Vi små har blivit stora

och stora får gå och komma som de vill.
Det har vi sett på Surrutan, Fröken Rut alltså, göra.
Hon är en märklig katt.
Inte nog med att hon orkar vara sur, mer eller mindre, all sin vakna tid.
Allvarligt talat, vem orkar sura i fem (!) månader?
Hon uppskattar ju inte livet då, tycker vi tonåringar.
Hon är dessutom lite spooky.
Hon har kommit och gått genom dörren, utan att öppna den!!!





Jag och min syster Maja har själva sett det, helt otroligt.
Vi har sett hur husse och matte lämnat huset och gått ut.
De öppnar dörren, går ut, stänger dörren.
Vi har suttit där i i fem månader! och förstått att "No, no, inga små katter ute i stora världen".




Men för Surrutan gäller tydligen inga regler.
Hon kommer in, från ingenstans, luktar frisk luft och natur,
morrar, fräser och slåss faktiskt också,
tar ett varv i huset för att visa oss att hon bestämmer - tror tusan det -
fortsätter sin ilskna sång, springer mot dörren
och vips, tjoflöjt... är hon som uppslukad, borta.

Vi sitter där, jag och Maja och förstår absolut ingenting.
Spooky.

 


Så kom då luciamorgonen och det var inte bara ljusen i hennes krona som tändes.
Jag och Maja satt som vanligt vid dörren, som vi som sagt gjort i fem långa månader.
Jag tittar bort ett ögonblick. Det var väl kylskåpsdörren som distraherade mig.
När jag tittar tillbaka upptäcker jag, till min fasa, att Maja är borta... Hon finns inte.
Totalt uppslukad av...  Uhh, uuh.

Då tar husse upp mig och försöker få mig genom en genomskinligt plastlucka.
"Frisk luft och natur", är min första tanke. Min andra är: "Nämen, hej Maja."
Lilla Maja står där och ser busig ut.

Efter fem eviga månaders väntan var allt vi hade behövt göra, att trycka lite på plastglaset
och världen utanför hade stått för våra tassar.
Nu vet vi.
Ljuset gick upp i våra hjärnor och en ny spännande tid har börjat.