Ibland, oftast i slutet av terminer

ställer jag mig frågan: "Vad håller jag/vi på med?"

Inte nog med att terminerna alltid avslutas med stress (arbeten ska avslutas, underlag ska skrivas, utvecklingssamtal ska genomföras och betygen ska sättas -i dataprogram som inte fungerar-, kollas, skrivas på och kopieras) undervisningen ska fortgå och våra traditioner likaså.
Julmiddag eller sommarlunch för elever, föräldrar och syskon är vår tradition.

Jag känner mig som en svintovisp som springer från det ena till det andra.
Jag sprider allt annat än lugn och ro.
Jag saknar Lotta!!
Det är jag verkligen inte ensam om att göra.

Hur som helst hade jag just tanken - Vad håller vi på med? - i tisdags morse när jag sladdade in på parkeringen och vältrade mig genom dörren som en ångvält  - allt annat än lugn och harmonisk.
"Vad håller vi på med?
Laga mat till dryga 40 personer?
Är det vettigt, särskilt nu när vi är en man/kvinna kort?

Jag tittar in i köket och möts av två elever.
De tjattrar och fnittrar, så där som bara tjejer kan göra.
Det finns så mycket liv i dem. Jag får två leenden, de säger "Hej".
Jag stannar upp...

Aaaandaaas

De finns där, de får vara "mina" ett tag till och deras blickar får mig att förstå:

"Ja just det.
Det är ju därför jag aldrig ger upp.
LÅT TRADITIONERNA LEVA!"


                               


Tack!
Så härliga ungdomar vi har! 
Jag har fler ögon som jag önskar att jag hade fotograferat.
Men de finns inom mig, alltid.
 
Och när saknaden efter världens vackraste ögon
är för stor 
är jag så tacksam att jag har mina tre, snart fyra, bonusdöttrar.