En upplevelse att åka buss och tåg

Jag blir så full i skratt när jag åker kommunalt.

Så har det naturligtvis inte alltid varit. Nu förtiden åker jag ganska ofta så nu är jag mer van men tidigare kunde det se ut som följer när jag skulle in till stan.

Skulle jag vara inne i stan kl. 12 startade min resa 1½ timme innan. För att vara på den säkra sidan. Enligt SL ska resan ta ca.40 min.
Att gå från porten till busshållplatsen tar 3 min. Jag var ute i god tid, rädd för att missa bussen, och fick vänta i minst 10 min. på bussen, ensam. Andra visste att gå i tid, inte överdriva. 



Då, när bussen stannade hade jag satt på mig "jag-är -en-van- resenär min. Ok, jag har remsa så det kan vara avslöjande men det är smällar man får ta.

Så... iväg åkte vi. Här gällde det att snabbt sätta sig så man inte for all världens väg då bussen gasade. Ja, då satte jag mig, som sig bör, och såg avslappnad ut. Men man kan inte vara avslappnad eftersom  bussen kränger. Det gäller att sitta spänd men se avslappnad ut. Det är svårt. Det är en väldig träning för ben och sätesmuskler.

(Svårt är också att inte skratta åt alla resenärer som bara vägrar hälsa eller ens se. Herregud, det är nästan alltid samma resenärer vid samma tid, dag efter dag. Vore det då så konstigt att man efter 302 resor säger hej till varann?)

Platsen man har valt är också viktig för det gäller att sitta så att man håller i sig nära en "stannar-knapp". Halva nöjet med bussresan är ju att hinna plinga först utan att någon hinner se vem som plingade.
Jag är nog den enda som plingar i Tumba centrum, för det är ju ändhållplats, men ingen anar att en sådan proffsig resenär som jag kan ha nöje med sådana banala ting.


Se hela bilden


I dag, som mer van resenär, stod jag och lyssnade på olika telefonsamtal och tänkte; Vad gjorde vi innan vi hade mobiltelefon. Det här med att inte prata i mun på varann verkar inte gälla. Alla har sin lur mot örat och sitt babbel i mikrofonen. Ingen tänker på den som sitter bredvid. Ja, det spelar nog ingen roll för den har ju naturligtvis sin lur och sitt babbel.
Jag fick mattips, tyvärr bara på falukorv och lasagne och så såg jag också en äldre man, i min ålder, spela något "fyra-i-rad-spel" som han manuvrerade med något jädra plockepinn. Det var inte alldeles lätt i kurvor och tvärnitar. Det såg jag på hans huvudskakningar.
Det fanns andra huvudskakningar också. MP3 på hög volym är också ett sätt att stänga av de andras "jädra" ljud och starta sina egna huvudskakningar och stamp med fötter.. Det är bara det att volymen på dessa små manickrar är otrolig. Men en låt var bra, tyckte till och med jag.




Ja, nu dröjer det några dagar till nästa resa väntar.

I morgon blir det en lugn, tyst resa i min bil.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0