Lilla fröken "Runaway"


Nu är hon iväg... tror jag.

Vi kom till Arlanda - i god tid.
Vi ville hinna med en avskedsfika när all incheckning var klar.

Trots att vi kom så pass tidig, två timmar innan planet skulle lyfta,
tog det ytterst lång tid vid incheckningen.
Vi undrade just var det var som tog sådan tid.

Det blev vår tur och de andra undrade nog vår undran för nu tog det tid.
De undrade så mycket - personalen på Arlanda. 

Jakten på visum har börjat

Pass?
Varsågod
Destinationer?
London, Hongkong, Sydney, Christchurch.
Start- och landningstider?
De som står på papperet 
Visum till Australien?
Varsågod
Visum till Nya Zeeland?
Va???
Har du visum till Nya Zeeland?
Va? Nej!
Du måste ha visum eller en biljett som visar att du lämnar landet inom tre månader.
Va? Nej! Hur???
Gå och köp en biljett vid biljettdisken.

Vid biljettdisken
får vi, när det blev vår tur, veta att det är billigare att köpa biljett via internet.
Internet finns längst bort vid fönstren.
Tack

Vi hittar datorerna
och Tina loggar in, som hon inte har gjort annat.

Internet på Arlanda


Hon ringer Kilroy resebyrå och rådfrågar.

Det visar sig att hon får en resa från Christchurch till Brisbane den 28 januari.
Nu finns det en utresebiljett.

Vi ställer oss i incheckningskön igen och undrar vad det är som tar sådan tid.
Våra två timmar har krympt.
När vi är nästan framme smyger Tina förbi ett par resenärer och frågar incheckningen om de har fax.
Nej!
Ingen fax?
Ni får gå till biljettdisken, de har nog fax.

Kilroy fixade biffen


Våra väninnor i biljettdisken tar väl hand om oss,
när det blev vår tur.
Faxet, med biljett från Kilroy, kommer och vi går till incheckningskön och
undrar vad det är som tar sådan tid.

Hon är söt och rar, vår incheckningskompis (vi känner ju varann rätt väl vid det här laget).

Bara för att visa henne att Jag är minsann berest, pekar jag med hela handen åt vänster och säger: Och passkontrollen ligger ju ditåt? (Ingen fråga egentligen, snarare ett besserwisser-konstaterande.)
Hon ler sitt sockersöta leende, nästan som hon tycker att jag var en riktig skojsam person, och säger: "Nej, ha-ha, passkontrollen ligger ditåt", hon pekar med hela handen åt höger. "Nu får ni nog skynda er för det ligger långt bort." 

HA-HA, på dig själv du.
Vi skyndar oss genom Arlandas naturliga hinderbana. Kommer fram till en kravallstaketsliknande labyrint och jag inser att det är nu vårt farväl ska ske.

Hjärtat smärtar.
Magen kniper.
Tårarna bränner.

Men jag hinner inte tänka.
Jag har bara känslan men inga tankar för nu är det riktigt bråttom.
Hon kramar mig i språnget, som om hon skulle med 715 till centrum,
springer till området där mitt tillträde tar slut och jag ser henne, hennes rygg, hennes hår,
hela hennes fantastiska
uppenbarelse... sen är hon borta.




Vi glömde vårt avskedsfika


Kommentarer
Postat av: B

Ni ses snart igen! Hon klarar sig :)

2009-12-18 @ 18:39:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0