Helt slut känner jag mig.

Efter en hel helg ute i varggroparna är jag alldeles mör.
Men vi får faktiskt en hel del gjort.

Med tanke på alla frön som vuxit upp har vi också varit tvungna att anlägga nya rabatter.

Det kommer att bli så fint men just nu känner jag mig som en skugga.
Orkar inte skriva mer just nu.

Gropgrävning är mitt nya intresse.
(Grävlingsgrop är ett liknande ord ser jag.)

Vi köpte ju som bekant en äppelpinne, Gyllene Kitajka.
Denna fjuttiga lilla pinne behövde en grop.
Jag grävde en som i mina ögon var ganska lagom stor, kanske 50 cm i diameter.

Löjligt liten upptäckte jag efter att ha kollat lite. Helst 100-150 cm i diameter om äppelpinnen ska trivas.
Jamen, hur fånigt ser inte det ut?
Vad ska grannarna tycka?



Jag har grävt lite fler gropar också.
"Fyllnadsjord", sa Ludde.
Medan jag grävde tänkte jag på Karl-Oskar och Kristina i steniga Småland och så tänkte jag att om detta är "fyllnadsjord", hur svårt hade inte de?
Och så fortsatte jag att fylla på stenröset.
Det är ganska vacker med en stenmur, fyra meter hög, runt en hörntomt, på bara fyra gropar.
Vilken tur att inte Ludde sa "fyllnadsmassa" för då hade jag givit upp.



Ja, just det, mina gropar.
Alltså ytterligare fyra gropar är grävda eller på god väg, om jag bara kunde flytta berg.
Där, i två av dem, hade jag tänkt mig "Vresros", hur illa lät inte det?
Då väljer man det andra namnet "Rosa Rugosa".
En av de härdigaste sorterna som finns av rosor.
Eller som damen på Plantagen sa: "När du väl planterat den blir du aldrig av med den."
Låter tryggt.
Det var det ingen som sa något om när vi köpte den skraltiga äppelpinnen och den gropen är mer än fyra gånger så stor, dessutom.

Sedan vill vi ha en bärbuske som vill ha väldigt, väldigt väldränerat. Jag tänker att grus dränerar ju bra och grus kommer av större stenar som kommer av berg som kommer från Luddes tomt. Alltså behöver vi inte prata grus här, vi pratar berg, jättedränaget.

Jag tror att Luddes tomt är väldigt gammal.
Egentligen K-märkt kanske, för hur många har flyttblock i rabatterna?
Jag menar; We talking ice-age.




Skördas om fyra år

Återigen kommer likheten med mor, kära mor
(fysiskt mer som far).



Vi var på trädgårdsmässan i torsdags.
Mässans första dag och först i kön, de ni..
Dessutom blev jag sur på tre fiska kvinnor som trängde sig FÖRE.
Men som oftast kommer man ju in på mässor oavsett om man kommer som nummer ett eller nummer fyra.
Efter nästan fyra timmar har det inte så stor betydelse.
Trädgårdsmässan, ja kära nån...
Efter oss -nu glömmer vi finskorna- kommer ca. 59998 personer att besöka mässan.

Vad handlade vi där då?
Jo,
 
Astilbe, tre rödaste röda och en vit = 200 kronor
röda blommande ormbunkar (bra mot rådjur) 100 kronor
När vi handlat för 300 kronor fick vi välja vad vi ville för ytterligare 300 kronor + 5 tulpanlökar.
Det blev japanska underblommor 12 stycken och vita blommande ormbunkar.
Sedan var det klart där.

Vidare...

Kokosfiberjord och kokosfibermatta
3 x Zinkhinkar
2 x rostiga väggblomgrejer www.piri-piri.cc
ett set med otroliga borstar (för pälsbollarna, för pälsbollarnas fåtöljer och soffor och för altanen)

Både borstarna och Gyllene Kitajka har jag tänkt på sedan förra året.

Gyllene Kitajka är en äppelsort.
Nu har vi blivit med äppelpinne för något träd kan jag inte kalla det.



Frukt kan vi få om fyra! år.

Nu vill jag ha Rödluvan också.

 


Äppelbilderna är lånade från
www.rydingeplantskola.se  
www.ovesplantor.se

Så sant!

 (läs rubriken! Att jag alltid måste påminna om det, suck...)

Jag pratar så mycket om mina barn, har jag märkt, men det blir kanske så tills jag får barnbarn för då kommer jag att prata om dem och kommer inte att komma ihåg vilket namn det var på var och en.
Men vänta nu... så är jag ju redan, förresten. Ja, inte barnbarn men glömsk på namn.
Jag är tacksam över att jag fick en av varje.
Det är lättare att hålla isär då, tror jag.

Åter en påsk är förbi och snön fick det tufft på påskafton.



Ludde och jag fick fina gäster,
farmor Siv, Tim och Akkiz.
(mina, mina, mina... var är Luddes?)
Ja, bortsett alla 104 vänner som säkert hade fullt upp hade Luddes barn annat för sig.
De var med familjen, eller i Norrland eller jobbade.
Så kan det bli.



Vi satt och gassade i solens sken i väntan på farmor och mat.


 
Maja höll sig borta just när kortet togs och jag förstår varför...

Tekniken går framåt
och jag får panik i grönsakslandet (huvudet alltså).

Jag som inte ens förstår tekniken i en telefon, eller ett sms, fax, CD, DVD, har SKYPE.
Ja, det är grejer det!!!

En liten löjlig kamera fastsatt med klämma på dataskärmen och hörlurar med mikrofon.
Klart färdigt!!!
(När en hjälpsam son hjälpt till -fixat allt- vill säga.)

Tina och jag hade gjort upp att prata med varann.
"Klockan 1 hos dig", sa hon.
Jag var lite trött men eftersom det skiljer åtta timmar (Vi har sommartid och de har vintertid) mellan oss så får skönhetssömnen vänta.
Men tiden gick fort.
Jag provade att ringa Tina ett antal gånger trots att jag visste att hon inte skulle vara där. 
Klockan var ju bara 22, 23 och 00.




Det finns mycket man kan göra medan man väntar.
Jag tror jag kollade ljudet, mikrofonen och kameran minst hundra gånger.
Ju närmare klockan gick mot 1 desto mer nervös blev jag.

Krakel Spektakel...
När klockan var över ett blev jag orolig över att mina grejer, trots oändlig inspektion, inte fungerade.
Jag skrev ett sms till henne klockan 1.07 och undrade om hon liksom jag var beredd....
?
?
01.37 fick jag ett svar: "Klockan 13 ja. Mamma, vissa har faktiskt ett jobb att sköta."
Jag gick alltså till sängs.
Roligt med Skype om man hade fått testa det.



Klockan 13 nästa dag får jag ett sms om att hon var 10 minuter sen.
Jag satt liksom natten innan, laddad till tänderna.
Och så... så sken solen genom dataskärmen.
Hon var verkligen där, i både ljud och bild.
Jag har ingen aning om hur det gick till men så var det.




Vi pratade i över en timme, om allt, ja, Baliresan visste hon inte så mycket mer om än att de åker den 12 april och är borta en månad.
Tid, flight och plats stod på någon lapp som hon snart skulle hitta, trodde hon.
Vi pratade om planer när hon återkommer till Australien då hon ska jobba hos en dam på en hästgård som hon inte vet var den ligger.
Kanske norr, söder, öster eller varför inte väster ut.
Vi pratade om framtiden och drömmar som vi faktiskt tror är genomförbara.
Vi pratade om våra nära och kära, om tiden som gått och den som komma skall.




Så sa vi hejdå och skärmen blev sig lik igen.
Det var som en dröm som jag inte själv hade trott på om jag inte fått uppleva den med egna känslor.
Hon hade varit så nära.

En dag i slutet av mars
(ja, jag vet att det har gått länge sedan sist)

fick jag en underbar, fantastisk eftermiddag med Tim.
Vi satt framför "lilla fröken vedkamin" och pratade och pratade.
Tänk att det finns så mycket att prata om trots att vi levt ihop i 22 år.



Han är klok, empatisk, lojal, ödmjuk, trygg, stak, rättvis, ärlig, tacksam, älskvärd....

Han är stor, stjärnhimlen är ju det.

Jag minns en gång när Tim och jag var på Storvretens vårdcentral.
Det var väl Tims 3-årskontroll kanske, jag minns inte, det var så länge sedan.
Hur som haver...
Vi skulle träffa vår läkare, Janina Cettner (en ytterst förstående läkare).
Tim var inte särskilt förtjust i främmande människor och tog inte order av någon (inte ens vid så unga år) och allra minst av en läkare, tydligen.
Tim var arg som ett bi och tänkte inte ställa upp på några konstiga "läkaridéer".
Janina fick en rejäl spark på smalbenet.
That's it med läkarkontroll, enligt Tim.



Jag skämdes och ursäktade, säkert tusen gånger, vad som hänt.
Då sa hon: "Snälla Mia, sluta ursäkta!
Eftersom det inte finns något att be om ursäkt för.
Tim har inte gjort något fel. Han känner inte mig och inte heller miljön.
Han är otrygg här.
Se istället på mitt sätt att se; Han är stark, det kände jag och han har en fantastisk balans.
Han är fysiskt stark och hans starka integritet är ingen nackdel. 
Ni har en mycket stark son, på flera plan. Var stolta över honom!" 

En mycket förstående läkare, som sagt och vi lämnade vårdcentralen.
Jag, stolt som få för det finns bara en Tim.
Han, också stolt för han hade inte bara ett värde hos sin mor utan även hos en läkare (med blåmärken på smalbenet).