Jag fick en present idag.
En väl förtjänad sådan.

Det finns en liten historia bakom som jag först ska be om att få berätta.

För något år sedan fick jag vara med under textilslöjdslektionerna.
Fantastiskt kul! Ungdomar är kreativa!
Det syddes, knepades och knåpades och det resulterade i fantastiska skapelser. Ibland så fantastiska att jag inte visste vad det var.
Under dessa lektioner var det tufft för textilläraren att hinna med. Många ville ha hjälp (på samma gång) för att kunna gå vidare. Jag hjälpte till så gott jag förmådde men ägnade mig mest åt att få eleverna sittandes på sina platser. Det var mycket prat, skratt, tjo och tjim.





Där fanns Simon, en härlig kille med mycket överskott på det mesta.
Han traskade runt, han tog saker som kom i hans väg (måttband, pennor, saxar etc.) och roade sig med dessa under sina vandringar i salen.
Han pratade med alla och fick igång mig.
Jag hörde mig själv säga:
"Simon, lägg tillbaka saxen."
 "Simon, kom och sätt dig."
"Simon, rita inte med mönsterpennan."
 "Simon, Simon, Simon..." som ett mantra.
Han var fortfarande lika glad trots mitt tjat.



Det låg ett pyttelitet garnnystan på bordet när jag gick förbi.
Nästa gång var det ett ex-nystan. Istället låg en hög centimeterstora garnbitar.
De massakerades till än mindre, av Simons sax. "Men Simon..."
Jag tog saxen ifrån honom, borstade ner stumparna i en papperskorg, suckade och suckade.
Men Simon bara sken som en sol.
Ärligt, jag började tröttna på att vara polis och tillrättavisa hela tiden. Jag höll mig borta från Simon i säkert tre minuter.
Men när jag stötte på honom nästa gång hade han hittat ett stort garnystan.
Han stod och virade garnet runt en bok, om och om igen.
Nästan hela nystanet var lindat kring boken.
 "Simon!"
Jag suckade, tog boken ifrån honom och talade om hur trött jag var på att hela tiden säga till honom.
Jag var sur och visade verkligen med både kroppsspråk och tal hur mycket bättre jag var.
Jag talade som en riktig översittare då jag började nysta tillbaka garnet till det ursprungliga nystanet, varv efter varv och hela tiden ord av bassning.
Simon försökte avbryta men se det tänkte jag inte tillåta honom.
Jag mässade vidare i min "höga" roll som lärare samtidigt som jag nystade och nystade.

Jag var ouppmärksam vid ett tillfälle. Simon tog till orda.

"Men Mia, Lisbeth (textilläraren) sa att jag skulle göra så här om jag ska göra fransar till min matta. Min matta som pappa ska få till sina ödlor (tror jag det var)."
Jag stannade upp och såg på de få varv av garn som fanns kvar på boken...Jag såg hans olyckliga blick (som hade en glimt).
Jag skämdes, med all rätt!
Sen började vi att skratta.
Han, antagligen åt min fåniga min som måste kommit och jag åt min urbåta korkade attityd.

Så idag kom en present från Simon till mig



Den har legat nära mitt hjärta hela dagen ♥

(om ni inte ser vad som står, håll markören över bilden)