Varför har jag aldrig lärt mig att det finns något som heter 50%?

Allt är verkligen inte 100% eller mer...



" Så ett-två frön per kruka."
Jösses, det var det fjuttigaste jag har hört.
Det blir ju tusentals krukor.

Men jag kunde ju inte stå emot.
Det ser ju så fint ut på bilderna.
Inte tänkte jag på vad det skulle komma att bli när allt var beställt.


   
Alla dessa blombilder har jag lånat från www.impecta.se 

Impecta har dessutom skickat mig en frökatalog.
Tyvärr har jag börjat smygtitta lite igen.
Aa, det är inte bra, jag vet men jag ska försöka vara ståndaktig, vet knappt hur det stavas, men ändå.

Så kommer då låtarna tillbaka i min grötiga hjärna.

Och nu har det ju blivit kallt igen också...
Jag fröser frön topp till tå.

Frön det ena till det andra.
Nu ska jag fixa med mina små frön.





 

Ja, jag fick frågan härom dagen

Men vem är egentligen stark?
Det är inte så lätt att svara på den frågan.

Hur syns styrka, äkta styrka?
Om vi nu tror oss veta vad äkta styrka är.




Att ha styrkor behöver inte betyda att man är stark.
Visst kan man vara stark nog att säga ifrån, stå emot eller kanske stå för sin åsikt.
Javisst, det är starkt?




Att ha svagheter behöver inte betyda att man är svag.
För nog är det väl så att det anses vara en styrka att kunna förmå sig
att erkänna eller se sina egna svagheter?
Andras svagheter kan man ju rabbla upp i ett oändligt antal.
Och det är ju inte heller särskilt starkt.



Att knäckas lite då och då, i lagom portioner, anses stärkande.
Att ständigt och jämt bli knäckt är en svaghet, hos plågoanden.

 

Allt som anses vara stort, tryggt, stadigt och stabilt är inte nödvändigtvis starkt.

Det mesta kan krossas och knäckas.

Men det heter ju att "bara de starka överlever".
Alltså besitter du styrka, liksom jag.
Men överlevnad är inte heller ett mått på styrka.
Det är ett mått på överlevnad, ingenting annat.

Jag tror att den äkta styrkan, den som inte krossas och knäcks så lätt, finns i vår själ.
Den får sina törnar, den får sina slag men innerst inne fortsätter styrkan att stärkas.
Den ger aldrig upp.
Det gäller att finna den, känna den och bli ett, igen.
Efter lång frånvaro kan det kännas lite främmande, kanske skrämmande.

Vår själ reflekteras i våra ögon.
Våra ögon behöver inte nödvändigtvis ha en ung eller klar blick.
Jag pratar om djupet, ja, jag pratar om styrkan, den som kommer längst inifrån.
Den finns, var så säker.
Det syns när den släcks, det är ett öde ingen kan ändra på och
då kommer den aldrig tillbaka för då är den på väg,
sin egen väg.
 


Vid en storm eller orkan, vem krossas och knäcks först?
Tallen eller fröet?

Jag vet att jag har gnällt på den svenska posten som inte är en riktig post längre

Jag har nog inte ändrat mig än.

Idag när jag hämtade posten låg tre brev från Tina där.
Tre?
Jag visste att hon hade skrivit ett men de andra två var glädjande bonusar.
(Populärt ord det har blivit. Bonus hit och bonus dit. Ja, ja...)

Tinas första brev började med "Todelo!" och var skrivet den 19 december. Fem veckor att hitta min adress? 
Nästa brev..."Hej mamma! Idag är det den 25 december och vi har firat jul...."
Det tog nästan exakt en månad för det brevet att hitta hit.
Det sista är skrivet den 30 december.

Alla tre kom idag. Jag tycker att det är märkligt.


Kör de med flaskpost?

Med en sådan rubrik finns det ju ornitologinvaderingsrisk

Den ska visst vara lika vanlig så här "söder om söder" som i resten av landet,
trädkryparen, alltså.

Men visst ser de annorlunda ut?
Två ulvar i fårakläder.


 Den ovanliga trädkryparen

Ibland kan en låt komma förbi och sedan försvinna.

Det är väl okej men tänk vad jobbigt det är när den stannar och riktigt grötar in sig i
hjärnsubstansens kletiga inre.

Den finns där när du vaknar och den finns kvar nästa morgon när du ånyo stiger upp.
Ja, alla låtar är inte jobbiga, inte de som är bra men tyvärr är just de ofta flyktiga.

"Blommig falukorv"? En hel dag!
"Du ska få min gamla potta"?
Eller vad sägs om "I ett hus vid skogens slut"?



Eftersom jag är inne i min fröperiod skapar jag mina egna texter.
Vill ni veta vilka?

"Ja, se det fröar. Ja, se det fröar, det var väl roligt, hurra!"

"Det som göms i frö kommer upp i tö, pling pling."

"Titta det fröar. Titta det fröar. Allting är mitt, mitt, mitt."

Ja, så där håller jag på.




Jag menar, det är ju ganska synd om de som måste tillbringa dagen och stå ut med mig och mina låtar som ibland bara måste ut, trots att jag försöker hålla emot,
men jag då? Jag måste höra på dessa urtöntiga låtar timme ut och timme in.
Det finns inget stopp.

Undrar om det hänger ihop med mitt yrke?
Jag är ju FRÖken.

Nu när svininfluensan lugnat sig
har fröfnattet satt sig på hjärnan.



Kan man ha frö som specialintresse?
På www.impecta.se hittade jag en massa fröer.
Första problemet är att jag gjorde en order.
Andra problemet är att jag inte ser om orden finns.
Tredje problemet är att jag hittade www.fron-och-sant.se
Där finns orderstatus. 
Fjärde problemet är att tänka ut var alla dessa frön ska kunna växa.
Ja, här går det ju ett tag men sedan då?

Sedan finns det ett sista problem...
...det är inte vår än.
Trots att jag så gärna vill tro det.



Så här går jag i väntans tider liksom knoppar på en kvist.
Kan en kvist ha "fröfnatt?"

Det kommer säkert att gå bra.

Han kommer nog att kunna hålla sig för skratt men kommer jag att göra det?
Jag kan ju inte låta bli att undra om han kommer att se ut som Pinoccio. 



Tim har så annorlunda sätt att se på saker.
Annorlunda för vem kan man undra?
Ja, från mitt sätt, i allafall.

För flera år sedan hade han riktigt otäcka blåsor i munnen.
Han var irriterad och svor över dem.
Så en dag frågade han vad som var värst för dessa blåsor.
- Juice, svarade jag.
Då gick ungen till kylskåpet, tog ett stort glas av apelsinjuicen och sköljde munnen med den.
Han grinade illa men såg ändå väldigt nöjd ut.
Vansinnigt! tänkte jag och var ju tvungen att fråga varför.
- Det är min hämnd mot dem, blev hans svar. 

Hm....

Så bröts då näsan för ett par år sedan.
Lagom kul.
Men i morgon kommer hämnden, mot näsan.
Då ska den få känna på hur det känns.
Hämnden är som bekant, ljuv.

Vilken vacker dag!

Det känns i hjärtats innersta.
Det är så vackert!
Mina tankar går till mina barn.
De är lite olika och har lite olika syn på naturens storslagenhet.



Som naturen visade sig idag, fyller den mig och hela mig.
Det gör nästan ont.
"Visst gör det ont när knoppar brister..."

  

Jag vet att den hade imponerat stort på Tina.

Jag försökte med telepati i dag.
Jag koncentrerade mig.
 Tog in varje kvist och varje sökristall i mitt minne.
Försökte lägga bilderna i min hjärnas "utkorg", adresserade till Nya Zeeland.
Jag vet att hon sov men kanske kunde bilderna nå henne i drömmen, drömtiden.
Jag lyssnade på Enya, Tinas favorit.

Bilen framför mig bromsade plötsligt in, utan synlig anledning.
Det störde mig...
Eller var det ett tecken?



(En gång för snart 20 år sedan hade jag en idé på vad vår lilla tjej kunde heta.
Jag föreslog "Tej".
Nu gick inte mitt förslag igenom men visst hade det varit kul att ropa på ungarna?
"Tim o Tej, kom in och ät!"
Ett annat förslag, som jag inte själv ens trodde på var Jan, Timjan.)

Jag stannade vi Mölle.

Tog en kort promenad i det vackra spåret.
Det var så tyst, stilla och helt sagolikt vackert.
Luftigt men samtidigt kompakt.

Solen var på väg bort för att bli gryning någon annanstans.
Men hennes strålar, något bleka kanske, nådde fortfarande fram, de nådde mig.
Det är det som gör så ont.
Jag älskar så.






Mitt i denna tysta storslagenhet kom det ett flygplan.
Kanske på väg till andra sidan jordklotet.
Kanske fick det med sig mina bilder.
För vem tror på telepati?

Det kommer till mig ibland, att inte barnen bor här längre.

Då sätter jag mig en stund, tills knuten i magen har löst sig.



Lugn, lugn, jag vet att det är en viss vänjningstid.

Och så hittar jag inte pendeln till min klocka.
Är det inte typiskt, så säg?
När äntligen klockan fått sin plats är pendeln puts väck.

Jag vill ha tick-tack och ding-dång.

Och i morgon ska jag hata elleverantörerna igen.
En nätt liten prishöjning på 250 % mellan klockan 7 - 10.
Hata, hata!

Eller... vänta jag har ett extra jobb till Lars G Josefsson, Vattenfalls VD.
Han har ju kanske inte jobbet kvar snart, stackaren.
Det kanske inte klirrar som de miljoner han är van att få varje månad
men jag lovar att han aldrig har upplevt ett härligare tick-tack eller ding-dång.
Och jag lovar att dra upp honom så fort han stannar.
Ah, jag har en briljant idé...




Nu har knuten i magen blivit till en rosett igen.

Jag kan inte låte bli att tycka om det.

Visst är det kallt men jag slipper slasket och det så vackert.
Nu är det väl som så att jag inte tillhör den promenerande typen -jo, jag gillar det när jag väl kommer ut - och det är ju ofta, just sådana som jag, som har flest åsikter.
Jag menar jag har positiva åsikter om kollektivtrafiken - hur ofta nyttjar jag den?
Jag har positiva åsikter om trängselavgifterna i stan - när blev jag drabbad?
Jag har negativa åsikter om de som flyttar till innerstan och sedan klagar på buller - sa jag och sitter i den tysta delen av förorten.

Hur som helst...
... i mina ögon är vintern, den riktiga, som det är nu, vacker.






 
Ibland är det så vackert att jag får tårar i ögonen (ja, var annars skulle man få dem?).
Om det dessutom är rimfrost syns varje gren, varje kvist så tydligt.
Det är som om snön/rimfrosten ligger som ett skyddande dunbolster.
Det är ju så här det ska vara, årstider menar jag.




Det är gott att ha en vedkamin att värma sig vid men ibland är det trångt om platser framför den.
Funderar på att skapa någon form av kösystem eller bli stolsvakt.
Utfärda böter om man nyttjat platsen för länge. 

Tänk att gå med viktig uppsyn och skriva ut böter, så där hämndlystet.
Gärna med dryga påminnelseavgifter som påföljd. Moahaha...

Sen kommer verkligheten emot mig.
Skulle jag verkligen vilja skriva dem?
Vad skulle jag vinna på det? en stömming? 



Jag sätter mig på golvet, det är ju ledigt.
Pappa säger att vi skämmer bort våra katter.
Förstår inte vad han dillar om.

Det har varit så kallt att till och med Fröken Rut funnit sig i att värme kräver gott (ganska) uppförande.

Att vara chef över en hiss måste ju slå chefskapet med våffeljärnet?

Allvarligt talat, hur liten kan en människa bli?

Ludde och jag skulle hjälpa Tim med lite grejer.
Ludde skulle koppla in TV och surroundljud.
Till detta behövdes alla möjliga och omöjliga atteraljer och kablar med tillhörande vindor.

Jag hade väl packat fem eller sex kassar med nödvändigheter
såsom kläder, tabasco och snabbmakaroner.

Vi var således rejält "packade" när vi lämnade hemmet.
Väl utanför Tims port tyckte jag att vi skulle lasta av allt framtill hissen
innan vi började packa in i den, bara för att inte ta den i besittning under alltför lång tid.

När vi väl börjat packa in i hissen och kommit halvvägs med alla prylar och pinaler
kom en kvinna marscherande mot oss.

"Ja, nu får du vänta en liten stund", sa jag.
"Jag ska inte vänta", sa hon och klev rakt in i den pyttelilla hiss som vi höll på att lasta in i.
"Jamen, jag menar att det tar ett ögonblick innan vi fått in allt", försökte jag.
"Jag bor på åttonde våningen och tänker varken gå eller vänta. Jag ska åka nu!" avgjorde hon.

Hur otrevlig får man vara?

 


Ludde som är en lugn och fin person
lät henne hållas och åkte upp med henne för att sedan komma ner till mig.
Jag var riktigt irriterad men så tänkte jag:

"Den lilla människans makt på jorden.
Att få vara chef över hissen i sitt bostadshus,
och på så sätt kunna styra över oss andra för att
på så sätt få ett högre människovärde i sin egen tro.
Ja, då får det vara för mig.
Stackars kvinna."

Hoppas att hennes lägenhet är ovanför Tims.

I lördags fick vi låna två små gnistrande stjärnor.

Det var så härligt.
Vi fick några timmar tillsammans med promenad i äkta vinterväder, matlagning och bak.




Så fantastiskt det är med ungar. Varken sträckor eller tid existerar.
Vi tog en lång promenad på drygt en timme.
Jag berättade att strax innan vi kommer hem kommer vi att behöva gå uppför en jättelång och brant backe.
Själv bävar jag för den, men det sa jag naturligtvis inte. Den tar verkligen musten ur en.
Jag behövde inte oroa mig.
Jag var underhållen under hela stigningen.
Väl uppe på krönet, med mig pustande och stånkand, sa den lilla stjärnan:
"När kommer den där backen du pratade om?"

Har de ingen koll på vad som är jobbigt?
Hur kan de orka pladdra som om vi satt i TV-soffan?
Varför böjer inte de sin kropp i onaturlig framåt-krök i uppförsbackar?

Jag vet varför.
De är stjärnor, that's why.

Det ekar så konstigt här hemma
nu när varken Tim eller hans möbler finns kvar.

De flesta dammråtterna har också gett sig av.
Portionssnuspåsarna har äntligen fått sin eviga vila, i dammsugaren.
De är bara snusfläckarna på väggen som fortfarande finns kvar.
Jag ska ta bort dem sen när jag har vant mig.
Just nu känns det en aning svart-vitt.



Tim själv är så nöjd.
Härligt att se.
Lägenheten är jättefin.
Det ligger högt och han får en fantastisk utsikt, särskilt mot Tumbahållet.



Japp, det var det.
Ett nytt år har börjat.

Är det inbyggda stjärnor som i viss belysning smyger sig fram?
(Läs huvudrubriken om det är oklart vad jag skriver om.)

Är det så att de bara lyser för mig?
Jag menar att vissa syns för mig och du ser dem inte alls och tvärtom.
En hel drös människor passerar förbi, varje dag och ett fåtal av dessa framstår som stjärnor.
Nu tänker jag absolut inte på stjärnor i rampljus, nej, nej, jag syftar på äkta stjärnor.





Det är de som på något sätt påverkar mig, positivt.
De ger energi. 
Enkelt!

Jag har förmånen att ha så många stjärnor runt mig.
En del av dem träffar jag nästan varje dag.
Jag kan väl inte säga, åtminstone inte sanningsenligt,
att de ger mig energi direkt i uppvakningsögonblicket men från sekunden då energin träffar mig,
eller när våra blickar möts, lever jag igen.





Det är stjärnor, ja, äkta sådana.
De är alla stjärnor i mitt liv.


I den grekiska mytologin kan man läsa om Vintergatans födelse.
Herakles föds och för att bli odödlig dricker han gudomlig mjölk ur gudinnan Heras bröst.
Hon blir vansinnig då hon vaknar och upptäcker knytet Herakles.
Eftersom han har munnen full av mjölk sprutas den ut då Hera knuffar och buffar på honom.
Mjölken sprids ut i universum och bildar Vintergatan, "The milky way".
Några droppar landar på jorden. De blir till snödroppar.




Och så finns det småstjärnor.
Snacka om att ge energi!
Ja, de tar också men det är väl vad det hela handlar om,
att ge och ta.

Det återkommer jag om, alldeles snart.