Jag har många favoritsaker

saker som jag säkert kan leva utan men inte kan se kastas.
Fönster med spröjs, älskar jag. Ju fler spröjs desto vackrare.



Om de dessutom är runda eller halvrunda blir jag riktigt kär.
Gamla stall-lyktor (såg fult ut utan bindestreck) i alla former och naturligtvis, gamla dörrar.

Jag har en gammal dörr i Tockarp som stått länge. Den är skruttig och trasig men kasta de... NEJ.
Hur många har inte öppnat och stängt den?
Både min farmor och farfar har använt den.
Den dög för dem och den duger för mig, någonstans.

Tyvärr dög den inte till det ändamål som jag låg och tänkte på en natt när sömnen vägrade infinna sig.
Ibland är det bra att Ludde snarkar för det är då jag skapar. 
Något måste jag ju hitta på så att jag inte slår ihjäl honom.

Dörr, var det ja'...

Vi köpte en gammal, vacker dörr
som jag tog bort färgen på

 

för att sedan lasera den matt i vitt.
Träets ådringar ska synas igenom färgen.
Det blir mer levande då.

    


Jag drog nog på två lager. Man ska inte snåla.

Men... som dörr kommer den aldrig att få verka,
nä, det är ju ingenting att ligga sömnlös och skapa en "dörr" som ska verka som dörr.
Jag menar, har man ett stort tomt hål
(hål är ju ofta tomma för den delen) där höstlöv och vind sveper förbi
så vore det ju inte så svårt att komma på att man ska sätta en dörr där, eller hur?
Det behöver man ju inte ha en snarkande älskling bredvid sig för att förstå.
(Jo, kanske förresten. Det måste ju bli ett sjudundrande korsdrag.)

Åter till dörren...

När han, ja Ludde alltså, hade snarkat klart fick han sätta upp väggkonsoler. Nu hade vi bara två så det fick bli en resa till Mångfaldens hus. Där blir det ofta dyrt. Jag kan inte stå emot vad som erbjuds.
Men ja, vi hittade två väggkonsoler till. 
(om du inte har tid att åka dit kan du kika här www.mangfaldenshus.com  Det blir billigare så)




Så varje morgon när jag slår upp mina blå skådar jag en vacker dörr.
En öppning till morgonen.
Vacker, inte sant?

Ja, nu var det ju inte bara för att mina blå skulle få skåda dörrar som vi satte upp den.
Näpp, det saknas nämligen plats för alla våra utemöblers dynor. Därför kom dörren i taket, på väggen???

Men en god idé var det.
Nu ska bara en gardinstång och lite tyg upp.

Det känns tryggt att fler och fler
är lite runda om baken.

En del tycker att det är kvinnligt men många kvinnor tycker att den är en belastning.

Nu har jag funnit på råd, igen.
För det är ju inte alltid så lätt att komma förbi eller rent av tränga sig fram
när man har den där baken bakom sig.

Det finns bra skyltar, i lagom storlek som åtminstone kan varna bakåt när vi går, ja men ni vet i kurvor och så där, då det gäller att få med sig allt, helst på samma gång.

Nu ska det snart bli lite nytt

Har liksom tappat inspirationen, igen.
Ska försöka hitta den, snart.

Det är inte så bra med minnet.
Idag skulle jag klippa mig.
Var på plats redan kl.17.45.
Kom alltså i god tid, 15 minuter innan.

Jag kommer liksom in på salongen som det mest självklaraste sak i världen.
Här är jag, jag ska klippa mig, jag har beställt tid och här har ni mig.

En sekund senare inser jag att det inte känns självklart. Klump i magen är ett dåligt omen.
Men okej, jag var 24 timmar och 15 minuter för tidig. Bättre att komma för tidigt än för sent.

Det är frisörskans Anettes fel att jag aldrig blir klippt. Det sa jag också när jag ringde och kollade vart hon var eftersom hon inte var på salongen.

Så till detta förskräckliga minne.
Ludde har också problem med det och det är en fördel eftersom vi aldrig kommer ihåg vad vi har sagt eller till vem. Ingen blir syndabock. Smart va?

Men så för att hjälpa minnet gjorde jag detta till Ludde.












 

Bara ett litet tips

kan det vara något?
(Ja men, läs rubriken...)

Ville bara säga det, så här lite stöddigt.

Den absoluta orsaken vet ju alla, naturligtvis är det Tina och hennes beslut att vara där ett år till.

Hur det kom sig? Ja, om ni ser på den här så förstår ni.

När jag sett den, inte bara hört utan SETT, beslutade jag mig.
Ja Tina, så din 30 timmars bussresa med Mamma mia filmen fick inte bara reaktioner hos dig, som du märker.

                    Och som om inte det vore nog. Jag ska åka med Tim. En resa utan sina barn är för mig ingen riktig resa. Eller jo, det är det ju, på sitt sätt men ja, jag är världens lyckligaste som får och även tar möjligheten.

Smolk i bägaren? Ja, faktiskt. Ludde följer inte med men vi har sagt att jag kollar om det är så bra som alla säger och är det det så finns det ju kvar.

Härom året, ja, för en sju åtta år sedan förresten
(tiden går så fort)

lärde jag mig att betala mina räkningar över internet.
Är inte det en fantastisk utveckling, så säg?

Men som med all teknik är den bara ljuvlig så länge den fungerar.
Plötsligt en dag i slutet av en månad då räkningarna skulle betalas gick det inte att koppla upp sig mot banken.
En liten känsla av panik blandas med den stora irritationen.
Den blandningen brukar som bekant inte vara särskilt konstruktiv.
Inte i mitt fall heller.

Men eftersom räkningarna på den tiden tog ett par dagar på sig att nå fram hade jag riktigt bråttom med att få betalningarna gjorda. Jag försökte om och om igen.
Min e-legitimation verkade vara någon helt annanstans än i min dator.

Då kom jag på att tantadorum på banken, en gammal elev till mig, hade sagt att jag hade support. Det var ju bara att ringa så skulle säkert allting lösa sig.
Leta, leta, leta... Var fanns numret?

Vänta, vänta, vänta...
Tekniska imbeciller tog upp tiden till supporten så jag fick "nummer långt bak i kön".
Vänta, vänta, vänta...

Ah, äntligen min tur.
Jag förklarade problemet och supporten tyckte att det lät lite märkligt att jag inte längre fick kontakt med banken. Han sa: " Har du kvar ikonen?"
Ikonen? tänkte jag, jag skulle till supporten och inte till någon ortodox kyrka. Ikonen? Vad pratade han om?
"Nej, jag har ingen ikon", svarade jag. "Hur ska den se ut?"
"Ja, man kan nästan säga att det ser ut som ett litet paket."
I min lilla värld var ikoner vackra avbilder av Jungfru Maria och Jesubarnet inte "paket" i någon form.
Han är galen, tänkte jag.



Han fortsatte: "Du har kanske lagt den på skrivbordet?"
Inte för att jag trodde det men jag lyfte på alla papper och annat skräp som låg på mitt skrivbord. Jag visste ju att jag inte skulle hitta det där men letade mest för att vara tillmötesgående. Han hörde ju prasslet och förstod att jag tog honom på allvar. Man är väl artig?
"Nä, här finns inget litet paket", sa jag.
"Kan du ha slängt det i papperskorgen då?" undrade han.
Varför skulle jag ha gjort det? Man slänger väl inte ett paket?
Men jag böjde mig ner och letade i Tims äckliga snuspapperskorg, fy vad äckligt. Men inget paket.



Det är ungefär nu, med handen i ett antal begagnade portionssnuspåsar, som jag inser vad jag håller på med. Jag pratar med en datanörd som kan allt inom datorer. Han är inte ett dugg intresserad av mitt skrivbord eller min papperskorg. Han pratar bara om datorn. Om ikonerna som finns på dataskärmens skrivbord och om datorns papperskorg. 
Jösses Amalia, hur kan man rädda ett ansikte som redan är tappat?


Ärligt talat minns jag inte hur det slutade. Det har jag förträngt.
Vem var den äkta imbecillen?
Ja, ja, jag vet.

Varför är det så lätt att döma andra?