Rättegång i Huddinge tingshus

Så kom då den där dagen då jag skulle infinna mig i Huddinge tingshus.
På den tiden gick Huddingevägen precis utanför huset.

(Just där råkade jag år 1978 köra mot rött ljus, två gånger under en femminuters period. Hur det är möjligt ska jag förklara: 
Jag var så säker på att det skulle slå om när jag kom farande i pappas bil sent på natten men icke.
Det var illande rött när jag passerade.
Då fick jag så dåligt samvete.
Jag stannade och backade tillbaka.
Stod så och väntade länge.
Ingenting hände.
Efter flera minuter körde jag en andra gång, trots att det var rött. Nog om detta...)

Här var jag

Usch, så dåligt jag mådde när jag kom dit.
Jag och alla andra brottslingar. Hur förklarar jag det för mina barn?

Kom till rätt våning, i god tid. Satt ner och väntade.
Med jämna mellanrum sprakade det till i högtalarna som förkunnade vilka mål det gällde och i vilka salar.
Panik 1) Hjälp! De sa namnet på den misstänkta. Åh, Göta Petter, nu skulle mitt namn klinga ut i hela Huddinge.
Skrap, skrap, rassel, rassel, högtalarna skrockade och skränade: "Mål (minns ej) Maria Österlind, sal (minns ej)."

Jag kände mig som tjuren Ferdinad när han försiktigt kikade in på tjurfäktningsarenan i Madrid.
Jag öppnade dörren till rättssalen...
Panik 2) Varför var de så många vid halvmånebordet; en, två, tre, fyra, fem och så hon som fick sitta lite lägre. Hon med någon konstig skrivmaskin.

Fast mycket värre

Panik 3) Vad säger man när man gör entré i en rättssal? Tjena? Nä. God eftermiddag? Nää. Vad säger man???
Panik 4) Vart ska jag sitta? Här vid dörren kan jag ju inte stå hela dagen. Damen i mitten talade om att jag kunde slå mig ner på platsen som var närmast.
Jaha, tack.

Jag var så rädd och orolig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Tantadorum i mitten läste upp en del saker som hade med min fd. trådlösa telefon att göra. Jag hörde inte. Men jag vågade inte heller be henne att upprepa sig.

Rättssalen andades ond bråd död, ångest blandat med unken luft och damm och allt annat än hopp.
Är det alltid så i rättssalar?

Så plötsligt kom en röst mitt emot mig.
En mansröst som var både provokativ, otrevlig och samtidigt fylld med triumf.

Panik 5) Var kom han ifrån? Hade han varit där hela tiden? VEM var han. Att inte "Tantadorum" körde ut honom.
Han bad mig svara på frågan.

Panik 6) Vilken fråga?
 Jag frågade honom just det, i exakt samma attityd och ton som han använde till mig.
Då gav han mig blickar som kunde döda.
Jag försökte ge tillbaka, en likadan blick som skulle gå tvärs igenom honom och orsaka skakningar, rädsla och viss instabilitet men jag hade tydligen inte övat så bra på dessa blickar så jag sänkte istället min blick och bad honom, med mjuk, sammetslen röst att upprepa frågan.
(Kvinnans list övergår mannens förstånd...)

Och så var sagan slut för denna gång.
När jag kommer ihåg (inga garantier) ska jag fortsätta såpan i Huddinges rättssal anno 1990 ♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0