Det är så sant, så sant.

Tina är ute på sitt grönbete.
 Hon har åkt iväg på sin Euro-trip och kommer säkert att ha det alldeles underbart bra.
Nu är det bara lite tomt här hemma.
Jag följer kartan och undrar om hon också gör det.
I bland kan man ta sig fram? baklänges också (hon har praktiserat på det tidigare).
 Det tar bara lite längre tid.

Efter en kväll fylld av städning och packning var humöret ganska lågt på oss båda.

Då gick jag in till henne och fann en helt slut dotter i sängen.
Energin kom tillbaka och vi skålade för hennes resa.

Herregud, vad jag kommer att sakna henne!

  

Och samtidigt finns det saker som jag inte kommer att sakna.



Inte heller gurkbitarna på golvet. De är så kladdiga.
Eller solros- och pumpakärnorna som nästan slagit rot i köksmattan
eller
den självhäftande, honungsglaserade kranen eller datamusen

Men i det stora hela är det bara petitesser.

Jag fick en gåva av en ung man en dag.
Det är närmare 10 år sedan men ögonblicket, stunden, sitter så djup i mig.

Jag fick hans känslor, hans tårar och han ord.
Jag har bevarat dem ömt och använt orden med största respekt.

En dag såg jag att han var ledsen.
Jag följde med honom ut för att få prata med honom.
Från hans underbart vackra ögon föll tårar av finaste kristall.

Vi satte oss på bänken i lekparken.
Hans fötter ritade mönster i sanden. Tårarna föll och blev till kratrar i mönstret.
Från början var dessa mönster ingenting och så började han prata.

" Vet du Mia? Vet du att jag har älskat skolan? men mest innan jag började i den.
Jag visste att den skulle vara något för mig för jag, jag var ju en stjärna."

Han ritade en stjärna i sanden med foten och fortsatte:





"Alla människor är faktiskt stjärnor, från början.
Stjärnornas uddar är olika för det är där vår personlighet sitter.
Det är alltså ett gäng 6- och 7- åringa stjärnor som kommer till skolan vid skolstarten.
Alla är i grunden lika med en stark nyfikenhet på vad som komma skall men ändå är dessa stjärnor egna personer med olika behov."





Han grät, Herregud vad han grät.
Hans vackra ögon var så sorgsna.
Han talade nog mest för sig själv och riktade orden till stjärnan i sanden.
Min närvaro var nog trygg och gjorde hans sorg legal på något sätt och han ville så innerligt gärna att någon skulle lyssna och kanske förstå.

Han lät stjärnan vara kvar och började "måla" en annan figur under.
Han "målade" en flaska.

"Den här får symbolisera skolan," sa han.




"Det är hit in, in i flaskan, alla stjärnor ska.
Men för mig, och många andra med mig, var det en omöjlighet.
Hur tror du att jag, med min personlighet, ska komma genom flaskhalsen?
Du ska veta att jag försökte men att jag aldrig lyckades.
Inte förrän mina uddar slogs av.
Då passade jag in i flaskhalsen och alla var nöjda.
Jag var nog också nöjd i början, mest kanske för att alla andra var det.

Men på utsidan av flaskan låg min personlighet, som klart och tydligt inte passade in. 
Där låg den äkta Christoffer.
'Christoffer i flaskan'  var ju han som fick bli en annan för att passa in.
Därför har jag aldrig känt mig hel i skolan.
Jag har aldrig känt att jag riktigt duger.
Bara när jag är den jag inte är."

Jag tänker ofta på stunden i lekparken.
Jag har aldrig förr eller senare fått en sådan gåva.
Vi grät tillsammans.

När jag ser mig omkring i mitt hem undrar jag om jag har chanserat.

Överallt finns det saker som har en plats men som står någon helt annanstans.
Just det är väl inte så konstigt men det konstiga är att det får stå kvar där de nu befinner sig och det märkligaste av allt är att jag inte tänker så mycket på det.

Dessutom har jag helt slutat (nästan) att stryka våra kläder. De duger som de är och de ska ju ändå snart tvättas igen. Jag tänker inte så mycket på att mina t-shirts inte har strykveck på ärmarna.

När vårsolen tittar in är det avslöjande. Titta ska ni se...



Vilka fantastiska mönster man kan skapa utan att veta om det.
Jag har inte dammat än och kortet togs för ett tag sedan.
(förra gången det var sol)

I hallen står tomten kvar. Han missade jullådan och får nog stå där han står. 
Det är som flyttfåglar, som jag tog upp tidigare i bloggen, man kan missa när det är dags att ge sig av och då blir man kvar.



Jag blir inte ens irriterad över att det inte går att komma in i vissa rum.
Vad ska jag därinne och göra? kan jag tänka.

Nu pratar vi inte om lite skit i hörnen vi pratar megastökigt,  märkligt nog vet ingen hur det blivit så.
Men vi har våra misstankar.
Grannen har sitt sovrum alldeles ovanför och hon kanske har något hemligt nedkast. Ja, då är det ju inte så konstigt. Tidigare visste vi att det var vår hund som ställde till det men hon finns inte mer och stöket fortsätter och har faktiskt aldrig varit värre.
Faktum är att vi ett tag också misstänkte Tim.
Det måste vara han som inte orkade plocka undan och bara kastade in saker i rummet. Men det är lite för mycket smink, hårtänger, tjejkläder, yogamattor, högklackade pumps etc. så vi tror inte längre att det är han.
Men hur är det då möjligt?
Stökigt är det och ingen vet hur det gått till. Då måste man gå vidare.


 

Jag tänker att det finns så mycket annat att lägga energi på i livet.
I förrgår hade Tina och jag två alternativ. Vi kunde stanna hemma och ta tag i städningen eller åka till Moraberg; Plantagen och Jysk och ta ta vägen via ICA-Maxi innan vi åkte hem för att fylla på hennes "Raw-food" skafferi.
Det var narurligtvis inget svårt val.

Måste är inte längre krav-måste. Nu är det förgylla-dag-måste som gäller.

Det är bra när vi två åker iväg för vår humor är det bara vi som förstår. Vi slipper skakningar på huvudet och suckar från Tim. Vi behöver inte beté oss som vi borde för vi känner ingen som kan klaga. Vi behöver inte oroa oss för  vad folk tänker och tycker.
Jag tror att de allra flesta som ser oss kan se vår närhet, vår kärlek, glädje och lycka.
Vi fick några fantastiskt roliga timmar. Vi fyllde upp skrattreservoarerna med råge.
När vi kom hem såg det lika rörigt och dammigt ut som när vi åkte men det gjorde ingenting.

I går fanns det ingen tid för vare sig städning eller gemenskap, inte i dag heller. Vi fick några timmar och vi tog dem.

Så vad spelar det för roll med "lite skit i hörnen"?
Om ni bara visste vilka stora hörn jag kommer att få.

I bland tror jag inte att det är sant.
Jag tror jag drömmer, än.

I dag kom min egen Robin Hood -Tim - hem,
med matkasse i hand. Den innehöll allt möjligt gott.
Två böcklingar slank er i min strupe på ett kick.
Fläskfilé, rökt lax, laxfilé och grytbitar. 


 


Och jag sa: Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!




Sen stod jag vid spisen och lagade en härlig köttgryta.




Jag hann inte ta hand om allt så en del åkte in i frysen.

För er kanske det verkar en aning banalt men jag lovar att det finns en förklaring
som jag kan ta vid ett senare tillfälle.

Jag var bara tvungen att berätta.

Men jag vill, trots rubriken, ändå dela med mig av dessa 50 tulpaner
som jag fick av Lasse och Maria i lördags.



Det är mars. Det är den första VÅR-månaden.
Det börjar ljusna tidigare och mörkret kommer senare.
Tag tillvara ljuset!

När det börjar ljusna börjar det också hända saker bland blommorna.
Våra pelargoner har fått komma upp från gagaget.
De har inte lidit någon nöd där nere. Det är både svalt och ljust där.
Ludde satte i höstas upp hyllor åt den, under fönstren, så om de ska gnälla kan de få en dusch "round-up".
Men nu när de kommit upp i värmen ser man hur de spritter av liv. De är så ivriga att få börja blomma.
Vilken kraft det finns.



Det är nu livet återvänder till naturen.
Om vi bara kunde få lite fler dagar med blå himmel.
Blå himmel och solsken.

I fredags eftermiddag var jag tvungen att ta fram kameran.
Ja, jag inser att det såg märkligt ut. Bara upp med kameran, nästan i panik, och fotograferade.
Kanske trodde folk runtomkring att jag var fågelskådare. För när de vände sig om för att titta uppåt, på var eller vad jag ställt mitt fokus, var det  tydligen förbi, i deras ögon, för det fanns ju ingenting.
 
För mig fanns det.
Det fanns alldeles ovanför mitt huvud.
Jag hade fotograferat himlen.
Den var BLÅ.
Det kändes som det var en evighet sedan sist.
Nu har jag bildbevis.







Snart blir det "SOMMARTID". Lyssna på ordet.....

Det är dags att komma ut och börja leva.
Man vet aldrig när "round-up-duschen" är i antågande.

Så där ja' nu har vi blivit glasblåsare också.



Hur enkelt som helst.
Det enda man behöver är en brännugn som håller 1200 grader, kylugn? som håller +485 grader, glasmassa, griptång och lite annat. 
Ett tips är att Fredrika Linder är med. En fantastiskt trevlig och duktig glasblåsare (gladformgivare) som kommer att synas på många allmänna väggar och då inte som klottrare (annars är ju det vanligt på den typen av väggar). Hon arbetar i Sickla Centrum, "Heta Glas" ( http://www.fredrikalinder.com/ ).

Åter till Hyttan.


Fredrika hjälpte oss med det mesta.



Hon hämtade den heta glasmassan, rullade den på bordet, sträckte fram blåsröret till oss...

Vi blåste så det stod härliga till

Så börjar det närma sig.
Det gäller att försöka hitta ett "mystiskt leende".

Ludde klarar det på första försöket

Själv har jag vissa problem med det.

Kanske är det så att ansiktsmusklerna är svårare att hitta ju äldre man blir.
 Jag menar de hänger ju mer och då krävs det naturligtvis mer kraft att få upp mungiporna.
Men nu är det så. Tiden är kommen.
Nu kommer det som inte går att ändra på. Och det är inte för inte att jag känner viss oro.
Det har ju gått så bra hittills, kommer det att ändras nu?

Det gäller ju att försiktigt smyga iväg.

Att inte synas så mycket.
Ni vet hon...Greta.
Vi har så mycket gemensamt, hon och jag.
Jag har lärt mig så otroligt bra trix från henne.
Att inte synas och att inte sticka ut, för mycket..
Det är då man blir kallad för "mystiskt fenomen"eller "Den gudomlige".




Ser ni?....
Hon har hatt och halsduk och ett fantastiskt leende.
Var är solbrillorna förresten?

Hatt, halsduk, solbrillor och ett mystiskt leende, var det.
Skål!
Japp, så där lagom så att jag smälter in i miljön.
Det är så lätt att överdriva och det vill jag ju inte.

Nu bär det snart iväg till sydligare breddgrader där jag bara får vara.

Ja, jag vet, man blir galnare med åren.
Så håll i er för än hänger kärringen med.

Vad gör livet glatt?
Ja, nog är det väl inte bara isen?

Idag åkte vi till Mångfaldens Hus.
Har du inte varit där, åk dit.

www.mangfaldenshus.com

Vi köpte en hel del, som vi inte nödvändigtvis behövde men ack så roligt.



Det mesta runt omkring är till salu.


RÖDA RUMMET




Jag ville ha klockan. Men den var lite dyr och tiden brukar jag ju passa ändå.


DET ROMANTISKA RUMMET

Det tog tid att komma genom detta rum. Mycket att titta på.




Så vackert.

SOVRUMMET


Här kan man väl bara få vackra drömmar?

VANLIGA OCH OVANLIGA LAMPOR






Det är väl värt ett besök.

Då undrar jag om det är verkligen är fel med mossan och trädtopparna.
Kanske är det så att det faktiskt är det som är målet, just nu.  
Att "bara"  finna färgen, att "bara" nå en bit på vägen till stjärnorna, inte ens till trädtopparna.

Hur tänker en elitidrottsman när han ligger i gipsvagga?
Han kan inte ens nå de nedersta kvistarna. Inte ens känna mossan under sina fötter.
Tänker han att han ska sätta rekord i gipshoppning?
Eller finner han sig i sitt öde och sätter  upp små, små mål?
Mål som faktiskt är genomförbara. Mål som att le åtminstone två gånger om dagen.
Målet att se de  människor som bryr sig.
Och tro på att det en dag ska komma en ljusning.





Ibland räcker det med att bara vända blicken.
Låt den inte vila på dina fötter.
Låt den istället leda dig.
Kanske finns det något strax ovanför skorna, en viol, en fjäril eller en knoppande kvist.
Det är kanske där målet är för dagen.
Att bara lägga märke till detaljer som finns runt omkring.
En annnan dag, när den nu kommer, syns ekorrar, fågelbon och en och annan solstråle.
De kommer att te sig klart och tydligt när dagen är mogen.
Ta en bit i taget. En liten bit är kanske ett stort steg.
Målet är just en liten, liten bit, strax ovanför skon.

Du vill uppåt, rikta din blick dit.
En dag kommer du att se klarare.
 Färger som varit grå kallar på dig.
En dag försvinner smärtan i ditt bröst.
En dag slår ditt hjärta av glädje.

Sluta aldrig drömma.
Drömmar kan gå i uppfyllelse.

Tro på dig själv, andra gör det.

Vaknade en morgon, i Skåne såklart. Var annars kan man skåda en vacker himmel som denna?

Med nyvakna, trötta, ljusskygga ögon letade jag efter snöret till rullgardinen, som faktiskt är en mörkläggningsgardin. Drog upp den och såg detta!!



Fick en väldig fart, mot vanliga mornar, med att leta efter kameran som naturligtvis inte låg där jag lagt den sist utan i min jackficka, där jag aldrig skulle lagt den. Konstigt vad som händer när man sover.
Hur som helst, på med morgonrocken som jag fick av Lotta för minst 25 år sedan, "Still going strong" om man ser dåligt och har svårt med svenska språket.
Så... På med träskorna, för si, träskor har man i Skåne oavsett årstid och väderlek.

Ut....



Så Gudomligt vackert!

Kan inte låta bli att tänka på vilka färger himlen skapar när natten lämnar över sitt arbete till dagen.
Stjärnorna har glimmat hela natten och behöver en välförtjänt vila.
Det är dags för solen att ta över.
Innan alla rapporter är lämnade från stjärns till stjärna till stjärna till.... solen blandas deras färger.
Mellan det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa finns detta.

Så vackert!



Ibland undrar jag hur allt är möjligt, eller är det så att man ser det man vill se?






Jag vill tillägna denna låt till mina barn och LIVET.
Det finns så mycket vackert att uppleva. Om vi ger oss tid kommer vi också få förmågan att hitta.
Det / de finns där ute.

Jag ber er att lyssna på hela låten. Det är vackert för både öron och ögon.
Ge dig tiden att få uppleva.
Det tar 4 ynka minuter.

Go'natt

Tänk så fort tiden går.

Jag har mina "milstolpar" då saker och ting ska ske.
Åh vips, så är det förbi. Nästa "milstolpe" , och likadant igen.
Det som har varit, har varit och det som är gjort är gjort.
Hur gärna jag än skulle önska går det ju inte att ta tillbaka tiden.
Det vet vi ju alla.



Ibland går allt som på räls.
Visst finns det hinder även då men de är enkla att komma förbi och vissa blev inte heller de hinder jag förutsatte.
Det finns mörker och det finns ljus och vägen är lätt att gå. 
Jag kan trots allt blicka lång väg framåt. Det finns förhoppningsvis så mycket av vägen kvar.

Jag är inte rädd att se bakåt heller.
Minnen, minnen det är vad jag har kvar från den väg jag gått.
Vad skulle jag göra utan mina minnen?
Vilka är mina ljusaste minnen då?
Naturligtvis mina barn.
Med barnen medföljer också andra vägar.
Vägar som jag inte skulle gått eller valt om de inte funnits i mitt liv.
 


De har lett mig på okända sträckor.
Inte nödvändigtvis enkla, tvärtom. 
Det har funnits hinder jag aldrig ens skulle kunna drömma om. 
Ibland på det absolut mest brutala sätt. 
Men vägarna har också gett den största glädje, lycka, kärlek, kunskap och lärdom.

Jag ser framåt och  med viss nyfikenhet, även mot nästa krök.
En krök behöver inte betyda fara.
Den kan betyda förändring, trygghet, lycka och harmoni.
Så visst är jag nyfiken om vad som komma skall.

För ser det inte lite ljusare ut där borta?
Jag slutar aldrig att hoppas och tro.
Jag ger inte upp för något jag tror på.
Jag tror på livet.
Jag går vidare... 



...trots att stegen blir lite tyngre och trots att jag är medveten om att nästa kliv kan vara det som tar ner mig.
Men eftersom jag, tack och lov, är totalt omedveten om vad framtiden har i sitt sköte så fortsätter jag min färd. 
För om jag inte gjorde det skulle jag heller aldrig få vara med om vad  eller vem som väntar.



Där står Hon, med stort H. Hon står vid en krök.

Idag är det hennes sista dag som 18-åring.
För 18 år, 364 dagar, 15 timmar sedan befann hon sig vid en annan krök.
Hon tog sats och kom till mig.
Hon har under hela sin tid gett mig minnen.
Minnen som aldrig bleknar.
Jag är så tacksam.

Lyckans minut

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."

Erik Lindorm

Det är inte alltid så lätt att veta vem man ska vara.
Jag tycker att det är ett ständigt sökande.

Om man alltid är glad tror ju folk att man inte har några sorger. I alla fall inga stora sådana.



Men även en clown kan gråta och det behöver inte vara glädjetårar. En clown kan känna smärta för ord som yttras från andra eller från sig själv. Ni vet att ord är alltid sagda och kan aldrig tas tillbaka.

"Det finns bara en väg till glädje och det är att sluta bekymra sig över det man inte kan påverka."
"Kom ihåg att de lyckligaste människorna är inte de som får mer, det är de som ger mer."


Det finns en liten elaking också som försöker komma fram ibland som länge har funderat på att få ge tillbaka.
"En dag... då ska jag minsann...!" 




Men vänta lite nu.... De tankarna tar ju bara energi. Ska man använda det lilla man har till någon annan? Någon som inte är värd det?
Men  "att förlåta alla är en lika stor synd som att inte förlåta någon".
"Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att fången var du själv."

Så finns ju den snälla. Den som alltid gör vad som förväntas. Den som aldrig säger nej och som alltid ställer upp. Den som man alltid kan vända sig till med sina problem. Den som lyssnar, ger råd och bara ger av sin tid. Den som alltid finns där när man behöver.



Hon ger och ger och glömmer bort sig själv. Det är nästan som hon endast lever genom andra. Hon vill kunna säga NEJ ibland men det blir ,på sin höjd, ett kanske. Ack, så mycket energi det finns att ge till andra.
"Bättre ett ärligt nej än ett falskt ja"
"Att jag finns är inte samma sak som att jag lever" 


Då tror jag mer på den som fortfarande inte riktigt hittat sig själv. Den som kan se att 
"Tack och lov är fötterna nedåt idag".
Men man får se upp så man inte utger sig för att vara någon man innerst inne inte är.
Då finns risk att man blir medlem i "Löjliga Familjen".






Okej, det här var inte en av mina bästa dagar men jag har fler dagar på mig.
Eller
Nu sa jag "Ja"trots att jag borde sagt "Nej". Vad ska jag göra nästa gång det händer? Jag måste ha en plan.
Eller
Den där sopproten som sårade mig är bara "Den lilla människan på jorden", det är inte jag. Om han/hon nu nödvändigtvis vara tvungen att göra mig illa bevisar det bara hur mycket större jag är.

"Alla spelar vi olika roller mest hela tiden. När vi spelar riktigt bra prisas vi för vår 'ärlighet' "

"Det är inte lätt att finna lyckan i oss själva, men det är omöjligt att finna den någon annanstans."

Jag avslutar dagens inlägg med detta:

"Den enda garantin för att alla ska få fortsätta leva är;
 respekten för natur och livet,
respekten för våra medmänniskor
och
respekten för de som är annorlunda än en själv."

En gång för väldigt länge sedan fick jag höra att vi människor har ett ansvar för varandra.

Det var väl någonting så här det började.

Vi människor är alla unika så även vår tid på jorden. Mitt liv är det bara jag som har upplevt.
Så även min lycka, glädje och sorg. Det är bara du som upplevt ditt.

Om vi skulle låtsas att vi, istället för att berätta om våra liv, vävde varsin väv. Där alla ljusa färger står för lycka och alla mörka för sorg och elände. Färgerna däremellan står för just det som finns mellan lycka och sorg.
Min väv är mitt liv. Din väv är ditt liv.

Då skulle vi få skåda en mängd vävar, var och en unik. Vi skulle finna vävar i enbart ljusa färger och vi skulle också finna vävar med enbart mörka toner. Andra vävar skulle ha väldigt blandade färger. Ytterligare andra skulle mitt i det ljusa ha några strimmor med svart. En del vävar skulle vara lika varann under perioder men olika under andra.



Ansvaret som var och en av oss har är att väva in GULDTRÅDAR i varandras vävar.

Så oavsett vilken väv du har, ska du  få en guldtråd då och då. Någonting som glimmar till i din väv, alltså i ditt liv. Något som gör dig glad och lycklig. Du ska också ge, för själva givandet blir också en glimmande tråd i din egen väv.



(De här orden har följt mig så länge och jag tycker att de är så sanna.
De sas av en man som heter Tony Guldbrandsén för 25 år sedan.
Fem år senare skulle han ha döpt Tim men råkade då ut för en trafikolycka. 
Sju är senare döpte han Tina i vårt hem.
Idag är Tony biskop i Härnösands stift.)


 

Jag har en vän som har berättat att det är viktigt att upptäcka en människas "spricka".



När en medmänniska, din man, din hustru, ditt barn, din vän har det jobbigt är det inte alltid så bra att fråga ut henne om hennes problem. Problemet kan vara för stort att handskas med just i ögonblicket.
Om du väntar och är lyhörd kommer du att tydligt se och märka när sprickan öppnar sig.
För det är först när hon är mogen för att prata (sprickan) som dina goda råd når hennes medvetande.
 Innan dess är är det svårt, för att inte säga omöjligt att så några frön.

De blåser liksom bort och har ingenstans att gro.



Det är när sprickan visar sig som du verkligen ska ge av din tid, ögonblicket kommer inte tillbaka, eftersom sprickan snart kan gå ihop igen.
Då får du vänta på nästa.
Och kom ihåg att bara för att en spricka har visat sig är inte själen läkt.
Det kan ta tid och i så fall, ska det få ta den tid det krävs.

Jag tror att när jag träffade min vän kände jag mig så tung, mörk, innehållslös och oskarp som jag aldrig behövt känna tidigare (jag har så dåligt minne av den här tiden).
Och utanför tedde sig världen likadann som jag.
Jag kunde inte se att det en dag skulle finnas ett ljus, även för mig.



Vi träffades en hel del, min vän och jag, under denna period. Jag formades om och skärpan och färgerna kom tillbaka.
En stor spricka öppnade sig.




Där inne i mig fanns sorger, var och en för stora för att bära själv. 
Hon såg, sådde frön, gav mig hopp och lovade att ljuset en dag skulle komma tillbaka.

Och hon hade rätt




Självklart finns det mycket kvar men just nu är jag så lycklig att ha möjlighet att se igen. Se allt det vackra som finns omkring mig. Se alla fantastiska människor som finns vid min sida.
Se allt det jag faktiskt har

Min son
Mia dotter
Min man
Hans barn
Lotta
Mina föräldrar
Min syster och hennes barn
Alla ungdomar, "mina" och andras
Mina vänner, "mini-familjerna"
Våra vänner
Mitt arbete

Åh, listan kan bli lång och vet ni att var och en av alla dessa människor har sått frön i mig. En del få andra många.
Men vart och ett ha varit betydelsefullt.



Denna, för dagen, sista bild vill jag ge till Dig, Solveig!

Alltid och föralltid  i mitt minne

Det här är nog bland det tyngsta som jag vill att ni ska ta del av.
Ibland förändras livet i ett ögonblick och ibland slocknar ett liv helt och hållet.
Då finnsdet bara minnen kvar.
Det bästa minnet jag har av Matthias är att jag under många år fick chansen att lära känna honom.

Tack vare Matthias vänner har denna film blivit till. Jag vet inte vem jag ska tacka.
Musiken skrevs av två kamrater, förtvivlade, i djup chock och sorg, dagarna efter mordet.
Tack Mario och Daniel!

För att film, musik och text ska komma till sin rätt ber jag er att först se filmen utan ljud. Därefter ber jag er att lyssna på musiken och texten men inte se filmen. Sen kan ni både se och lyssna.

Vi är nog många som efter Matthias död har undrat varför så mycket blev så tomt.



Vi fungerar som vanligt, eller nästan i alla fall. Utanpå ser vi ut som förrut, som vi gjort under lång tid
men inom oss är det tomt, mörkt och kallt.


Vi har familj, nära och kära omkring oss,
tack och lov för det.
Vi kan träffas, trivas och skratta, känna glädjen över att ha varann.
Det betyder mycket.
Känslan är ovärderlig.



Vi hålls liksom fast vid varann i osynliga, starka band.

Men inom var och en av oss finns en ensamhet där det är svårt att finna mening.

Det känns som om det fattas en bit, en bit som aldrig kan komma tillbaka.

Vår resa var kluven



Den ena delen sa att beslutet var rätt. Den andra envisades att med viskande ord tala om att vi kunde väntat lite.
Att ta farväl av en trogen vän är säkert alltid svårt men att ha makt över liv och död är fruktansvärt.
Jango fick ett bra liv i över 15 år. Han var en ständig följeslagare till sin husse. Jango visste att husse alltid gjorde det rätta för honom.
Naturligtvis var det i husses armar som han fick somna in.
 

Resan startade i onsdags morse


Det var lugnt på vägarna och vi kom fram vid lunchtid. Jango skulle få några timmar på sig att springa fritt innan mörkret föll. I Karlstad var det slaskigt på vägarna och längre upp blev det halt. Det fanns snö utmed väggrenen och väl framme vid huset låg det ett par centimeter snö kvar från kvällen innan.




Jango blev överlycklig men först lite förvånad, kanske misstänksam. Han såg sig omkring, smakade på snön så att den var äkta, luktade runt lite för att se att han verkligen var hemma igen. Jango är uppväxt här och har tillbringat så mycket av sin tid, just här. Kanske kan en gammal hund minnas sin valpiga tid.
Jango var så lycklig och ville ge sig ut på sin, för dagen, första tur i frihet.

Han gick sina rundor och kom snällt tillbaka.
På torsdag fick han syn på sin husse i skogen. Han ville gäcka honom som han gjort så många gånger då han rymt och husse förtvivlat försökt fånga in honom. Då, på den tiden, hade inte husse en chans. Jango sprang tätt inpå sin husse men just i fångstögonblicket accelererade han och räckte lång nos till husse.
Nu skulle han göra detsamma men takten var mer än halverad och om husse hade velat hade Jango blivit ett lätt byte för sin husse. Naturligtvis fick Jango, i sin tro, gäcka husse en sista gång.
Vi alla åt entrecote till middag. Det är klurigt att vara kock till tre gäster med tre olika viljor.
Husse vill ha välstekt, jag vill ha väldigt lite stekt och Jangos ska vara rått.
Vi tog en promenad sent på kvällen, den sista kvällspromenaden.

På fredag kom veterinären.....


Vi saknar dig så

Jango


Vi kom till Värmland och snön som kommit under natten låg kvar, väntade kanske.
Jango blev förvånad men lycklig att se den vita marken.
En Sibirien Husky älskar snö och frihet.
Han åt lite av snön och kopplades bort från kopplet för att få springa i frihet.
Han var så lycklig.

Tack för tiden jag fick med dig.
Hoppas att det finns snö i din himmel och hälsa Julia att vi saknar henne.

Jag blev så ledsen över att höra hur en vän har det.

Jag läser om hennes sprickor och förstår vad hon menar.
Ska försöka förklara hur jag ser det.

Om du ser dig själv som muren här nedanför, en mur som trots sina sprickor är stabil.
Den håller ihop, precis som du. Men det går inte att laga fallna stenar med "Plastic padding".
Varje sten har sin givna plats och fallna stenar måste läggas tillbaka med omsorg av någon som förstår sig på hur. Någon gång måste kanske muren repareas, på sina ställen. Kanske försiktigt formas om.
Någon som förstår sig på och har sett att det är nödvändigt kommer att med skicklig hand ta bort sådant som kan skada dig och lägga dit sådant som läker dig. Det kommer att ske med sådan finess att det nästan inte att märkas. 
  


  Vattnet (dina tårar) som rinner ner för stenarna i muren är nödvändiga för att grönskan ska stabilisera och täta de större sprickorna och även ge chans till ny grönska som gör dig stabilare och vackrare.  Stenen blir renare och ser klarare ut. Låt tårarna komma, det stärker dig.  


Hellre en levande stenmur än en ensam, oformbar stenbumling


Kan du se bitterheten i denna stora, starka sten.
Här finns ingen grönska, inget levande.
Man måste ha förmågan att ge om man ska kunna få.
Kan man skönja en torkad tår som runnit på kinden?
Stora stenar gråter inte.

"Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män."

De sista raderna ur Sten Selanders dikt "Spela kula"

 

Jag och min granne åkte och plockade. Vårt plockställe valdes inte av så många. När jag såg de andras förstod jag varför. Deras var stora blanka och fina. Våra var små och såg torra ut om man jämförde. Men smaken hos våra slog de andra med hästlängder.

Och då kom tanken igen....
Varför döma utsidan när det ändå är insidan som räknas?