Nu finns det mycket att göra.

I helgen har vi fixat med tomten.
Jag tog en tur förbi Plantagen och kom hem med bl. a. 4 stycken rosplantor???? och som av en händelse låg också rosjordssäckar i bagageluckan.
Rosor är vackra, det tycker jag också men då helst i rosenrabatt eller åtminstone att det finns en plan över var en rosenrabatt kan tänkas ligga.

Så var det inte i vårt fall. Fyra rosenplantor och ingen plan.
Ja, de fick vänta. Vi tog tag i utsmyckningen av altanen i stället.

Snygg men lite opraktisk (så ovanligt).


I den här hade jag tänkt ut det bra men planen sprack eftersom solljuset är en aning begränsat så det får bli... ja, det har jag glömt. Återkommer senare om det.

I dessa ska sammanlagt åtta krukor samsas.
Jag hade en plan men den sprack också, så nu får vi avvakta.



I dessa ska ytterligare åtta krukor samsas

och här håller planen än.
Underst ska röd lejongapsranka hänga.
Snäppet över kommer vit lejongapsranka.
Sen tror jag att det var njurvinda och sen har jag glömt.




Vi hann gräva ner två av de fyra rosorna.
Nu har vi en rosen plantering.
Vi ska fixa med spalje, senare.
Det visade sig att rosorna kan bli fyra meter höga. Var finns sådana spaljeer?

I morse vaknade jag och var trött redan då.
Jag fixade fika, orkade knappt dricka det.
Önskade att jag haft en droppanordning eller åtminstone ett sugrör.
Duschen gjorde inte heller susen.

Kom till jobbet och insåg att det fanns fler som var trötta.
Varför just idag?
Då började det.....
Detta eviga tjat.

Men så kom jag på att jag kanske inte är ensam om tjatet och se... det var jag inte.





Men det verkar inte vara så många fler än jag som känner sig som Japans flagga.
En stor knallröd cirkel.




När jag väl kom hem fortsatte tjatet.
Stackars Mia som har man och familj att tjata på, kanske ni tänker. Men icke...

Tvärtom. Tina hade gjort så fint i köket. Det var både undanplockat och torkat.
Nej, de stackarna kan jag inte skylla på.

Jag var alldeles ensam hemma men fortsatte tjatet, nu till mig själv.
Hur är det möjligt då?
Ja, det undrade jag; Varför tjatar jag?

Cirkeln ovan ger förklaringen. Alla tre sektorer stämmer.
1) Det kommer helt automatiskt
2) Det är det enda som hjälper
3) Jag orkar inte diskutera med mig själv

Så kom månen och tog över

tio timmar senare försökte solens svaga strålar söka sig genom morgondiset och lyckades riktigt bra.



Solens värme lockar fram blommor ur knoppar och insekter från övervintringar
(ser ni flugan på påskliljans kronblad?)



Eftermiddagens värme sprider sig i både djur och



människor



De sista svaga kvällsstrålarna värmer än. Det gäller att passa på.



Så gick ett dygn.
I morgon när jag vaknar har jag förhoppningsvis ytterligare ett framför mig.
Om än inte i Tockarp.
Det här var bilder från i påskas.

Hur många män krävs det för att byta glödlampa?
2, en som byter och en som tar emot medaljen

Hur många mansgrisar krävs det för att byta en glödlampa?
Ingen. Låt kärringen diska i mörkret.

Hur många män krävs det för att laga en dammsugare?
Varför i h-e skulle vi fixa den, vi använder den ju inte.

"Hur många män behövs det för att smutsa ner tolv grytor då det ska lagas mat?"
"En."


Jag skrattar sällan åt "roliga" historier av den enkla anledningen
att jag inte tycker att de är särskilt roliga.

Verkligheten är ju annorlunda. Inte är det väl så tokigt med män.
 Många av oss lever ju faktiskt frivilligt ihop med dem.

Okej, de har inte så lätt att göra fler saker samtidigt men det de gör blir kanske inte så hafsigt som det kan bli när man ska springa mellan grytan, tvättmaskinen, golvmoppen, lakansbytet och toalettrengöringen. Oj, och blomvattningen (i första perioden).
De är faktiskt mer koncentrerade, har jag hört.
Har ett bättre utvecklat logiskt tänkande och är starkare, fysiskt.

Vi kvinnor springer till affären och packar våra kassar, pratar med kunder och personal, städar hallen när vi ändå ställer ner kassarna och torkar smutsen från dörrposten när vi ändå torkar av smulorna från matbordet (som kommit dit, ja, vem vet? efter avtorkningen på morgonen), sanerar kylskåpet från mögel när vi ändå ska ha mjölk i kaffet som i dricker när vi sitter på toaletten och gör våra behov (andra perioden).

Regnvattentunnorna måste fyllas



Till detta behövs ett vattenutkast, inga problem. En slang, inga problem.
Mellan slangen och vattenutkastet behövs
en snabbkoppling = problem!
 
Men med tre starka, koncentrerade och logiskt tänkande män ser jag fortfarande saken som "biff".



Hela verktygsväskan är framme
Bra olja och kokhettvatten (som jag har hämtat) finns på plats.



Det används mejslar och tänger.
Musklerna får jobba.





Då måste jag ändå skriva:
Hur många män krävs det för att byta en snabbkoppling?
Tre!



Ja, jag säger då det....

Vadå? Vad jag själv gjorde?
Solade, såklart, i timmar, djupt koncentrerad.
Det är viktigt att bli brun.
Kvinnligt viktigt, vadå´rå?
Hurså förresten?

Ja, det här kunde vara en örnskapelsen från glasblåseriet men det var det inte. 


Fågeln som jag såg flyga på starka vingar i vinden får vara symbol för friheten.

För där uppe i sol, vind och vatten finns spegelbilden av vad som finns nedanför, hos oss här på marken.
Men naturligtvis i en annan skapelse.




Men med fantasins hjälp kan molnen få former som endast kan skapas i den egna hjärnan.
Och man förundras över hur det kan komma sig.
För visst kan man med fantasins hjälp skönja en fjärilen i molnet?

På marken sitter den plötslig där.



Vårens första nässelfjäril.
Så bedårande vacker.
Lika vacker som friheten.

Var finner man den då?
Den där friheten?
Friheten till att slå rot och trivas där det finns gynnsamma förhållanden.



Ta möjligheten när den kommer.
Göra den till sin alldeles egen.



Kunna blomma ut, om man så är ensam om att göra det
eller blomma ut tillsammans.



Våga vara först.
 Precis som nässelfjärilen.




Jo, friheten finner man tillsammans med människor som betyder något och på en plats där allt "bara är".
Att "bara vara" är frihet.
Att kunna "bara vara" tillsammans med andra är verklig frihet.
Det är då man upptäcker fantastiska detaljer hos sina kära.
 Detaljer som kanske setts skymta förbi någon gång och man har undrat:
"Såg jag rätt? " men ögonblicket är inte kvar. 



Jag har tillgång till friheten. Jag vet att jag är lyckligt lottad.
Jag har min plats....



Jag har mina nära och så innerligt kära.
Jag är sååå rik.


Mormor och Tina




Morfar, Ludde och Kenneth




Tim




Det finns ögonblick som består.

Det finns en frihet som bara är min och det är den som får mig att blomma,
ibland ensam och
ibland tillsammans.

Vilket underbart väder !!!!!!!!

Till och med jag ville göra en utflykt.
Ja, så enkelt var det ju naturligtvis inte.
Det är det aldrig när jag ska lämna hemmet.
Det stod mellan årets första riktiga  motorcykelutflykt och årets första "vara hemma och påta på tomten".
Svårt val.
Men utflykten vann.
Vi träffades i ottan, 10.30, på Rosenhills café.



En del intog sin frukost, andra snålade. Vi drack inte ens kaffe.
Det är mycket som händer här på fiket.
Det ska pratas och diskuteras. Allt viktigt och oviktigt ska hinna avhandlas.
Vissa går ifrån för att få prata ostört.



Visst ser de lite tuffa och farliga ut?
Men det är de inte.
Jo, tuffa men inte farliga.
De pratar om viktiga saker som däck, filter, tändstift och annat som kan vara bra att ha på ett fordon.
Sånt som en annan inte har minsta intresse av.



Vi andra sitter lugnt kvar och vet att allt kommer att bli så bra, så bra.
(Varför ständigt detta leende?)

Vi gav oss iväg. Det var härligt. Vi åkte en annan väg än planerat.
Bra val.
Jag hade fullt upp att titta på vackra hus/torp och vårlika hagar.

(Dessa foton har ju inte jag tagit. Trots att det ligger söder ut hade inte våren kommit så här långt.)





På Mångfaldens Hus ( http://www.mangfaldenshus.com/ ) handlade vi nästan ingenting, denna gång. Det finns nämligen ingen bagagelucka på Luddes hoj och i den pjuttiga väska vi hade med oss fanns ingen plats kvar.
Där låg, onödigt nog, en hel kasse med varma kläder.
Vad ska jag med det till?
Jag har ju ett naturligt Helly Hansen ställ.



Det tar lång tid att vara utrustad på detta sätt.

Tyvärr har jag problem med min hjälm. Ingen annan har mitt problem. 


Hjälmen trycker på mina hamsterkinder så de pressas ihop.
Lasse föreslog att jag skulle sätta dubbelhäftande tejp i hjälmen, eller en galge. Hur ska jag få på mig hjälmen då?
Vet inte hur han tänkte där men det är exempel på sådana viktiga saker som avhandlas på Rosenhill.

Det finns nog inte en hjälm i världen som sitter bekvämt runt mina äppelkinder.





Därför fäller jag ner allting och sätter på mig solglasögonen i hopp om att ingen ser de ihoptryckta kinderna.

Dessutom är hjälmen oekonomisk. En del av brunkrämen försvinner också. Den sitter där på "trycket".
Om det blir oår får jag väl skrapa bort lite om det kniper.



Vi åt lunch på terassen och stannade även på "Fattigstugan" som ligger ett stenkast bort, innan vi begav oss hemåt.

 Det blev lite påta av i trädgården också.
Vi satte ut pinnar och små fågelholkar insmetade med Rå'odör.
En äldre dam sa att det skulle vara så bra. Jag tjuvlyssnade och köpte en burk. Vi får väl se.
Rå'odör ska lukta som rådjuren gör. Tusan så illa de luktar.





Dagen avslutades med middag på en kinakrog i Södertälje tillsammans med Ann-Marie och Freddan.
Oj, vilken härlig dag det blev.

Adam, en ung man som jag känner frågade om jag hade blivit gammal.
"Är du 75, eller? För de är bara de som håller på så där."
"Det där" som Adam pratade om var att söka vårtecken.
 Så om ni undar, är jag där i kring.

Jag letar vårtecken.

Ludde står just nu och fettar in en packväska till motorcykeln. Det är ett vårtecken!

Vi åkte faktiskt motorcykel idag.


Jag hade kameran med mig och gissa vad som händer?

Batteriet tog slut!!!!!!!!!!! Jag hann ta två bilder. Två ynka bilder i vårteckensökarperioden är katastrof!
Jag blev sur. Väldigt sur. Jag hoppade på kamerafodralet och det var nog så att folk trodde att kameran låg där i men naturligtvis inte.
Jag har inte alla bokstäver, än.



Nu i kväll hörde vi nötväckan.
Den låter lite metallisk och tjatar om och om igen. Tre, fyra grytlock i taget.
En liten koltrast försökte hänga med mellan grytlocken men fastnade väl mellan locken och fick gehör av blåmesen som säkert visste hur koltrasten hade det.
Vårtecken!
En härlig  ålder att vara 75.

En liten helghälsning



Kan inte fatta att tulpanerna som jag fick av Maria och Lasse fortfarande är så vackra.
De har stått kallt, på balkongen men ändå.
Lite magiskt.
Våren är magisk.

Det är väl ingen hemlighet längre, hos någon, att jag är världshistoriens värsta choklad-och godisfreak.

Det finns absolut ingen stopp-gräns.
Har jag väl börjat, äter jag tills det är slut sedan ber jag om mer hos mina nära.
Ibland mår jag så illa, eftersom jag är så fullproppad men då vet jag att jag kan vänta en liten stund så brukar ju illamåendet gå över och då är det bara att ta nya tag.





Jag minns en gång när Ludde och jag köpte varsin godispåse. Anledningen till detta var att jag tyckte att han valde äckliga saker och lät dem ligga kvar till sist medan han glatt mumsade i sig mitt val av goda godisar.

Så, med varsin påse i hand, min dubbelt så stor, sittandes framför Tv'n knaprade jag i mig allt innehåll i min påse. (Jag låter som ett tröskverk och vi måste höja volymen för det knastrar så i huvudet på mig.) Det var knappt att rollistan hade hunnit snurrat färdigt förrän det roliga var slut.

Det är ju nästan ingen idé att fortsätta titta på film när man inte har godis kvar. Så för att få se klart filmen och också se till att inte Ludde fick sig för mycket socker, hjälpte jag honom att äta upp från hans påse.
Omtänksam som man är.
OCH... det konstiga med det är att då slank även det äckliga godiset ner, hur lätt som helst.

Det är nu kamraterna kommer till min hjälp

För att de ska slippa se och inte minst höra frosseriet och för att rädda deras egna chokladkakor och annat gott, har jag nu bestämt mig, för hundratusende gången, att nu får det vara slut.

Allt eller inget, som vanligt i mitt liv.

Jag äter inte godis längre men blir ju sugen ibland, såklart.
Men jag vet ju att om jag då bara luktar på en chokladbit tar den vägen via min mun och så är det kört igen.
Då kommer detaljhandeln på att det finns vinst i sådana som jag och skapar

Chokladtvål



Den luktar gott men efter att ha smakat på den la jag den på handfatet.

Men vem vet i krig och kärlek är ju allt tillåtet så den dagen ni ser lödder från min mun, näsa och mina öron behöver ni inte undra, då vet ni.

Tack mitt "månljus". Du ser alltid till mitt bästa.

Det var verkligen vår idag.

Jag var inne i stan och tog fram kameran.

Världen är inte i svartvitt längre. Det finns så mycket färger.
Jag ringde till Ludde och han mötte upp mig.
Vi tog en fika.



Tyvärr var alla uteplatser upptagna men solen sken in och fick mjölkskummet att glittra.



Vi tog en liten promenad och letade efter vårtecken.

Ute på vattnet fanns en vit knöl.






Knölen hade fjädrar (påskknöl?) Nä, knölsvan kanske.

Jakten på vårtecken fortsatte.


.

 

Men det verkliga vårtecknet fanns på löpsedeln



Tänk att det alltid ska vara så surmulet på "före"-bilderna och så bländande lyckligt på "efter-bilderna.
Sedan när är det bra att gå ner i vikt utan att röra på sig? om man kan röra sig, vill säga.
Passa på att promenera i det vackra vårvädret i stället.
Jag säger som Tina: "Om en diet var "hållbar" skulle det bara finnas en diet. Ingen diet håller i längden. Det handlar om att ändra sin livsstil."

Jag har en kompis.
Vi har en hel del gemensamt.

T.ex. heter hon Mia och gillar dessutom After Eight som för övrigt är en delikat choklad som man tar buntvis och trycker i sig.
Mia är också delikat.

Hur som helst... Jag fick ett mail av henne där "hennes" mansideal fanns med.

Vid unga år var idealet solklart och enkelt.

Kolla här

Min drömman!

1. Stilig
2. Charmig
3. Rik
4. En bra lyssnare
5. Smart
6. Vältränad
7. Klär sig väl
8. Sunda värderingar
9. Kommer med glada överraskningar
10. En fantasifull och romantisk älskare


♥
Åren går och man upptäcker att man fortfarande lever ensam. Hur nu det är det möjligt?  

Och vet ni om man utgår från att man och hustru är ungefär lika gamla skulle Ludde vara som en 32-åring. För exakt så här är han. Läs ska ni få se.
♥

Min drömman, reviderad lista (32 år)

1. Ser bra ut (helst hår på huvudet)                           
                                               ♥(Ludde har hår men har vett att raka av skepparkransen)
2. Öppnar dörren för mig                                               
                                                                   ♥ (Ludde skulle öppna himlaporten för mig om det så skulle behövas)
3. Har tillräckligt med pengar till en god middag 
    ♥(Vi älskar rökta räkor och hot aioli)
4. Lyssnar mer än han pratar                                       
                                                     ♥(Ja, han låter mig babbla. Väntar kanske på punkten, än) 
5. Skrattar åt mina skämt                                            
                           
                ♥ (Och de är minsann inte alltid så lätta att hänga med i)



6. Bär hem kassarna från mataffären                     
♥(Alltid)
7. Äger minst en slips     
                                           ♥(Vill helst slippa den men är ägare till minst en)
8. Uppskattar god hemlagad mat 
                                                            ♥(Han älskar hemlagad mat och talar alltid om det för mig)
9. Kommer ihåg bemärkelsedagar                          
♥(Ja, allas)
10. Romantisk i alla fall en gång i veckan               
♥(Har inte en vecka sju dagar?)

♥
Åren går vidare och allting förändras men bara lite, lite så att det knappast märks. Men så plötsligt en dag
♥


Min drömman, reviderad lista (42 år)

1. Inte för ful (flintskallig är ok)
2. Börjar inte köra förrän jag sitter i bilen
3. Arbetar regelbundet - spenderar då och då pengar på
en restaurangmiddag
4. Nickar ungefär på rätt ställe när jag pratar
5. Kommer oftast ihåg poängen i de skämt han berättar




6. Är tillräckligt vältränad för att orka flytta
möbler
7. Använder skjortor som täcker magen
8. Köper inte champagne med skruvkork
9. Kommer ihåg att fälla ner toasitsen

10. Rakar sig de flesta helgerna




Min drömman, reviderad lista (52 år)

1. Ansar öron- och näshåret
2. Rapar och kliar sig inte offentligt
3. Lånar inte pengar för ofta
4. Somnar inte när jag berättar viktiga saker
5. Berättar inte samma skämt för ofta
6. Tilläckligt vältränad för att ta sig upp ur soffan
på helgerna



7. Använder oftast sockar som hör ihop och rena
underkläder
8. Uppskattar god mat
9. Minns mitt namn när det behövs
10. Rakar sig åtminstone någon helg




Min drömman, reviderad lista (62 år)

1. Skrämmer inte små barn
2. Kommer ihåg var toaletten är
3. Är inte för dyr i drift
4. Snarkar tyst när han sover



5. Kommer oftast ihåg varför han skrattar
6. Tillräckligt vältränad för att stå själv
7. Använder oftast kläder
8. Tycker om lättuggad mat
9. Kommer ihåg var han lagt sina tänder
10. Kommer ihåg att det är helg




Min drömman, reviderad lista (72 år)

1. Andas
2. Går på toaletten


 ♥Nu undrar jag bara hur männens lista ser ut. Nä, jag tror inte jag vill se den.
Vi kvinnor förändras säkert inte lika snabbt som männen.♥

Jag har ju alldeles glömt bort att visa min fina brevpress som jag fick blåsa i glashyttan.
Jag ville ju blåsa en örn och Lena ville blåsa ett dussintals glas men brevpress blev det.

Då, när blåset var klart och man tittade på sin vackra skapelse uppstod en klump i magen.
Varför?

Jo, det var då man insåg att tiden för brev är näst intill förbi.
De här brevvännebreven finns inte kvar. Kärleksbreven var ju inget att tala om, ens på den tiden. Breven som man fick från släkt och vänner är också borta.
Kvar finns de namnade reklambreven med vinst- varje-gång-lotter. 

Jag tänker inte att räkningar och annat trams är brev. Det är bara papper i kuvert.
Alltså är brevens tid förbi. Därav klumpen i magen.
Här har man ett egenhändigt konstverk i sin hand till ingen nytta.

Trodde ni ja´.

Brevpressar är omoderna och oåterkalligt ute.
Jag har blåst en "konfigurationspress". 



 

Och då kommer jag osökt in på Posten.
Nu smäller det i tangenterna när jag skriver för Posten irriterar mig.
Jag har kommit på dem, minsann. Portot är högt och kommer liksom bensinpriset fortsätta att ständigt öka.
Men Posten drar in på brevbärare och levererar inte post varje dag.
Jag vet att det är så. Framförallt under semestertider. Likt förbaskat får jag betala fullt pris för frimärket.
Sådant irriterar mig.
Liknelsen med bensinen var att den också höjs till storhelger och semestrar.
Lagom bra liknelse, väldigt dålig, kan jag tycka.
Egentligen vet jag inte varför jag gnäller. Jag skickar aldrig brev. Jag har bara åsikter. Onödigt gnäll.
Sorry.

När jag ser mig omkring i mitt hem undrar jag om jag har chanserat.

Överallt finns det saker som har en plats men som står någon helt annanstans.
Just det är väl inte så konstigt men det konstiga är att det får stå kvar där de nu befinner sig och det märkligaste av allt är att jag inte tänker så mycket på det.

Dessutom har jag helt slutat (nästan) att stryka våra kläder. De duger som de är och de ska ju ändå snart tvättas igen. Jag tänker inte så mycket på att mina t-shirts inte har strykveck på ärmarna.

När vårsolen tittar in är det avslöjande. Titta ska ni se...



Vilka fantastiska mönster man kan skapa utan att veta om det.
Jag har inte dammat än och kortet togs för ett tag sedan.
(förra gången det var sol)

I hallen står tomten kvar. Han missade jullådan och får nog stå där han står. 
Det är som flyttfåglar, som jag tog upp tidigare i bloggen, man kan missa när det är dags att ge sig av och då blir man kvar.



Jag blir inte ens irriterad över att det inte går att komma in i vissa rum.
Vad ska jag därinne och göra? kan jag tänka.

Nu pratar vi inte om lite skit i hörnen vi pratar megastökigt,  märkligt nog vet ingen hur det blivit så.
Men vi har våra misstankar.
Grannen har sitt sovrum alldeles ovanför och hon kanske har något hemligt nedkast. Ja, då är det ju inte så konstigt. Tidigare visste vi att det var vår hund som ställde till det men hon finns inte mer och stöket fortsätter och har faktiskt aldrig varit värre.
Faktum är att vi ett tag också misstänkte Tim.
Det måste vara han som inte orkade plocka undan och bara kastade in saker i rummet. Men det är lite för mycket smink, hårtänger, tjejkläder, yogamattor, högklackade pumps etc. så vi tror inte längre att det är han.
Men hur är det då möjligt?
Stökigt är det och ingen vet hur det gått till. Då måste man gå vidare.


 

Jag tänker att det finns så mycket annat att lägga energi på i livet.
I förrgår hade Tina och jag två alternativ. Vi kunde stanna hemma och ta tag i städningen eller åka till Moraberg; Plantagen och Jysk och ta ta vägen via ICA-Maxi innan vi åkte hem för att fylla på hennes "Raw-food" skafferi.
Det var narurligtvis inget svårt val.

Måste är inte längre krav-måste. Nu är det förgylla-dag-måste som gäller.

Det är bra när vi två åker iväg för vår humor är det bara vi som förstår. Vi slipper skakningar på huvudet och suckar från Tim. Vi behöver inte beté oss som vi borde för vi känner ingen som kan klaga. Vi behöver inte oroa oss för  vad folk tänker och tycker.
Jag tror att de allra flesta som ser oss kan se vår närhet, vår kärlek, glädje och lycka.
Vi fick några fantastiskt roliga timmar. Vi fyllde upp skrattreservoarerna med råge.
När vi kom hem såg det lika rörigt och dammigt ut som när vi åkte men det gjorde ingenting.

I går fanns det ingen tid för vare sig städning eller gemenskap, inte i dag heller. Vi fick några timmar och vi tog dem.

Så vad spelar det för roll med "lite skit i hörnen"?
Om ni bara visste vilka stora hörn jag kommer att få.