Pellen, en resande liten gris

När Pellen var alldeles ny skulle vi åka till Sälen. ((Sportlovsveckan 1997)
Han var inte alldeles ny, ser jag.
Pellen föddes den 10 januari och kom till oss den 26:e, alltså drygt två veckor gammal.
Sportlovet var ytterligare två veckor framåt.
Han var således en månad när vi begav oss till Sälen.)

Man lämnar inte bort ett spädbarn och inte en mini-mini gris heller.
Men lite problem höll vi på att stöta på.
Jag ringde till Hundfjället och frågade om det fanns rum och om rummet var godkänt att ha djur i. "Ja", svarade flickan. "Både hund och katt är välkomna."
"Grisar, då?"
Då fick jag vänta tills hon ringde upp. Ett fall för direktionen.
Det gick bra och Pellen följde gladeligen med på sin första resa.
Snön var ingen höjdare men vårsolen värmde gott på Pellens fläckiga bebiskropp.

Bökar och grymtar och mår alldeles förträffligt bra

En månad senare blev det dags för nästa resa, Tockarp, Skåne.
(Därifrån kommer bilden ovan.)

Vi mottogs, som alltid, väldigt väl hos mamma och pappa.
Men pappa kunde inte riktigt förstå vad vi skulle ha en gris till.
Men arbete fick han.
Han var tvungen att fixa en inhängnad åt Pellen eftersom han rymde dit trynet pekade.

Medan pappa snickrade hittade Pellen sin nya toalett. Han valde den själv, under pappas stol.
Att en sådan liten gris kan kissa så mycket. Det blev en hel liten sjö som ingen såg men som pappa satte sina fötter i. Vi torkade och skurade men nästa gång var det samma sak, en hel liten sjö under pappas stol.
Med ilska i blicken, vredesmod i rösten och svinvåta fötter döpte han då Pellen till Svinpellen.
Så heter han, enligt min pappa, än idag då vi pratar om honom.

Grabbarna Grus; Kenneth, Hampus, Tim och Pellen


Pellen var en härlig gris på många sätt. Han älskade mat och hade matplatsen i köket. På mattan hade vi lagt en handduk som han torkade sig själv med efter att han ätit.
Ibland såg vi på TV i ett rum längst bort från köket.
När Pellen ätit och torkat trynet tog han sats från köket
(startade lite i luften eftersom trägolvet var alldeles för halt för hans klövar)
och rusade mot TV-rummet.
Två meter innan tröskeln in, tvärnitade han och gleeeed den sista biten för
att ta ett fyrfotahopp över tröskeln och komma upp i soffan.


Så här menar jag


Året gick och även en lång bit på nästa.

 Eftersom Pellen hade ramlat nedför trappan vågade vi inte ha honom där uppe. Det var där vi hade våra allmäna utrymmen. Han blev stor, tung och otymplig. Han var "grymt" kompakt.
Det var omöjligt för honom att komma upp i soffan. Kinamattorna låg som plogade åkrar. 
Han såg inte så bra och trägolvet var som en skridskobana för honom.

Han fick flytta ner till tvättstugan.
Där kunde vi öppna dörren ut och där ute fanns en rejäl hage till honom. Ofta låg han bara och lapade sol under vår- och sommardagarna. Han filosoferade i sin ensamma grisvärld. Men han kände igen ljudet när min bil parkerade. Då grymtade han oss/mig välkommen och visade med en viftning av hela den kompakta kroppen att han var härligt glad över att se oss. Han rusade för allt vad de små benen förmådde, in i tvättstugan, för det nalkades alltid mat när vi kom hem.

En gång när min mamma skulle hjälpa mig med strykberget blev Pellen så sur, på att hon stod där i hans rum, i timmar och inte hade vett att gå, att han till slut gick till angrepp och försökte bita mamma i benet. Äntligen fattade hon och gick därifrån och Pellen grymtade sig upp på sina dunkuddar och moffade in sig i fiberpälsarna. "Skönt med egen kuppe."

Kanske var det nu som vi insåg saker som vi vägrat att inse.
Vi spaltade upp för- och nackdelar, för Pellen.
Summa sumarum blev:
En gris, vår gris, mår bäst där han egentligen hör hemma, på landet.


Kommentarer
Postat av: Kakan

Ser fram emot en fortsättning på Pelles äventyr.

2010-10-26 @ 22:33:32
URL: http://www.dag-konsult.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0