♪♫♫♫♪ Snart är det ju dags att se över sina fröpåsar.

Det SKA verkligen bli lite mindre i år.
Har jag sagt det förr??

Det finns bara ett litet aber. 
Vilka måste jag välja bort?

När jag ser bilder från tidigare år vill jag absolut ha allting igen.
Men ett löfte är ett löfte.



Ja, med tanke på att det finns ytterligare en, två, tre sidor av tomten
så kan jag väl hålla med
om att det kan dras ner på någon enstaka liten växt.
Men jag älskar ju den här galna blandningen.
Som en palett.

Jag ska bli ett frö i mitt nästa liv.
Lupin, tror jag för de blir man inte av med så lätt.

När jag ser framåt känns det långt, när jag ser bakåt känns det kort.

Men någonstans på tidslinjen blir långt kort och kort blir långt,
samtidigt som långt kan bli så långt att jag inte minns och det kan ju kort också vara.
Långt kan också bli så långt att det nästan inte hänt
och kort kan bli så kort att det snart borde hända trots att det redan hänt.
 
Nu när jag ska förklara blir jag alldeles förvirrad.
Det var glasklart nyss men inte nu.




Jag tror det är dags för en låt.
Jag är kär i den här (också).

Tänkte att det kunde bli en fin present till mor och far
(den är ju gratis om jag beställer annat till mig)



Men det är ju så sällan sol och jag vill ju inte att mamma och pappa ska få en ny istid
så jag tror att jag låter bli.
Skojar bara, mamma ♥
Jag får komma på något annat
och ja, jag mår bra trots att jag är lite snurrig i det jag skriver.

Det finns många eventuella orsaker till att jag ser dåligt.
En av orsakerna är att jag bara har glasögon när jag absolut måste
som när jag läser eller ska se någonting på nära håll.
Då blir ju inte det andra, det andra runtomkring särskilt glasklart.




Men på senare tid har jag upptäckt att jag börjar se sämre när jag ska lägga mig.
Självklart handlar det om trötthet eftersom mina ögon har varit öppna i så många timmar.
De behöver lägga sig tidigare än jag men hur skulle det se ut?

Oskarpt är det i allafall.

Än kan jag tydligt se mitt oanvända uppslagsverk.
Inte särskilt svårt att missa ens för mina trötta ögon.
(Funderar lite över hur sällan -aldrig- det används sedan datorn kom in i mitt liv.
Det var på sin tid både fint och dyrt och idag fyller det tyvärr ingen
funktion mer än att det är det enda som jag kan se riktigt tydligt.)




Jag har en massa saker i sovrummet och de syns mer diffusa nu än tidigare.
Det beror inte på ljuset.
Jag har lampor.




Väggarna är ju ljusa så det borde inte heller försämra konturerna.
På bilden ser det ju tydligt ut...
... nu ja'.

Jag har gjort rent...
... jag har dammat och torkat rent. Varendaste litet ludd i nallarna är dammsuget.
Var kommer allt damm ifrån?

Jag hittade gamla tavlor på Tim och Tina också bakom dammridån.
Rosor och min gamla klasskamrat Maria Håkansson också (inom glas och ram, såklart.)
Nu står de där lika klara och tydliga som en sommardag.



Och då börjar ju jag osökt att undra...

Tänk om det är så att vår värld är så fruktansvärt skitig och
dammig att vi inte längre ser när något är fel.
Vi försöker med alla möjliga trix för att förstå problemet.
Men det finns ingenting att göra åt det.
Vi suckar,
skakar på huvudet,
vänder ryggen till,
har inte sett,
vill inte se,
tar inte ens på oss glasögonen.

Ser vi inte problemen så finns de säkert inte heller.

Precis som med dammet i mitt sovrum har det smugit sig till sin grottiga plats.
Tänk om det är så enkelt att vi egentligen bara skulle behöva en jättelik högtryckstvätt
och en gigantisk dammsugare.

Ah, det har ni inte tänkt på va'?

Såg på nyheterna härom kvällen.

Det hade varit partiledardebatt.
Reinfeldt och Juholt hade debatterat.
Jag såg vad de gjorde innan de gick in. De tog varsin kopp kaffe.
De betalade inte för sitt kaffe.
De bara tryckte på knappen och så rann den ljuva vätskan ner i deras muggar.
Som den mest självklaraste sak i världen satte de sig till rätta och smuttade på sin valda dryck.

Då funderade jag om någon av dessa herrar har haft problem med att skicka mail.
Tänk om Reinfeldt måste springa från Rosenbad  till Riksdagshuset för att skicka sina mail
eftersom det kanske bara är där han kan koppla upp sig.
Nä, hahaha så tokigt kan det väl aldrig bli?
De har ju viktiga saker att syssla med och ett arbete att sköta.
Deras mail fungerar nog alltid.



Eller tänk om Juholt skulle behöva smsa (från sin privata mobiltelefon)
för att få en kod så att han kan koppla upp sig och på så sätt
ha möjlighet till att skicka sitt mail. För att tio minuter senare vara
tvungen att smsa igen för att kunna koppla upp sig och se om
någon svarat på hans mail.
Hahahaaa, det skulle se ut det!
Nä, hujedanemig, det skulle ta alldeles för mycket tid.
Han har ju viktigare saker att göra som att sköta sitt jobb.

Jag undrar om "gubbarna" kände hur halt det var när de gick in för att debattera.
Kanske höll de om varann för att på så sätt rädda varann om
de skulle behövas och på så sätt förhindra en skada.
Så gosigt det skulle ha sett ut.
Jag undrar om de gick till kommunens sandlåda för att hämta sand och sanda 
så att ingen annan skulle slå sig gul och blå.
Men nä, de har ju som sagt sitt viktiga jobb att sköta.



Jag undrar ja'...

Jag betalar mitt kaffe.
Jag kan inte skicka mail från min arbetsplats.
Jag måste använda min privata mobiltelefon för att få tillgång till uppkoppling/mailen.
Jag sandar gångvägen och trapporna.




Varför är det så stor skillnad på att vara lärare.
Vi gör ju båda ett ytterst viktigt jobb.
Jag trodde att jag hade viktigare saker att sköta.

Jag har ju det mest värdefulla materialet i allafall.
Vilket gör att jag fortsätter med mina extraarbeten.

Förra året vid den här tiden var det snö.

Den kom i mitten av november och hade inte vett att försvinna.
Jo, den försvann ju till våren, som sig bör men från det att den kom
till vårvärmen tågade in, låg den kvar.

Tänk att det är två månader sedan det var mitten av november.
Vart tar alla dagar vägen?

Tänk om det är så att de inte alls är försvunna...
Jamen tänk...
De har kanske bara lagt sig sist i cirkeln, en gigantisk tidscirkel.



Så den här dagen har kanske funnits förr, för si så där 1572 år sedan.
Händelserna kan ju inte vara samma eller ens lika men vädret.
Samma väder, samma vind, samma temperatur, exakt samma dag (inte likadant utan samma)
för ca. 50 miljarder sekunder sedan.
Kanske satt någon i sin hydda år 440 e.Kr. och var tacksam över att det inte hade kommit så mycket snö.

Tänk så lite 50 miljarder kan vara när man ser det på det här sättet.

(50 miljarder kronor, var det inte det Skype såldes för?
Man får bara 60,5 stycken Cristiano Ronaldo för 50 miljarder. Kan det verkligen stämma?
Men herr Ronaldo springer i sin egen cirkel och har ingenting med min tidscirkel att göra.
Jag är bara ursur över vilka fantasibelopp det finns inom sporten.)

Nu är det ju inte årstid för glass
men lite nostalgi är det alltid årstid för.



Visst finns det några som man saknar?
Priset också för den delen.

Julen i all ära men jag tycker att det är skönt när den är över.
Eller det tycker jag kanske inte heller...
Det är skönt att komma ur nattskjortan för det skulle se ut det om jag kom till jobbet med den kvar.
Undrar om någon skulle se någon skillnad förresten...
 Förvisso har jag vid flertalet tillfällen kört mina ungar till både hit och dit i morgonrocken.
Morgonrock och barfota oavsett väder...
Till dagis i morgonrock blev Petras uppgift en morgon när min bil strejkade.
Då kom hon då, kära Petra, nyvaken, för att hjälpa mig, i morgonrock såklart.
Hon hann ju inte klä sig.

Och alla stackars människor som måste flyga iväg över jul och nyår.
Jag undrar om de också drar en lättande suck när de sitter bältade i sina flygplansfåtöljer.
(Innan de kommer till insikt över att de inte har en fallskärm under sätet. Det är ju en fjollig flytväst som man inte har ett dugg användning för så länge man flyger över land.)
De sätter sina spår, de rackarna som flyger ovanför våra huvuden.




Kunde inte undgå att tänka på att det gått ett år sedan vi flög till Australien, just på julafton.
Och drog en lättande suck då jag satt i flygplansfåtöljen tills en fånig skylt tog all min uppmärksamhet.



Vi flög österut. Över hela Ryssland följt av Kina osv.
Fallskärm ska jag rösta på nästa gång...

Skönt att all stress är över.
Trots att jag så många gånger har lovat mig att inte stressa i juletider
står jag stel som träffad av blixten, med stirrande galna ögonglober där
ögonlocken tycks vara bortafrätta.
Rörelserna är robotliknande.
Jag går som på ett tågspår.
Svänger där spåret svänger, stannar där jag alltid stannat.
"Var god tag plats. Dörrarna stängs".

Ah, tänker jag, nu är det jul igen!
med julgranar, kulor och stjärnor och tomtar överallt.
Och dessa människor... Var har de hållt hus?
Måste alla ut samtidigt?
Varför just nu?
Ja, jag blir tokig.
SÅÅÅ...
Den biten är skönt över.
Jag saknar den absolut inte.

I år tog jag tåget till Hässleholm, till mamma och pappa.
Där går det inte att stressa, inte ens om man försöker.
Pappa kallar det för "Tockarplunket". Det är det man måste komma in i, "Tockarpslunket".
Jag har mitt eget lunk, jag och min nattskjorta.
Jamen, titta på bilderna... Vem kan stressa här?






Vi fick ingen snö i år men det gjorde ingenting.
Jag var knappt ute.