Åh, jag tycker att han är så bra! ♥



Naturligtvis beror min beundran till viss del på att han framför sina nummer
så att de passar mig som hand i handske.
Och just det att det passar mig så bra undrar jag över hur det kan möjligt.
Det är knappast så att jag fått rockmusik från mina föräldrar (om det ändå vore så).
Nä, de är fortfarande i förutsägbarta taktfasta dansband a la Christer Sjögren, suck.
De kommer aldrig att komma längre.

Nu är jag övertygad om att de inte har en aning om vem Jay Smith är.
De har ingen aning om att Idol går på TV på fredagskvällarna
men om de skulle råka titta så tror jag faktisk,
hur otroligt det än kan låta, att de skulle rösta på Jay.

De skulle inte rösta på hans röst eller låtval, 
inte heller på
 hans scenframträdande eller hans val av kläder.
Men allt det där skulle just vara skäl nog att han fick röster från Tockarp. 
För de skulle tycka synd om honom.

De skulle nog gärna se att han fick sina stämband klara som en bjällra,
att all smärta som gör honom så ont, eftersom han står och skriker så dant, 
fick ses över av en läkare
och om han vinner finalen kanske han har råd att köpa ett par nya, hela finbyxor.

    



           

Var gång jag ser Idol och i synnehet när Jay framträder hör jag min

pappas röst i mitt huvud:
(en enda lång monolog) 



"Nu har han så där ont igen, skriker och gnäller ju hela tiden:
 ‘Aj, aj’ och så hoppar han runt som om han fått en hammare på fötterna.
Varför har man handskar på sig? Hur kan man frysa i all eld och varför har man eld på scenen?
Vilka är det där då som ligger i magplågor, smårumporna med trasiga jumprar. Ska man behöva se ut så där?
Oj, oj, eländes elände. 
Ska det där vara musik? Det är bara dunkadunka.  
Och som han ser ut? Rakblad runt halsen, varför har man det? Vill man vara tuff? 
Är han brottslig den där Jay? Varför skulle man annars ha tatueringar?"




(Just det där med man är som ett mantra för pappa.
Precis som om han ens har varit i närheten av allt som han undrar: "Varför har/gör man...?".)

Rösten fortsätter att älta:

"Och vad har han på fötterna? Gymnastikskor!? Ska man ha det? Är det fint att visa sig på TV i gymnastikskor?
De är ju inte ens knutna. Kan man inte knyta sina skor när man ska vara med i TV?
Ska man ha det så där, oknutna skor?
Oh Herregud, vilka trasiga byxor. Det är ju mer hål än tyg. Varför då?
Ska man ha det nuförtiden? Är det modernt?"
Så där skulle Christer Sjögren aldrig ens vilja se ut."


Jay avslutar sitt uppträdande. Tar emot publikens jubel.
Pappas röst återkommer: "Ja, det är klart att publiken jublar och klappar
händerna nu när han äntligen håller truten och äntligen lämnar scenen."

Monologen i mitt huvud är slut för denna gång och jag har blivit störd i koncentrationen
trots att han och mamma befinner sig 50 mil ifrån mig.
Men jag har också fått skratta, inom mig, för det är så där man håller på, han och mamma.
Ja, mamma säger inte så mycket eftersom pappa redan har sagt allt.

Hur är de då, mina föräldrar?
Här nedan kommer en favorit i repris.

Mamma som bryr sig om alla och en var och pappa som bryr sig om alla och en var, på sitt sätt.

Men mamma får, liksom i filmen, igenom sin vilja.
"Kvinnans list övergår mannens förstånd."