Ett litet steg för människan
men ett stort kliv för mänskligheten
Får jag presentera vår nya fina trappa?
Tänk så många blomkrukor det kan få plats här då.
Nu när vi har fått så fin trappa så tänkte jag att fikagästerna inte behöver köa från ett och samma håll.
Nu kan ju några få gå här.
Problemet är att vi inte har så många skyltar.
Och den vi har har vi inte fått upp men om den ligger i trappan så ser väl folk ändå?
De måste ju kliva över den.
Undra om antalet kommer att öka nu?
Nu finns det larviga saker i trädgården
Tiden räcker inte alltid till.
Dessutom har jag bara inte haft lust att skriva de gånger jag haft tillfälle.
(Det känns som jag tjatat om det här tidigare.)
Hur som haver...
Helgerna räcker inte till.
Tiden som blir över får gå till trädgården.
Blev riktigt sur, faktiskt när jag såg att alla krasseblad såg ut som durkslag.
Jädra insekter, eller säkert grönslemmiga sniglar, förresten. Varför ska de smälla i sig mat för?
Nu? De har väl inget liv i vinter? Ligga i dvala med magen full av mina krasseblad.
Jädra snyltare.
Grannrabatterna då?
Vad är det för fel på dem?
Ja, där går jag och muttrar och grymtar som min gamla minigris, Pellen (vila i frid).
Det är då jag ser.
När jag väl öppnar ögonen syns de alldeles glasklart.
Det är larver....
100-tals...
Kålfjärilslarver!!!
Åh, dodanimej, sååå söta, så vackra.
Ja, ja, kom till mamma lilla plutten, ät nu ordentligt så du blir en fin fjäril till sommaren.
Ludde och jag som planterat fjärilsbuskar och fjärilsblommor så det står härliga till.
Det är klart de vill äta där de känner sig hemma och trygga.
Så jag sa det till Ludde:
Nu får vi sluta larva oss och sluta tjafsa om de blir lik sin mamma eller pappa.
För det har ju ingen större betydelse, eller?
Vem var egentligen Ivan den förskräcklige?
Ja, det orkar (har heller inte kunskapen) jag inte gå in på så mycket men
att han levde i Ryssland på 1500-talet och blev den första ryska tsaren, kan ju vara på sin plats att veta.
Alla dessa "uppstickare" vill ju märkas, då liksom nu. De vill få sitt monument uppfört. Låta andra bygga efter deras idéer. Få visa för eftervärlden att man var något.
Och... blir man inte älskad eller sedd för den man är ser man till att bli det för något, hur simpelt det än må vara och då kan det hända att man inte drar sig för någon eller något.
"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst."
Hjalmar Söderberg
ur "Doktor Glas"
Kanske är tjurfäktare i " Ferdinand" deras karikatyr.
Han ville ju så gärna visa sin styrka och sitt mod.
Han ville bevisa sin storhet eftersom det inte syntes på honom.
Röda Torget i Moskva,
vad vet vi om det då?
Jo, att för länge sedan i Ryssland hade adjektivet "röd" även betydelsen av "vacker" så torget är inte rött utan just, vackert.
Där, på "Röda Torget", står en byggnad som "sticker ut", Vasilijkatedralen.
Det sägs att Ivan den förskräcklige beordrade att ögonen på arkitekten Postnik Jakovlev skulle stickas ut efter att katedralen byggts klart. Detta för att förhindra kopiering av byggnaden.
Dåtidens hantering mot olaglig fildelning, kanske.
Ja, jag vet inte varför jag kom att tänka på "Röda Torget" och utstuckna ögon.
Vi har ju Lasse som bygger så vackert hos oss, bara hos oss.
Vi är inte Ivan och Lasse är inte Postnik. Vi har inget torg, bara en vacker veranda.
"Röda verandan"
Ludde är i norraste Norrland
Ja, han och några andra ska hitta "bra-och-ha" delar till planet.
Han åkte i söndags kväll och de var framme vid fem-tiden på måndagens morgon.
En nätt liten resa på ca. hundra mil.
Otroligt hur långt Sverige är.
Ja, det är ju inte som när en annan behöver delar.
Ja, jag tänker på nya klackar till skorna eller något annat viktigt.
Inte åker jag väl 100 mil !!!!!!!!!!
KARLAR???
Han åkte i söndags kväll och de var framme vid fem-tiden på måndagens morgon.
En nätt liten resa på ca. hundra mil.
Otroligt hur långt Sverige är.
Ja, det är ju inte som när en annan behöver delar.
Ja, jag tänker på nya klackar till skorna eller något annat viktigt.
Inte åker jag väl 100 mil !!!!!!!!!!
KARLAR???
Undrar om "Norrmyggen" har fest på " Stockholmsblod"?
Det kanske är viktigt för vissa gällivaremyggor att få storstadsblod.
Sådana myggor som inte vågar vara sig själva.
Myggor som lever genom andra.
Myggor som får en svärm omkring sig, av andra myggor som blivit imponerade.
Jamen, ni vet, vissa stockholmsmyggor känner kanske ett högre värde om de få i sig, exempelvis,
kändis eller kungligt blod.
Då kommer de, på något konstigt vis, "upp sig".
Det är viktigt för dem, att vara nära rikedom och makt.
Att få en doft av den rika världen.
De blir, om än bara i sitt eget inre och kanske endast för ett ögonblick, mer betydelsefulla.
Ja, nu har ju inte Ludde just den rikedomen som stockholmsmyggan jagar
(han har bara ett ruckel och en kommandora)
och förhoppningsvis har myggorna från norr mer vett i antennerna.
Med information jag just lämnat borde myggmedel vara bortkastat.
Det finns drygt 2200 myggarter i Sverige. Endast ett trettiotal är blodsugare.
De finns säkert uppåt i landet.
Stackars Ludde.
Puss och kram min älskling
Sådana myggor som inte vågar vara sig själva.
Myggor som lever genom andra.
Myggor som får en svärm omkring sig, av andra myggor som blivit imponerade.
Jamen, ni vet, vissa stockholmsmyggor känner kanske ett högre värde om de få i sig, exempelvis,
kändis eller kungligt blod.
Då kommer de, på något konstigt vis, "upp sig".
Det är viktigt för dem, att vara nära rikedom och makt.
Att få en doft av den rika världen.
De blir, om än bara i sitt eget inre och kanske endast för ett ögonblick, mer betydelsefulla.
Ja, nu har ju inte Ludde just den rikedomen som stockholmsmyggan jagar
(han har bara ett ruckel och en kommandora)
och förhoppningsvis har myggorna från norr mer vett i antennerna.
Med information jag just lämnat borde myggmedel vara bortkastat.
Det finns drygt 2200 myggarter i Sverige. Endast ett trettiotal är blodsugare.
De finns säkert uppåt i landet.
Stackars Ludde.
Puss och kram min älskling
Nu har solrosorna börjat att blomma
Tidig blomning för solrosor.
Minns ni att jag inte kommer att sakna de solrosfrön som låg spridda över min köksmatta?
Ja, de låg ju där innan Tina åkte på sin Euro-trip.
(Märkligt nog har det inte tillkommit några fler sedan hon åkte.)
Det tog sin tid att gro men det är vackert när det blommar.
Det låg nog ett 50-tal pumpakärnor också och de bävade jag för.
Men vad händer när pumporna mognar?
Ungen har ju inte vett att vara hemma till skörden.
Jaaa, just det, suck, de slemmiga gurkbitarna....
Vart tog de vägen?
Om ni undrar så är det så här när en vegetarian invarderar hemmet.
Kanske gör det inte så mycket.
Jag har ju länge dröm om ett växthus.
Visste bara inte att det plötsligt skulle stå ett i mitt kök, bara så där.
Såg förresten ett på http://www.swedengreenhouse.com/
Åh, så fint det var!
Hittade ytterligare ett som skulle duga, innan gurkan kom in i mitt liv.
Nu är det, av naturliga skäl inte så aktuellt längre.
Kanske var det så att Tina ville göra mig glad innan hon åkte.
Kanske var det därför hon planterade och sådde här hemma.
Vågar bara inte nämna för henne att jag har en önskan om en jordkällare också.
Det här är jordkällaren i Värmland. Sååå fin. Men den passar nog inte i Uttran.
Minns ni att jag inte kommer att sakna de solrosfrön som låg spridda över min köksmatta?
Ja, de låg ju där innan Tina åkte på sin Euro-trip.
(Märkligt nog har det inte tillkommit några fler sedan hon åkte.)
Det tog sin tid att gro men det är vackert när det blommar.
Det låg nog ett 50-tal pumpakärnor också och de bävade jag för.
Men vad händer när pumporna mognar?
Ungen har ju inte vett att vara hemma till skörden.
Jaaa, just det, suck, de slemmiga gurkbitarna....
Vart tog de vägen?
Om ni undrar så är det så här när en vegetarian invarderar hemmet.
Kanske gör det inte så mycket.
Jag har ju länge dröm om ett växthus.
Visste bara inte att det plötsligt skulle stå ett i mitt kök, bara så där.
Såg förresten ett på http://www.swedengreenhouse.com/
Åh, så fint det var!
Hittade ytterligare ett som skulle duga, innan gurkan kom in i mitt liv.
Nu är det, av naturliga skäl inte så aktuellt längre.
Kanske var det så att Tina ville göra mig glad innan hon åkte.
Kanske var det därför hon planterade och sådde här hemma.
Vågar bara inte nämna för henne att jag har en önskan om en jordkällare också.
Det här är jordkällaren i Värmland. Sååå fin. Men den passar nog inte i Uttran.
Vad jag kan höra när jag kommer hem
Jag kommer hem efter en lång dag på jobbet.
Jag hör att det är någon hemma.
Jag blir glad.
Det ska bli kul att prata lite med barnen.
Höra hur deras dag har varit, vilka planer de har och kanske de undrar hur jag har haft det.
Jag ska precis ropa "Hej", när Tim skriker:
- Ducka! för fan.....
Jaha, då går jag där, dubbelvikt.
- Flytta på're!
Flytta mig till vad?
Ska jag ställa mig mer till höger eller vänster?
Nedåt eller uppåt?
- DÖÖÖ!
Vad är det för ton??
Så talar man inte!!!
Nä, nu behöver vi ett allvarligt samtal, min son och jag.
- Hördudu, min son, vi måste prata om hur du talar till din mor.
Blicken som möter mig är varm och full av kärlek.
Den där förstående blicken.
Precis som om han verkligen längtat till detta tillfälle, denna pratstund.
Han visar med hela sin själ och hjärta att han också verkligen vill prata.
Våra blickar möts och jag ser....
... att det naturligtvis inte är till mig han talar.
Det är till sina "data-kamrater".
De spelar nutidens "familjespel".
Det är så bra för man behöver inte träffas, fysiskt.
Man kan sitta kvar i sitt eget hem och ändå vara som en enda stor familj (i krig).
Vart tog "Fia med knuff" vägen?
Eller är det så att CS, Counter Strike, är just nutidens "Fia"?
För i CS knuffar man ju ut med buller och bång.
Dessutom kan man skrika åt sina medspelare
(men ibland låter det som de är motspelare).
Det märkliga är att de andra faktiskt hör för det finns ju mikrofon i hörlurarna.
Man kan vara hur ilsk som helst, slå på både tangent- och databord.
Skrika fula saker och kalla varann för precis vad som helst.
Åh, jädrar Amalia, vad man får skjuta.
Ja, ibland dör man ju själv också men det gör ingenting för det är bara att börja leva igen.
Man har fler liv än katten.
Och efteråt kan man prata om hur KUL(?) det är att spela CS.
Hej, min älskling.
Jag är glad att se dig.
Kul att du är hemma.
Jag har saknat dig.
Själv har jag både ryggskott, efter allt duckande, och även vissa svårigheter att komma ner på plats igen.
Mammografi
Efter att ha varit på mammografin begav jag mig till ICA för att köpa en ny BH.
Storlekar som jag fick välja på
C4 , C5 och C6
Om jag vill käcka till mig lite har jag flera härliga färger att välja mellan.
V2, H2 och H3 är varianter om man vill känna sig sexig
Och för oss som måste fylla ut BH'n med stoppning finns även dessa
Fantastiskt bra att man får mammografi till en futtig kostnad av 140 kronor.
Tacksam är jag.
Åter i glashyttan
Jag har ju alldeles glömt bort att visa min fina brevpress som jag fick blåsa i glashyttan.
Jag ville ju blåsa en örn och Lena ville blåsa ett dussintals glas men brevpress blev det.
Då, när blåset var klart och man tittade på sin vackra skapelse uppstod en klump i magen.
Varför?
Jo, det var då man insåg att tiden för brev är näst intill förbi.
De här brevvännebreven finns inte kvar. Kärleksbreven var ju inget att tala om, ens på den tiden. Breven som man fick från släkt och vänner är också borta.
Kvar finns de namnade reklambreven med vinst- varje-gång-lotter.
Jag tänker inte att räkningar och annat trams är brev. Det är bara papper i kuvert.
Alltså är brevens tid förbi. Därav klumpen i magen.
Här har man ett egenhändigt konstverk i sin hand till ingen nytta.
Trodde ni ja´.
Brevpressar är omoderna och oåterkalligt ute.
Jag har blåst en "konfigurationspress".
Och då kommer jag osökt in på Posten.
Nu smäller det i tangenterna när jag skriver för Posten irriterar mig.
Jag har kommit på dem, minsann. Portot är högt och kommer liksom bensinpriset fortsätta att ständigt öka.
Men Posten drar in på brevbärare och levererar inte post varje dag.
Jag vet att det är så. Framförallt under semestertider. Likt förbaskat får jag betala fullt pris för frimärket.
Sådant irriterar mig.
Liknelsen med bensinen var att den också höjs till storhelger och semestrar.
Lagom bra liknelse, väldigt dålig, kan jag tycka.
Egentligen vet jag inte varför jag gnäller. Jag skickar aldrig brev. Jag har bara åsikter. Onödigt gnäll.
Sorry.
Jag ville ju blåsa en örn och Lena ville blåsa ett dussintals glas men brevpress blev det.
Då, när blåset var klart och man tittade på sin vackra skapelse uppstod en klump i magen.
Varför?
Jo, det var då man insåg att tiden för brev är näst intill förbi.
De här brevvännebreven finns inte kvar. Kärleksbreven var ju inget att tala om, ens på den tiden. Breven som man fick från släkt och vänner är också borta.
Kvar finns de namnade reklambreven med vinst- varje-gång-lotter.
Jag tänker inte att räkningar och annat trams är brev. Det är bara papper i kuvert.
Alltså är brevens tid förbi. Därav klumpen i magen.
Här har man ett egenhändigt konstverk i sin hand till ingen nytta.
Trodde ni ja´.
Brevpressar är omoderna och oåterkalligt ute.
Jag har blåst en "konfigurationspress".
Och då kommer jag osökt in på Posten.
Nu smäller det i tangenterna när jag skriver för Posten irriterar mig.
Jag har kommit på dem, minsann. Portot är högt och kommer liksom bensinpriset fortsätta att ständigt öka.
Men Posten drar in på brevbärare och levererar inte post varje dag.
Jag vet att det är så. Framförallt under semestertider. Likt förbaskat får jag betala fullt pris för frimärket.
Sådant irriterar mig.
Liknelsen med bensinen var att den också höjs till storhelger och semestrar.
Lagom bra liknelse, väldigt dålig, kan jag tycka.
Egentligen vet jag inte varför jag gnäller. Jag skickar aldrig brev. Jag har bara åsikter. Onödigt gnäll.
Sorry.
Nu kommer våren
Våren kommer kanske inte just idag men det är bra om vi har lite tid så det finns tid för förändring.
Jag kanske blir lite tjatig, ibland i alla fall men nu kommer jag tillbaka till Anna-Karin Elde.
Hon är bara så härlig i sina bilder.
Jag höll på att plocka undan lite skräp och hamnade vid min bokhylla.
Där låg boken. Jag satte mig för att titta lite.
Då kände jag att jag måste få dela med mig.
Varenda vår kryper jag ur mitt ide och förändringar ska ske.
Det kommer ju en väntande sommar och lite trött är man på att bada i vassen med regntunnan på sig.
Men hur lyckade blir resultaten?
Vem ser förändringarna? Knappt jag själv, ens en gång.
Den första bilden blir en repris.
Den håller än.
Ja, hur är det möjligt? När ska modet ändras?
Håret lär ju inte sluta växa och det ser nog fånigt ut med rastaflätor just där.
Men det vore kanske en grej.
Sen kan man ju köra med Bob Marley- bikini.
Det finns ju bikini i leopardmönster så varför skulle "Bobban" vara sämre?
Ja, detta är inget man gör med glädje. Nä, säger en del (mindre hårfagra). Det där gör inte så ont. Nä, kan vara så när de inte är fullvuxna kvinnor. Jag har banne mig skägg på benen. Jag undrar om jag var upp-och-ner när Gud skapade mig. Jag hade varit överlycklig om "benhåren" hade hamnat på huvudet och tvärtom.
Men Gud måste ju också få ha dagar då han är lite upp-och -ner, vem har inte det?
Precis som en helt ny bekantskap.
Ja, jag ville bara ge er lite glädje.
Visst är hon underbar?
Om du ser hennes namn på bokrean, köp hennes böcker.
Hyra ut bostäder svart
Nu har vi kommit på hur vi ska bli rika.
Vi ska börja hyra ut, svart så klart.
Det är världens enklaste.
1) Hitta en vän som är duktig på att bygga.
2) Se till att denna någon kan bygga småskaligt.
3) Låt bygget komma trärent och sköt om målningen själv.
4) Tala inte om för grannar om dina planer.
5) Var inte så nogräknad med hyresgästerna.
6) Men se till att det inte kan komma in "rövare".
7) Placera byggnaderna högt, ju högre desto dyrare.
Gör det inte själv. Stegar är opålitliga.
8) Ta inte bara betalt för kvadrat, ta per kubik.
9) Ta oförskämt bra betalt.
Så här är det för oss
Vi har Lasse som är en fantastisk byggare.
(Nä, nä, nä... tänk inte ens tanken! Håll musen över "Lassebilden" så ser du.)
Lasse kan bygga allt men denna gång småskaligt. Titta vad han byggt!
Helt sagolika "Barbiehus", jag menar fågelholkar.
Det enda de saknar är hängrännor och kedjor, där vattendropparna kan ringla ner i en trätunna, men det kommer säkert.
Väntar på att få svart lasyr målad.
Såååå fina.Nu ska de ut.
Grannarna är inte hemma så de kommer nog inte att klaga. Ni vet hur det är. "Klag" är ju ofta avundsjuka och vi vill ju inte bli anmälda innan första inkomsterna har visat sig.
Så iväg med stege och annat som behövs.
Tipp, tapp, tipp, tapp....
Grannarna är inte hemma så de kommer nog inte att klaga. Ni vet hur det är. "Klag" är ju ofta avundsjuka och vi vill ju inte bli anmälda innan första inkomsterna har visat sig.
Så iväg med stege och annat som behövs.
Tipp, tapp, tipp, tapp....
Klättra, klättra, klättra.... Ett tips är att låta någon som är van sköta det arbetet. Ludde är van, det är inte jag. Han fick morotskaka och jag tror att jag kan muta till mig båda holkarna och kalla dem för mina om jag fortsätter att baka morotskakor till honom.
Men visst är han lite modig ändå?
Jag hade annat att göra. Det gäller ju att passa på att se sig omkring när man får chansen.
Kolla här ska ni få se....
Men visst är han lite modig ändå?
Jag hade annat att göra. Det gäller ju att passa på att se sig omkring när man får chansen.
Kolla här ska ni få se....
Ja, vad sa ni nu då?
Nä, nä, nä.... inte den tanken igen. Han är min.
Ja, så var det bostäderna då.
Åter till inkomsterna.
Oh, det blev så fint.
Nu väntar vi bara på att någon ska visa sitt intresse. Hammarby sjöstad, släng dig i väggen.
Här finns allt. En vacker veranda att blicka ned på, underbara hyresvärdar, ren luft, skogen inpå knuten
och en katt....
Ja, men säg när man kan kräva att allt ska vara perfekt.
En upplevelse att åka buss och tåg
Jag blir så full i skratt när jag åker kommunalt.
Så har det naturligtvis inte alltid varit. Nu förtiden åker jag ganska ofta så nu är jag mer van men tidigare kunde det se ut som följer när jag skulle in till stan.
Skulle jag vara inne i stan kl. 12 startade min resa 1½ timme innan. För att vara på den säkra sidan. Enligt SL ska resan ta ca.40 min.
Att gå från porten till busshållplatsen tar 3 min. Jag var ute i god tid, rädd för att missa bussen, och fick vänta i minst 10 min. på bussen, ensam. Andra visste att gå i tid, inte överdriva.
Då, när bussen stannade hade jag satt på mig "jag-är -en-van- resenär min. Ok, jag har remsa så det kan vara avslöjande men det är smällar man får ta.
Så... iväg åkte vi. Här gällde det att snabbt sätta sig så man inte for all världens väg då bussen gasade. Ja, då satte jag mig, som sig bör, och såg avslappnad ut. Men man kan inte vara avslappnad eftersom bussen kränger. Det gäller att sitta spänd men se avslappnad ut. Det är svårt. Det är en väldig träning för ben och sätesmuskler.
(Svårt är också att inte skratta åt alla resenärer som bara vägrar hälsa eller ens se. Herregud, det är nästan alltid samma resenärer vid samma tid, dag efter dag. Vore det då så konstigt att man efter 302 resor säger hej till varann?)
Platsen man har valt är också viktig för det gäller att sitta så att man håller i sig nära en "stannar-knapp". Halva nöjet med bussresan är ju att hinna plinga först utan att någon hinner se vem som plingade.
Jag är nog den enda som plingar i Tumba centrum, för det är ju ändhållplats, men ingen anar att en sådan proffsig resenär som jag kan ha nöje med sådana banala ting.
I dag, som mer van resenär, stod jag och lyssnade på olika telefonsamtal och tänkte; Vad gjorde vi innan vi hade mobiltelefon. Det här med att inte prata i mun på varann verkar inte gälla. Alla har sin lur mot örat och sitt babbel i mikrofonen. Ingen tänker på den som sitter bredvid. Ja, det spelar nog ingen roll för den har ju naturligtvis sin lur och sitt babbel.
Jag fick mattips, tyvärr bara på falukorv och lasagne och så såg jag också en äldre man, i min ålder, spela något "fyra-i-rad-spel" som han manuvrerade med något jädra plockepinn. Det var inte alldeles lätt i kurvor och tvärnitar. Det såg jag på hans huvudskakningar.
Det fanns andra huvudskakningar också. MP3 på hög volym är också ett sätt att stänga av de andras "jädra" ljud och starta sina egna huvudskakningar och stamp med fötter.. Det är bara det att volymen på dessa små manickrar är otrolig. Men en låt var bra, tyckte till och med jag.
Ja, nu dröjer det några dagar till nästa resa väntar.
I morgon blir det en lugn, tyst resa i min bil.
Så har det naturligtvis inte alltid varit. Nu förtiden åker jag ganska ofta så nu är jag mer van men tidigare kunde det se ut som följer när jag skulle in till stan.
Skulle jag vara inne i stan kl. 12 startade min resa 1½ timme innan. För att vara på den säkra sidan. Enligt SL ska resan ta ca.40 min.
Att gå från porten till busshållplatsen tar 3 min. Jag var ute i god tid, rädd för att missa bussen, och fick vänta i minst 10 min. på bussen, ensam. Andra visste att gå i tid, inte överdriva.
Då, när bussen stannade hade jag satt på mig "jag-är -en-van- resenär min. Ok, jag har remsa så det kan vara avslöjande men det är smällar man får ta.
Så... iväg åkte vi. Här gällde det att snabbt sätta sig så man inte for all världens väg då bussen gasade. Ja, då satte jag mig, som sig bör, och såg avslappnad ut. Men man kan inte vara avslappnad eftersom bussen kränger. Det gäller att sitta spänd men se avslappnad ut. Det är svårt. Det är en väldig träning för ben och sätesmuskler.
(Svårt är också att inte skratta åt alla resenärer som bara vägrar hälsa eller ens se. Herregud, det är nästan alltid samma resenärer vid samma tid, dag efter dag. Vore det då så konstigt att man efter 302 resor säger hej till varann?)
Platsen man har valt är också viktig för det gäller att sitta så att man håller i sig nära en "stannar-knapp". Halva nöjet med bussresan är ju att hinna plinga först utan att någon hinner se vem som plingade.
Jag är nog den enda som plingar i Tumba centrum, för det är ju ändhållplats, men ingen anar att en sådan proffsig resenär som jag kan ha nöje med sådana banala ting.
I dag, som mer van resenär, stod jag och lyssnade på olika telefonsamtal och tänkte; Vad gjorde vi innan vi hade mobiltelefon. Det här med att inte prata i mun på varann verkar inte gälla. Alla har sin lur mot örat och sitt babbel i mikrofonen. Ingen tänker på den som sitter bredvid. Ja, det spelar nog ingen roll för den har ju naturligtvis sin lur och sitt babbel.
Jag fick mattips, tyvärr bara på falukorv och lasagne och så såg jag också en äldre man, i min ålder, spela något "fyra-i-rad-spel" som han manuvrerade med något jädra plockepinn. Det var inte alldeles lätt i kurvor och tvärnitar. Det såg jag på hans huvudskakningar.
Det fanns andra huvudskakningar också. MP3 på hög volym är också ett sätt att stänga av de andras "jädra" ljud och starta sina egna huvudskakningar och stamp med fötter.. Det är bara det att volymen på dessa små manickrar är otrolig. Men en låt var bra, tyckte till och med jag.
Ja, nu dröjer det några dagar till nästa resa väntar.
I morgon blir det en lugn, tyst resa i min bil.
Nu är man kändis
Visst är det härligt med "nymodigheter"?
Hela ICA-koncernen vet vad jag och Ludde brukar handla. Hela ICA! jag menar verkligen ICA med stort I, C, A
(inte att förväxlas med CIA, Centrala underrättelsemyndigheten, tror jag i alla fall. Men när jag tänker efter så är jag inte riktigt säker. Kanske har de ändå en koppling till varann.).
För det är ju som så att ICA, Inköpscentralernas Aktiebolag, läser i stjärnorna om vad jag brukar handla. Helt fantastiskt! och så får jag ett personligt brev, med bilder på mina varor till ett nedsatt pris. Man tror inte att det är sant.
Viss tacksamhet är att de missat på smyginköpta chokladkakor, volymprodukter och annat skräp men det kanske inte syns så tydligt i stjärnkikaren. Sen är det inte jag som äter lingonsylten heller. "Brukar köpa" är väl att ta i när det gäller maskindiskmedel och nötter också men jag är ändå väldigt nöjd.
Jag ska visa
Så kommer vi då till det jag egentligen ville visa. Det som gör mig till "utvald" bland alla kändisar. Ni ska inte bli avundsjuka nu för alla kan ju faktiskt inte komma så långt som jag (kanske får jag fängelse för detta, hjälp) i denna kändisvärld.
Med all rätt kan jag tycka
Drömma kan man väl få göra?
(Tack Lotta, för att jag för första gången i mitt liv ska få smaka på ÄKTA Champagne, en del av kändisvärlden, och samtidigt få vara tillsammans med världens vackraste vårblommor, tulpaner.)
Hela ICA-koncernen vet vad jag och Ludde brukar handla. Hela ICA! jag menar verkligen ICA med stort I, C, A
(inte att förväxlas med CIA, Centrala underrättelsemyndigheten, tror jag i alla fall. Men när jag tänker efter så är jag inte riktigt säker. Kanske har de ändå en koppling till varann.).
För det är ju som så att ICA, Inköpscentralernas Aktiebolag, läser i stjärnorna om vad jag brukar handla. Helt fantastiskt! och så får jag ett personligt brev, med bilder på mina varor till ett nedsatt pris. Man tror inte att det är sant.
Viss tacksamhet är att de missat på smyginköpta chokladkakor, volymprodukter och annat skräp men det kanske inte syns så tydligt i stjärnkikaren. Sen är det inte jag som äter lingonsylten heller. "Brukar köpa" är väl att ta i när det gäller maskindiskmedel och nötter också men jag är ändå väldigt nöjd.
Jag ska visa
Så kommer vi då till det jag egentligen ville visa. Det som gör mig till "utvald" bland alla kändisar. Ni ska inte bli avundsjuka nu för alla kan ju faktiskt inte komma så långt som jag (kanske får jag fängelse för detta, hjälp) i denna kändisvärld.
Med all rätt kan jag tycka
Drömma kan man väl få göra?
(Tack Lotta, för att jag för första gången i mitt liv ska få smaka på ÄKTA Champagne, en del av kändisvärlden, och samtidigt få vara tillsammans med världens vackraste vårblommor, tulpaner.)
"RUCKLET" gör skäl för sitt namn
Så här har vi det i "Rucklet" idag.
Det har kommit fler hyresgäster. Inte odelat positivt för alla familjemedlemmar.
Fröken Rut förstår ingenting.
Hon ska vara råttjägaren och husse och matte ordnar och donar så att bytet ska få det varmt och bra.
Det är väl inte så konstigt att honn funderar på att ta kontakt med facket.
Här kommer hennes tankar:
Först såg jag bara ett par stycken och tänkte att det blir en enkel match men så fanns de lite överallt.
Snacka om "curlingverksamhet". Nu fixar de till och med hålet åt råttkräken. De behöver inte ens gnaga till det själva.
Det är bara att flytta in. Det kommer att vara kö i min kattlucka.
Tänk er själva. Ni har bråttom ut men det är kö en som i Ullared, alla råttor ska passera.
Där står jag och suktar efter fåglar och ekorrar.
När det väl blir min tur är ögonblicket förbi men råttkräken har det varmt och gott.
Ja, det är faktiskt tre stycken i hålet. En feg stackare som står lite "Kalle bakom".
Jag är jägaren. Den mest skräckinjagade på Skolvägen!
Trodde jag åtminstone.
Förr var jag i allafall en aktad jägare som gick min egen jaktstig. Inre en mus gick säker.
Nu ska jag börja umgås med de konstiga typerna, på hemmaplan?
Ja, jag undrar...
Kanske ska man ta sig en titt?
Jag kan ju kolla om det är något att sätta tänderna i.
Kanske är det så att det är ett nytt projekt från konstfack. Det händer ju så mycket konstigt där med, har jag hört.
Kanske är det så att husse och matte går på smygkurs där. Bäst att hålla sig lite cool.
(Kolla, Gud, så töntigt)
Jag vet, jag backar lite och verkar oberörd, så där som
"Oj, nu gick jag visst lite fel."
(Jag ser inget, absolut ingentig. Har ingen aning om vad som finns på min vänstra sida)
Går de på det?
Man vill ju inte vara med i den nya "Dolda kameran", precis.
Jag ger upp!
Lämna mig utanför detta. Dettta är under min värdighet.
Vad ska de hitta på sen?
Har husse och matte alla koppar i skåpet? Alla hästar i stallet?
För hissen går definitivt inte ända upp.
Det har kommit fler hyresgäster. Inte odelat positivt för alla familjemedlemmar.
Fröken Rut förstår ingenting.
Hon ska vara råttjägaren och husse och matte ordnar och donar så att bytet ska få det varmt och bra.
Det är väl inte så konstigt att honn funderar på att ta kontakt med facket.
Här kommer hennes tankar:
Först såg jag bara ett par stycken och tänkte att det blir en enkel match men så fanns de lite överallt.
Snacka om "curlingverksamhet". Nu fixar de till och med hålet åt råttkräken. De behöver inte ens gnaga till det själva.
Det är bara att flytta in. Det kommer att vara kö i min kattlucka.
Tänk er själva. Ni har bråttom ut men det är kö en som i Ullared, alla råttor ska passera.
Där står jag och suktar efter fåglar och ekorrar.
När det väl blir min tur är ögonblicket förbi men råttkräken har det varmt och gott.
Ja, det är faktiskt tre stycken i hålet. En feg stackare som står lite "Kalle bakom".
Jag är jägaren. Den mest skräckinjagade på Skolvägen!
Trodde jag åtminstone.
Förr var jag i allafall en aktad jägare som gick min egen jaktstig. Inre en mus gick säker.
Nu ska jag börja umgås med de konstiga typerna, på hemmaplan?
Ja, jag undrar...
Kanske ska man ta sig en titt?
Jag kan ju kolla om det är något att sätta tänderna i.
Kanske är det så att det är ett nytt projekt från konstfack. Det händer ju så mycket konstigt där med, har jag hört.
Kanske är det så att husse och matte går på smygkurs där. Bäst att hålla sig lite cool.
(Kolla, Gud, så töntigt)
Jag vet, jag backar lite och verkar oberörd, så där som
"Oj, nu gick jag visst lite fel."
(Jag ser inget, absolut ingentig. Har ingen aning om vad som finns på min vänstra sida)
Går de på det?
Man vill ju inte vara med i den nya "Dolda kameran", precis.
Jag ger upp!
Lämna mig utanför detta. Dettta är under min värdighet.
Vad ska de hitta på sen?
Har husse och matte alla koppar i skåpet? Alla hästar i stallet?
För hissen går definitivt inte ända upp.
Föreningen för fäktkonstens främjande
Ja, så här såg det ut under en eftermiddag med brudarna.
Första gänget ut. De visste inte att motståndet skulle bli så hårt som det faktiskt blev.
Men visst kan man skönja en viss skräck i deras ögon?
Om ni scrollar ner så förstår ni att det fanns befog för deras skräck.
Gänget nedan var inte att leka med
Duellerna blev hårda som ni förstår.
Vår tränare var hård men rättvis (och tålmodig får man nog säga).
Thierry Trottein,
Fransk mästare både som junior och senior, var vår tränare.
Vi hade nödvändig utrustning med oss.
Ja, egentligen såg vi ju faktiskt ut så här, snygga va´?
Ett tips om man vill göra något annorlunda
http://www.fff-faktning.se/
Jag VINNER!!
Ludde och jag brukar spela kort.
Vi spelar ett spel som kallas "Trix".
Det är ett roligt spel med trumf som går ut på att få ihop färgstegar samt och/eller triss, fyrtal osv.
Jag vinner mer än 90% av alla gånger.
(Okej, okej, det är ett turspel. De rätta korten kommer faktiskt till mig.)
Men Ludde vet inte om att jag har full koll på hans kort också.
Titta själva
I just det här spelet när jag fotade är det "kung" som är trumf. Därför sitter de lite överallt.
Men vad "ruter 10" och "spader 7" har där att göra, mitt i allting, har jag ingen aning om.
Ludde har sin egen sortering.
Det gör ingenting så länge jag får vinna.
Vi spelar ett spel som kallas "Trix".
Det är ett roligt spel med trumf som går ut på att få ihop färgstegar samt och/eller triss, fyrtal osv.
Jag vinner mer än 90% av alla gånger.
(Okej, okej, det är ett turspel. De rätta korten kommer faktiskt till mig.)
Men Ludde vet inte om att jag har full koll på hans kort också.
Titta själva
I just det här spelet när jag fotade är det "kung" som är trumf. Därför sitter de lite överallt.
Men vad "ruter 10" och "spader 7" har där att göra, mitt i allting, har jag ingen aning om.
Ludde har sin egen sortering.
Det gör ingenting så länge jag får vinna.
Allt är inte som det verkar
Allt är inte lugnt och stilla.
Om man bara ger sig tid kan det mest fantastiska dyka upp.
Jag tror vi stressar för mycket. Vi ger oss inte tid att stanna upp, andas in och njuta. Vi rusar liksom bara förbi.
Det är så mycket som måste göras.
Se bara på detta enkla fönster från ett gammalt brygghus.
Hur intetsägande som helst för den som rusar förbi. Syns knappt, eller hur?
Vi går aningen närmare...
Vi bestämmer oss för att ge oss tid till att titta....
Stanna upp!!
Andas in......
Men vänta nu.... Var kom de ifrån? Fanns de här innan?
Nya andetag, andas in, andas ut....
Blunda
Titta igen
Om man bara ger sig tid kan det mest fantastiska dyka upp.
Jag tror vi stressar för mycket. Vi ger oss inte tid att stanna upp, andas in och njuta. Vi rusar liksom bara förbi.
Det är så mycket som måste göras.
Se bara på detta enkla fönster från ett gammalt brygghus.
Hur intetsägande som helst för den som rusar förbi. Syns knappt, eller hur?
Vi går aningen närmare...
Vi bestämmer oss för att ge oss tid till att titta....
Stanna upp!!
Andas in......
Men vänta nu.... Var kom de ifrån? Fanns de här innan?
Nya andetag, andas in, andas ut....
Blunda
Titta igen
Njut!!
Ha-ha kul va'?
Ja, det var lite tokigt, jag håller med men orden, det är vad jag skrev som var det viktigaste.
Själv är jag en fena på att hinna med. Duktig som attan, om jag får säga det själv men vad kommer jag ihåg? Dagarna bara rusar förbi.
Härom dagen träffade jag och Ludde, Kenth. Jag passade på att tacka honom och Ann för den trevliga nyårsfesten.
"Tack för igår", sa jag.
"Träffades vi igår?", undrade han.
"Vad är det för dag?"
"Lördag"
Då undrade jag var torsdagen och fredagen tagit vägen.
Ja, det var lite tokigt, jag håller med men orden, det är vad jag skrev som var det viktigaste.
Själv är jag en fena på att hinna med. Duktig som attan, om jag får säga det själv men vad kommer jag ihåg? Dagarna bara rusar förbi.
Härom dagen träffade jag och Ludde, Kenth. Jag passade på att tacka honom och Ann för den trevliga nyårsfesten.
"Tack för igår", sa jag.
"Träffades vi igår?", undrade han.
"Vad är det för dag?"
"Lördag"
Då undrade jag var torsdagen och fredagen tagit vägen.
Nu ska "festkoftan" på igen
På fredag, i morgon, är det partaj.
Jag ska få träffa en av mina "minifamiljer".
Vi är sju systrar som känt varann i dryga 20 år.
(Ni som kan berättelsen vet att det är ungefär då, för 20 år sedan, jag köpte mina koftor.)
Vi träffas så där, var eller varannan månad. Den här gången ska vi vara hos Eva.
Eva och hennes man har flyttat så det är första gången jag får se deras nya hem.
De flyttade från ett stort radhus till en midre bostad. De är ju inte så många som bor hemma längre.
När man har känt varann så länge så vet man också om varandras historier. Vi kan liksom börja där vi slutade sist.
(Med chokladmousse, kan jag tycka.)
Vi har naturligtvis åldrats, var och en på sitt förtjusande sätt men jag är mest kritisk med mig själv.
Jag känner mig lite risig och fallen ibland. En aning färglös, kan man kanske uttrycka det.
De andra ser nästan ut som de gjorde då, när vi träffades i personalrummets rökrum, tycker jag.
Tänk att vi hade rökrum? Ja, det var ju där alla trevliga, roliga och sociala människor fanns.
Ja, kanske är det just det. Där har vi det!
De andra har slutat röka.
Det är därför det finns lyster i deras ögon och hyn så fräsch är äppel-len.
(Men om man synar riktigt noga så finns kanske en och annan skavank.)
Ganska trist att vara rolig, trevlig och social när man är ensam rökare ute i kylan (tur att bloggen kommit in i mitt liv).
Jag har kanske inte så mycket "glans och lyster på betarna" och inte är hyn särskilt rosig men med tandblekning och solpuder kan även jag få lite färg på kinden
Kvällarna går fort och vi har ofta haft mycket att skratta åt.
Ja, tänk när vi var och spelade curling i Södertälje.
(Sport är det tråkigaste jag vet och bland alla sporter är nog curling det tråkigaste.)
Vi hade hur kul som helst. Ja, inte Marianne för hon hade ont i ryggen och fick bara skåda på eländet.
Eller då vi var och fäktades på " Föreningen för fäktkonstens främjande" på Pipersgatan i stan.
Ja, kära nån..... Var och en av dessa aktiviteter kräver sin egen sida. Men det var tur att inte Lotta bokade simhoppskursen.
Hoppsan.... då finns den kvar.
Lena, du fyller först!!!
Hur som helst har vi haft mycket kul ihop, trots / tack vare att vi faktiskt är ganska olika som personer.
Vi trivs med varandra.
Härligt
Jag ska få träffa en av mina "minifamiljer".
Vi är sju systrar som känt varann i dryga 20 år.
(Ni som kan berättelsen vet att det är ungefär då, för 20 år sedan, jag köpte mina koftor.)
Vi träffas så där, var eller varannan månad. Den här gången ska vi vara hos Eva.
Eva och hennes man har flyttat så det är första gången jag får se deras nya hem.
De flyttade från ett stort radhus till en midre bostad. De är ju inte så många som bor hemma längre.
När man har känt varann så länge så vet man också om varandras historier. Vi kan liksom börja där vi slutade sist.
(Med chokladmousse, kan jag tycka.)
Vi har naturligtvis åldrats, var och en på sitt förtjusande sätt men jag är mest kritisk med mig själv.
Jag känner mig lite risig och fallen ibland. En aning färglös, kan man kanske uttrycka det.
De andra ser nästan ut som de gjorde då, när vi träffades i personalrummets rökrum, tycker jag.
Tänk att vi hade rökrum? Ja, det var ju där alla trevliga, roliga och sociala människor fanns.
Ja, kanske är det just det. Där har vi det!
De andra har slutat röka.
Det är därför det finns lyster i deras ögon och hyn så fräsch är äppel-len.
(Men om man synar riktigt noga så finns kanske en och annan skavank.)
Ganska trist att vara rolig, trevlig och social när man är ensam rökare ute i kylan (tur att bloggen kommit in i mitt liv).
Jag har kanske inte så mycket "glans och lyster på betarna" och inte är hyn särskilt rosig men med tandblekning och solpuder kan även jag få lite färg på kinden
Kvällarna går fort och vi har ofta haft mycket att skratta åt.
Ja, tänk när vi var och spelade curling i Södertälje.
(Sport är det tråkigaste jag vet och bland alla sporter är nog curling det tråkigaste.)
Vi hade hur kul som helst. Ja, inte Marianne för hon hade ont i ryggen och fick bara skåda på eländet.
Eller då vi var och fäktades på " Föreningen för fäktkonstens främjande" på Pipersgatan i stan.
Ja, kära nån..... Var och en av dessa aktiviteter kräver sin egen sida. Men det var tur att inte Lotta bokade simhoppskursen.
Hoppsan.... då finns den kvar.
Lena, du fyller först!!!
Hur som helst har vi haft mycket kul ihop, trots / tack vare att vi faktiskt är ganska olika som personer.
Vi trivs med varandra.
Härligt
Inköpt kattlucka
En stor dag för en självständig katt, trodde vi.
(eller inte)
Äntligen har vi införskaffat en kattlucka. Fröken Rut ska få komma och gå som hon vill, hade vi tänkt men inte hon.
För henne är denna konstiga manick rent av livsfarlig.
På invänjningen låg vi på golvet, en innanför och en utanför och ropade på henne. Sin vana trogen kom hon fram och skulle gosa. Då tog vi stackars katten som skulle få lektion 1 = hur man kommer igenom .
Och hur lätt var det?
Det senaste jag hörde var att hon står ute och skriker och vill komma in.
Spännande att se om hon står kvar eller faktiskt använt luckan.
Fick just hör den glada nyheten att hon övervunnit sin rädsla och kommit in alldeles själv.
Duktig kisse!
Vi tänkte att det kunde vara bra om Fröken Rut kunde lära sig och sedan lära ut till en pytteliten pälsboll som kanske kommer till våren. En liten Herr Bert har vi tänkt att skaffa.
Ja, vi hade tänkt honom svart och vit, lite "trubbig" också. Helst från en bondgård.
Vi får se.
(eller inte)
Äntligen har vi införskaffat en kattlucka. Fröken Rut ska få komma och gå som hon vill, hade vi tänkt men inte hon.
För henne är denna konstiga manick rent av livsfarlig.
På invänjningen låg vi på golvet, en innanför och en utanför och ropade på henne. Sin vana trogen kom hon fram och skulle gosa. Då tog vi stackars katten som skulle få lektion 1 = hur man kommer igenom .
Och hur lätt var det?
Det senaste jag hörde var att hon står ute och skriker och vill komma in.
Spännande att se om hon står kvar eller faktiskt använt luckan.
Fick just hör den glada nyheten att hon övervunnit sin rädsla och kommit in alldeles själv.
Duktig kisse!
Vi tänkte att det kunde vara bra om Fröken Rut kunde lära sig och sedan lära ut till en pytteliten pälsboll som kanske kommer till våren. En liten Herr Bert har vi tänkt att skaffa.
Ja, vi hade tänkt honom svart och vit, lite "trubbig" också. Helst från en bondgård.
Vi får se.
Samma gamla tröja
Nu börjar det bli dags att inhandla lite nya kläder ser jag.
Var jag än befinner mig har jag samma kofta på mig.
Jag har ju alltid haft mina favoriter men för den sakens skull
måste jag väl kunna byta när jag fotograferas i alla fall.
Och vad tror ni att jag har på mig just nu då?
Ja, alldeles riktigt.
Jag har faktiskt en annan favorit också som de flesta känner igen när de ser den.
Oh, sa min dotter, den koftan är ju jag uppväxt med (hon fyller 19 i januari).
En annan liten pärla sa till mig härom dagen. "Men var har du för snyggt under där? Man ser aldrig vad du har för kläder för du har ju alltid kofta på dig." Hon lät inte särskilt tilltalad, kan jag säga.
Jag undrar om det finns någon dikt om en kofta
Ja, det fanns faktiskt en hel del men jag valde den här.
För att nu återgå till min älsklingskofta.
Den kommer från Grekland. Vi var där helt nyligen (18 år sedan, ny om man jämför med den som Tina är uppväxt med).
Men vänta lite nu. Kanske är det så att denna låt har en poäng?
Om någon ändå vill veta så kommer historien här:
Det regnade varenda eviga dag.
Vi trotsade vädret och hyrde scootrar och tog oss upp bland bergen. Där satt en gammal kvinna
och man och sålde tröjor och annat av fårull.
Jag minns inte hur mycket jag fick betala men han ville ha en puss på kinden för att han sålde den så
billigt till mig. Hans fru stod bakom och log ett tandlöst leende.
Då är det ju klart att jag älskar min kofta.
Faktum är att jag vid ett par tillfällen fått höra att koftan har ett vackert mönster. En dam frågade om jag hade mönster på den, de' ni...
En som förstår sig på skulle säkert säga att mina koftor är av god kvalité.
Jag har ju alltid haft mina favoriter men för den sakens skull
måste jag väl kunna byta när jag fotograferas i alla fall.
Och vad tror ni att jag har på mig just nu då?
Ja, alldeles riktigt.
Jag har faktiskt en annan favorit också som de flesta känner igen när de ser den.
Oh, sa min dotter, den koftan är ju jag uppväxt med (hon fyller 19 i januari).
En annan liten pärla sa till mig härom dagen. "Men var har du för snyggt under där? Man ser aldrig vad du har för kläder för du har ju alltid kofta på dig." Hon lät inte särskilt tilltalad, kan jag säga.
Jag undrar om det finns någon dikt om en kofta
Höst-dikt
Nu är sommarn borta
Så man ska inte ha på sig bara sin kofta.
Nu faller alla fina löv
Dom krattar man till en hög.
Nu försvinner alla vackra goda bär
I skolan man börjar och man lär
av: Maria Maleh
Ja, det fanns faktiskt en hel del men jag valde den här.
För att nu återgå till min älsklingskofta. Den kommer från Grekland. Vi var där helt nyligen (18 år sedan, ny om man jämför med den som Tina är uppväxt med).
Men vänta lite nu. Kanske är det så att denna låt har en poäng?
Om någon ändå vill veta så kommer historien här:
Det regnade varenda eviga dag.
Vi trotsade vädret och hyrde scootrar och tog oss upp bland bergen. Där satt en gammal kvinna
och man och sålde tröjor och annat av fårull.
Jag minns inte hur mycket jag fick betala men han ville ha en puss på kinden för att han sålde den så
billigt till mig. Hans fru stod bakom och log ett tandlöst leende.
Då är det ju klart att jag älskar min kofta.
Faktum är att jag vid ett par tillfällen fått höra att koftan har ett vackert mönster. En dam frågade om jag hade mönster på den, de' ni...
En som förstår sig på skulle säkert säga att mina koftor är av god kvalité.
Anna - Karin Elde
Måste bara dela med mig av denna fantastiska kvinna som verkar känna mig, trots att vi inte har träffats.
Jag hittade en liten orange bok på bokrean som hette "Elde x 2". Jag tycker att hon verkligen fått fram sidor som jag inte vill/vågar visa.
Här kommer en till
Har just läst en konstig bok som talar om att choklad innehåller teobromin som är ett starkt, beroendeframkallande ämne.
Jag förstår inte vad författaren menade med det.
Jag har ätit choklad i alla tider, i stora mängder och inte är jag beroende....
Nu kommer sista...
Jag funderar faktiskt på hur det skulle vara om månens dragningskraft var starkare. Men det är klart, hur kul är det att ha brösten som örhängen?
Halsen måster ju också bli väldigt tjock med tiden i det läget....
Jag rekommenderar Anna -Karin Eldes böcker.
