Nu är det verkligen vinter

Under en knapp timme infann sig paniken.
Jag trodde att Trisse hade försvunnit.

Jag pulsade ut på gatan, pratade med grannar, ingenting.
Jag ropade, ropade och ropade... Ingenting.

Sist vi setts var vi båda ute på äventyr.
Jag, iklädd nattskjorta och morgonrock utrustad med kameran i högsta hugg.
Han på jakt efter snöflingor och fåglar.






Fåglar ja, det är inte lätt att hitta mat för dem nu.
Den mat som serveras är igensnöad.
Det gäller att sopa rent för de stackars krakarna.

Hur som helst, försvann Trisse.
Trisse går inte i djupsnö så Ludde har skottat upp små gångar på tomten
för att våra katter ska kunna gå på promenad.
Det fanns inga kattspår i gångarna.
Vägen, däremot, är oroväckande. Där finns ju hjulspår att promenera i.
Snön isolerar ju ljud också.
Kanske kommer det bilar och Trisse inte hör att de kommer.
Det är lätt att måla upp skräckbilder.

Jag tog bilen och sladdade runt på småvägarna.
Ingen Trisse...

Jag ringer till Ludde. Han är beredd att lämna sitt jobb och komma hem för att leta.
Men så säger han: "Har du kollat i källaren?"

Det hade jag inte.




Nu vilar han ut, framför brasan efter en timme ensam i  källaren.