Då var det dags igen. Fröfnattet har startat.
Egentligen är det inte mitt fel (som vanligt). Det är pensionärernas fel!

Vi har ju ett projekt på skolan.
Ett projekt där vi får vara tillsammans med pensionärerna på Rosendalsgården.
Innan jul träffades vi och julpysslade. Vi var i Huddinge kyrka på adventsgudstjänst också.
Mycket mysigt, alltihop.

Nu har vi nya planer. Vi ska så frö och måla stenar och krukor för att dekorera deras uteplats.

Det var nu fröfnattet slog in.
Som en åttaarmad bläckfisk satte den sig över mig, fröfnattet alltså.
Snäll som jag är erbjöd jag mig att åka till Plantagen och inhandla jord, fröer och minidrivhus.

Sen kom jag hem och läste min mail.
Då började fingrarna självmant skriva på tangetbordet, www.impecta.se
Ja, sen var jag av med 250 kronor.  


     

    

   

Jag tror att bilden blir lite större om man klickar på den.

Och detta hade naturligtvis aldrig skett om vi inte hade haft vårt projekt med pensionärerna. 

Så konstigt det blev

Jag fick tomt på ord.
Det är som om de inte vill infinna sig.
Inte en klurig tanke.
Inte ens en enkel tanke. 
Inte en lustig händelse som kanske inte är så lustig från början men som brukar kunna "lusta" till sig i min hjärna.
Men nej, det är tomt.

Min hjärna brukar följa en bana, ett spår. Tankarna följer varann.
När den ena tanken börjar få ont om kraft ger den andra tanken ny energi av sitt överflöd.
På så sätt orkar den första tanken vidare och blir ofta riktigt kristallklar med hjälp och stöd av den andra.
De följer varann, mina tankar.
De följer samma spår.




Men nu är det är som om mina hjärnhalvor och tankar har slutat sitt samarbete.

De går åt olika håll.




En tanke är vansinnigt rolig. Den andra vansinnigt tråkig.
= +-0
Resultatet blir ingenting, varken roligt, tråkigt eller tänkvärt.

Men jag vet ju att det finns hopp.
"En labyrint är ett system av gångar avsett att förvirra och att vilseleda den som färdas i den."

Det gäller bara att få hjärnhalvorna på samma spår, att få dem att tänka i samma banor igen.

Lite klurigt blev det ju trots allt, eller hur? 

Där stod jag i rättssalen, liten ensam och rädd med en vidrig människa mittemot mig.



Det fanns ingen som kom till min räddning.
(Så här i efterhand tror jag att det var Björn Hurtigs förebild som stod där eller så var det Björn Hurtig själv som gjorde sin prao, något fel på honom var det i alla fall.
Lika vidrig, kall, empatilös som herr Hurtig.
Han är säkert också hunsad i sitt hem och måste ta ut sin aggression på andra. Den lilla människans makt på jorden
Kort sagt, vidrig.)



Han hade inte vett att hålla tyst heller. Nästa fråga som han hasplade ur sig var:
"Och du hade inga störningar i din telefon?"
"Jo", pep jag.
"Och det slog dig inte att telefonen var olaglig?", gick han på, kort och iskallt.



Det var droppen. Nu hade jag ruttnat på denna vilt främmande människas påhopp så jag spände blicken i honom och satte händerna i sidorna och sa:
"Så du menar att du, så fort något får en störning, i bilen, i båten, i radion etc. utgår från att det beror på att sakerna är olagliga?" Jag skakade irriterat på huvudet och visade med hela mig att nu fick de ta ut idioten.
Jag stod där och kände mig som en vinnare då han fullständigt tappade besinningen och talade om för mig med den torrkylaiga rösten, nedsänkt i basläge och med tänderna ihopbitna att här var det han som ställde frågorna och min uppgift var att svara ja eller nej, ingenting annat.
Basta!



Panik 7) Det är i ungefär nu som jag börjar förstå att han är i maskopi med de andra fem.
Fem (plus hon, den lite lägre) mot en, fegt.
Åklagare, är det det han är?
(Okej, Hurtig är försvarsadvokat men det beror ju på hur man ser det eller på vems sida man står, vem som är offret och vem som egentligen är förövare.)

Ja.ja... Då går jag vidare...

Liten, rädd och ytterst ensam svarade jag som jag blivit beordrad till; ja och nej på hans korkade frågor.
Det tog inte så lång stund förrän han tröttnade och gav ordet till "tantadorum".
Hon har andra frågor. Hon är mjuk och go' när hon pratar och frågorna är trevliga.
Om jag har arbete, om jag har barn, är barnledig, har skulder....

Panik 8) Ska hon ha koll på mina skulder? Kanske vet hon redan och vill se om jag talar sanning. Okej, jag säger som det är att jag fortfarande är skyldig mamma och pappa 800 kronor för rottingmöblerna (som jag hade hoppats på att de skulle ha glömt).
Det är lika bra att vara ärlig så jag sa som det var.
Då ler hon lite och säger att hon menade andra skulder. Om jag kanske byggt hus eller så.

Nu blir jag glad för det är ju precis vad vi hade gjort och fortfarande höll på med.
Tänk att hon kunde gissa så rätt.

"Hur stor är skulden på huset?", ville hon veta.
"Jag vet inte, svarade jag sanningsenligt.
"Jamen, är den på en eller två miljoner?" Hon lät smått irriterad.

På den frågan svarade jag "Ja."



Den sista paniken kom när allt var över. Skulle de komma med handfängsel nu. Det hade jag sett på TV att det oftast skedde. Ingen kom, inget hände.
Jag satt kvar, bara för säkerhets skull.
Idioten mitt över plockade ihop sina papper. Han vågade inte möta min blick, trodde jag.
De fem och "den lägre" prasslar också med papper.
Jag hade inget papper att prassla med så jag satt tyst, fin och stilla.

"Du kan gå nu", sa tantadorum.
"Tack för idag", sa jag och lämnade salen.
Vad ska man säga när man lämnar en rättssal?
Vad är god kutym
Jag visste inte då och är lika novis idag.

Frihet!


Domen? Jo, det ska jag tala om att det kostade mig 10x50 kronor i dagsböter.
Vad blev kostnaden för den här cirkusen för samhället. Ja, praktikanten var väl gratis men ändå...



Jag undrar hur många före eller efter mig som faktiskt suttit i en rättegång för en trådlös telefon, okej olaglig telefon, uppenbarligen.

Så kom då den där dagen då jag skulle infinna mig i Huddinge tingshus.
På den tiden gick Huddingevägen precis utanför huset.

(Just där råkade jag år 1978 köra mot rött ljus, två gånger under en femminuters period. Hur det är möjligt ska jag förklara: 
Jag var så säker på att det skulle slå om när jag kom farande i pappas bil sent på natten men icke.
Det var illande rött när jag passerade.
Då fick jag så dåligt samvete.
Jag stannade och backade tillbaka.
Stod så och väntade länge.
Ingenting hände.
Efter flera minuter körde jag en andra gång, trots att det var rött. Nog om detta...)



Usch, så dåligt jag mådde när jag kom dit.
Jag och alla andra brottslingar. Hur förklarar jag det för mina barn?

Kom till rätt våning, i god tid. Satt ner och väntade.
Med jämna mellanrum sprakade det till i högtalarna som förkunnade vilka mål det gällde och i vilka salar.
Panik 1) Hjälp! De sa namnet på den misstänkta. Åh, Göta Petter, nu skulle mitt namn klinga ut i hela Huddinge.
Skrap, skrap, rassel, rassel, högtalarna skrockade och skränade: "Mål (minns ej) Maria Österlind, sal (minns ej)."

Jag kände mig som tjuren Ferdinad när han försiktigt kikade in på tjurfäktningsarenan i Madrid.
Jag öppnade dörren till rättssalen...
Panik 2) Varför var de så många vid halvmånebordet; en, två, tre, fyra, fem och så hon som fick sitta lite lägre. Hon med någon konstig skrivmaskin.



Panik 3) Vad säger man när man gör entré i en rättssal? Tjena? Nä. God eftermiddag? Nää. Vad säger man???
Panik 4) Vart ska jag sitta? Här vid dörren kan jag ju inte stå hela dagen. Damen i mitten talade om att jag kunde slå mig ner på platsen som var närmast.
Jaha, tack.

Jag var så rädd och orolig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Tantadorum i mitten läste upp en del saker som hade med min fd. trådlösa telefon att göra. Jag hörde inte. Men jag vågade inte heller be henne att upprepa sig.

Rättssalen andades ond bråd död, ångest blandat med unken luft och damm och allt annat än hopp.
Är det alltid så i rättssalar?

Så plötsligt kom en röst mitt emot mig.
En mansröst som var både provokativ, otrevlig och samtidigt fylld med triumf.

Panik 5) Var kom han ifrån? Hade han varit där hela tiden? VEM var han. Att inte "Tantadorum" körde ut honom.
Han bad mig svara på frågan.

Panik 6) Vilken fråga?
 Jag frågade honom just det, i exakt samma attityd och ton som han använde till mig.
Då gav han mig blickar som kunde döda.
Jag försökte ge tillbaka, en likadan blick som skulle gå tvärs igenom honom och orsaka skakningar, rädsla och viss instabilitet men jag hade tydligen inte övat så bra på dessa blickar så jag sänkte istället min blick och bad honom, med mjuk, sammetslen röst att upprepa frågan.
(Kvinnans list övergår mannens förstånd...)

Och så var sagan slut för denna gång.
När jag kommer ihåg (inga garantier) ska jag fortsätta såpan i Huddinges rättssal anno 1990 ♥

Varje år är det samma sak.

Varje år står jag lika frågande; "Kommer det snö allaredan?"
Varje år är det lika panikartat med vinterdäcken.
Varje år undrar jag om däcken duger en vinter till.

Varje år tycker jag lika illa om snöblasket som behagar klafsa ner våra vägar.

Idag kom den i allafall, den första snön.




Plötsligt blev världen svartvit igen, på ett gammeldags vis.

Till skillnad mot de färger som visade sig i helgen.



Jahapp, så var de vackra färgernas tid förbi och ögonen får ställa om sig till svarvitt.
Undrar om det spar energi det här med att inte behöva omvandla intrycken till så många olika starka färger.
Kanske behöver vår hjärna dessa färglösa dagar för att vila sig, samla energi, för att sedan kunna ta till sig så mycket mer.
Kanske är det så?

Igår kom de igen och knackade på dörren hemma hos Ludde och mig, poliserna alltså.

Tack och lov var det mörkt när de kom
och den här gången hade de parkerat polisbilen lite längre bort.
De tog hänsyn till oss, poliserna.
De ville inte att det var och varannan dag ska stå parkerade polisbilar på våra infarter.

Det finns poliser som visar hänsyn, tro inget annat.
Det finns en hel mängd av dem, faktiskt.

(Har jag berättat om när civila poliser för 20 år sedan knackade på dörren?
Ja, det var en helt annan dörr den gången men likväl poliser
som sökte mig för att jag hade en olaglig telefon.
Har jag skrivit om det? Låt mig få veta, för jag har glömt.
Hör jag inget så får ni heller inte veta!) 

Hur som haver...



Förra gången dessa två poliser besökte oss var i somras.
Då parkerade de polisbilen vid vår garageinfart, mitt på ljusa dagen.
Alla var hemma, ja, jag menar alla grannar, alltså.

Det lade sig en tystnad över bygden, som ett lock, eller som ett par inknölade öronproppar, i grannskapet.
Det var precis som om gräsklipparen slutade klippa sitt gräs
för att istället klippa luft eller pröva sina vingar, vad vet jag.

Familjen rakt över vägen höll 3/4 av sin familj innomhus.
Marie, mamman, fortsatte sitt påtande med en enveten ryggtavla mot oss
och med ansiktet nästan tryckt mot myllan.
Pappan, Magnus, kom ut på altanen med ena barnet hårt vid sin hand.
(Barnen som sprungit hos oss hela sommaren och skalat äpplen och hälsat på katterna.)

På något underligt sätt verkade ingen förvånad. Är inte det märkligt?
Undrar om det har att göra med allt skrot som Ludde samlar på sig och som ligger under presenningar lite överallt, skumma hemligheter, för mina blommor kan det väl inte vara som skapar en misstänksamhet, eller?
Känslan av att "Rucklet" och besök av poliser hör ihop bredde ut sig som ett cellmembran runtom oss.

Men naturligtvis kunde alla le sina sneda leenden och skaka på huvudena så som man gör när man gjort bort sig.
För polisena var ju då liksom igår, Anna och Camilla. Anna ♥ Luddes dotter och kollegan Camilla.
 De tog bara vägen förbi för att säga hej...



Lite stolt blir jag ju, för att inte tala om Ludde, pippipappa Tuppen

Hur fånigt är det inte att bli rörd över broccoli,
men det blir jag.

Stod härom dagen bland grönsakerna på Ica.
När jag kom till broccolin stannade jag upp.
Jag lyfte på en och tittade om den var "rakt" skuren, som den tydligen måste vara.
Jag tänkte det som Tina skrev i sin blogg:

"Ps. Natsa gang ni koper en broccoli sa vill jag att ni skanker en tanke till de som ar ute och sliter for att den ska finnas dar, lattillganglig och lovfri till just dig (och med en stjalk som ar helt rakt skuren). Sluta ta den for givet. Ds."

Än fånigare blev det när mina ord i hjärnan blev på engelska.
Jag tänkte meningar som innehöll; ecological, healthy, burning sun, far away och miss you.
Tänk att en grönsaksavdelning men broccoli kan få ens ögon att svettas,  klump i halsen och magen att knyta sig.

Jag köpte tre stycken och fortsatte mina engelska tankar så att broccolin skulle förstå.

Väl hemma skulle den tillagas, naturligtvis med största respekt (nu låter jag som Marit Paulsen när hon pratar om potatis).
Det är nu jag förstår att alla mina tankar och ord varit förgäves. "Svensk Ekologisk" stod det på lappen.
Min stackars broccoli har inte fattat ett skvatt.

 

Nu har jag samlat lite fröer
från alla blommor som blev i somras.

Jag hade ju en tanke att ta med mig några till Tina. Solros, lupin och egna torkade kryddor.
Men se det går inte.
Det har mina kunniga forumvänner på "Allt om trädgård" varit noga och vänliga med att tala om.
Till Australien tar man inte med något som man inte vet att man får införa.
Så nu ligger mina påsar i dubbletter och trebletter (heter det ju inte, jag vet).

Jag har nog samlat till närmare ett hundratal påsar.




Om det bara vore för dessa nya fröer så kunde jag nog ordna plats
men några påsar, ca. 70 st, finns ju kvar från i våras. i en salig blandning.

Tur att det finns bra webshoppar...
Jag har ju mina favoriter men de hade inte vad jag sökte och så plötsligt på
www.designdirekt.se
hittade jag urläckra lådor med fack.



Här har jag tänkt att sortera efter färg och höjd, smart va'?
Jag hade en annan briljant idé men den sprack eftersom varan var slutsåld, trist.

Sen en dag, om den nu någonsin kommer, kan jag ha mina fina lådor i mitt växthus.
 

Jag har många favoritsaker

saker som jag säkert kan leva utan men inte kan se kastas.
Fönster med spröjs, älskar jag. Ju fler spröjs desto vackrare.



Om de dessutom är runda eller halvrunda blir jag riktigt kär.
Gamla stall-lyktor (såg fult ut utan bindestreck) i alla former och naturligtvis, gamla dörrar.

Jag har en gammal dörr i Tockarp som stått länge. Den är skruttig och trasig men kasta de... NEJ.
Hur många har inte öppnat och stängt den?
Både min farmor och farfar har använt den.
Den dög för dem och den duger för mig, någonstans.

Tyvärr dög den inte till det ändamål som jag låg och tänkte på en natt när sömnen vägrade infinna sig.
Ibland är det bra att Ludde snarkar för det är då jag skapar. 
Något måste jag ju hitta på så att jag inte slår ihjäl honom.

Dörr, var det ja'...

Vi köpte en gammal, vacker dörr
som jag tog bort färgen på

 

för att sedan lasera den matt i vitt.
Träets ådringar ska synas igenom färgen.
Det blir mer levande då.

    


Jag drog nog på två lager. Man ska inte snåla.

Men... som dörr kommer den aldrig att få verka,
nä, det är ju ingenting att ligga sömnlös och skapa en "dörr" som ska verka som dörr.
Jag menar, har man ett stort tomt hål
(hål är ju ofta tomma för den delen) där höstlöv och vind sveper förbi
så vore det ju inte så svårt att komma på att man ska sätta en dörr där, eller hur?
Det behöver man ju inte ha en snarkande älskling bredvid sig för att förstå.
(Jo, kanske förresten. Det måste ju bli ett sjudundrande korsdrag.)

Åter till dörren...

När han, ja Ludde alltså, hade snarkat klart fick han sätta upp väggkonsoler. Nu hade vi bara två så det fick bli en resa till Mångfaldens hus. Där blir det ofta dyrt. Jag kan inte stå emot vad som erbjuds.
Men ja, vi hittade två väggkonsoler till. 
(om du inte har tid att åka dit kan du kika här www.mangfaldenshus.com  Det blir billigare så)




Så varje morgon när jag slår upp mina blå skådar jag en vacker dörr.
En öppning till morgonen.
Vacker, inte sant?

Ja, nu var det ju inte bara för att mina blå skulle få skåda dörrar som vi satte upp den.
Näpp, det saknas nämligen plats för alla våra utemöblers dynor. Därför kom dörren i taket, på väggen???

Men en god idé var det.
Nu ska bara en gardinstång och lite tyg upp.

Nu ska det snart bli lite nytt

Har liksom tappat inspirationen, igen.
Ska försöka hitta den, snart.

Det är inte så bra med minnet.
Idag skulle jag klippa mig.
Var på plats redan kl.17.45.
Kom alltså i god tid, 15 minuter innan.

Jag kommer liksom in på salongen som det mest självklaraste sak i världen.
Här är jag, jag ska klippa mig, jag har beställt tid och här har ni mig.

En sekund senare inser jag att det inte känns självklart. Klump i magen är ett dåligt omen.
Men okej, jag var 24 timmar och 15 minuter för tidig. Bättre att komma för tidigt än för sent.

Det är frisörskans Anettes fel att jag aldrig blir klippt. Det sa jag också när jag ringde och kollade vart hon var eftersom hon inte var på salongen.

Så till detta förskräckliga minne.
Ludde har också problem med det och det är en fördel eftersom vi aldrig kommer ihåg vad vi har sagt eller till vem. Ingen blir syndabock. Smart va?

Men så för att hjälpa minnet gjorde jag detta till Ludde.












 

Bara ett litet tips

Apropå bilder...

Någon har snott batteriladdaren till min kamera.
Snott och snott är kanske att ta i men borta är den och Tina är ju faktiskt i Australien.

"Den är väl där du la den sist", hade min mamma sagt så där lite ironiskt, spydigt = det kan du gott ha din slarvmaja.

Hur trött var jag inte på den frasen.
Det var ju ganska ofta någon "snott" från mig.
Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig få frasen över mina egna läppar.
(Inte heller det löftet har jag hållit.)

När laddaren försvann var det det första jag sa till mig själv.
"Den är väl där du la den sist."
Sen var den dagen förstörd.

Men vid den här åldern har man ju varit på x antal platser, tror jag, för det är just det; minnet sviker.
Jag har absolut ingen aning om vart jag var "sist".

Lite mer positivt var när mina uppfinningar lyckades.
"Bättre brödlös än rådlös."

Och på råd har jag för det mesta hittat.

Som helt nyligen - här passar "snålheten bedrar visheten" in - när jag skulle safta.
Handlade ingredienser till bären och sprang på en silduk med tillhörande ställning.
Hm... silduk är nog en bra investering,
tänkte jag, men en onödigt dyr, plastig, ranglig ställning för 79 kr tänkte jag då rakt inte köpa.

Hem till spisen och grytorna.



Det puttrar fint i grytan och jag känner mig huslig.
Tar fram silduken som finns i alla husliga hem.
Jösses, det var inte mycket tyg för pengarna.

Problem uppstod; vad gör jag nu?
Hänga vart?

Ja, det är nu brödlös och rådlös kommer in...

Taram
Oaow, billig och bra ställning.



Stolt som en tupp blev jag, för ett ögonblick tills jag kom ihåg Anns ord:
"Du får jättegärna låna min saftmaja om du någongång skulle behöva."

Det gjorde jag ett par dagar senare och hoppsan så enkelt det blev.
Tusan att jag slösade 29 riksdaler på silduken då.

Jo, det är det som precis hände

Jag fick en kommentar av Tina.
Det är så himla kul att få ett par ord skrivna.

Kan ni inte ge mig det?
Jag ser ju att en del är inne och läser, lite då och då.

Skriv bara en rad, behöver inte vara mycket.
Det är inte svårt. Längst ner efter varje inlägg finns en grön text där det sår "kommentarer". Klicka på den och sedan går allt som en dans.

Hade jag fått en kommentar, om bara en endaste, hade ni sluppit stolen och fönstret i tre månader.

                   


Nu finns det risk att de kommer tillbaka.

www.florum.nu är en sida som snart är utsliten.


(Bilden har jag lånat från Florum)

Jag vet inte hur många gånger jag har varit inne på den.

I går mailade jag till Greger Larsson, han är min kompis nu, men det vet han inte om.
Det är nämligen han som driver firman Florum.
Frågan är om han vill vara kompis med mig efter alla omständliga frågor.

Vad ska man med ett växthus till?
Ja, man kan ha grejer där, eller Luddes motorcykel kan få stå där (ja, lite smart med löften måste man ju vara), han kan få ha en hörna till lite skrot (det där är också ett löfte som jag kommer att bryta, hi-hi).

Annars kan man få ha sina plantor, blommor och växter där.

        
japansk malva                  malva                           rosenskära


lejongap 


     
                kalebass och pumpa            blomstertobak               bl.a solrosor                       

  
                                     majs                                        

Om man klickar på de små bilderna blir de större. Måste vara något magiskt med blommor.


Jag blev med en amerikan också. Lotta talade om på Stuvsta trädgård att jag fullständigt spårat ur med mina växter. Tack och lov hade åtminstone de förståelse för detta. Lotta köpte en blåbärsplanta till mig.
Jag och Ludde grävde en stor grop, alldeles för stor. Jag blev tvungen att köpa ytterligare en blåbärsplanta och dessutom fem säckar rhododendronjord. Sen var blåbärsstället klart.


amerikanska blåbär

Nu skördar vi varje morgon. 

(Ja annars har jag ju som bekant en del annat att hänga in där...
... vad menar du? ska ni undra.)

  

Vart ska allt detta ta vägen? Ja, det kan man undra...)

Ja, det var en liten del av vad som kan finnas i ett växthus.
Måtten har ökat under sommaren. Nu är vi uppe i 2,5m x 6m.
För jag kom på att blommorna också måste få plats.

    
      
                   

Problemet är att vi inte har någon plats kvar att ha allting på.

I somras köpte vi en härligt, mysig soffgrupp för trädgården.
(Ja, den har också sin historia men det tar jag någon annan gång. -Jag känner igen orden. Så där skriver jag ibland men det blir aldrig något med det.)

Soffgruppen ja', det är en soffa, två fåtöljer och ett bord. Både soffan och fåtöljerna har tjocka härliga dynor...
Hösten börjar komma och plötsligt står vi där med 112 cm tjocka dynor som ska få plats, var???



Då började min hjärncell arbeta, den gör ju det ibland, framförallt när jag har svårt att somna.

Om man hittar en dörr, naturligtvis en gammal med speglar, fixar till den, tjopp, tjopp, hänger upp den i kedjor som ett hyllplan så har man ju fixat plats för dynor.
Man kan fästa en gardinstång i taket och dra för ett läckert tyg så att inte förvaringen syns.

Ja, så blev det (inte klart än men ändå).
Vi köpte en fin gammal dörr som fått skrapats och som nu ska vitlaseras.

Den kommer att hänga ovanför vår säng.
När vi vaknar på morgnarna kommer vi att ha en vacker dörr att titta på.


           

Kanske kan mina gamla gångjärn -det ena gömde jag förresten i en skåplåda i Söndrebalgs antikvitetsaffär för att ingen annan skulle belastas med att köpa det. Det var ju ändå lite trasigt. Jag tänkte att där kan det ligga. Jag köper den ju nästa gång jag kommer till Skåne. Det gjorde jag också, ett halvår senare, men då hade butiksägaren hittat det och förstod att det var jag som "lagt undan" det. Jag fick förklara hur det gått till. Lite skamsen, så där, men det gick bra. Det kom till sin rätta ägare till slut.
.
Nu pratar vi gamla gångjärn. Det ena är t.o.m. äldre än Lukas otroligt gamla lärare, jovisst, närmare 400 år. 
Kan bli riktigt läckert på dörren.
Nu behöver jag bara en stor nyckel (det har jag ju, ser jag nu) och ett gammalt handtag. 

På denna vackra dörr kan då två stycken 56cm dynstaplar förvaras.
Ja, vad får jag allt ifrån? 

Oj, jag glömde växthustankarna...

Tur att det kommer en morgondag

Japp, det var det.

Nu är alltså sommarlovet slut för min del.
Hur känns det? kan man undra. Ja, det är väl blandade känslor 
(lite mer än hälften av varje, som min kära far brukar uttrycka sig).

Sommar, om man då menar sol, klarblå himmel, fågelkvitter,
humlors surr,

prunkande krukor och rabatter 



jordgubbar, rosendoft ...

Jag kommer att återkomma med sommar, verklig sommar men nu var det ju inte bara det vi pratade om i denna fantastiska dialog där alla får säga sin mening.
Nu var det sommar = sommar eller sommar = "tysk regnhimmel".

För visst är det så att halva sommaren räds man åt regnet som ska komma. Så fort molnen hopar sig om än på långt avstånd, kommer den där lilla orosklumpen i magen som talar om att nu är sommaren slut och halva sommaren förbannar man de ständiga lågtrycket som absolut måste ta vägen över Sverige. Ja, det gäller ju att vara bra på något om än det värsta. 
Det enda roliga man har är att säga: "Vad var det jag sa."

Pererik, meteorologen, stod och ojade sig över torkan och sa att det visst kommer att komma någon lätt regnskur men detta pyttelilla regn skulle inte hjälpa torkan i marken eller faran för skogsbränder.
Kul typ, den där Pererik...

Jag tänkte att det låter som en bra dag att så gräs...



Plötsligt rasslar det bara till däruppe i himlen.
Orosklumpen i magen blir stor och tung  som betongblandare.

 67 mm!!!! regn under ett dygn (tur att han sa att det var ytterst små mängder som skulle komma).



67 mm är nästan en hel månads nederbörd.

Den här sommaren gav verkligen lite mer än hälften av varje.
Men som sagt nu var det inte heller detta som vi skulle diskutera.

Frågan kvarstår: Är det skönt att sommarlovet är till ända?

För att slippa svara på frågan just nu kan jag berätta om mina sju nya vänner som jag fick i somras.
Jag vet inte hur det gick till (jag tror det var tack vare/på grund av Moster Huldas äppelskalare www.mosterhulda.se ) 
men plötsligt stod de där med varsitt äpple i handen och alla ville skala. 
Det var Maximiliam, Filippa (syskon, 5 och 7 år),
Lukas och Ida (syskon, 8 och 3 år)
Kalle (allergisk mot katter, tyvärr) och två systrar. 
(Nu har jag sagt till alla barnen att de kanske kan önska sig egna äppelskalare i julklapp
eller varför inte till nästa vecka om det går bra.) 

Härliga ungar är de men ibland kom de i omgångar så dagarna bara gick med barnombyte och soppåsen svämmade över av allt äppelskal och jag blev stressad.

Nu vill jag återkomma till en av dessa ljuvliga ungar, som jag fick lite ensamtid med, Lukas.
Lukas undrade vad jag jobbade med och drog parallell till sitt eget liv.
Han berättade att det finns en mycket gammal lärare på hans skola.
"Hon är jättegammal och fortsätter bara att jobba och jobba."
Ja, sa jag, det kan ju vara så att hon kanske trivs med sitt arbete och inte vill vara pensionär.
"Hur gammal är du?", ville han veta.
"51 år"
"Ja, tänk dig då att min lärare är 55!!!."

Tur att man inte är så jättegammal då. Hm...

HUR KÄNNS DET DÅ ATT SOMMARLOVET ÄR SLUT?!!

Ganska sorgesamt, faktiskt.
Mest för att det drar sig mot höst och tiden till nästa frösäsong är långt borta.
Två månader har gått... 60 dagar,
knappt ½% av mitt liv, 2% av t.ex. Lukas liv, 12½% av våra småkatter liv.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."
Stig Johansson

Men än finns doft av sommar

Det händer att man får någons förtroende.
Då gäller det att inte svika det.
Visst kan det stundtals vara svårt att hålla sitt löfte
men det är ju det som är kravet.

Jag visste om Majas gömställe.
Eller rättare sagt, jag kunde inte fortsätta jobba med kokosduken, den var liksom upptagen.



Fröken Rut tyckte att det var lite väl lugnt bland tonåringarna och trodde inte riktigt på att hon skulle få
"egen tid" som det är så modernt att ha.
Hon spatserade lite tveksamt runt.
Lyssnade, luktade... kunde detta vara sant? Inte en tonåring på flera meters avstånd.



Maja kände sig trygg för en gångs skull.
Hon låg och hade det mysigt i sitt nyskapade krypin.

Trisse förstod att något inte stod rätt till.
Även Fröken Rut förstod att det "egna tiden" på en halv minut var över och kastade in handduken.



Trisse sökte Maja men fann henne inte.
(Då det var svårt att inte avslöja hemligheten.)
Han traskade vidare i sitt sökande.
Skam den som ger sig.
Han lovade runt kokosrullen och fann, till sin stora glädje och Majas förtvivlan, hålet till hemligheten.



Så var den leken över.

... Våren är på väg!



Det händer grejer i rabatten men man får nästan ha förstoringsglaset med sig för att kunna se.
Hela rabatten är full av groddar från vinterns fågelfrö.
Jag har svårt att ta bort dem. Så en del får vara kvar. Bara så där på kul för att se vad det blir av dem.

Strax utanför själva rabattgränsen händer det annat.
Där pågår en kamp på liv och död.
Jag kan inte säga att jag är glad över vad som sker, trots att det är "naturens gång".



Våra kissemissar är brutala jägare.
Trisse är värst.
Igår var jag tvungen att visa honom att en liten mus faktiskt inte var riktigt död.
- Jamen ser du inte? Han rör ju på sig. Trisse kom igen nu. Du kan inte låta den lida längre.
Ja, Trisse kom, om än motvilligt och avslutade den lilla musens lidande.
Nästa lilla mus fick ett ben skadat. Han haltade så fort han kunde för att söka skydd. Naturligtvis lyckades han inte finna något gömställe innan Trisse la in nästa stöt.

Jag känner mig delaktig och förvirrad.
Jag vill inte ha de små mössen men har svårt att se på när "naturen har sin gång".
Det är lättaste är att vända bort blicken för att slippa se,
slippa ta ansvar,
slippa ta del i lidandet.

  

Helt slut känner jag mig.

Efter en hel helg ute i varggroparna är jag alldeles mör.
Men vi får faktiskt en hel del gjort.

Med tanke på alla frön som vuxit upp har vi också varit tvungna att anlägga nya rabatter.

Det kommer att bli så fint men just nu känner jag mig som en skugga.
Orkar inte skriva mer just nu.

Återigen kommer likheten med mor, kära mor
(fysiskt mer som far).



Vi var på trädgårdsmässan i torsdags.
Mässans första dag och först i kön, de ni..
Dessutom blev jag sur på tre fiska kvinnor som trängde sig FÖRE.
Men som oftast kommer man ju in på mässor oavsett om man kommer som nummer ett eller nummer fyra.
Efter nästan fyra timmar har det inte så stor betydelse.
Trädgårdsmässan, ja kära nån...
Efter oss -nu glömmer vi finskorna- kommer ca. 59998 personer att besöka mässan.

Vad handlade vi där då?
Jo,
 
Astilbe, tre rödaste röda och en vit = 200 kronor
röda blommande ormbunkar (bra mot rådjur) 100 kronor
När vi handlat för 300 kronor fick vi välja vad vi ville för ytterligare 300 kronor + 5 tulpanlökar.
Det blev japanska underblommor 12 stycken och vita blommande ormbunkar.
Sedan var det klart där.

Vidare...

Kokosfiberjord och kokosfibermatta
3 x Zinkhinkar
2 x rostiga väggblomgrejer www.piri-piri.cc
ett set med otroliga borstar (för pälsbollarna, för pälsbollarnas fåtöljer och soffor och för altanen)

Både borstarna och Gyllene Kitajka har jag tänkt på sedan förra året.

Gyllene Kitajka är en äppelsort.
Nu har vi blivit med äppelpinne för något träd kan jag inte kalla det.



Frukt kan vi få om fyra! år.

Nu vill jag ha Rödluvan också.

 


Äppelbilderna är lånade från
www.rydingeplantskola.se  
www.ovesplantor.se