Recept på en bra dag

Ja, jag har faktiskt det och vill dela med mig till er alla!

Stanna upp för ett ögonblick.

Leta fram en stol.



Ställ stolen framför ett fönster.
Öppna ditt fönster och låt vinden, ljuden och dofterna komma fram.
Sätt dig ner,
 blunda,
andas, lyssna och njut.



Öppna dina ögon.
Njut av vad som finns där ute.
Det är godis för själen, naturgodis.



Dagen idag kommer aldrig tillbaka men du kan hitta den i ditt minne
om du har lagt den där.

Det händer att man får någons förtroende.
Då gäller det att inte svika det.
Visst kan det stundtals vara svårt att hålla sitt löfte
men det är ju det som är kravet.

Jag visste om Majas gömställe.
Eller rättare sagt, jag kunde inte fortsätta jobba med kokosduken, den var liksom upptagen.



Fröken Rut tyckte att det var lite väl lugnt bland tonåringarna och trodde inte riktigt på att hon skulle få
"egen tid" som det är så modernt att ha.
Hon spatserade lite tveksamt runt.
Lyssnade, luktade... kunde detta vara sant? Inte en tonåring på flera meters avstånd.



Maja kände sig trygg för en gångs skull.
Hon låg och hade det mysigt i sitt nyskapade krypin.

Trisse förstod att något inte stod rätt till.
Även Fröken Rut förstod att det "egna tiden" på en halv minut var över och kastade in handduken.



Trisse sökte Maja men fann henne inte.
(Då det var svårt att inte avslöja hemligheten.)
Han traskade vidare i sitt sökande.
Skam den som ger sig.
Han lovade runt kokosrullen och fann, till sin stora glädje och Majas förtvivlan, hålet till hemligheten.



Så var den leken över.

... Våren är på väg!



Det händer grejer i rabatten men man får nästan ha förstoringsglaset med sig för att kunna se.
Hela rabatten är full av groddar från vinterns fågelfrö.
Jag har svårt att ta bort dem. Så en del får vara kvar. Bara så där på kul för att se vad det blir av dem.

Strax utanför själva rabattgränsen händer det annat.
Där pågår en kamp på liv och död.
Jag kan inte säga att jag är glad över vad som sker, trots att det är "naturens gång".



Våra kissemissar är brutala jägare.
Trisse är värst.
Igår var jag tvungen att visa honom att en liten mus faktiskt inte var riktigt död.
- Jamen ser du inte? Han rör ju på sig. Trisse kom igen nu. Du kan inte låta den lida längre.
Ja, Trisse kom, om än motvilligt och avslutade den lilla musens lidande.
Nästa lilla mus fick ett ben skadat. Han haltade så fort han kunde för att söka skydd. Naturligtvis lyckades han inte finna något gömställe innan Trisse la in nästa stöt.

Jag känner mig delaktig och förvirrad.
Jag vill inte ha de små mössen men har svårt att se på när "naturen har sin gång".
Det är lättaste är att vända bort blicken för att slippa se,
slippa ta ansvar,
slippa ta del i lidandet.