Nu sitter jag med Tim och Tina pa Greengarage.

Det ar ett lokalstalle. "Lokalstalle" ar ett stalle som saljer lokalodlat. De har fritt internet om du har en egen dator med. Det har jag for jag har fatt lanat Tinas.
Har sitter vi och dricker iskaffe, hur gott som helst
Tim blev getingstucken i forrgar nar Tina skulle visa oss en genvag. Hans fot ar som en boll och han har kopt kramer sa det ska nog bli battre.

Idag ar det stralande sol och riktigt, riktigt varm. Vi sitter i skuggan eftersom Tim och jag brande oss igar.
Jag ser ur som en tomat med rodare oron an ansiktet. Jag fick alovera att smorja mig med. Det fanns i tradgarden sa det var bara att hamta.
Helt otroligt egentligen att vi brande oss. Vi gick till stranden, Tallows. Det var knappast sol. Det kom till och med regn.
Solen sprack igenom, for sammanlagt en halvtimme och vi brande oss???

Stilla Havet! Hur coolt ar inte det?
Sa stilla vill jag inte pasta att det ar. Vagorna ar gigantiska. 

I kvall ska vi tre ata middag tillsammans. Darefter gar ungdomarna till nyarsfestandet och jag tar mig tillbaka till tradgarden och luktar pa mina blommor.
Kan inte ha ett battre nyar.

Vi tre onskar er ett riktigt Gott Nytt Ar 

Vaknade klockan 5 i morse

Tina sov som en stock bredvid mig. Jag smog upp och kokade lite kaffe satte mig i tradgarden.
Det var inte sa manga vakna. Kakaduorna hade mote i granntradgarden. Tims spindel vantade pa frukost i mitten av sitt nat. Myggorna fick frukost av mig men at sig aldrig riktigt matta.

Klockan 05.30 vaknade solen. Det fanns manga bla flackar pa himlen och stralarna strilade ner.
En vacker morgon.

Nar Tina vaknade gjorde vi frukost och satte oss ute for att njuta och babbla.

Vi smsade Tim och vid 9.30 promenerade vi till parken for att mota honom.
alla blaa hal hade nu tackts och himlen ar ater gra men det ar varmt och skont.

Vi ahr promenerat till en av stranderna, gatt vidare over en geggig fotbollsplan dar Tim blev stucken av det enda bi som fanns pa den planen.
Vi har fikat och handlat adapter och tops.

Jag pratade med Ludde igar (var kvall, hans morgon).
 Det kandes harligt att fa hora hans rost och att allt var bra.

Det ar trakigt att skriva utan att kunna lagga upp bilder men sa far det bli.

Har jag sagt att det ar sjukt dyrt har?
Nar jag kommer hem kommer jag att tycka att allt ar billigt, rena rean. Pa reor handlar man.

Ja, sa far det bli idag.

Inget regn!!!

Gardagen ar over och likasa det omattliga regn vi hade da.
Tim var hemma hos Tina och hennes vanner. Tina var med mig och sov over. I morse, vid 07-tiden kom Tim. Vi gick upp och kokade kaffe. Tim kokade nudlar. Vi gick ut och satte oss i tradgarden under gummitrad, palmer, limetrad och annat smatt och gatt.

Satt en bra stund och hann se ett par solstralar innan de forsvann bakom de tjocka molnen. Men det regnar inte!

Det ar varmt, lagom 22-25 grader) och skont.

Ska se om jag kan ta in bilder nagon dag.

Nu maste vi kila vidare.

Vi landade i gar vid tre-tiden pa Ballina Byron, 3,5 mil fran sjalva Byron Bay

Vi tog en minibuss fran flygplatsen. Den tog en halvtimme och sa satt hon dar.
Hon satt pa huk pa trottoaren, livs levande.
Min hjarna slutade fungera, nu var det bara mitt hjarta som holl pa att sprangas. Den bilden kommer jag att han med mig i resten av mitt liv.
Tim kom forst fram och kramade henne, holl henne hogt i luften, de skrattade.
Det kandes overkligt pa nagot satt.

Sen holl jag om henne som om jag aldrig skulle slappa.
Hon var verklig!

Tina visade mig mitt rum.
Babbel, babbel, babbel

Regnet tilltog. Vi promenerade tilll stan.
Regn, regn regn.

Min telefon har laddat ur (och jag kommer inte ihag min pinkod) sa jag har ingen koll pa vad klockan ar men vid 20 tiden gick Tina hem till sig och jag somnade. Resan har tagit 40 timmar och vi har sovit 5-6 timmar, oregelbundet sa vi var hur trotta som helst.
Tim hade somnat under Tinas och mitt babbel. 
Han fick dela rum med mig eftersom vi kom fram en dag tidigare. 

Jag vaknade under natten av att regnet vrakte ner. Det kom hur mycket som helst.
Da var det fortfarande morkt ute men jag vet inte var klockan var.
Jag vaknade av att det var ljust. Det duggregnade.
Jag kokade kaffe och gick ut och satte mig i tradgarden under ett tak.
Hamtade mer kaffe och njot av den markliga kanslan av att vara i ett modernt samhalle men anda mitt i en regnskog.

Tim vaknade. Jag fragade hur mycket klockan var.
07.10.
Tina kom strax efter. Vi tog en barfotapromenad till stranden.
Tim och Tina badade i de hoga vagorna medan regnet tilltog.

Efter knappt en och en halv var vi hemma hos mig igen och
Tina fick rusa till jobbet.

Regnet vrakte ner men efter att ha vantat pa att det skulle halla upp trotsade Tim och jag regnet och tog oss till stan for att ata frukost pa Tinas cafe.
 Ja, dar ar vi nu.

Sitter och skriver detta pa ett internetstalle for backpackers.

Tangenterna ar sa slitna att bokstaverna knappt syns men jag ar glad att kunna meddela vad som hant hittills.

Enligt vaderrapporten ska det bli battre vader framover. Solen ska komma pa torsdag, vi far val se.
Byron Bay har haft den har vadertypen tidigare.
For 40 ar sedan regnade det ocksa i slutet av december.

Har ingen koll pa hur jag ska lagga upp bilder. Vagar inte ens ta ut kameran i regnet.
Bilderna far komma senare.

Mamma, mamma

Jag vet ju att du gar upp och laser min bliogg.
Vill darfor tala om att vi nu ar i Sydney och vantar pa flyd till Byron Bay.
Vi orkade inte aka buss i ytterligare 13 + 3 timmar.

Skriver snart igen!

Då så var väl allt packat då, fyra gånger.

Jag har plockat i och fixat, plockat ur och joxat men slutligen var jag nöjd.
Tänkte avsluta kvällen med en dusch. Alltså en duschdusch.
Inte den här vanliga snabba morgonduschen
utan den här som kräver både det ena och det andra
(samt sanering i avloppsbrunnen).

Väl i duschen behövde jag shampo. Inget shampo??
I resväskan så klart. Dropp, dropp, plask, plask, riva, slita...

Aah, där!
Jag blir så trött på mig själv.

Står i duschen och funderar hur en julafton i Byron Bay ser ut.
Det kommer jag nämligen inte att få uppleva.
En jul utan... just jul.


Där måste det vara svårt att få ihop till en snögubbe, tänker jag, eller än värre att hitta en julgran.
Undrar om tomtarna i Byron Bay funderar på hur bra våra tomtar har det.
Eller går det att fira jul utan julklappar?

I morgon klockan 15.00 åker Tim och jag mot Arlanda.
Ludde är snäll som kör oss mitt i "Kalle Anka och hans vänner".
Vi flyger 18.25 mot Peking.
Landar i Peking 8,5 timmar senare.
Flyger mot Sydney efter 5 timmars väntan.
Den lilla rutten tar 14,5 timmar.
När vi landar i Sydney är klockan 9.30, lokal tid och 23.30 svensk tid (lördag kväll).
Om vi tar buss från Sydney till Brisbane
tar det ytterligare 13 timmar + 3 timmar med annan buss till Byron Bay.
Hmmm...
Lite lockande med flyg.
www.jetstar.com  www.virginblue.com.au

Jag har nämnt henne förr och jag gör det igen, Anna-Karin Elde.

Hon är så klockren.
Jag känner igen mig i de flesta bilderna, tillika kommentarerna.

Nu stundar ju resan till Australien och det finns ju inget som bräcker det.

Jag inser att vi kommer att få en intensiv tid och det är upp till mig
om jag vill vara en del av det hela eller dra mig tillbaka för mig själv.
Men jag är ju inte där för att dra mig tillbaka.

Jag är där för att umgås med Tina och hennes vänner
som kommer att bli Tims vänner och således också mina.

Det är så härligt med ungdomar.
De är så positiva.
De lever i nuet.
Det finns så mycket liv i dem.
De är ärliga.

Och det är då, när jag tänker på det, som jag blir lite orolig.
Skulle kanske önska lite mindre av ärligheten, åtminstone ibland...

Hoppsan! Redan den 13 december, Lucia.



Igår hade jag full koll på det men idag var det vakum, som så ofta, i min hjärna.

Förr i tiden var lucianatten en farlig natt (till skillnad mot vad nätterna är nuför tiden).
Då fanns det mycket övernaturligt som var i farten, just denna natt.



Det här med att ha ljus i håret kan ha varit dåtidens pannlampa som man tog till för att få händerna fria när all mat skulle bäras in för nattens festande. Festen som varade tills det ljusnade.

Det mest övernaturliga som hände idag var att jag fick en vit morgonrock av Lotta.
Lite mer övernaturligt blev min självutnämning till Lucia.
Alla fick rösta på vem som skulle bli Lucia.
Jag tog hand om röstsedlarna, räknade dem på mitt sätt och jag VANN!





Om någon skulle anklaga mig för att ha fuskat
kan de ju räkna om rösterna i morgon men då är det ju inte Lucia
så varför skulle jag bry mig om de då?

Ja, det var väl allt för idag.

Situation Stockholm läser jag gärna.

Jag vore en lögnare om jag sa att det enbart berodde på den intressanta läsningen 
för så är det faktiskt inte.
Han eller hon, försäljaren, är viktigare.
Troligtvis hade jag köpt en tidning med tomma blad
om det hade varit så
men Situation Stockholm är allt annat än tomma ark
och försäljarna är allt annat än tomma med tomma blickar och ett tomt inre.
Det vet jag eftersom jag läser vad de skriver. De medverkar själva, med egna ord, i tidningen.
De ger mig ett större, djupare och vidare perspektiv.



Just så här i juletider minns jag ett otoligt tänkvärt och vackert inlägg (kanske i "kort sagt") 
som jag läste i tidningen för några år sedan, just i juletider. 
Den satt så länge på mitt kylskåp att den slutligen blev spröd och föll till golvet.

Den handlade om att inte döma för hårt.

Jag tänkte förtvivlat: "Vem dömer?"
Men insåg att det var en korkad fråga.
Vi är många, höga som låga, som är fördömande, av olika skäl.

Vi går i våra egna skor, mil efter mil
men har inte prövat att gå, ens hundra meter, i någon annans.
Därför kan vi döma.
Vi förstår inte bättre.


 
Och vem har gått i Christer Sjögrens skor???
Hur är det möjligt att just han är på första sidan av Situation Stockholm nu i december?
Och i texten kan man läsa att Christers ena par skor är snedslitna.

Åh, jag tycker att han är så bra! ♥



Naturligtvis beror min beundran till viss del på att han framför sina nummer
så att de passar mig som hand i handske.
Och just det att det passar mig så bra undrar jag över hur det kan möjligt.
Det är knappast så att jag fått rockmusik från mina föräldrar (om det ändå vore så).
Nä, de är fortfarande i förutsägbarta taktfasta dansband a la Christer Sjögren, suck.
De kommer aldrig att komma längre.

Nu är jag övertygad om att de inte har en aning om vem Jay Smith är.
De har ingen aning om att Idol går på TV på fredagskvällarna
men om de skulle råka titta så tror jag faktisk,
hur otroligt det än kan låta, att de skulle rösta på Jay.

De skulle inte rösta på hans röst eller låtval, 
inte heller på
 hans scenframträdande eller hans val av kläder.
Men allt det där skulle just vara skäl nog att han fick röster från Tockarp. 
För de skulle tycka synd om honom.

De skulle nog gärna se att han fick sina stämband klara som en bjällra,
att all smärta som gör honom så ont, eftersom han står och skriker så dant, 
fick ses över av en läkare
och om han vinner finalen kanske han har råd att köpa ett par nya, hela finbyxor.

    



           

Var gång jag ser Idol och i synnehet när Jay framträder hör jag min

pappas röst i mitt huvud:
(en enda lång monolog) 



"Nu har han så där ont igen, skriker och gnäller ju hela tiden:
 ‘Aj, aj’ och så hoppar han runt som om han fått en hammare på fötterna.
Varför har man handskar på sig? Hur kan man frysa i all eld och varför har man eld på scenen?
Vilka är det där då som ligger i magplågor, smårumporna med trasiga jumprar. Ska man behöva se ut så där?
Oj, oj, eländes elände. 
Ska det där vara musik? Det är bara dunkadunka.  
Och som han ser ut? Rakblad runt halsen, varför har man det? Vill man vara tuff? 
Är han brottslig den där Jay? Varför skulle man annars ha tatueringar?"




(Just det där med man är som ett mantra för pappa.
Precis som om han ens har varit i närheten av allt som han undrar: "Varför har/gör man...?".)

Rösten fortsätter att älta:

"Och vad har han på fötterna? Gymnastikskor!? Ska man ha det? Är det fint att visa sig på TV i gymnastikskor?
De är ju inte ens knutna. Kan man inte knyta sina skor när man ska vara med i TV?
Ska man ha det så där, oknutna skor?
Oh Herregud, vilka trasiga byxor. Det är ju mer hål än tyg. Varför då?
Ska man ha det nuförtiden? Är det modernt?"
Så där skulle Christer Sjögren aldrig ens vilja se ut."


Jay avslutar sitt uppträdande. Tar emot publikens jubel.
Pappas röst återkommer: "Ja, det är klart att publiken jublar och klappar
händerna nu när han äntligen håller truten och äntligen lämnar scenen."

Monologen i mitt huvud är slut för denna gång och jag har blivit störd i koncentrationen
trots att han och mamma befinner sig 50 mil ifrån mig.
Men jag har också fått skratta, inom mig, för det är så där man håller på, han och mamma.
Ja, mamma säger inte så mycket eftersom pappa redan har sagt allt.

Hur är de då, mina föräldrar?
Här nedan kommer en favorit i repris.

Mamma som bryr sig om alla och en var och pappa som bryr sig om alla och en var, på sitt sätt.

Men mamma får, liksom i filmen, igenom sin vilja.
"Kvinnans list övergår mannens förstånd." 

Där stod jag i rättssalen, liten ensam och rädd med en vidrig människa mittemot mig.



Det fanns ingen som kom till min räddning.
(Så här i efterhand tror jag att det var Björn Hurtigs förebild som stod där eller så var det Björn Hurtig själv som gjorde sin prao, något fel på honom var det i alla fall.
Lika vidrig, kall, empatilös som herr Hurtig.
Han är säkert också hunsad i sitt hem och måste ta ut sin aggression på andra. Den lilla människans makt på jorden
Kort sagt, vidrig.)



Han hade inte vett att hålla tyst heller. Nästa fråga som han hasplade ur sig var:
"Och du hade inga störningar i din telefon?"
"Jo", pep jag.
"Och det slog dig inte att telefonen var olaglig?", gick han på, kort och iskallt.



Det var droppen. Nu hade jag ruttnat på denna vilt främmande människas påhopp så jag spände blicken i honom och satte händerna i sidorna och sa:
"Så du menar att du, så fort något får en störning, i bilen, i båten, i radion etc. utgår från att det beror på att sakerna är olagliga?" Jag skakade irriterat på huvudet och visade med hela mig att nu fick de ta ut idioten.
Jag stod där och kände mig som en vinnare då han fullständigt tappade besinningen och talade om för mig med den torrkylaiga rösten, nedsänkt i basläge och med tänderna ihopbitna att här var det han som ställde frågorna och min uppgift var att svara ja eller nej, ingenting annat.
Basta!



Panik 7) Det är i ungefär nu som jag börjar förstå att han är i maskopi med de andra fem.
Fem (plus hon, den lite lägre) mot en, fegt.
Åklagare, är det det han är?
(Okej, Hurtig är försvarsadvokat men det beror ju på hur man ser det eller på vems sida man står, vem som är offret och vem som egentligen är förövare.)

Ja.ja... Då går jag vidare...

Liten, rädd och ytterst ensam svarade jag som jag blivit beordrad till; ja och nej på hans korkade frågor.
Det tog inte så lång stund förrän han tröttnade och gav ordet till "tantadorum".
Hon har andra frågor. Hon är mjuk och go' när hon pratar och frågorna är trevliga.
Om jag har arbete, om jag har barn, är barnledig, har skulder....

Panik 8) Ska hon ha koll på mina skulder? Kanske vet hon redan och vill se om jag talar sanning. Okej, jag säger som det är att jag fortfarande är skyldig mamma och pappa 800 kronor för rottingmöblerna (som jag hade hoppats på att de skulle ha glömt).
Det är lika bra att vara ärlig så jag sa som det var.
Då ler hon lite och säger att hon menade andra skulder. Om jag kanske byggt hus eller så.

Nu blir jag glad för det är ju precis vad vi hade gjort och fortfarande höll på med.
Tänk att hon kunde gissa så rätt.

"Hur stor är skulden på huset?", ville hon veta.
"Jag vet inte, svarade jag sanningsenligt.
"Jamen, är den på en eller två miljoner?" Hon lät smått irriterad.

På den frågan svarade jag "Ja."



Den sista paniken kom när allt var över. Skulle de komma med handfängsel nu. Det hade jag sett på TV att det oftast skedde. Ingen kom, inget hände.
Jag satt kvar, bara för säkerhets skull.
Idioten mitt över plockade ihop sina papper. Han vågade inte möta min blick, trodde jag.
De fem och "den lägre" prasslar också med papper.
Jag hade inget papper att prassla med så jag satt tyst, fin och stilla.

"Du kan gå nu", sa tantadorum.
"Tack för idag", sa jag och lämnade salen.
Vad ska man säga när man lämnar en rättssal?
Vad är god kutym
Jag visste inte då och är lika novis idag.

Frihet!


Domen? Jo, det ska jag tala om att det kostade mig 10x50 kronor i dagsböter.
Vad blev kostnaden för den här cirkusen för samhället. Ja, praktikanten var väl gratis men ändå...



Jag undrar hur många före eller efter mig som faktiskt suttit i en rättegång för en trådlös telefon, okej olaglig telefon, uppenbarligen.

Solring, ett vackert namn




Idag blev jag alldeles lyrisk.
Jag fick se en solring!
Det har jag aldrig sett förut. 
Det är så sällan jag hinner med alla vackra fenomen som stjärnfall, norrsken, sol-eller månförmörkelse.
Jag får ofta veta att det skett men har oftast missat tidpunkten.
Men så idag kunde inte ens jag missa det.
Det bara fanns där.
Som en jättelik entré.
Solen fanns i mitten men reflekterades både till höger och vänster.

Det var som om det fanns TRE solar!

Mina elever måste ha gått igenom ringen!
Jag måste ha kört igenom den. 

Och... då tänkte jag:
Mina barn är fenomen. De vet bara inte om det.
 
Mitt solljus är Tina♥  Hon finns som en ring omkring mig, en solring.
Vart hon än befinner sig är hon alltid nära mig med sitt ljus och idag tror jag att hon var riktigt, riktigt lycklig.

Så vill jag tro.
Ja, det var en stark upplevelse.
Jag blev så lycklig ♥