarn borta
Så man ska inte ha på sig bara sin kofta.
Nu faller alla fina löv
Dom krattar man till en hög.
Nu försvinner alla vackra goda bär
I skolan man börjar och man lär
av: Maria Maleh

Ja, det fanns faktiskt en hel del men jag valde den här.


För att nu återgå till min älsklingskofta.
Den kommer från Grekland. Vi var där helt nyligen (18 år sedan, ny om man jämför med den som Tina är uppväxt med).
Men vänta lite nu. Kanske är det så att denna låt har en poäng?








Om någon ändå vill veta så kommer historien här:
Det regnade varenda eviga dag.
Vi trotsade vädret och hyrde scootrar och tog oss upp bland bergen. Där satt en gammal kvinna
och man och sålde tröjor och annat av fårull.
Jag minns inte hur mycket jag fick betala men han ville ha en puss på kinden för att han sålde den så
billigt till mig. Hans fru stod bakom och log ett tandlöst leende.
Då är det ju klart att jag älskar min kofta.

Faktum är att jag vid ett par tillfällen fått höra att koftan har ett vackert mönster. En dam frågade om jag hade mönster på den, de' ni...

En som förstår sig på skulle säkert säga att mina koftor är av god kvalité.

Kommer höststormarna nu?
(Mamma säger att det alltid blåser i Skåne)



När jag skulle köra in bilen i garaget nu i kväll lät det som de sopade gatan som ligger ovanför.
(Lite väl tidigt på året, kanske.)
Men nu var det inte så. Det var vinden som tog i av alla krafter.
Visst är det mäktigt?

När vi var i Värmlad sist hade det ju kommit snö. Det var 3-5 minusgrader, ganska kallt med tanke på att vår enda värmekälla var vedspisarna. Vi eldade, det första vi gjorde och efter en timme hade temperaturen stigit i huset.



Hela dagen fyllde vi på i våra två spisar, en i köket och
en i sovrummet på övervåningen.
 Det är väldigt mysigt. Jag verkligen älskar det.
Men allt tar sådan tid.
Bara det att få sitt frukostkaffe.
På mornarna var det 10 grader i huset, trots eldning hela kvällen.
Spisen måste tändas och kaffet måste koka. Det tar tid.



Framåt 16-tiden var ljuset nästan helt borta och vi började tända våra stearinljus,
för att överhuvudtaget kunna se vad vi gjorde i matväg.
Vi tände ljus överallt i hela köket, i hallen och vägen upp till sovrummet.
 På trappen utanför ställde vi tre stora ljuslyktor.
Det är så otroligt vackert.



Men vägen upp var isande kall. Det var kallt som i ett kylskåp.
Vi behöll bara värmen där vi befann oss och vi fick kämpa för att behålla den.



Här i sovrummet var det ruskigt hett när vi la oss men jag lovar att det inte var det när vi vaknade. 


På dagarna högg Ludde ved. Ingen vedklyv här inte. Både vedträn och kubbar flög.
Jag lastade skottkärran och fyllde på i vedlårarna.

Eftersom vi bodde i ett kylskåp behövde vi inte använda jordkällaren men den är underbar att ha under sommaren.



Nu är det alldeles torrt och fint där inne men för två år sedan bodde
där de största spindlar jag någonsin sett. En del av näten var tjocka som gasbindor.
Jag fick syn på ett gäng i ögonvrån och trodde nog att jag aldrig skulle våga gå in där igen men det gjorde jag.

Så det är nog så att vintern och kyla är på väg. Vi har en lång, mörk tid framför oss men det finns en skönhet i det också.



Hur tråkigt skulle det inte vara om vi inte hade våra årstider och tjusningen med dem?
Låt det blåsa och vina runt husknutarna. Låt regnet smattra mot rutorna.
Låt snön vräka ner med bomullstuss stora flingor.
Låt snön knastra under dina skosulor och kinderna bli bitna av kylan.
Sätt dig tillrätta, där du trivs, och bara njut.

Är det inte vackert?

Efter regn kommer sol...
Hur många gånger har man inte hört det?
Efter en ganska regntung helg är det behagligt att vila blicken på regnbågen.
Den inger hopp, eller hur?





Regnbågen är en symbol för ett löfte.
Ett löfte om att aldrig göra människor illa.

Ja, det var länge sedan löftet gavs, flera tusen år sedan men det är
fortfarande ett vackert löfte och en vacker symbol.

Månen har väl nästan alltid haft betydelse för oss människor.
Den är vår ju närmaste himlakropp.
Hur stark är inte månens dragningskraft?
Den förändras, försvinner och kommer troget tillbaka.
Hur många kan vara oberörda när de ser fullmånen?
Ibland framstår den oändligt stor på sin väg upp.
Visst, det är bara för att man då kanske har föremål som träd eller hus att jämföra den med, men ändå.
För mig är den STOR.

Förr hade man lite olika teorier  om hur månen blev till, som man idag till stor del har frångått,
Jag tycker att den här är bra. Den passar liksom in. 

Att månen och jorden blev till i samma område när solsystemet bildades och att de skulle kunna vara en dubbelplanet.

Månen i mitt liv är Lotta. Hon är just så fantastisk och så stor i mitt liv.

Så har jag då för fjärde gången denna vecka varit hos sjukgymnasten.
I måndags gjorde vi upp ett program som gäller i gymet.
I tisdags var det "bolldagen" = stabiliseringsträning.
I onsdags provade jag redskapen, själv, i gymet .
I dag, fredag blev det "basal kroppskännedom"




Stabiliseringsträningen går ut på att lära sig använda de små inre musklerna.
Ja, de är väldigt små, kan jag tycka.
För att träna dem har jag provat många , låt oss säga, annorlunda övningar med boll.
Huka er Idlaflickor, nu är jag på gång.


                                                                                                                                                                              


Jag har köpt en egen boll att ha hemma.
Men jag har glömt rörelserna så jag får vänta till tisdag och friska upp minnet. Undra om det finns minnesträning, kanske med små kulor eller nåt'.




Onsdagen träning inleddes med denna urtråkiga maskin.

Det var bara att erkänna att det var ett tag sedan jag sprang.
Sen hörde jag inte så mycket vad Silvio sa för jag flåsade och hade dunk av puls i öronen och benen är ju tunga från födseln, slem i halsen (jäkla rökning) oro för att bandet skulle åka ifrån mig, etc. men jag tror att han sa att jag var duktig. (Vill tro det i alla fall)



Ja, sedan var det en hel drös med mindre tråkiga maskiner. Jag fick avsluta med en gå-maskin, crosstrainer.
Det var det urtråkigaste jag någonsin har gjort.
Det kändes som om man var liten och lånade pappas sandaler för att sedan hålla i sig i pinnar och de gick inte dit jag ville. Fötterna rullade liksom fram, lite som i Michael Jacksons "Moonwalk" .
Om jag fick välja hade jag hellre valt tio pass i spring-maskinen än detta vidunder.  
Men det gör säkert gått så jag tänker stå ut.


Basal kroppskännedom



handlar både om kropp och själ men själen hittade jag inte i dag.
Jag hade fullt sjå med balansen och det är nog en del i det hela.
Att hitta balansen i både kropp och själ.
Att hitta sin inre styrka.
Att bli mentalt närvarande, här och nu.
Det var en mycket behaglig träning, kändes lite som Thai chi som jag heller aldrig utövat.


Tänk vad mycket nytt det finns nu för tiden

   

Jag har en vän som har berättat att det är viktigt att upptäcka en människas "spricka".



När en medmänniska, din man, din hustru, ditt barn, din vän har det jobbigt är det inte alltid så bra att fråga ut henne om hennes problem. Problemet kan vara för stort att handskas med just i ögonblicket.
Om du väntar och är lyhörd kommer du att tydligt se och märka när sprickan öppnar sig.
För det är först när hon är mogen för att prata (sprickan) som dina goda råd når hennes medvetande.
 Innan dess är är det svårt, för att inte säga omöjligt att så några frön.

De blåser liksom bort och har ingenstans att gro.



Det är när sprickan visar sig som du verkligen ska ge av din tid, ögonblicket kommer inte tillbaka, eftersom sprickan snart kan gå ihop igen.
Då får du vänta på nästa.
Och kom ihåg att bara för att en spricka har visat sig är inte själen läkt.
Det kan ta tid och i så fall, ska det få ta den tid det krävs.

Jag tror att när jag träffade min vän kände jag mig så tung, mörk, innehållslös och oskarp som jag aldrig behövt känna tidigare (jag har så dåligt minne av den här tiden).
Och utanför tedde sig världen likadann som jag.
Jag kunde inte se att det en dag skulle finnas ett ljus, även för mig.



Vi träffades en hel del, min vän och jag, under denna period. Jag formades om och skärpan och färgerna kom tillbaka.
En stor spricka öppnade sig.




Där inne i mig fanns sorger, var och en för stora för att bära själv. 
Hon såg, sådde frön, gav mig hopp och lovade att ljuset en dag skulle komma tillbaka.

Och hon hade rätt




Självklart finns det mycket kvar men just nu är jag så lycklig att ha möjlighet att se igen. Se allt det vackra som finns omkring mig. Se alla fantastiska människor som finns vid min sida.
Se allt det jag faktiskt har

Min son
Mia dotter
Min man
Hans barn
Lotta
Mina föräldrar
Min syster och hennes barn
Alla ungdomar, "mina" och andras
Mina vänner, "mini-familjerna"
Våra vänner
Mitt arbete

Åh, listan kan bli lång och vet ni att var och en av alla dessa människor har sått frön i mig. En del få andra många.
Men vart och ett ha varit betydelsefullt.



Denna, för dagen, sista bild vill jag ge till Dig, Solveig!

Måste bara dela med mig av denna fantastiska kvinna som verkar känna mig, trots att vi inte har träffats.



Jag hittade en liten orange bok på bokrean som hette "Elde x 2". Jag tycker att hon verkligen fått fram sidor som jag inte vill/vågar visa.

Här kommer en till




Har just läst en konstig bok som talar om att choklad innehåller teobromin som är ett starkt, beroendeframkallande ämne.
Jag förstår inte vad författaren menade med det.
Jag har ätit choklad i alla tider, i stora mängder och inte är jag beroende....


Nu kommer sista...



Jag funderar faktiskt på hur det skulle vara om månens dragningskraft var starkare. Men det är klart, hur kul är det att ha brösten som örhängen?
Halsen måster ju också bli väldigt tjock med tiden i det läget....

Jag rekommenderar Anna -Karin Eldes böcker.

Det finns  säkert många män som är lika duktiga som min man med matlagningen.

Män som kan trolla med maten.
Så där märkligt som man aldrig skulle klara själv.
Rena trolleriet, kan man faktiskt tycka.


Som när man med bestämdhet vet att kylskåpet är så tomt så att det ekar i det. Man vet att det enda levande där inne är möjligtvis möglet.
Å, så kommer man hem och förväntar sig att middagen ska vara klar, för det är ju så man har gjort upp för dagen, och stå där på bordet, rykande och god.
Och vad händer???
Jo, den står där!?
Han har av absolut inga som helst råvaror och hur lite tid som helst hunnit baka två pizzor, dessutom olika.
Eller så finns det biff, klyftpotatis och löksås. Och var han har fått tag på folieformarna är en gåta.


Min man är också fantastiskt duktig på



förlorade ägg.

Han använder de mest exotiska kryddorna och jag blir så mätt för han tillsätter fibrer också, som sagt rena trolleriet.
Älskar honom för det, också!

Alltid och föralltid  i mitt minne

Det här är nog bland det tyngsta som jag vill att ni ska ta del av.
Ibland förändras livet i ett ögonblick och ibland slocknar ett liv helt och hållet.
Då finnsdet bara minnen kvar.
Det bästa minnet jag har av Matthias är att jag under många år fick chansen att lära känna honom.

Tack vare Matthias vänner har denna film blivit till. Jag vet inte vem jag ska tacka.
Musiken skrevs av två kamrater, förtvivlade, i djup chock och sorg, dagarna efter mordet.
Tack Mario och Daniel!

För att film, musik och text ska komma till sin rätt ber jag er att först se filmen utan ljud. Därefter ber jag er att lyssna på musiken och texten men inte se filmen. Sen kan ni både se och lyssna.

Vi är nog många som efter Matthias död har undrat varför så mycket blev så tomt.



Vi fungerar som vanligt, eller nästan i alla fall. Utanpå ser vi ut som förrut, som vi gjort under lång tid
men inom oss är det tomt, mörkt och kallt.


Vi har familj, nära och kära omkring oss,
tack och lov för det.
Vi kan träffas, trivas och skratta, känna glädjen över att ha varann.
Det betyder mycket.
Känslan är ovärderlig.



Vi hålls liksom fast vid varann i osynliga, starka band.

Men inom var och en av oss finns en ensamhet där det är svårt att finna mening.

Det känns som om det fattas en bit, en bit som aldrig kan komma tillbaka.

Vår resa var kluven



Den ena delen sa att beslutet var rätt. Den andra envisades att med viskande ord tala om att vi kunde väntat lite.
Att ta farväl av en trogen vän är säkert alltid svårt men att ha makt över liv och död är fruktansvärt.
Jango fick ett bra liv i över 15 år. Han var en ständig följeslagare till sin husse. Jango visste att husse alltid gjorde det rätta för honom.
Naturligtvis var det i husses armar som han fick somna in.
 

Resan startade i onsdags morse


Det var lugnt på vägarna och vi kom fram vid lunchtid. Jango skulle få några timmar på sig att springa fritt innan mörkret föll. I Karlstad var det slaskigt på vägarna och längre upp blev det halt. Det fanns snö utmed väggrenen och väl framme vid huset låg det ett par centimeter snö kvar från kvällen innan.




Jango blev överlycklig men först lite förvånad, kanske misstänksam. Han såg sig omkring, smakade på snön så att den var äkta, luktade runt lite för att se att han verkligen var hemma igen. Jango är uppväxt här och har tillbringat så mycket av sin tid, just här. Kanske kan en gammal hund minnas sin valpiga tid.
Jango var så lycklig och ville ge sig ut på sin, för dagen, första tur i frihet.

Han gick sina rundor och kom snällt tillbaka.
På torsdag fick han syn på sin husse i skogen. Han ville gäcka honom som han gjort så många gånger då han rymt och husse förtvivlat försökt fånga in honom. Då, på den tiden, hade inte husse en chans. Jango sprang tätt inpå sin husse men just i fångstögonblicket accelererade han och räckte lång nos till husse.
Nu skulle han göra detsamma men takten var mer än halverad och om husse hade velat hade Jango blivit ett lätt byte för sin husse. Naturligtvis fick Jango, i sin tro, gäcka husse en sista gång.
Vi alla åt entrecote till middag. Det är klurigt att vara kock till tre gäster med tre olika viljor.
Husse vill ha välstekt, jag vill ha väldigt lite stekt och Jangos ska vara rått.
Vi tog en promenad sent på kvällen, den sista kvällspromenaden.

På fredag kom veterinären.....


Vi saknar dig så

Jango


Vi kom till Värmland och snön som kommit under natten låg kvar, väntade kanske.
Jango blev förvånad men lycklig att se den vita marken.
En Sibirien Husky älskar snö och frihet.
Han åt lite av snön och kopplades bort från kopplet för att få springa i frihet.
Han var så lycklig.

Tack för tiden jag fick med dig.
Hoppas att det finns snö i din himmel och hälsa Julia att vi saknar henne.